Samhället är inte en massa enskilda kapplöpningar

Hur blev det så här? Varför inbillar vi oss allt mer att tävlan är meningen med livet och lösningen på de problem vi ställs inför.

1. Jag satt under några år, faktiskt nästa ett helt årtionde, i styrelsen för Lunds Universitet. Fram till 2006, när regeringen och den borgerliga riksdagsmajoriteten i princip kastade ut alla samhällsrepresentanter ur högskolestyrelserna, i varje fall om de inte kom från näringslivet.

Konkurrenstänkandet hade redan dessförinnan gripit omkring sig också i den akademiska världen. Universitet och högskolor såg sig alltmer som vilka företag som helst.
Nåja inte riktigt, men i alla fall, den uppburna idén är att lärosätena konkurrerar med varandra.

Lunds universitet skulle och skall i ädel tävlan, väsentligen finansierat av skattemedel dock, locka till sig ”de bästa studenterna” och bli åtminstone ett av Europas bästa universitet. De andra universiteten har liknande planer.  
Jag frågade vid några tillfällen, dumt tyckte säkert några, vilka högskolor vi i styrelsen i så fall tyckte skulle utbilda ”de sämsta studenterna".
För en så kallad allmänrepresentant, alltså samhällsföreträdare, var frågan egentligen inte så dum, eftersom sådana bör se till en bredare allmännytta.

Man kan ju också fråga sig, om nu Lunds universitet är så bra, vilket jag har anledning tro, varför inte då sätta en ära i att ta hand om också de studenter som kanske inte är bäst, men som också de, åtminstone ur det allmännas synvinkel, måste tillgodogöra sig högre utbildning.

Det är väl bra att producera någon nobelpristagare då och då, men sannolikt ännu viktigare att erbjuda så bra utbildning som möjligt till breda grupper. Spets gynnas förresten säkert av bredd.

2. I Sydsvenskan igår läser jag ett debattinlägg under Aktuella frågor om hur man ska råda bot på ungdomsarbetslösheten.

Europa sitter på en tickande bomb. Totalt är mer än 26 miljoner arbetslösa i EU27. Ungdomsarbetslösheten i Grekland är ohyggliga 60 procent. I Spanien runt 50. I Sverige, som enligt Anders Borg har klarat sig bra, är den ändå bland de högsta i Europa, runt 25 procent.
Debattinlägget i Sydsvenskan har författats av Malin Sahlén, nationalekonom och projektledare på högerns tankesmedja Timbro.
Hon skriver: ”Bara om kompetens skulle gå före ålder och anställningstid skulle unga människor ha en chans att tävla på lika villkor”. Hon vill förstås försämra anställningstryggheten.
Man anar att hon ser arbetsmarknaden som en jättelik tävling, kanske ett Maratonlopp fram till förtidspensioneringen.

Men problemet i Europa är att jobben är alldeles få och efterfrågan för svag och vikande. Europa är i recession.
Innebörden av att se arbetsmarknaden som en tävlan är ju att frågan inte ställs: Hur kan vi skapa arbete åt alla? Istället frågas, vilka tycker vi skall förlora jobben?

Den arbetsmarknadspolitik som nu levereras i högerns Europa är "strukturreformer" som ensidigt satsar på sämre anställningsförhållanden och ökat "utbud av arbete", d v s att de arbetssökande och arbetslösa skall bjuda ut sig flitigare och sänka sina lönekrav. Detta samtidigt som efterfrågan sjunker som en följd av åtstramningspolitiken och den växande hopplösheten.
Erbjudandet till de arbetslösa blir att de måste konkurrera hårdare om de allt färre jobben.
I väntan på att bomben skall brisera.

3. I Dagens Samhälle (Nummer 20 2013) råkar jag så på en text som handlar om att man i Östersund ”drar igång landets första tävling i äldreomsorg”. Kommunen har byggt två helt identiska äldreboenden, ett ska drivas av kommunen själv och ett av Carema.

Jag förmodar att man tänker sig att detta ska avgöra vilket som är bäst, egen regi eller vinst i vården. Det är inte utan att man baxnar.
Tror verkligen de styrande i Östersund att frågan om gemensamt eller privat kan avgöras i en tävling?

”Det är viktigt att få en studie där förhållandena är likvärdiga och där man har två utförare”, förklarar Carina Zetterström, centerpartistiskt kommunalråd och ordförande i vård- och omsorgsnämnden.
Men i artikeln får vi också veta att Carema ”är revanschsuget” och att de vunnit en upphandling med hjälp av ”en prisbild som inte är jämförbar med andra anbud på äldreomsorgsverksamhet”. Ja, man erkänner rent ut att man ”dumpade priset för att få en chans att vara med i studien”.
Caremas ägare och direktörer ser naturligtvis "tävlingen" som ett marknadsföringsprojekt.   

Frågan, vilket som är bäst - gemensamt demokratiskt ansvar för äldre och för personal eller profitmaximering, helhetssyn eller New Public Management - kan inte avgöras i tävlingar.

Den avgörs i demokratiska samtal, på grundval av empiri och erfarenhet, om vad som händer med samhällen när vinstintresset släpps loss i välfärden.
Visst finns det bra privata "utförare". Men vad händer långsiktigt och i stort med sammanhållningen, rättvisan - och kostnaderna?
Det saknas inte storskaliga experiment på området.


Livet är inte en tävlan. Samhället är inte en massa enskilda kapplöpningar.
Kapplöpningar är just bara kapplöpningar. 

 

 

 

 

Sluta lek marknad i skolan!

Ganska exakt en vecka efter Friskolekommitténs presskonferens om överenskommelsen om friskolornas framtid, ”Vissa nya regler för fristående skolor”, slog skolkoncernen John Bauer vantarna i bordet och överlät åt andra att se till så att de elever som valt någon av koncernens skolor ändå får utbildning. I slutänden är det naturligtvis kommunerna som har ansvaret.
Det som händer är horribelt, men fullständigt logiskt i marknadssamhället. Vinstdrivande bolag har, när det drar ihop sig, bara ett krav som de måste leva upp till – att leverera avkastning till ägarna.

I min förra kommentar till Friskolekommitténs förslag ställde jag frågan vad överenskommelsen egentligen är bra för? Givet att ett av de absolut viktigaste socialdemokratiska kraven inte tillgodosetts, det som handlar om att kommunerna, som har det slutgiltiga ansvaret för att utbilda och betala, också måste få avgöra vilka skolor som får bedriva verksamhet.

Man kan se Friskolekommitténs förslag om att offentlighetsprincipen och meddelarskyddet ska gälla i bolagsskolorna som steg i rätt riktning. Men de räcker inte för att få ordning i det kaos som marknadiseringen av skolan håller på att ställa till med.
Helt säkert är det däremot att de övriga förslag som kommittén lägger - med syften att säkra kvalitet, långsiktighet och bättre information om skolalternativen - vid sidan av sina förtjänster kommer att leda till en snabbt växande och kostsam byråkrati.
 
Nu säger Socialdemokraternas skolpolitiske talesperson Ibrahim Baylan och Miljöpartiets språkrör Gustaf Fridolin (Ekot den 31 maj) att de är beredda att lägga fram förslag som ställer krav på att syftet med ett skolbolag inte får vara att ta ut vinst utan att bedriva utbildning. De vill också att lagstiftningen skall gälla retroaktivt.
Det är utmärkt. Samtidigt måste man fråga sig hur Sverige kunde hamna i en situation där det skulle bli nödvändigt att stifta sådana lagar på skolans område?
 

Ibrahim Baylan får också frågan i Ekot, hur det kan komma sig att S och Mp redan nu aviserar förändringar och skärpningar i förhållande till det förslag om långsiktiga spelregler som man kommit överens om i Friskolekommittén.

På det svarar Baylan så här. ”Om det är så att man gör upp om allting, alla områden, då ställs ju frågan: Vad är poängen med demokratiska val?"

Just det! Jag tror att socialdemokraterna har en hel del att vinna på att i valrörelsen driva en självständig skolpolitik, tydligt inriktad på att styra bort vinstintressena från skolan och ge kommunerna ett inflytande som står i proportion till det ansvar de har, ett ansvar som de i motsats till privata bolag aldrig kan springa ifrån.

Det finns områden där det inte passar sig att leka marknad. Skolan är ett av dem.

 

Vad är det här bra för?

Kritiken mot den s k Friskolekommitténs förslag, presenterat förra veckan, har inte varit nådig. Liberala Expressens ledarskribent Anna Dahlberg kallar den alltså ett ”hafsverk” och konstaterar att ”så länge vinstintresset tillåts härja fritt i skolan kommer politikerna ständigt att vara steget efter”.

Själv har jag tagit del av ett niosidigt papper, Friskolekommitténs sammanfattning i 11 punkter till presskonferensen, betitlat ”Vissa nya regler för fristående skolor” och daterat den 23 maj.

