onsdag 29 november 2017

Nej, Brexit och Trump kan inte skyllas på de elaka ryssarna

Internet troll JNL/Wikimedia Commons
Jag har inga illusioner om stormakterna. Det har gång på gång underefterkrigstiden förgripit sig på folkrätten. Med stridsvagnar och bomber har de satt folkviljan ur spel och lagt världen till rätta för sina egna intressen. Deras "underättelsetjänster" har vid sidan av den vanliga agentverksamheten bedrivit så kallad psykologisk krigföring, spridit lögner och manipulerat opinionen.

Jag utgår från att de fortsätter i den andan och att de nu också använder sig av cyberrymdens möjligheter och de sociala medierna. Vi lever i en av nättrollen förhäxad värld och självklart har stormakterna blandat sig med trollen. Men faktum är att också lilla Sverige har pekats ut som aktivister, ja till och med som "kungar" i cyberkriget.

Just nu handlar det mest om vad Putin och Ryssland kan ha gjort för att stötta Donald Trump och fälla Hillary Clinton. Man kan lätt få intrycket att Ryssland är ledande i branschen. Och så är det kanske, men säker är jag inte.

Hur som helst pågår i USA olika utredningar om Rysslands inblandning i det amerikanska presidentvalet. Och nu har också Europa dragits in i diskussionen. Åtskilliga artiklar i amerikanska och europeiska medier har på senare tid handlat om att Ryssland eller i varje fall Rysslandsbaserade nättroll också lagt sig i Brexit-omröstningen i Storbritannien och stimulerat självständighetssträvandena i Katalonien.
I veckan som gick anklagade hårt trängda brittiska premiärministern Theresa May Ryssland för att försöka “underminera fria samhällen" och "så split i väst".

Som ni förstår håller jag inte alls för otroligt att Ryssland gör sånt. Men det finns kritiska röster också i väst, som i varje fall inte sväljer allt med hull och hår. Journalisten och chefredaktören för Consortiumnews Robert Parry är en av dem.
Men min invändning är en annan, nämligen att fokuseringen på ryska nättroll, statsunderstödda eller inte, riskerar att leda till underskattning av de problem i USA, i EU och Storbritannien som lett fram till valet av Donald Trump och britternas utträdesbeslut.

Fenomenet Donald Trump är i högsta grad en inhemsk, amerikansk produkt. Ett ganska logiskt, fast vansinnigt, resultat av en haltande demokrati, där pengarna kommit att betyda alltmer. Ett utflöde av växande klyftor och ett illa fungerande partisystem som lämnat globaliseringens förlorare åt sitt öde. Och ett demokratiskt parti som alltmer fjärmat sig från den amerikanska arbetarklassen.

Brexit är heller inte resultatet av rysk desinformation utan en politisk produkt "made in Europe", också detta fenomen ytterst resultatet av växande klyftor och en marknadisering av samhället som lämnat alltför många människor i sticket. I SVT-dokumentären Det hotade Europa, säger Mary Kaldor, författare till bland annat New and old wars, apropå rysk inblandning i olika val; "Tillskriv inte detta för stor betydelse, det som slutgiltigt ledde till Trump och Brexit var inneboende problem i USA och UK". Och i EU, vill jag tillägga.

Det finns säkert ryska nättroll. Men både vad gäller fenomenet Trump och fenomenet Brexit, fungerar Rysslandsspåren mest som den obotfärdiges förhinder. Det vore både dumt och direkt farligt om vi lät oss invagga i den föreställningen att fenomenen Donald Trump och den europeiska politiska krisen beror på de elaka ryssarna.

onsdag 25 oktober 2017

Borgerligt budgethyckleri

För en dryg vecka sedan överlämnades slutbetänkandet i utredningen om en tydligare budgetprocess. Betänkandet fick namnet En sammanhållen budget. Någon kioskvältare lär inte rapporten bli, men för den skull är vare sig den eller vad som skett i dess omgivningar oviktigt eller ointressant. Det handlar om hur Sveriges Riksdag fattar beslut om statsbudgeten, om de lagar och regler och den praxis som omger den processen. Den ingår i det som brukar kallas det finanspolitiska ramverket. Dit hör också bland annat saldomålet och utgiftstaken.

