Folkhem eller New York

I valet 1973 i Danmark gjorde populismen entré med dunder och brak i dansk politik. Mogens Glistrup och Fremskridtspartiet steg in på scenen och blev näst största parti. Den legendariske socialdemokraten Jens Otto Krag var förloraren, som efter 26 år i Folketinget lämnade rikspolitiken.

Krags råd till efterträdarna, när det gällde Glistrup, var det här; ”Jaga inte efter den mannen och hans parti. Få istället ordning på problemen han talar om.” Krag skrev och talade om ”Väljarnas hämnd” och om den folkliga besvikelse som låg bakom upproret. Välfärdsstaten hade blivit alltför självgod och byråkratisk. Etablissemanget, dit socialdemokratin hörde, utmanades av nya stämningar.

Bengt Lindroth, journalist med mångårig erfarenhet av nordisk politik, har skrivit en bok, Väljarnas hämnd. Populism och nationalism i Norden. Den handlar om Nordens efterkrigshistoria, om den nordiska ”populismen”, om hur uppstickarpartier uppstått, om maktstrider som förvandlat dem och hur de nått maktpositioner i samtliga länder. Även om några skulle säga att Sverigedemokraterna än så länge bara står på tröskeln till maktens finrum. Men Moderaterna och Anna Kinberg Batra har nyss öppnat dörren och bett dem stiga in.

Bengt Lindroths bok är nödvändig läsning för den som vill förstå vad som hänt och håller på att hända med de politiska landskapen i de nordiska länderna. Och boken har bäring också på det som nu händer runt om i Europa, för att inte tala om Donald Trump.

Mogens Glistrup var en av populistpionjärerna. Hans attack var riktad mot det starka samhället och välfärdsstaten, och därmed främst mot socialdemokratin. Hans politiska budskap var i stora delar libertarianskt, ett uppror mot skatter och regleringar. Och han var, hör och häpna, tillskyndare av ett danskt medlemskap i EU. Hans efterföljare, Pia Kjaersgaard och Dansk Folkeparti, red istället på en våg av EU-motstånd.

1991 steg greven och betjänten in i Sveriges Riksdag. Ian Wachtmeister och Bert Karlsson hade, bland annat genom att stapla läskbackar på valmöten runt om i landet, tagit Ny demokrati in i Sveriges Riksdag. De var samma andas populister som Mogens Glistrup, de libertarianska dragen fanns där, man angrepp skatterna, krävde avregleringar, privatisering och utförsäljning av offentlig egendom. Och man ville som Glistrup att Sverige skulle försvinna upp i EU. Invandringsfrågan spelade roll, men var ingen stor sak, i varje fall inte till att börja med. Ny Demokratis saga blev kort och parentetisk.

I begynnelsen var alltså populismen i Norden riktad mest mot det starka samhället och socialdemokratin. Libertarianskt och nyliberalt tankegods var en drivkraft. Det var på sätt och vis logiskt, samhället var verkligen starkt, men allteftersom nyliberala idéer grep omkring sig i alla partier, förändrades scenen och med den föremålen för det politiska missnöjet.

Politiken och ”det starka samhället” försvagades och efterhand kom missnöjet alltmer att riktas mot just konsekvenserna av de nyliberala framryckningarna, mot den fria rörligheten och marknadens företräde, mot avrustningen av demokratin och nationen, och mot politikernas i hög grad självpåtagna maktlöshet. Populismen blev alltmer kulturkonservativ, nationalistisk och ”främlingsfientlig”.

Den nordiska populismen förvandlades och växte sig starkare, den kom alltmer att handla om att bevara danskheten, norskheten, finskheten och svenskheten. Även om jag med detta sagt måste stryka under att Lindroths historia självklart är mer komplicerad än så. Förutsättningarna varierade från land till land och de enskilda missnöjespartiernas historia har sina nationella särdrag.

1995 bildades Dansk Folkeparti (DF) genom en avknoppning från Fremskridtspartiet. Partiledaren Pia Kjaersgaard hade aldrig gillat ”att danskheten inte betydde så mycket för Mogens Glistrup”. Dansk Folkeparti fick 21,1 procent i valet 2015 och är idag Danmarks största borgerliga parti, en nödvändig bas för regeringen, även om DF valt att stå vid sidan av själva regeringen.