Det är ett, snällt sagt, mycket märkligt dokument. Här står inte ett ord om den sortering och segregation, som är det eländiga resultatet av friskolesystemet sådant det nu ser ut.

Jag noterar också att, när kommittén resonerar om ett av de tandlösa förslagen för att komma till rätta med problemen, nämligen ”prövning av skolhuvudmännens lämplighet vad gäller vandel och ekonomisk skötsamhet”, då hänvisas till hur det minsann fungerar när det gäller "andra tillståndspliktiga verksamheter", som "att driva finansrörelse, vaktbolag eller alkoholservering”.
Ett grundproblem torde dock vara att skolan varken är ”finansrörelse” (nåja den borde inte vara det), vaktbolag eller alkoholservering.

Jag studsar också till när man i nämnda papper, efter att trots allt ha konstaterat att kommunen ”har en vidare roll” än skolbolagen och är den ”lokala demokratiska arenan”, ser dessa båda aktörer som något av jämbördiga spelare på skolmarknaden.

Faktum är att man studsar till på varannan rad inför det synsätt som speglas.

Vad gäller de viktiga krav som den socialdemokratiska partikongressen slog fast, att vinstintresset inte får vara styrande och att kommunerna skall ha "ett avgörande inflytande" över nyetableringen av friskolor så tillgodoses de knappast. I det senare fallet inte alls och de socialdemokratiska ledamöterna i kommittén utvecklar i ett särskilt yttrande sin syn på det kommunala inflytandet.

Som "överenskommelsen" ligger skall dock det avgörande inflytandet också i fortsättningen ligga hos Skolinspektionen, även om kommittén muttrar något om att ”det går likväl att utveckla processen”. 

Socialdemokraterna skall, så vitt jag förstår, fortsätta driva sin linje om avgörande kommunalt inflytande. Och avgörande inflytande är i praktiken vetorätt.  

Till detta skall läggas att Miljöpartiet på sin kongress, innan bläcket på kommitténs pressmeddelande hunnit torka och ljuden från presskonferensen tonat bort, tog ett par kliv till vänster i friskolefrågan. Och beslutade ungefär att vinster i skolan bör inte förekomma, men om de trots allt skulle uppstå då skall de återinvesteras i verksamheten.

Dessutom skjuts flera andra , ja de flesta av friskolekommitténs förslag - t e x de som rör ägarprövningen, meddelarskyddet och offentlighetsprincipen – till andra utredare och kommittéer.

Friskolekommittén har ansträngt sig för att leverera något. Bakgrundsresonemangen är som sagt, snällt uttryckt, mycket märkliga.

Och frågan är vad man kan ha Friskolekommitténs produkt till?

Moderaternas dubbelmoral

För en tid sedan skrev jag att Anders Borg gör sig dummare än han är, när han låter som att han inte vet att det i alla partier kan finnas olika uppfattningar mellan Europapolitiker och rikspolitiker. Precis som det då och då finns mellan rikspolitiker och kommunpolitiker - trots att de är med i samma parti och sluter upp bakom samma partiprogram.
Det förklaras av att man har lite olika utsiktspunkter och faktiskt olika mandat.

Bakgrunden var att Anders Borg hade gett sig på den socialdemokratiske EU-parlamentarikern Göran Färm för att han avvikit från den svenska och socialdemokratiska linjen vad gäller EU:s långtidsbudget.
”Vi kan inte ha socialdemokrater som i riksdagen säger att de är restriktiva och sedan sitter och röstar för en ökad budget i EU-parlamentet”, sa Borg. ”Vi har en svensk linje och den är restriktiv. Det tycker jag även bör gälla för Socialdemokrater”.

Statsminister Fredrik Reinfeldt tog till orda i samma mästrande anda.
”Jag tycker det är viktigt att partierna håller ihop sina budskap att man har samma politik i Europa och de gemensamma institutionerna som företrädare hemma i Sverige”, sa han.

Det var då det. Häromdan nåddes vi av nyheten att den moderata partigruppen ligger trea på listan över de partigrupper i parlamentet som avviker mest från sin regerings politik.

Och nu blev det annat ljud i skällan. Moderaten Gunnar Hökmark, som alltså tillhör de mest frekventa avvikarna, förklarar nu att kritiken mot socialdemokraternas inställning till EU-budgeten snarare handlade om att ifrågasätta deras politik än om att EU-parlamentarikerna måste följa sina hemmapartier.
”Ingen svensk parlamentariker är utsänd av regeringen, utan vi är valda av våra väljare”, försäkrar Hökmark.

Och Fredrik Reinfeldt är plötsligt också botfärdig när han i EU-nämnden skall försöka reda ut hur han egentligen ser på saken. Skälet till att frågan kom upp där var att moderaterna röstat mot regeringens linje för utsläppshandel.
”Jag har inte för mitt parti eller något annat i denna EU-nämnd föreställt mig att vi totalstyr våra Europaparlamentariker. I grunden får naturligtvis de Europaparlamentariker som företräder moderaterna presentera sin syn”, sa Reinfeldt.

Nu väntar jag bara på Anders Borgs helomvändning också.

Moderaterna har uppenbarligen en politisk moral för sina egna och en för andra.

Förvånad, någon?

Vad är det som händer i Sverige?

Här är ett axplock av nyheter från förra veckan.  

”Skola diskriminerade pojke med Aspergers”. En friskola i Göteborg har vägrat ta emot en pojke med Aspergers syndrom och tvingas nu betala 80 000 i skadestånd.

”Krav på utbildningsgaranti för skolor”. Nyheten handlar om att alltfler friskolor går i konkurs. Friskolekoncernen Praktiska Sverige stänger alltså åtta skolor i höst. John Bauer-koncernen stänger fem. Och Sveriges Elevkårer reser nu krav på ”utbildningsgaranti”, så att eleverna kan fullfölja påbörjad utbildning. Kommentarer är helt överflödiga.

”Allt fler barn saknar skolgård”. De hänvisas istället ”till trottoaren.” Att många friskolor saknar bibliotek visste vi sedan tidigare.

Det var inte bara friskolorna som var på tapeten.

”Regeringen ser över sjukregler”, var en annan rubrik. Detta med anledning av en kraftigt ökande psykisk ohälsa. Och socialförsäkringsminister Ulf Kristersson sa i ett sällsynt märkligt uttalande att ”vi tittar på om det finns något i våra regelverk som skulle göra det bättre för människor att vara på jobbet eller vara borta en kortare tid från jobbet”.

Jo, det är ingen dålig gissning att massarbetslösheten driver fram psykisk ohälsa. Kanske skulle man helt enkelt vidta åtgärder som gör att det finns jobb att gå till. Och se till att de ungdomar som trots den höga ungdomsarbetslösheten får jobb, erbjuds fasta jobb istället för timanställningar och korta påhugg.
Ytterligare en nyhet handlade om att psykisk ohälsa och själmord, enligt Inspektionen för Socialförsäkringen (ISF), har ökat dramatisk bland unga med aktivitetsersättning.  

På Europaportalen drabbas jag av rubriken ”Svensk ekonomi näst svartast i Västeuropa”. Med en svart ekonomi på 13,9 procent av bruttonationalprodukten är det bara värre i Belgien av 13 jämförbara västeuropeiska länder.

En, låt oss kalla den övergripande, nyhet som också kom i förra veckan var den här.
”Klyftor växer snabbast i Sverige”. Inte i något annat OECD-land har inkomstklyftorna vuxit lika snabbt. Andelen fattiga är dubbelt så hög som 1995 och Sverige har halkat ner från första platsen till fjortonde platsen på listan över mest jämlika länder.

Vad är det som händer i Sverige? Allt kan väl inte skyllas på den nuvarande borgerliga regeringen?

Nejdå! Men väldigt mycket.
Det finns de som menar att ”det nya arbetarepartiet” inte alls är som den gamla högern, att de inte längre vill riva den svenska välfärdsmodellen.
Men det är precis det de gör. Med stor framgång.
Politiken fungerar.

 

 

Hur kan vi minska (jämvikts)arbetslösheten?

Arbetslösheten biter sig fast på allt högre nivåer.
I sin senaste penningpolitiska rapport kalkylerar Riksbanken med att ”den långsiktigt hållbara arbetslösheten” nu ligger mellan 5 och 7,5 procent. I det intervallet finns den punkt, jämviktsarbetslösheten, under vilken Riksbanken kommer att höja räntan och kyla av ekonomin för att förhindra att inflationen drar iväg.

Vilka politiska åtgärder kan man då vidta för att få ner den långsiktigt uthålliga arbetslösheten?
Jag ställde frågan i en interpellation till finansminister Anders Borg för en tid sedan och fick svar häromdan.

