fredag 31 maj 2013

Sluta lek marknad i skolan!

Ganska exakt en vecka efter Friskolekommitténs presskonferens om överenskommelsen om friskolornas framtid, ”Vissa nya regler för fristående skolor”, slog skolkoncernen John Bauer vantarna i bordet och överlät åt andra att se till så att de elever som valt någon av koncernens skolor ändå får utbildning. I slutänden är det naturligtvis kommunerna som har ansvaret.
Det som händer är horribelt, men fullständigt logiskt i marknadssamhället. Vinstdrivande bolag har, när det drar ihop sig, bara ett krav som de måste leva upp till – att leverera avkastning till ägarna.

I min förra kommentar till Friskolekommitténs förslag ställde jag frågan vad överenskommelsen egentligen är bra för? Givet att ett av de absolut viktigaste socialdemokratiska kraven inte tillgodosetts, det som handlar om att kommunerna, som har det slutgiltiga ansvaret för att utbilda och betala, också måste få avgöra vilka skolor som får bedriva verksamhet.

Man kan se Friskolekommitténs förslag om att offentlighetsprincipen och meddelarskyddet ska gälla i bolagsskolorna som steg i rätt riktning. Men de räcker inte för att få ordning i det kaos som marknadiseringen av skolan håller på att ställa till med.
Helt säkert är det däremot att de övriga förslag som kommittén lägger - med syften att säkra kvalitet, långsiktighet och bättre information om skolalternativen - vid sidan av sina förtjänster kommer att leda till en snabbt växande och kostsam byråkrati.
 
Nu säger Socialdemokraternas skolpolitiske talesperson Ibrahim Baylan och Miljöpartiets språkrör Gustaf Fridolin (Ekot den 31 maj) att de är beredda att lägga fram förslag som ställer krav på att syftet med ett skolbolag inte får vara att ta ut vinst utan att bedriva utbildning. De vill också att lagstiftningen skall gälla retroaktivt.
Det är utmärkt. Samtidigt måste man fråga sig hur Sverige kunde hamna i en situation där det skulle bli nödvändigt att stifta sådana lagar på skolans område?
 
Ibrahim Baylan får också frågan i Ekot, hur det kan komma sig att S och Mp redan nu aviserar förändringar och skärpningar i förhållande till det förslag om långsiktiga spelregler som man kommit överens om i Friskolekommittén.
På det svarar Baylan så här. ”Om det är så att man gör upp om allting, alla områden, då ställs ju frågan: Vad är poängen med demokratiska val?"

Just det! Jag tror att socialdemokraterna har en hel del att vinna på att i valrörelsen driva en självständig skolpolitik, tydligt inriktad på att styra bort vinstintressena från skolan och ge kommunerna ett inflytande som står i proportion till det ansvar de har, ett ansvar som de i motsats till privata bolag aldrig kan springa ifrån.

Det finns områden där det inte passar sig att leka marknad. Skolan är ett av dem.

 

tisdag 28 maj 2013

Vad är det här bra för?


Kritiken mot den s k Friskolekommitténs förslag, presenterat förra veckan, har inte varit nådig. Liberala Expressens ledarskribent Anna Dahlberg kallar den alltså ett ”hafsverk” och konstaterar att ”så länge vinstintresset tillåts härja fritt i skolan kommer politikerna ständigt att vara steget efter”.
Själv har jag tagit del av ett niosidigt papper, Friskolekommitténs sammanfattning i 11 punkter till presskonferensen, betitlat ”Vissa nya regler för fristående skolor” och daterat den 23 maj.