I Norge där populismen enligt Bengt Lindroth genom åren uppträtt i ”både rött, grönt och blått” är det ändå högerpopulisterna som kommit att spela roll. Anders Lange grundade föregångaren till Fremskrittspartiet, Carl I Hagen tog över och efterhand blev motståndet mot invandring och flyktingar allt viktigare ingredienser i politiken. Falangstriderna mellan å ena sidan libertarianer och nyliberaler och å andra sidan kulturkonservativa nationalister med invandringsfrågan i fokus var hårda.

Fremskrittspartiet har i någon mån vänstervridits, man säger sig måna om höjda anslag för vård och omsorg och om pensionärerna. Men det är ett högerparti, även om man gärna själv placerar sig ”i mitten”. Fremskrittspartiet blev med Siv Jensen det första populistpartiet att ta sig in i en regering i Skandinavien och fick i stortingsvalet 2013 16,3 procent av rösterna.

I Finland hade dock Landsbygdspartiet lyckats nå regeringsställning redan på 80-talet och idag regerar Sannfinländarna, som tog över efter konkursen för Landsbygdspartiet 1995. Timo Soinis Sannfinländarna är idag Finlands näst största parti och fick 17,7 procent av rösterna i valet 2015.

Bengt Lindroth menar att Sverige inte liknar de andra nordiska länderna. Här har vi varit i hygglig avsaknad av nationalism under efterkrigstiden och socialdemokratin har klarat sig bättre än i grannländerna. Tilltron till moderniteten har varit fastare förankrad och svenskarnas självupplevda särart är mer förknippad med den svenska modellen och ”folkhemmet”. Vi har varit ”framåtblickande” snarare än ”fosterländska i konservativ nationalistisk” tappning, skriver Bengt Lindroth.

Lindroth har en teori om att populismen i Sverige ”bäddades in”. Men nu står vi där med Sverigedemokraterna, som hotar att bli största borgerliga och näst största parti i nästa val. Det kan inte längre betraktas som otänkbart att partiet efter nästa val ingår i ett aktivt och förhandlande regeringsunderlag. Jag skulle inte ens våga utesluta, även om jag bävar inför perspektivet, att SD kan komma att ingå i en borgerlig regering i en snar framtid.

Väljarnas hämnd är en mycket viktig bok inte bara om den nordiska populismens historia, utan helt enkelt om nordisk historia.

Lindroth resonerar i ett av kapitlen på ett förtjänstfullt sätt om den begreppsapparat som omger debatten om populismen. Han diskuterar ”De laddade orden”; rasism, nationalism, fascism - och folkhem.

Jag frågar mig, vad är populism egentligen? Samtidigt som jag med stor behållning läser denna bok om dess nordiska historia, värjer jag mig mot ordet och hur det används, en avoghet som jag avhandlar i en annan text. Och jag tycker att boken underbygger min skepsis mot begreppet.

Jag vänder mig mot begreppet bland annat därför att det ger gamla och etablerade partier en sorts fribrev. Man behöver liksom inte argumentera mot populister, de är ju populister. Fast då lurar etablerade partier och media sig själva.

Jag värjer mig också mot begreppet populism, därför att det finns en benägenhet att alla möjliga nya politiska stämningar, rörelser och partier slentrianmässigt etiketteras med populism. Och tänk om det inte uppstod nya partier? Är det ens tänkbart?

Till sist, kom ihåg vad Jens Otto Krag sa. Det handlar inte främst om att ge sig ut på jakt efter populismens förgrundsfigurer, utan om att ta itu med de verkliga samhällsproblem som gör att det jäser i stora delar av väljarkåren.