Ett skäl för min fråga var just Riksbankens rapport, som pekar på att ”en viktig faktor för arbetsmarknadens utveckling är matchningseffektiviteten”. Riksbanken oroas nu för att "en dåligt fungerande matchning innebär att det tar lång tid att para ihop vakanser och arbetslösa”. Jämviktsarbetslösheten drivs uppåt.

Ett annat skäl för min fråga var det svar jag fick i en annan debatt med Anders Borg om restaurangmomsen i juni förra året.
Jag hävdade då att det vore bättre jobbpolitik att anställa fler i vården eller skolan än att skicka frikostiga bidrag till restaurangnäringen. Jag fann gott stöd i Finanspolitiska rådets rapport 2012, som kallar denna reform för ”branschstöd” och beräknar att varje eventuellt nytt jobb i restaurangnäringen kostar runt fem miljoner. För den summan skulle vi istället kunna få tio nya sjuksköterskor eller tio nya lärare i en skola som presterar allt sämre.

Anders Borg svarade i sin slutreplik med anledning av restaurangmomsinterpellationen, han får alltid sista ordet, att nya lärare och sköterskor skulle ge en ”obefintlig” sysselsättningseffekt, hur han nu kom fram till det. Och han ansåg att ”eftersom det inte hänt något på utbudssidan” måste ”justeringar ske via räntepolitiken”.

Om man översätter till vanlig svenska så handlar det om att om man ökar efterfrågan på lärare och sköterskor eller andra yrkesgrupper, och inte dessförinnan har sett till att det finns sådana att anställa, då kommer Riksbanken ganska snart att behöva höja räntan. Matchningen måste fungera, annars...

Men varför i hela fridens namn har då inte den borgerliga regeringen och Anders Borg gjort sådana riktade insatser på utbudssidan som vidgar flaskhalsarna på arbetsmarknaden, utan istället rustat ner skolan i allmänhet och arbetsmarknadsutbildning och vuxenutbildning i synnerhet.
Man har nära nog lagt ner den aktiva arbetsmarknadspolitiken och ersatt den med högst tvivelaktiga och verkningslösa åtgärder och en aldrig tidigare skådad bidragsflod till företagen.

Sanningen är att den borgerliga regeringen inte har någon arbetslinje. Man har en lönesänkningslinje. Man har valt att försöka stimulera utbudet av arbete med generella åtgärder, där den bärande tanken är att jobben skall bli fler genom att de arbetslösa sänker sina löneanspråk: det finns jobb att få bara priset är det rätta.

De viktigaste verktygen för lönesänkningslinjen är jobbskatteavdragen kombinerade med kraftiga försämringar av a-kassan och sjukförsäkringen.

I den nationalekonomiska teorin fungerar det sådär, har jag förstått. Allt annat lika. Men allt annat är inte lika. Det kostar alltså på efterfrågesidan, bland annat när sjuka poch arbetslösa tappar inkomster och köpkraft. Ja, man förlorar mer på karusellen än vad man vinner på gungorna. I praktiken fungerar det därmed inte alls. 

Gång på gång har jag hört Anders Borg och Fredrik Reinfeldt säga att ”det måste bli billigare att anställa”. Det är den övertygelsen regeringen gjort politik av.

Men om den politiken hade varit förhärskande under 1900-talet hade välfärds-Sverige aldrig sett dagens ljus. Vi hade stått kvar och stampat i fattig-Sverige.

Själva grunden för välståndet och välfärden är att ny produktion och nya företag kan betala allt högre löner och skatter, d v s att produktiviteten och förädlingsvärdet ständigt förbättras.

Hur får man ner ”den långsiktigt uthålliga arbetslösheten”?

Jo, genom att utveckla produktionen och rusta medborgarna med utbildning och ny kompetens.
Genom att hålla uppe efterfrågan och genom riktiga och riktade utbudsåtgärder, inte minst till långtidsarbetslösa, som förbättrar matchningen.

Regeringen och Anders Borg har gjort det mesta fel. De generella och oerhört kostsamma åtgärderna i form av skattelättnader för företag och löntagare fungerar dåligt eller inte alls. För att betala dem har man tagit köpkraft och skapat osäkerhet om framtiden hos breda grupper.
Samtidigt har regeringen rustat ner utbildningspolitiken och nära nog lagt ner den aktiva arbetsmarknadspolitiken.
Sverige backar in i framtiden.  

Vem är "högljudd"?

På långfredagen fanns en intervju med partiordföranden Stefan Löfvén i Expressen.
Jag gladdes över att Löfvén bedyrade att för honom ”är aldrig diskussionen ett problem, den är en tillgång”.
Gott så, för kongressen börjar på onsdag.

I texten kunde jag också, i en redaktionell kommentar, läsa att ”kritikerna i den högljudda vänsterfalangen menar att Löfvén drar partiet för mycket in mot mitten.”

Vilka tillhör då denna ”högljudda vänsterfalang”? Kanske de som oroas över att vinstintresset har fått alldeles för stort spelrum i välfärden och att marknadiseringen håller på att slå sönder den sociala demokratin.
Det oroas jag själv över, men jag skulle aldrig beskriva mig som vänsterfalang.
Jag tycker att jag står stadigt förankrad i det gällande partiprogrammet, som borde kunna räknas som ”mitten” i socialdemokratin.

Så här står det i partiprogrammet.

Socialförsäkringarna och de sociala tjänsterna som vård, skola och omsorg kan därför aldrig reduceras till varor på en marknad, där samhällets uppgift enbart blir att fördela skattepengar för den enskildes inköp. Välfärdssystemen förutsätter ett ansvar hos medborgarna inte bara för de egna förmånerna, utan också för alla andras rättigheter. De måste utformas så att detta gemensamma ansvar är möjligt att utöva. Så kallade kundvalsmodeller som gör sociala nyttigheter som skola, vård och omsorg just till varor på en tjänstemarknad, är oförenliga med kraven på solidariskt ansvarstagande. Marknadens och konkurrensens principer ska inte prägla den offentliga verksamheten. Demokratins principer, öppenhet och tydliga ansvarsförhållanden ska gälla.
Rätt fint uttryckt och i mitt tycke ganska lågmält.

Till de högljudda skulle jag istället vilja räkna Svenskt Näringsliv, Timbrohögern och alla de marknadsliberala redaktörerna som i minst 30 års tid drivit på privatiseringen och marknadiseringen.

 

 

Hellre lön än lån!

I tisdags kväll bevistade jag ett ”boksläpp” i LO-huset på Norra Bantorget i Stockholm. Boken ifråga är Den sänkta löneandelen, en antologi redigerad av Erik Bengtsson.

Jag har inte läst den ännu, men vill ändå förmedla några inspirerande intryck från seminariet, där några av bokens författare medverkade liksom några "oberoende" kommentatorer.

Till den första kategorin hörde tidigare LO-utredaren Ingemar Lindberg, tidigare chefekonomen på TCO Roland Spånt och statsvetaren Magnus Ryner. Till den andra Karin Pettersson, politisk chefredaktör på Aftonbladet, Marcus Pettersson, förbundssekreterare på Transportarbetareförbundet och Sandro Scocco, VD Wisco Analys,.

Så här är det. Kapitalet har tagit allt mer och arbetet har fått eller tagit för sig allt mindre.

Löneandelen definieras som ersättning till löntagarna och vinstandelen som ersättning till kapitalet. Fast riktigt så enkelt är det naturligtvis inte. Men nu och här låter jag det vara så enkelt.

Debatten om den sänkta löneandelen pågår och växer i stora världen. Fast Sverige är, som Sandro Scocco uttryckte det, något av ”en ankdam” i sammanhanget. Eller har åtminstone varit fram tills nu.

För några veckor sedan behandlades ämnet i ett uppmärksammat TV-program, Lönesänkarna. Och nu kommer alltså en bok.

Saken är den att forskningen i ämnet legat nere eftersom det funnits ett slags consensus om att löneandelen inte går att påverka. Också den återuppståndne John Maynard Keynes hävdade att det inte går att påverka fördelningen mellan kapital och arbete. Arbetar- och tjänstemannarörelsen får nöja sig med att fördela inom löntagarkollektivet, menade han.

Fast så är det nog inte. Fördelningen mellan arbete och kapital förefaller visserligen, enligt diagram som visades upp på boksläppet, att vara likadan nu som den var 1880, men däremellan har andra och bättre utfall konstaterats.

En tanke är att det är lika illa nu som 1880.

Ingemar Lindberg pekar på att det finns en samvariation mellan löneandel och arbetslöshet. Desto mindre löneandel, desto högre arbetslöshet. Och frågan är vad som fungerar bäst, en löneledd tillväxtstrategi eller en vinstledd.