För att bättre förstå vad det handlar om och varför reglerna finns kan man backa till vad som hände under den ekonomiska krisen i början av 90-talet. Det var i dess efterdyningar som budgetreglerna kom till för att minska risken för att Sverige ännu en gång, med Göran Perssons ord, skulle tvingas stå med mössan i hand inför "flinande finansvalpar på Wall Street". Syftet var att förhindra att staten och den offentliga sektorn på nytt mer eller mindre okontrollerat drog på sig stora budgetunderskott och skulder.

Idėn bakom budgetreglerna var och är att statsbudgeten ska omfatta samtliga av statens inkomster och utgifter. En ny ordning infördes, den så kallade rambeslutsmodellen, som användes första gången när 1997 års budget skulle processas. Den innebär att riksdagen fattar beslutet om budgeten i två steg. I det första slås den totala nivån på inkomster och utgifter fast och i det andra fördelas pengarna på olika områden. Regeringens/majoritetens förslag ställs som ett paket mot oppositionens budgetpaket. Man måste säga ja eller nej till paketen i deras helhet.
För att tala klarspråk så innebar detta regelverk att regeringens makt stärktes på riksdagens bekostnad.

Jag var själv en av S-ledamöterna i nämnda utredning och det är den andra utredningen i samma ärende som jag medverkar i. Min egen och Socialdemokraternas i utredningarna grundhållning har hela tiden varit att man bör vara väldigt försiktig när det gäller lagförslag som ytterligare minskar riksdagens manöverutrymme.
Debatt i riksdagen. Foto: Riksdagen/ Melker Dahlstrand
Motiven för sådana budgetregler har för övrigt delvis förändrats i och med Sverigedemokraternas inträde i riksdagen, mittenpartiernas förvandling till högerpartier och att blockpolitiken cementerats. Nu handlar det också om att underlätta för minoritetsregeringar att få igenom sin budget.

Vi blev inte överens i utredningen. S, Mp och V reserverade sig och avvisade lagförslag om ännu stramare budgetregler. Det gjorde också SD om än med något annorlunda motiv. Det lär inte bli ens en tumme av de ursprungliga intentionerna.

Vi S-ledamöter hade ambitionen att konstruktivt bidra till en tydligare och bättre budgetprocess, samtidigt som vi var tydliga med att riksdagens manöverutrymme inte ska ytterligare begränsas mer än nödvändigt genom ny lagstiftning.
Vi ansåg och anser att lika viktig som lagstiftningen är den praxis som utvecklats och riksdagspartiernas vilja att hålla sig till regler och  överenskommelser och inte när det passar sig lägger manken till för att kringgå reglerna.

Det som definitivt lade krokben för den här utredningen var när allianspartierna och Sverigedemokraterna, jämsides med utredningsarbetet, lade fram den ena misstroendeförklaringen efter den andra mot olika statsråd. Detta för att stoppa olika skatteförslag i den kommande budgeten. Samtidigt som vi utredde gjorde man alltså sitt bästa för att kringgå de regler man i utredningen låtsades bekänna sig till.

När utredningen så strandade grät de borgerliga ledamöterna i utredningen  krokodiltårar, bland annat i Svenska Dagbladet. Man vädjade till Socialdemokraterna; "Sätt statsfinanserna före kortsiktigt politiskt spel."

Vad ska man kalla sådant agerande. Kasta sten i glashus…? Hyckleri…?
Välj själv!

lördag 14 oktober 2017

Kan svensk socialdemokrati lära något av Jeremy Corbyn?

Jeremy Corbyn togs väl aldrig på allvar när han dök upp som ny Labourledare, framburen av de omtalade gräsrötterna. En vänsterman, fast egentligen mest en socialdemokrat som socialdemokrater var förr i tiden, före den nyliberala framryckningen. Som hämtad från ett politikens Skansen.

Andra tilltufsade europeiska socialdemokrater, de är ju många, ville eller vågade inte tro på honom. Och finanskapitalisterna blev nog inte ens rädda. I början. I Svenska Dagbladet kunde man i en nyhetsartikel den 20 april i år inför valet i Storbritannien läsa att Labour befann sig ”i ett förskräckligt läge". "Anrika Labour ser ut att göra ett historiskt dåligt val när britterna går till urnorna den 8 juni. Partiet lovar höjda pensioner, höjd minimilön och högre skatter för höginkomsttagare.”