I ett av bokens sita kapitel, ”Sverige – mellan folkhem och New York”, närmar sig Lindroth samtidens allt tydligare överhängande politiska konflikt, den i skärningspunkten mellan nationen som välfärdssamhällets grundval och det kosmopolitiska perspektivet. Å ena sidan drömmen om välfärden och folkhemmet, där det inte finns ”vare sig kelgrisar eller styvbarn”, men väl gränser mot omvärlden. Och å andra sidan drömmen om en fri och gränslös värld där det inte finns medborgare, bara människor. Kanske förkroppsligad i New York, invandrarmetropolen i invandralandet, där människor och mångfald möts i en kreativ smältdegel, men där också envar måste vara sin egen lyckas smed.

Hur ser den politik ut som löser konflikten, som bygger bron mellan folkhemmet och New York. ”Populisterna” eller snarare den framväxande konservativa nationalismen har formulerat ett svar, stäng gränserna. Men hur ser socialdemokratins och vänsterns svar ut på frågan; folkhem eller New York?

Bo Bernhardsson/Efter Arbetet

S-M-regering är inte vad Sverige behöver

Mikael Odenberg, tidigare borgerlig försvarsminister och riksdagsledamot för moderaterna, föreslår i ett debattinlägg i Dagens Nyheter (2017 02 05) att Moderaterna skall avsluta sin flirt med Sverigedemokraterna och istället fria till och satsa på regeringssamarbete med Socialdemokraterna. Socialdemokraterna gör klokt i att tacka nej till ett sådant frieri.

Odenberg motiverar sin ståndpunkt med att svåra beslut och nödvändiga strukturreformer kräver stabila och breda lösningar. Vilket förstås kan vara sant. Bara med den reservationen att breda och långsiktiga uppgörelser trots allt inte kan se ut hur som helst.

Det finns redan en fin tradition när det gäller att söka breda lösningar på frågor som kräver långsiktighet. Försvarspolitiken, skatterna och energipolitiken är exempel på områden där sådana ingåtts. Och självklart finns goda skäl att eftersträva sådana överenskommelser också framöver. Men det som nu händer i vår omvärld, det missnöje som väller fram över Europa och västvärlden, som burit Trump till makten, skickat Storbritannien ut ur EU och snart kan ha ställt till det ännu mer på den europeiska kontinenten än vad som redan skett, är i grunden uttryck för ett misstroende mot det politiska etablissemanget. Det kräver andra svar än breda höger-vänsterkoalitioner.

Odenberg har rätt i att utmaningarna är ”gigantiska”. Men svaret är inte utslätning. Det som hänt måste leda till att de stora partierna begår självkritik och systemkritik.

Den omvandling av det politiska landskapet som vi ser är en bekräftelse på att marknaden har fått för stort svängrum och att politiken och det gemensamma har trängts tillbaka eller alldeles självmant tagit stora steg tillbaka.

Välfärdssystemen är underförsörjda, privatiseringar dränerar dem på resurser och urholkar demokratin. Alltfler som har råd rundar det gemensamma och väljer privata försäkringslösningar. Och de som inte har det väljer ingenting därför att de inte har pengar att välja med.

Inkomstklyftor och maktklyftor växer, som en följd av globaliseringen på de villkor den skett och som ett resultat av marknadens företräde. Tilliten till politiken och demokratin har fått en allvarlig knäck hos stora grupper. I det läget måste socialdemokratin presentera egna självständiga, radikala svar på de utmaningar som tornar upp sig och på de för demokratin livsavgörande frågor som nu ställs. Det kan inte göras tillsammans med högern, som i så hög grad är ingenjörerna bakom marknadiseringen och avdemokratiseringen.

Ett samregerande mellan S och M skulle riskera att göra extrema partier som Sverigedemokraterna ännu större, när istället socialdemokratins eget alternativ måste bli tydligare, mycket tydligare. Odenberg nämner skattepolitiken och arbetsmarknadspolitiken som två strategiska områden för en S-M-regering att komma överens om, samtidigt som det är bland annat på dessa områden som vänster-högerkonflikten är, eller kanske snarare borde vara, som allra tydligast.

Socialdemokratin bör precis som tidigare vara öppet för och verka för breda överenskommelser på områden där långsiktiga lösningar är möjliga och bra för Sverige. Men de kan inte se ut hur som helst. Halvmesyrer och kompromisser kan göra ont värre.

Nu måste socialdemokratin bli tydligare, inte sudda ut sig.