Europa styrs av högern och högerns idéer och försöker med en vinstledd tillväxtmodell. Som Anders Borg brukar säga; "Det måste bli billigare att anställa".
Det går inget vidare, försiktigt uttryckt. Europa skulle vara betjänt av en mera löneledd tillväxtstrategi och länder som Tyskland och Sverige skulle kunna gå i spetsen.

Faktum är att tyska reallöner har legat still i tio år. Och den anpassning som Tyskland måste göra för att Eurozonen skall komma i något som liknar balans är större än den Grekland, som har haft en för snabb löneutveckling, måste göra.

Och om Europa sänker löner i en idiotisk kapplöpning mot botten, då kommer man att hamna precis där, på botten. 

Stigande vinstandelar har inte lett till stigande investeringar. Tvärtom!

Var tar då vinsterna, till vilka kan räknas också olika bonuslönesystem,  och de växande förmögenheterna vägen, om de nu inte investeras?
Jo, de lånas ut till dem som fått för låga löner. Och till stater och offentlig verksamhet, vars resursbrist egentligen också är ett uttryck för den minskade löneandelen.

Nu återstår att läsa boken. Jag återkommer när jag gjort det. Men en preliminär slutsats av den måste bli; Hellre lön än lån.

Socialdemokratins återkomst

Jag har deltagit på många kongresser i olika roller. Den här kongressen är tredje gången jag har fått förtroendet att vara ombud från Lunds Arbetarekommun.
Jag vet att man inte i onödan ska tala om ödesval eller ödeskongresser. Det kommer alltid nya. Men nog känns detta som en väldigt viktig kongress.

När den här mandatperioden är över har vi tillryggalagt den längsta perioden i opposition sen rösträtten infördes. Framför allt är det den mest olycksbådande perioden.

När regeringen Fälldin tog över 1976, efter 44 års oavbrutet s-regerande, kunde man inte och ville kanske inte heller riva ner den svenska välfärden, därför att det var socialdemokratin som definierade mitten i svensk politik.
Det var inte politiskt möjligt att börja slakta trygghetssystemen eller göra geschäft och marknad av skola, vård och omsorg,

1991, när Bildt-regeringen tillträdde hade visserligen förändringen av den svenska modellen börjat och det fanns planer inom högern på ”systemskifte”, men den borgerliga regeringen tappade greppet direkt och var uträknad och handlingsförlamad långt före valdagen 1994.

När högeralliansen vann regeringsmakten 2006 däremot fanns inte bara avancerade planer på att genomföra ett radikalt systemskifte, högern hade dessutom bytt taktik och förklätt sig till arbetareparti. Och mittenpartierna hade ockuperats av Timbrohögern.

Att socialdemokratin tappade greppet berodde ändå mest på egna misstag och åren efter 2006 har kännetecknats av interna kriser och dåligt självförtroende. Det är först nu som arbetsro infunnit sig igen och årets kongress måste markera socialdemokratins och välfärdspolitikens återkomst.

Den sociala demokratin måste lyftas fram som det självklara alternativet till privatisering och marknadisering av välfärden.

Den fulla sysselsättningen måste på nytt bli det överordnade politiska målet.

Årets partikongress måste klargöra att socialdemokratin vill investera i framtiden, sätta människor i arbete, bygga bort miljöhoten och bostadsbristen, modernisera infrastrukturen och ge skola, vård och omsorg de ekonomiska förutsättningar som gör att man kan klara sina uppgifter.

Privatisering och marknadisering slår sönder Sverige

Vinster i välfärden blir en av de stora frågorna på den stundande socialdemokratiska partikongressen i Göteborg.
Jag tycker inte att privata bolag, vars huvudsakliga affärsidé är att tjäna pengar på pengar och att smita undan skatt, har i välfärden att göra överhuvudtaget. Samtidigt tycker jag att vi socialdemokrater låtit lura oss när diskussionen om privatiseringspolitiken i så hög grad kommit att handla om ifall det ska vara tillåtet att göra vinst.
Det som främst borde diskuteras är den övergripande frågan om marknadiseringen och dess följder: Vad händer med välfärdssamhället när man försöker göra skola, vård och omsorg till vilken handelsvara som helst och medborgarna till kunder?
Det blir för det första dyrare, mycket dyrare.
Jo, det går naturligtvis att hitta enskilda exempel där det blivit både bättre och billigare, men generellt och på lång sikt blir det sämre och dyrare.

Det privata bolagen vill tjäna pengar, det är deras idé, 2013 mer än någonsin. Därför väljer skolkoncernerna så långt möjligt ut de elever som lär sig även om man hänger dem upp och ner i en mattställning. Och vård- och omsorgsbolagen överbehandlar för att det är lönsamt: "Kom in till oss med din snuva, sitt inte hemma och snora!"
Vi är bara i början av en utveckling där allt mer av skattemedel, vid sidan av att vinster skickas till skatteparadisen, kommer att användas till reklam när bolagen skall konkurrera om de lättlärda, de lättbehandlade och de lättskötta.

Kommuner och landsting måste naturligtvis ha en beredskap att ta över när privata skolor eller vårdgivare går i konkurs. Det är inte gratis. Och skulle vi etablera något som liknar riktig valfrihet i ett privatiserat system på skolans område, då skulle det krävas en betydande överkapacitet på "produktionssidan".
Den stora effektiviserings- och vinstpotentialen - vid sidan av att segregera (välja ut de lönsammaste) och att skapa efterfrågan med hjälp av reklamen - är för övrigt att pressa de anställda hårdare. Det pågår sedan länge.

Det går an att försöka kontrollera bort dessa privatiseringens drivkrafter genom att ställa kvalitetskrav och krav på personaltäthet, men det är inte gratis det heller. Hur mycket kommer denna kontrollbyråkrati att kosta?
USA är förstås ett extremt exempel på privatiseringens och marknadiseringens följder, men det är klokt att fråga sig varför USA:s sjukvård per capita kostar ungefär dubbelt så mycket som den svenska, trots att åtskilliga miljoner amerikaner inte har en sjukvård värd namnet.

Marknadiseringen av välfärden segregerar. I förlängning slår den utvecklingen sönder det jag och många andra menar med ett demokratiskt samhälle. Som den idén att alla barns och ungdomars utbildning och välgång är allas gemensamma ansvar. Och att ett civiliserat samhälle måste se till att alla medborgare får bästa möjliga sjukvård och omsorg.
Privatiseringarna och den valfrihet som organiseras på producenternas villkor levererar ett samhälle vars huvudprincip är sköt dig själv och skit i andra.
Och folkvalda politiker försöker komma undan, som när Filippa Reinfeldt, sjukvårdspolitiker i Stockholm, ställd inför problemet med en sjukvård som förfaller, hänvisar till att man har handlat upp vården och att det nu är upp till bolagen att leverera bra vård. Kunderna kan ju annars själva välja något annat och bättre.

Privatiseringen av produktionen och den förmenta valfriheten leder på sikt till privatisering också av kostnaderna. Borta är snart, om vi inte vänder utvecklingen, principen om "det bästa möjliga åt folket" och att vi betalar solidariskt via skatten.

Jag tycker inte om vinster i välfärden. Men privata företag har anlitats här och där också under den tid då nästan allt gjordes i egen regi. Den stora olyckan är marknadiseringen av välfärden. De systematiska privatiseringarna som suger ut personalen, segregerar, driver kostnader och faktiskt slår sönder det demokratiska samhället. Det är framför allt om detta som diskussionen borde handla.

Leve de oföretagsamma!

Jag vet få som lika subtilt som Svenskt Näringsliv kan ge uttryck för människoförakt.

I ett pressmeddelande med rubriken ”Färre företagsamma i 111 kommuner” berättar man alltså att ”för första gången på tio år ökar inte andelen företagsamma människor i Sverige”.

Man oroas alldeles särskilt över att ”de unga företagsamma blir färre i flertalet kommuner.”

- Att färre unga driver företag är en tydlig varningssignal, säger Carolina Brånby, ansvarig för ”företagsklimat”.

Skatterna betraktas förstås på Svenskt Näringsliv som ett huvudskäl till bakslagen.
Bortsett från den bedrövliga människosyn som tittar fram, borde kanske Brånby fråga sig om inte företagsklimatet kan ha något att göra med hur alla dessa oföretagsamma har det.

De som jobbar hårt i sjukvården, i byggsvängen eller i andra branscher - och som kanske inte orkar längre vid 58 års ålder eller så - har sett sina försäkringsvillkor kraftigt urholkas.

Detsamma gäller alla dem som utan förskyllan blivit arbetslösa i den globala strukturomvandlingens spår eller som en följd av den lekstuga på finansmarknaderna som ledde till finanskraschen och som många av de mest företagsamma medborgarna deltog i med liv och lust.

Alla som någon gång riskerar att bli sjuka eller arbetslösa, och det är alla, har tvingats se om sitt hus, kanske spara lite mer, för att förbereda sig för kommande olyckor.