Man tänker kanske att sån politik går inte hem numera. Men det gjorde den. Labour och Corbyn överraskade nästan alla. De vann visserligen inte regeringsmakten men valet blev en oväntad och stor framgång, den långa kräftgången såg ut att vara över. 
Sedan dess har Jeremy Corbyn och Labour stärkt sin ställning. Något som bekräftades på den för ett par veckor sedan avslutade Labour-konferensen (Labour Conference, 23 till 28 september) i Brighton.

Den 68-årige partiledaren och Labour har vunnit växande stöd framför allt bland ungdom och arbetarklass som hade gett upp om politiken. Labour lockar alltså dubbelt så många i gruppen under 45 som Conservatives och har enligt flera opinionsmätningar en klar ledning i hela väljarkåren. Labour skulle, som det brukar heta, vinna regeringsmakten om det vore val idag. Låt vara att framgångarna för Labour också beror på de konservativas och Theresa Mays svagheter. Och opinionsmätningar kommer och går...

I en ledare i The Guardian (24 september) inför konferensen i Brighton konstateras att: ”Det är en underdrift att säga att Jeremy Corbyn har revolutionerat brittisk vänster. Istället för att triangulera runt mitten, har Corbyn visat att Labour kan lyckas genom att stå upp för vad man säger sig tro på. Corbyn hävdade att landet var sjukt på grund av åtstramningspolitik och ojämlikhet och ordinerade en 'beskatta och satsa-politik' som medicin."

Labours program är radikalt. Här finns en stark ambition att bedriva jämlikhetspolitik och att göra upp med det misslyckade nyliberala experimentet. Bland annat vill man se återställare på de områden där vi tidigare såg "naturliga" offentliga monopol, men där finanskapitalister nu leker marknad och gör lysande affärer. Labour "har lärt av erfarenheterna" och vill, när privatiseringsavtalen löper ut, bland annat återföra järnvägen till offentligt ägande och återta kontrollen över energiförsörjning och vattenförsörjning liksom över brittiska posten.

De svenska erfarenheterna av de nyliberala experimenten är likartade de brittiska. Jag tänker bland annat på järnvägsoredan och privatiseringen av elnäten, det senare en av de de riktigt stora svenska privatiseringsolyckorna.

Under årtionden av marknadsyra har borgerliga regeringar och kommunledningar sålt ut gemensam egendom till reapris, privatiserat myndighetsutövning och gjort affärer som får Ebberöds Bank att framstå som skapligt ansvarsfull. Arlandabanan, Karolinska sjukhuset, Svensk Bilprovning, Nuon, Nordea är bara några namn som minner om de återkommande skandalerna. Den nyligen tillträdde moderatledaren Ulf Kristersson sålde som stockholmskt borgarråd mellan 2006 och 2010 ut verksamheter värda över 80 miljoner för bara 3,4 miljoner.

För medborgarna har den nyliberala politiken kostat men för privata bolag har den smakat. Finanskapitalister har fått möjligheten att skära guld med täljknivar och borgerliga politiker som Ulf Kristersson, Anders Borg, Maud Olofsson, Annie Lööf och Mats Odell har försett dem med kniven.

Kan socialdemokratin i Sverige lära något av Labour. Ja, jag tror det? Vågar vi? Det återstår att se. På The Real News Com kan man läsa och lyssna till en intervju/diskussion med ekonomen Michael Roberts, som tillbringat 30 år i Londons finanskvarter. Han menar att det skulle finnas mycket att vinna på att genomföra de förslag som Jeremy Corbyn och Labour för fram. ”Men storfinansen kommer förmodligen att straffa varje regering som försöker röra sig bort ifrån den nyliberala konsensus som råder.”