Det är ett, snällt sagt, mycket märkligt dokument. Här står inte ett ord om den sortering och segregation, som är det eländiga resultatet av friskolesystemet sådant det nu ser ut.
Jag noterar också att, när kommittén resonerar om ett av de tandlösa förslagen för att komma till rätta med problemen, nämligen ”prövning av skolhuvudmännens lämplighet vad gäller vandel och ekonomisk skötsamhet”, då hänvisas till hur det minsann fungerar när det gäller "andra tillståndspliktiga verksamheter", som "att driva finansrörelse, vaktbolag eller alkoholservering”.
Ett grundproblem torde dock vara att skolan varken är ”finansrörelse” (nåja den borde inte vara det), vaktbolag eller alkoholservering.

Jag studsar också till när man i nämnda papper, efter att trots allt ha konstaterat att kommunen ”har en vidare roll” än skolbolagen och är den ”lokala demokratiska arenan”, ser dessa båda aktörer som något av jämbördiga spelare på skolmarknaden.
Faktum är att man studsar till på varannan rad inför det synsätt som speglas.
Vad gäller de viktiga krav som den socialdemokratiska partikongressen slog fast, att vinstintresset inte får vara styrande och att kommunerna skall ha "ett avgörande inflytande" över nyetableringen av friskolor så tillgodoses de knappast. I det senare fallet inte alls och de socialdemokratiska ledamöterna i kommittén utvecklar i ett särskilt yttrande sin syn på det kommunala inflytandet.
Som "överenskommelsen" ligger skall dock det avgörande inflytandet också i fortsättningen ligga hos Skolinspektionen, även om kommittén muttrar något om att ”det går likväl att utveckla processen”. 
Socialdemokraterna skall, så vitt jag förstår, fortsätta driva sin linje om avgörande kommunalt inflytande. Och avgörande inflytande är i praktiken vetorätt.  

Till detta skall läggas att Miljöpartiet på sin kongress, innan bläcket på kommitténs pressmeddelande hunnit torka och ljuden från presskonferensen tonat bort, tog ett par kliv till vänster i friskolefrågan. Och beslutade ungefär att vinster i skolan bör inte förekomma, men om de trots allt skulle uppstå då skall de återinvesteras i verksamheten.
Dessutom skjuts flera andra , ja de flesta av friskolekommitténs förslag - t e x de som rör ägarprövningen, meddelarskyddet och offentlighetsprincipen – till andra utredare och kommittéer.

Friskolekommittén har ansträngt sig för att leverera något. Bakgrundsresonemangen är som sagt, snällt uttryckt, mycket märkliga.
Och frågan är vad man kan ha Friskolekommitténs produkt till?

måndag 27 maj 2013

Moderaternas dubbelmoral

För en tid sedan skrev jag att Anders Borg gör sig dummare än han är, när han låter som att han inte vet att det i alla partier kan finnas olika uppfattningar mellan Europapolitiker och rikspolitiker. Precis som det då och då finns mellan rikspolitiker och kommunpolitiker - trots att de är med i samma parti och sluter upp bakom samma partiprogram.
Det förklaras av att man har lite olika utsiktspunkter och faktiskt olika mandat.

Bakgrunden var att Anders Borg hade gett sig på den socialdemokratiske EU-parlamentarikern Göran Färm för att han avvikit från den svenska och socialdemokratiska linjen vad gäller EU:s långtidsbudget.
”Vi kan inte ha socialdemokrater som i riksdagen säger att de är restriktiva och sedan sitter och röstar för en ökad budget i EU-parlamentet”, sa Borg. ”Vi har en svensk linje och den är restriktiv. Det tycker jag även bör gälla för Socialdemokrater”.

Statsminister Fredrik Reinfeldt tog till orda i samma mästrande anda.
”Jag tycker det är viktigt att partierna håller ihop sina budskap att man har samma politik i Europa och de gemensamma institutionerna som företrädare hemma i Sverige”, sa han.


Det var då det. Häromdan nåddes vi av nyheten att den moderata partigruppen ligger trea på listan över de partigrupper i parlamentet som avviker mest från sin regerings politik.