Till det måste läggas att högerregeringens övergripande projekt är att trycka ner lönerna för de redan lägst betalda, att skapa en ny, stor låglönesektor.

Carolina Brånby och Svenskt Näringsliv borde kunna föreställa sig att den förlust av efterfrågan, som åtstramningspolitiken riktad mot de oföretagsamma har lett till, har gjort det svårare för de företagsamma att sälja sina varor eller tjänster. Allra helst som de som fick del av de stora skattesänkningarna kanske valde att spara pengarna eller betala av på sina skulder för att skaffa sig en privat buffert mot framtida prövningar.

Nåja, säkert valde några att göra en extra långresa, kanske till Thailand.

Och tänk om det är så att det också är på grund av den stora ungdomsarbetslösheten och att så många unga har så svårt att få fasta jobb som färre unga startar företag.

Svenskt näringsliv borde begripa att företag mår bra när de oföretagsamma handlar av dem, ja, de borde begripa att löner och skatter lite senare i förädlingskedjan blir företagens inkomster.

En "verklig" union med förhinder

Fem euro-anhängare, Anders Wijkman, Karl-Erik Olsson, Rolf Gustavsson, Ulf Dahlsten och Kristina Persson, skriver på DN-debatt (2 mars) om EU:s framtid och ger goda råd till svenska politiker.

I inlägget konstaterar de senkommet insiktsfullt att det som nu pågår är ett försök att ”rätta till bristerna i eurons konstruktion”. De anser också att ”en politisk union är en logisk konsekvens av eurosamarbetet”.

Jag kan dock inte erinra mig att ja-sidan inför folkomröstningen 2003 var tydlig på den punkten.

De fem vill hursomhelst att Sverige ska överväga att delta i ”detta fördjupade unionsbygge”, i varje fall ”om det blir tillräckligt bra”, och inte följa Storbritannien ”ut i en oviss kyla”.

Det som nu pågår, som en följd av eurokrisen, är ett försök att driva EU i federalistisk riktning därför att eurosamarbetet kräver det. Det innebär ett växande dilemma, eller egentligen flera, för alla medlemsländer.

För Sverige som för andra icke euro-länder är planerna särskilt problematiska, därför att vi har andra förutsättningar att hantera ekonomin och de problem som kan tänkas uppstå. Samtidigt finns det bara ett EU och en inre marknad. Och där är vi med.
Vi påverkas av de beslut som fattas i eurozonen och har starka skäl att verka för ett sammanhållet beslutsfattande. Ja, vi vill egentligen, så långt möjligt, ha inflytande över också det som sker i eurozonen, utan att ta steget in i den gemensamma valutan. En nog så svår balansakt, kan det visa sig.
När vi valt och fått möjlighet att ansluta oss till finanspakten och samtidigt inte ansluta oss till dess kärna, dess finanspolitiska regelverk, är det precis det beskrivna dilemmat vi haft att förhålla oss till.
Balansgången kommer att fortsätta när förslagen om bankunion och ”en verklig monetär union” efterhand skall utformas och tas ställning till.

Men det finns också ett annat, demokratiskt dilemma som rör alla EU:s medlemsländer. De har aldrig någonsin tagit ställning till att gå med i en politisk union som den nu skisseras och att lämna över makten över finanspolitik, budget och skatter till Bryssel.
Det är inte så svårt att se behovet för de länder som har euron som valuta att centralisera finansmakten – och att etablera en mycket kraftfull fördelningspolitik på europeisk nivå. Men är det möjligt i något EU-land att få stöd för en sådan radikal politik som skulle krävas för att det skall fungera?
Alla kommer inte att följa med och ett EU ”i olika takt” är inte längre är en risk utan ett faktum.  

På några punkter har de fem alldeles rätt.

Vi bör inte reflexmässigt följa Storbritannien ”ut i en oviss kyla”. Vi bör konstruktivt delta i utformningen och ta ställning till olika förslag som nu läggs fram med utgångspunkten att vi är med i EU och vill vara det framöver, även om det inte gäller en politisk union.
De har också rätt när de avkräver partierna att i god tid före valet till Europaparlamentet nästa år öppet måste förklara vad de vill ifråga om EU:s framtid. Unionen håller på att förändras i grunden och partierna måste förhålla sig till detta. Vad vill Socialdemokraterna i Europa, är en fråga som pockar på utmejslade svar.
Ett EU som ”bara är en frihandelsunion” är naturligtvis inte ett attraktivt alternativ. Det var knappast för att få något sådant som jag eller någon annan socialdemokrat röstade ja till medlemskapet.

De fem underskattar emellertid grovt eurons ”brister” och de svårigheter som väntar den politiska unionen. ”Flertalet av de länder som är utanför är uppenbarligen villiga att ansluta sig när de fyller kraven för att delta i euron och eurokrisen har svalnat”, skriver de alltså.

Men Eurons ”brister” som blottlagts genom finanskrisen har lett till politiska stämningar som faktiskt hotar hela samarbetet. Legitimitetskrisen är djup och eskalerande.
Kan den lösas eller kommer den rentav att förvärras av förslagen om att bygga en ”verklig monetär union”? Jag är benägen att tro det senare.

Jag blir för övrigt direkt illa berörd när jag tar del av följande meningar, som egentligen säger till svenska väljare; Du inte skall tro att du har ett val.  

”Vi får inte drabbas av hybris. Sverige är ett litet, extremt utlandsberoende land med små möjligheter att hävda våra intressen på egen hand. Vi behöver Europa för jobben och för att få kraft i samarbetet för ett hållbart samhälle.”
Jag har hört den sortens maktspråk förr i dessa Europa-valssammanhang: Tro inte att du har ett val, även om du får rösta.

Till sist. De fem ville att vi skulle gå med i euron. De underskattade å det grövsta projektets risker. Nu vill de att vi tar dem i handen och följer med in i den politiska unionen.

Jag tänker inte göra det.

Clownerna är inte problemet

Italien är förlamat. En clown och missnöjespolitiker, Beppo Grillo, ledare för Femstjärnan,  fick 25 procent av rösterna. Han tänker inte stödja vare sig vänstern och Pier Luigi Bersani eller högerns Silvio Berlusconi.
Nyval hotar eller kanske snarare är den enda utvägen. Men det finns förstås inga garantier att ett politiskt stabilt Italien blir följden då heller.

Beppo Grillo beskrivs i regel i ganska föraktfulla termer som en samvetslös populist som leker med Italiens och Europas framtid.
I Wikipedia kan man läsa att populism är ”en politik som vädjar till ’folket’ och ’det sunda förnuftet’, och angriper en politisk eller social elit, ofta utan att detta hugfästs i en specifik ideologi”. Vilket bekräftas i Nationalencyclopedin, som uttrycker det så att populism är ” en rörelse eller ideologi som vädjar till ’folket’ som grupp oberoende av någon social klass. ’Folket’ är enligt populisterna nedtryckt av en elit ...”

Låt oss nu anta att de etablerade politiska partierna har en lång historia av misslyckanden bakom sig, där de inte förmått ge svar på de stora utmaningarna. Och tänk om de helt avsiktligt genomfört "reformer" som gjort dem själva ganska maktlösa och att finanskapitalet och bankerna blivit de nya herrarna. Och tänk sen om många politiker i sin maktlöshet mest ägnat sig åt att flyta ovanpå och till och med använt sin återstående makt till att berika sig själva. De italienska korruptionsskandalerna är ju mer regel än undantag.

Det kan aldrig vara fel att politiker tar folkligt missnöje på allvar och ”vädjar till folket”. En annan sak är att de inte skall vädja till våra sämsta, utan till våra bästa stämningar.

”Populistpartier” gör vanligtvis det första. Och de har sällan eller aldrig någon idé om hur lösningen skall se ut.
Men faktum är att etablerade partier och ledare runt om i Europa, som nu oroas över populisternas framfart, själva har tappat greppet.

Naomi Abramovic i Östgötacorrespondenten är en av många som kommenterat valet i Italien. Kommentaren är typisk. Hon konstaterar förstås att ”en röst på Grillo är en proteströst”, ett sätt att visa missnöje med den politiska situationen i Italien.
Men hon drar slutsatsen att ”det krävs ansvarsfulla politiker som tänker långsiktigt och som är beredda att genomföra åtstramningspolitik”. Och hon hyllar valets store förlorare Mario Monti.
Men mer teknokratstyre och mer högerpolitik leder också till mer arbetslöshet och växande social misär. Och i så fall är jag rädd för vad som kommer att hända i Europa. Populistpartierna kommer säkert att bli större och fler och några av dem kommer att vara riktigt otäcka.
De etablerade partierna måste faktiskt lyssna på och vädja till folket och det sunda förnuftet.

Politiken har så här långt varit mest inriktad på att vinna marknadens och bankernas förtroende. Men det är folkets tillit som måste vinnas.