En dyster och säkert alldeles sann profetia. Enkelt blir det inte. Men nödvändigt är det.

måndag 11 september 2017

"Idioterna" lämnar Nordea

Nordea beslutade sig alltså för att lämna Sverige och nu hoppas jag att så många som möjligt lämnar Nordea. Många har redan gjort det, både enskilda personer, fackförbund och förhoppningsvis företag.
Bankens ordförande Björn Wahlroos förnekar nu att svenska skattebetalare skulla ha räddat Nordea under bankkrisen i början av 90-talet"Skattebetalarna har aldrig hjälpt Nordea, de har hjälpt Nordbanken", säger han i en intervju i Dagens Nyheter. Ett uttalande som bottnar i arrogans och dumhet. Nordea är en större bank idag genom sammanslagningar och uppköp, men nog är Nordea Nordbankens fortsättning.
Foto Rutger Blom


Nordbanken fick statligt stöd också i nästa bankkris 2008. Och Wahlroos förnekar sig inte. Arrogansen flödar som ett rinnande vatten. "Vi tvingades tillsammans med de andra bankerna in i ett garantiprogram som en enda bank behövde, bara för att den inte skulle känna sig ensam".
Mest känd är kanske Wahlroos för ett uttalande han gjorde i ett anförande i Danmark. Han konstaterade då att "finanssektorn handlar om att flytta pengar från de 80 procenten av mänskligheten som är finansiella idioter till de 20 procenten som har idéer". Och nu håller alltså alla vi idioter på att flytta våra pengar och affärer från Nordea. Bra!

Jag hävdar att bankverksamhet är alldeles för viktig för att skötas av moderna kvartalskapitalister och företagsledningar som med jämna mellanrum tappar huvudet.
Norbanken och Nordea var en statlig bank. Men den borgerliga regeringen bestod av marknadsfundamentaliser och menade att staten aldrig ska äga, bara ange spelregler. I olika omgångar sålde man ut aktierna i Nordea, de sista sju procenten i september 2013. Det var förvisso inte den enda usla affären som alliansregeringen och dåvarande näringsministern Maud Olofsson gjorde, vi minns ju Nuon. Pengarna från Nordea användes för att betala ner statsskulden. Resultatet, givet de låga statsskuldsräntorna och de kalkylerade vinsterna i Nordea, innebar att man avstod 1,8 miljarder om året för att spara 400 miljoner kronor.

Men det tunga skälet för staten att äga banker är inte att tjäna pengar på bankverksamheten, utan att man ska ha ett finger med i spelet, vara en normerande aktör på bankmarknaden. Staten ska använda sin ägarroll för att skapa stabilitet och visa hur banker kan och ska uppträda, när det gäller service, risktagande, vinstnivåer och bonusar.

Jag hävdade i en annan artikel Släpp Loss SBAB (20170816) att staten nu borde använda sig av SBAB och utmana storbankerna. Jag är inte ensam om det kravet. I en debattartikel i Svenska Dagbladet (20170824), skriver Thomas Franzén, f d riksgäldsdirektör och f d vice riksbankschef. "Det finns ett tyst avtal mellan bankerna att inte konkur­rera med varandra. Finansmarknadsminister Per ­Bolund bör ändra statens ägardirektiv till SBAB och bryta bank­oligopolet."

Per Bolund vägrar dock så här långt att vidta sådana mått och steg. Men han kan och bör ändra sig.

söndag 10 september 2017

Återupprätta den moderna arbetsmarknadspolitiken!

Så når oss nyheten att Förberedande utbildning (FUB), en av Arbetsförmedlingens största och mest kostsamma insatser, inte fungerar. Detta enligt en ännu inte publicerad granskning som Riksrevisionen gjort och som SVT Nyheter fått ta del av. Insatsen framstår som ineffektiv och visar enligt SVT Nyheter ”att arbetssökande som deltar i FUB får lägre framtida arbetsinkomster jämfört med om de istället skulle varit öppet arbetslösa”.
Foto Lennart Perlenhem

Nu måste jag reservera mig, eftersom jag inte själv kunnat ta del av undersökningen, men jag har sett liknade rapporter genom åren. Och det finns fallgropar. Det är ju, för att ta exempel från ett annat område, inte så konstigt om patienter i sjukvården som behandlas på intensivvårdsavdelning överlever i mindre utsträckning än de som inte behandlas där. Det kan vara så att de som får ta del av arbetsmarknadspolitiska insatser ändå inte genomsnittligt klarar sig bättre än de som inte får del av sådana insatser. Frågan är hur de skulle ha klarat sig om de inte fått delta i programmen?