Och nu blev det annat ljud i skällan. Moderaten Gunnar Hökmark, som alltså tillhör de mest frekventa avvikarna, förklarar nu att kritiken mot socialdemokraternas inställning till EU-budgeten snarare handlade om att ifrågasätta deras politik än om att EU-parlamentarikerna måste följa sina hemmapartier.
”Ingen svensk parlamentariker är utsänd av regeringen, utan vi är valda av våra väljare”, försäkrar Hökmark.

Och Fredrik Reinfeldt är plötsligt också botfärdig när han i EU-nämnden skall försöka reda ut hur han egentligen ser på saken. Skälet till att frågan kom upp där var att moderaterna röstat mot regeringens linje för utsläppshandel.
”Jag har inte för mitt parti eller något annat i denna EU-nämnd föreställt mig att vi totalstyr våra Europaparlamentariker. I grunden får naturligtvis de Europaparlamentariker som företräder moderaterna presentera sin syn”, sa Reinfeldt.

Nu väntar jag bara på Anders Borgs helomvändning också.
Moderaterna har uppenbarligen en politisk moral för sina egna och en för andra.

Förvånad, någon?

söndag 19 maj 2013

Vad är det som händer i Sverige?

Här är ett axplock av nyheter från förra veckan.  

”Skola diskriminerade pojke med Aspergers”. En friskola i Göteborg har vägrat ta emot en pojke med Aspergers syndrom och tvingas nu betala 80 000 i skadestånd.

”Krav på utbildningsgaranti för skolor”. Nyheten handlar om att alltfler friskolor går i konkurs. Friskolekoncernen Praktiska Sverige stänger alltså åtta skolor i höst. John Bauer-koncernen stänger fem. Och Sveriges Elevkårer reser nu krav på ”utbildningsgaranti”, så att eleverna kan fullfölja påbörjad utbildning. Kommentarer är helt överflödiga.

”Allt fler barn saknar skolgård”. De hänvisas istället ”till trottoaren.” Att många friskolor saknar bibliotek visste vi sedan tidigare.

Det var inte bara friskolorna som var på tapeten.

”Regeringen ser över sjukregler”, var en annan rubrik. Detta med anledning av en kraftigt ökande psykisk ohälsa. Och socialförsäkringsminister Ulf Kristersson sa i ett sällsynt märkligt uttalande att ”vi tittar på om det finns något i våra regelverk som skulle göra det bättre för människor att vara på jobbet eller vara borta en kortare tid från jobbet”.
Jo, det är ingen dålig gissning att massarbetslösheten driver fram psykisk ohälsa. Kanske skulle man helt enkelt vidta åtgärder som gör att det finns jobb att gå till. Och se till att de ungdomar som trots den höga ungdomsarbetslösheten får jobb, erbjuds fasta jobb istället för timanställningar och korta påhugg.
Ytterligare en nyhet handlade om att psykisk ohälsa och själmord, enligt Inspektionen för Socialförsäkringen (ISF), har ökat dramatisk bland unga med aktivitetsersättning.  

Europaportalen drabbas jag av rubriken ”Svensk ekonomi näst svartast i Västeuropa”. Med en svart ekonomi på 13,9 procent av bruttonationalprodukten är det bara värre i Belgien av 13 jämförbara västeuropeiska länder.
En, låt oss kalla den övergripande, nyhet som också kom i förra veckan var den här.
”Klyftor växer snabbast i Sverige”. Inte i något annat OECD-land har inkomstklyftorna vuxit lika snabbt. Andelen fattiga är dubbelt så hög som 1995 och Sverige har halkat ner från första platsen till fjortonde platsen på listan över mest jämlika länder.

Vad är det som händer i Sverige? Allt kan väl inte skyllas på den nuvarande borgerliga regeringen?
Nejdå! Men väldigt mycket.
Det finns de som menar att ”det nya arbetarepartiet” inte alls är som den gamla högern, att de inte längre vill riva den svenska välfärdsmodellen.
Men det är precis det de gör. Med stor framgång.
Politiken fungerar.