Det är inte clownerna som är Europas problem utan den politik som förts.

Vänstern börjar röra på sig

Det händer att jag frågar mig om finansmarknaden är riktigt klok.
Häromdan stod aktieindex på Stockholmsbörsen på sin högsta punkt sedan 2007, alltså sedan finanskrisen slog till. Investerarna tror sig ha skådat ljuset i tunneln.
Hur ser det då ut i den omtalade verkligheten?
Tja, försiktigt uttryckt är bilden mera splittrad.

Idag är andra valdagen i Italien. Silvio Berlusconi lovar torpedera de italienska statsfinanserna genom att betala tillbaka fastighetskatten om han får något att säga till om. Och en ny stjärna på det politiska himlavalvet i Italien är komikern och ”missnöjespolitikern” Beppo Grillo som tros kunna få 20 procent av rösterna.

Själv hoppas jag på vänsterns Pier Luigi Bersani. Men ett stabilt Italien verkar långt borta. Liksom ett stabilt Europa.
Idag, måndag, är sista valdagen i Italien. Valdeltagandet på söndagen var dock lågt och Italiens största dagstidning, Corriere della Sera, skriver att det återspeglar en "akut vilsenhet" bland väljarna som är förfärligt trötta på allt ”sparande”.

Man blickar ut över Europa och ser inte så många ljusglimtar.

Storbritannien har fått sin kreditvärdighet nedgraderad.
Frankrike, en annan av de stora ekonomierna, "ber EU-kommissionen om undantag för sitt budgetunderskott".
Situationen i Grekland är eländig.
I Spanien växer motsättningarna mellan regionerna.
Överallt växer arbetslösheten och den social misären.
Men börsen har lite glädjefnatt.
Marknaden är naturligtvis inte riktigt klok.

Själv befinner jag mig på ett möte för EU-ländernas finansutskottsordföranden i Dublin. (Det måste inte vara ordföranden eller vice-ordföranden som deltar.)

Det handlar förstås om krisen och hur EU skall ta sig vidare.
Kommissionären Olli Rehn visar försiktigt optimistiska diagram som skall övertyga om att det har vänt. Ett har rubriken ”Tecken på ökat förtroende”.
Kurvorna som visar de samlade budgetunderskotten pekar också svagt uppåt.
Men ännu ett år av recession väntar i flera medlemsländer. Europa backar.

Arbetslösheten har vuxit snabbt och fortsätter växa. I euroområdet är den i genomsnitt 11,4 procent. I hela EU något lägre. I många länder på katastrofala nivåer. I Sverige 8 procent. Trots att det enligt Anders Borg går så bra och trots att en del länder ha runt 20 procent i arbetslöshet ligger vi bara 3 procent under genomsnittet. Det är inte godkänt i min värld.

Men något håller på att hända. Flera talare understryker att åtstramningspolitiken måste överges.
”Vi kan inte lämna unga utan hopp, vi måste ändra filosofi”, säger det irländska Labourpartiets Ciarán Lynch.
Flera andra talare har samma tema: ”En hel generation offras för budgetkonsolideringen”.

På söndagskvällen pratade jag med Eduardo Cabrita, socialist och ordförande i Portugals finansutskott. Han berättade att Portugal visserligen är ”tillbaka på marknaden”, man kan låna igen till rimlig ränta, men arbetslösheten har snabbt ökat från 12-17 procent och det jäser i Portugal.

Cabrita säger att Portugal har börjat sjunga. Det började på åhörarläktaren i parlamentet för två veckor sen när premiärministern Pedro Passos Coelho skulle tala. Rätt som det var stämde man upp Grândola Vila Morena en portugisisk sång om broderskap och systerskap bland människorna i Grândola, en stad i Alentejo i Portugal.
Sången förbjöds under diktaturen och när den tonade ut på radion den 25 april 1974 var det en signal att starta ”nejlikornas revolution”.

Nu sjunger Portugal igen. Det började alltså på åhörarläktaren i parlamentet, men nu sjungs det överallt i Portugal, varhelst och närhelst en minister eller "tyngre" politiker framträder. Det är som en epidemi. Ett nytt ord har skapats. På svenska skulle det bli grandolera.

Vänstern har börjat röra på sig i ett av högerpolitik svårt härjat Europa.
Kanske är det ändå ett ljus där långt borta i tunneln.

 

Vi kanske inte ska vara med i klubben(EU)?

EU:s långtidsbudget, förkortad MFF (Multiannual Financial Framework), diskuteras nu i parlamentet. Europeiska rådet har lagt sitt förslag och hoppas att inte expansiva parlamentariker skall sätta käppar i hjulen.

Det har funnits och finns en bred, ja enig uppslutning i Sveriges Riksdag bakom huvudlinjerna i den svenska positionen i rådsförhandlingarna.

Vi vill se en restriktiv budget, med andra ord en frysning av kostnaderna i reala termer.
Vi vill framför allt se en modernisering av budgeten. Jordbrukstödet måste bantas ordentligt och sammanhållningspolitiken få en tydligare inriktning på insatser som kan skapa nya jobb och bidra till att dra Europa ut ur krisen. Forskning och utveckling, utbildning och infrastruktur måste prioriteras. Stöd ska främst gå till projekt med tydligt ”europeiskt mervärde”, som är gränsöverskridande, strategiskt viktiga eller för stora att hanteras av enskilda medlemsländer.

I min egen hembygd, närmare bestämt i Skillinge, har EU-stöd betalats till upprustning av den lilla badbrygga nedanför idrottsplatsen som funnits där så länge jag kan minnas, vilket förkunnas på en särskild skylt.

Det är trevligt att badplatsen rustats upp och skylten ger kommissionen och EU goodwill som kan behövas. Men det är knappast en framtidssatsning med europeiskt mervärde.

Bryggan i Skillinge är bara ett exempel, det finns många, på försumbara EU-projekt.
Det finns stora möjligheter och det är angeläget att omprioritera, effektivisera och göra bättre inom ramen för en budget på den nuvarande nivån.   

De som vill expandera budgeten har förstås också argument. Några är dåliga. Som att de nationella budgetarna över åren vuxit snabbare än EU-budgeten. Ett argument som kommissionären Janusz Lewandowski, med ansvar för budgetfrågorna, använt vid upprepade tillfällen.

Motargumentet är att varje budget - kommunal, nationell eller europeisk - måste vila på sina egna meriter och på de uppgifter som skall finansieras.
Det finns förstås också bättre argument för en expansiv hållning. Som att medlemsländerna har blivit allt fler, medan budgeten förblivit i stort sett oförändrad, ett argument som också ofta framförts av Lewandowski.
Men än så länge bör de nya behoven hanteras inom ramen för befintliga resurser, därför att det finns en betydande potential för omprioriteringar, budgetreformer och effektiviseringar. Det lär också krävas om man vill öka förståelsen i medlemsländerna för att skjuta till ytterligare medel, inte mint i en tid när svångremmen dras åt i land efter land.

Ett annat argument som framförs av dem som vill expandera budgeten är att det är nödvändigt för att krisen skall kunna lösas. Men för det första beror krisen i mycket hög grad på ett systemfel (euron). Och för det andra motsvarar EU-budgeten bara ungefär 1 procent av BNP i medlemsländerna.

Den kan genom en modernisering bidra mer till krislösningen, men den kommer att spela en högst marginell roll i sammanhanget. Och det finns knappas folkligt stöd i något medlemsland för att ge EU de ekonomiska muskler som krävs för att man skulle kunna spela en avgörande roll. Det är svårt att motivera mer pengar till EU överhuvudtaget i ett Europa där åtstramningspolitik är huvudspåret.

Det är lång väg till den starka europeiska överstat som kommissionen drömmer om och som kommer till uttryck i de förslag om en riktig monetär union och bankunion som nu läggs fram.

Den ekonomiska krisen måste lösas av medlemsländerna tillsammans men inte främst med hjälp av EU:s lilla budget, utan genom att medlemsländerna i en mellanstatlig samverkan kommer överens om vad som måste göras.
Och en sådan samordnad ekonomisk politik kan inte se ut hur som helst. Det måste formuleras ett tydligt socialdemokratiskt/socialistiskt alternativ i ett Europa som nu, dominerat av högern, drivs in i en allt djupare kris.
Faktum är att för varje krispaket som har levererats har arbetslösheten och den sociala misären ökat. Europa är i recession och i dess spår griper reaktionära och nationalistiska strömningar initiativet. Risken för sönderfall skall inte underskattas.

Sverige är nettobetalare till EU. Det skall vi egentligen vara glada för. Det är vi därför att vi långsiktigt har haft en bättre ekonomisk utveckling, även om vi på senare år allt mer kommit att likna ett genomsnittligt europeiskt land vad gäller arbetslöshet och klassklyftor.

Men det är inte särskilt klokt att fokusera på att Sverige skall betala så lite som möjligt till EU. Det finns ett solidariskt moment i denna europeiska klubb. Mindre utvecklade medlemsländer skall ha mer stöd till utveckling än de som redan ligger bland de främsta.
Och Sverige gynnas själv av att andra länder lyfts, bland annat genom att det långsiktigt minskar klyftorna, öppnar nya marknader för svenska varor och tjänster och minskar riskerna för social dumpning på den inre marknaden.
Ser vi inte poängen med det solidariska inslaget i EU-budgeten skall vi kanske inte vara med i klubben?
Frågan är så kallat retorisk, jag tycker absolut att vi skall vara med.
Däremot finns det skäl att hålla igen på EU-budgeten, så länge vi ser att det finns utrymme för omprioriteringar och effektivare användning av de pengar som redan går till EU.

Vad är då att säga om resultatet av rådsförhandlingarna. Tja, knappast godkänt, därför att av moderniseringen blev det mest bara en tumme även om riktningen finns där.

Sen är det inte säkert att det hade varit möjligt att komma längre, givet att många medlemsländer inte vill gå längre.
Men den stora frågan rör inte om EU-budgeten blir någon tiondel större eller mindre, utan hur Europa skall ta sig ur den allt djupare krisen.

De som bara har ögon och öron för vad som händer på finansmarknaderna och med aktiehandeln ser nu ljusglimtar och ljus i tunnlar. Men för den som bekymras för massarbetslöshet och växande klassklyftor, och för de politiska stämningar som griper omkring sig, finns all anledning att vara fortsatt orolig.

 

 

Fjärrstyrda parlamentariker?

För några dagar sen skrev jag här och på Europaportalen att Anders Borg gör sig dummare än han är, när han låter som att han inte vet att det finns spänningar inom alla partier mellan Europapolitiker och rikspolitiker, också i de borgerliga. Precis som det finns mellan rikspolitiker och kommunpolitiker - trots att man sluter upp bakom samma partiprogram - därför att man har olika utsiktspunkter och faktiskt olika mandat. 
Borgs partikollega Gustav Blix gick i svaromål på Europaportalen och valde förstås liksom Borg att låtsas som att den problematik som jag pekat på överhuvudtaget inte existerar, i varje fall inte inom borgerligheten. Europaparlamentarikerna i Moderaterna och i andra borgerliga partier är och ska vara fjärrstyrda från finansdepartementet i Stockholm.
Jag blir väl inte så förvånad eftersom jag tagit del av de moderata interiörerna som de beskrivs i Anne Marie Pålssons bok Knapptryckarkompaniet.
 
Blix spelar orolig för att Socialdemokraterna inte skall kunna presentera en politik ”som hänger ihop” och undrar sarkastiskt om vi kanske måste gå fram med två partier i valet till Europaparlamentet.
Men han kan vara helt lugn på den punkten. Vi kommer att gå till val som ett parti med en lista och ett program. Men inte med budskapet att våra kandidater inte får lov att tänka själva.

Den allvarliga bakgrunden till diskussionen om EU:s långtidsbudget är emellertid att krisen har blivit allt djupare i ett Europa som domineras av högerregeringar. För varje krisprogram som man lagt fram, starkt präglat av åtstramningspolitik, nedskärningar och lönesänkningar, har arbetslösheten slagit nya rekord och den sociala misären brett ut sig.
I misärens spår har misstron spridit sig och reaktionära krafter har fått allt större spelrum.
Risken är att det slutar med att det är Europa som ”inte hänger ihop”. Och det vore riktigt illa.
Borg och Blix borde vara mer oroade för vad de själva håller på att ställa till med och mindre bekymrade för att alla inte står i givakt.

Socialdemokraterna vill se en restriktiv ny långtidsbudget, kostnaderna måste hållas tillbaka och budgeten moderniseras. Jag tänker med det snaraste återkomma till vad denna position närmare bestämt innebär och hur vi resonerar.

Vad är utanförskap?

Häromdan deltog jag i en riksdagsdebatt om ”utanförskapet”. Kollegan Peter Persson hade interpellerat Anders Borg.

Jag vet få ord som missbrukats till den grad som ordet utanförskap. Och det var den borgerliga oppositionen som inledde missbruket inför valet 2006. Makten skulle erövras. Ord måste förvrängas.
 

Vad är utanförskap? Det är inte lätt att definiera, men jag skulle säga att det handlar om att stå vid sidan av samhällsgemenskap och sociala nätverk, att man inte längre lever ett bra och anständigt liv.

Vad menar då den svenska högern med utanförskap?
”Arbetslöshet är ett snävt begrepp” sa moderaten Fredrik Schulte i riksdagsdebatten, och förklarade att utanförskapet omfattar ”människor som inte har ett jobb ett gå till”, som är ”sjukskrivna och förtidspensionärer”, de ”som inte är med i (arbetslöshets)statistiken”.
 

Missbruket började som sagt inför valrörelsen 2006. De borgerliga partierna med Moderaterna i spetsen definierade utanförskapet som alla som är sjukskrivna, förtidspensionerade, arbetslösa, studerar, gör värnplikten (den fanns kvar då), är föräldralediga eller lediga för vård av sjukt barn. Ja, alla som inte en viss dag går till jobbet. Man kom på så sätt fram till att så många som en och en halv miljon svenskar levde i ”utanförskap”.  

Till råga på allt räknade man så kallade helårsekvivalenter som ”utanförskap”, man summerade med andra ord enstaka sjukdagar eller veckor, vab-dagar och annan ledighet så att det blev människor som var ”utanför” på heltid.
 

Vad Moderaterna och deras stödpartier beskriver, när de talar om utanförskap, är i mycket hög grad välfärdssamhället.

En arbetslöshetsförsäkring eller sjukförsäkring som man kan leva på, som gör att man slipper gå från hus och hem om olyckan är framme, är naturligtvis inte utanförskap. Bra socialförsäkringar är till för att förhindra utanförskap.
Föräldraledighet är en välfärdsreform.
Att många studerar är ett sätt att hålla fast välfärden på sikt.
 

Den borgerliga regeringen har målmedvetet riktat attack efter attack mot välfärden. Sänkt a-kassan och försämrat sjukförsäkringen. Rustat ner utbildningen och satsat på fler lågbetalda och underbetalda jobb.

Nu - när människor inte längre kan leva drägligt som sjuka eller arbetslösa, på sina pensioner eller på sina löner – ökar utanförskapet. På riktigt.
Alliansen berömmer sig av att ha tagit itu med utanförskapet. I själva verket har de tagit itu med välfärden. De river ner den.
  

 

Full back mot framtiden!

Fick av en händelse syn på en liten film på Youtube som visar Fredrik Reinfeldt på World Economic Forum i Davos.
Det han säger är egentligen fullständigt häpnadsväckande och samtidgt väldigt konsekvenst.

Reinfeldt beklagar sig över att det numera finns så få lågbetalda jobb i Sverige. Han gör alltså en historisk återblick och konstaterar att förr i tiden, förr sådär 150 år sedan, "hade vi bönder på landet och folk i industrin". Han sörjer att de nu är borta.
För det första är det inte alls sant att industrijobben är borta, men bönderna är förvisso väldigt få. Fast de producerar mycket mer mat än förr. På 1800-talet drabbades många av svält gång på gång.

Reinfeldts uttalande visar på en häpnadsväckande brist på insikt om utvecklingens och välståndets drivkrafter.
För 150 år sedan var Sverige ett av Europas fattigaste länder. Det är tack vare tekniska, men också sociala framsteg, allra först i jordbrukssektorn, som allt färre har kunnat producera allt mer.
Produktiviteten har med andra ord ökat och det har lagt grunden för ökat välstånd. Lönerna har kunnat höjas, också för dem som jobbar med t ex vård, omsorg och utbildning, där produktivitetsutvecklingen inte alls har varit lika snabb som i jordbruket och industrin.
Vi har också kunnat ta ut produktivitetsvinsterna i form av ökad fritid eller som andra välfärdsreformer.

Reinfeldt beklagade sig i Davos. I Sverige har vi nu "bara 2,5 procent låglönejobb medan man i EU i genomsnitt har 17 procent".
Ja, i några av de nya medlemsländerna är den därmed förstås väldigt mycket högre. Är det bra det? 
För säkerhetsskull lägger han till att "jag säger inte att jag vill ha en stor andel dåligt betalda jobb för det låter inte bra".

Och nej, riktigt så säger inte han och alliansregeringen. Men nästan. Jag har åtskilliga gånger hört honom och Anders Borg säga att "det måste bli billigare att anställa".
Och den politik de bedriver - den som rör skatterna, arbetsmarknadspolitiken och socialförsäkringarna -  går ut på att skapa en växande låglönesektor.

Förutsättningen för ökat välstånd är att de nya företagen och jobben orkar bära allt bättre löner och skatter. För att uppnå det krävs innovationer, fortsatta tekniska framsteg och ökad kompetens. Ökad produktivitet med andra ord.
Men Reinfeldt och Borg drömmer sig tillbaka till Fattig-Sverige.
Och värst av allt är att de som bäst försöker återskapa det. 

Borg gör sig dummare...

 

Så är då en ny långtidsbudget för EU framförhandlad. Det fanns och finns en stor enighet mellan partierna i Sveriges Riksdag om de övergripande målen.
Kostnaderna och därmed den svenska avgiften måste hållas nere och EU-budgeten moderniseras. Med modernisering menas bland annat mindre pengar till framför allt jordbruksstöd och mer till projekt som har ett europeiskt mervärde, som kan bidra till att skapa jobb och till ökad konkurrenskraft i ett Europa i djup kris.

Det är en återhållsam budget som nu läggs fram, men av moderniseringen blev det mest bara en tumme. Nåja, lite mer kanske, det blir minskningar inom jordbrukspolitiken, men alldeles för små, och det blir ökade satsningar på forskning och utveckling, men alldeles för små.

Och budgeten är inte hemma än. Nu skall Europaparlamentet säga sitt. Samtliga stora partigrupper har deklarerat att de inte är nöjda. De vill ha mer av det mesta. Både av gammalt och modernt.

Signalerna från parlamentet har fått finansminister Anders Borg att tappa fattningen.

”Vi kan inte ha socialdemokrater som i riksdagen säger att de är restriktiva och sedan sitter och röstar för en ökad budget i EU-parlamentet”, säger han enligt Europaportalen och lägger till: ”Vi har en svensk linje och den är restriktiv. Det tycker jag även bör gälla för Socialdemokrater”. Han syftar då på och nämner socialdemokraten Göran Färm, som är vice ordförande för den socialdemokratiska gruppen i parlamentet och som skall samordna kraven från alla 27 medlemsländerna. Men han låtsas inte om att också borgerliga kollegor, också svenska, som folkpartisten Cecilia Wikström, tänker rösta nejtill förslaget som nu lagts fram.

Partitaktiken tar överhanden. Anders Borg gör sig dessutom dummare än han är, när han låter som att företrädare för partierna måste ha samma åsikt på alla nivåer; i kommunen, i landstinget, på nationell nivå och på Europanivån. Borg kan säkert erinra sig exempel på att en och annan kommunpolitiker i Moderaterna haft annan uppfattning än regeringen och han själv. Annars kan jag hjälpa till att ta fram exempel.

Det är nu inte bara Anders Borg som tappat fattningen. Jag läser också på Europaportalen att EU-parlamentets talman Martin Schulz tycker att det bör bli hemlig omröstning om budgetförslaget. Eftersom ”Det finns ett tryck på vissa EU-parlamentariker att rösta [för budgetförslaget]” och det är ju tänkbart att deras väljare inte skulle gilla att de röstar nej.

 

Man tar sig för pannan. Är det verkligen möjligt att ha hemlig omröstning om budgeten?

Schulz förslag vore, tror jag, ett ovanligt effektivt sätt att ytterligare sänka förtroendet för en institution och ett EU som i spåren av krisen och högerpolitiken tappat alltmer förtroende i de flesta av medlemsländerna.

Har man sådana vänner behöver man inga fiender.

Restaurangmomsfiaskot

Härommorgonen (7 januari) levererades en uppseendeväckande nyhet. Den sänkta restaurangmomsen hade skapat 5 000 nya jobb. Nyheten var förstås glädjande för hela alliansregeringen och framför allt för det hårt pressade centerpartiet, som hittade på reformen ifråga. Men var den trovärdig?

Siffrorna som nyheten baserade sig på hade tagits fram av SCB (Statistiska Centralbyrån) på uppdrag av Visita, en branschorganisation inom svensk besöksnäring. Visita hade dock själv dragit slutsatserna. Slutsatser som okritiskt upprepades av olika nyhetsmedier.

Varför är nu denna nyhet uppseendeväckande?

Jo, därför att andra mera oberoende försök till utvärdering av reformen har kommit till helt andra slutsatser. Den som gäller sysselsättningseffekten kan sammanfattas så, att om reformen överhuvudtaget gett har gett nya jobb så är det väldigt få och till väldiga kostnader.
 

Regeringen hade minst sagt stora förväntningar på vad momssänkningen skulle kunna åstadkomma.

Den skulle leda till ett ökat arbetskraftsutbud. Man tänkte sig att vi genom att vi får mer tid över, eftersom vi äter på restaurang i stället för att laga mat hemma, skulle bjuda ut vårt arbete lite mer.

Framför allt skulle åtgärden leda till både fler jobb och sänkta priser i restaurangbranschen. Regeringen trodde att denna den enskilt mest kostsamma åtgärden i 2011 års budget skulle ge 6 000 nya jobb.

 

I själva verket finns det ingenting som tyder på att regeringens önskningar blivit uppfyllda. Finanspolitiska rådet menar i sin rapport (2012) att åtgärden är att betrakta som branschstöd, inte sysselsättningspolitik, och skjuter regeringens argumentation och beräkningar sönder och samman.

Finanspolitiska rådets rapport lutar åt att man bör utgå från vad som hänt i Finland, som har erfarenhet på området, och landar då i att momssänkningen möjligen skulle kunna ge 1 100 nya jobb. Det innebär - ”reformen” kostar 5,4 miljarder per år - att varje nytt jobb i restaurangbranschen skulle kosta runt 5 miljoner kronor.

Men sänkta restaurangpriser då? 

Regeringen räknade i ännu en glädjekalkyl med att momssänkningen skulle få fullt genomslag på priset och att restaurangpriserna därför skulle sjunka med 10,4 procent. Senare reviderade Anders Borg kalkylen och trodde att det kunde stanna på 4 procent. Fortfarande har generella prissänkningar inte bekräftats av några oberoende källor.

Regeringen hoppades också att de administrativa kostnaderna för företag och myndigheter skulle minska som en följd av att man jämställde momssatserna på livsmedel och restaurangbesök.

Och Finanspolitiska rådet konstaterar, att även om regeringens beräkningar skulle vara rätt – det handlar om 200 miljoner i besparingar om året – ”torde det vara ett dyrt sätt att minska företagens och Skatteverkets kostnader”.

Rådet pekar också på en rad studier som visar att arbetsutbudet inte ökar eller att det ökar alltför blygsamt för att det skulle motivera en sänkning av momsen på restaurangbesök.

Till detta kommer andra effekter som komplicerar bilden. Om väldigt många fler, på grund av eventuellt sänkta priser, skulle välja att gå på restaurang, så innebär det att de lagar mindre mat själva, vilket leder till ett efterfrågebortfall i detaljhandeln och att jobb försvinner där. I varje fall om de inte väljer att äta ett extra mål mat om dagen.

Det är svårt att äta sig ur en kris.

 

Tillbaka till själva utgångspunkten för min artikel, nämligen den uppseendeväckande nyheten att reformen verkligen har gett 5 000 nya jobb.
I Dagens Arena kunde man dagen efter att nyheten kablats ut läsa mer om verkligheten bakom siffrorna.

Nyheten grundade sig alltså på ett pressmeddelande från branschorganisationen Visita. Visita hade låtit SCB ta fram siffrorna med en ”ny metod”, för att sedan själv tolka dem så att restaurangmomssänkningen under 2012 års tre första kvartal skapat nära 6000 nya jobb i branschen. Trots att annan statistik från SCB tvärtom visade att hotell- och restaurangjobben hade minskat med 6,4 procent under samma period.

Visita erkänner dock, enligt Dagens Arena, att om man använder samma ”nya metod” på tidigare år, så var ökningen av antalet anställda ungefär lika stor mellan 2010 och 2011, det vill säga innan momssänkningen.

Till detta kan läggas att många andra faktorer förutom momssänkningen påverkar restaurangbranschens tillväxt. Exempelvis växande befolkningsunderlag, ett ökat antal utskänkningstillstånd, mer pengar i plånboken och att alltfler jobb i branschen subventioneras av arbetsförmedlingen.

 

Det finns, menar jag, en tilltagande tendens inom media att okritiskt återge undersökningar och slutsatser som beställts av olika särintressen.
Det kanske beror på att de redaktionella resurserna blivit alltmer ansträngda både i dagspressen och i etermedia. Men det duger inte.
 
Vad gäller sänkningen av restaurangmomsen pekar fortsatt det allra mesta på att den är ett formidabelt fiasko.
För de 5,4 miljarder som ”reformen” beräknas kosta varje år, skulle vi kunna få i runda tal 10 000 välfärdsarbetare i bland annat sjukvården och skolan.

Tidigare (11 jan 2013) publicerad i Skånska Dagbladet