Samtidigt finns det skäl att vara allmänt skeptisk till den inriktning som arbetsmarknadspolitiken tagit de senaste decennierna. Den moderna arbetsmarknadspolitik, som vi en gång förfogade över, har stegvis lagts ner och kvaliteten på de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna har försämrats. Gamla AMS, Arbetsmarknadsstyrelsen, och Arbetsmarknadsverket kunde vid sidan av arbetsförmedlingsverksamheten bland annat erbjuda ”beredskapsjobb” och liknande åtgärder, föraktfullt kallade ”AMS-jobb”, och en omfattande verksamhet med kvalificerade yrkesutbildningar inriktade mot bristyrkesområden.

Det som har hänt är att förnyelsen av arbetsmarknadspolitiken kommit att innebära att staten successivt abdikerat från ansvaret för arbetslösheten, samtidigt som detta ansvar placerats allt tyngre på individen själv. Som Liv Beckström skriver i en ledare i Dagens Arena; "Vi behöver inga fler konsultledda förnyelseresor".

Den nya Arbetsförmedlingen kom alltmer att ägna sig åt att lära de arbetslösa söka jobb på nätet och att skriva CV och jobbansökningar.  Medan de arbetsmarknadspolitiska programmen och arbetsförmedlandet alltmer anförtroddes privata företag och marknadskrafter. Med inspiration från New Public Management-idéer skiljdes beställandet från utförandet. Bemanningsföretag sköter i stora delar dagens arbetsförmedling och programverksamheten har också privatiserats.

Under de åtta borgerliga regeringsåren blev det allt värre. Skandalerna i spåren av innovationerna – etableringslotsar, fas 3-jobb och jobbcoacher -stod som spön i backen. Den nya arbetsmarknadspolitikmarknad som skapades blev ett Klondyke för lycksökare, ja också för kriminella, vilket Expressens Anna Dahlberg lyfter fram i en av sina ledare.

Dagens arbetslösa behöver mer än någonsin kvalificerade insatser, ”AMS-jobb” och AMS-utbildning. Samhället, staten, måste ta sitt ansvar för att få ner arbetslösheten på allvar. Och det är myndigheten själv som måste ha huvudansvaret också för att "utföra" de arbetsmarknadspolitiska insatserna. Den gamla, moderna arbetsmarknadspolitiken måste uppfinnas på nytt.

tisdag 5 september 2017

Är det synd om AKB?

Så tvingades då Anna Kinberg Batra till sist kasta in handuken. Hon hade inte en chans att överleva den offentliga kritikstormen.

Bara ett par reflektioner

AKB har fått kritik för att hon inte varit tillräckligt bra på att kommunicera. Kritik som varit befogad. Det framstår därmed som lätt ironiskt att hon gör en magnifik sorti. Med högburet huvud och glasklara svar redogör hon för sitt beslut. Bästa kommunikativa insatsen hittills.
Och nu får hon, jag såg dem komma när jag lyssnade på henne, sympatiyttringar både från vänster och höger. Hon blev utmobbad och visst är det synd om henne är undertonen i en hel del kommentarer och inlägg på sociala medier.
Foto Peter Knutson

Jag kan också känna en slags sorg för hennes skull, även om jag inte alls delar hennes politiska drömmar eller tycker att hon klarat jobbet särskilt bra. Men politik är en förtroendebransch och det visste och vet Anna Kinberg Batra.

Just i dessa dagar pågår nomineringsarbete i alla partier inför valet nästa år. Listor till kommun, landsting och riksdag ska sättas samman. Och en hel del politiker kommer mer eller mindre ömsint och mer eller mindre rättvist att lyftas bort från valbar plats. Andra kommer att lyftas fram. Det sker hela tiden och det tillhör politikens och demokratins spelregler.

Det man bör vara bekymrad över är hur politikens villkor i stort förändrats, hur personfixeringen blivit allt starkare i den mediemiljö där dreven ständigt går. En gång i tiden brukade man på skoj, fast rätt mycket på allvar också, säga att Socialdemokraterna kan ha en häst som partiledare. De skulle i alla fall få runt 45 procent av rösterna. Innebörden var förstås att väljarnas förtroende för partiet vilade på den socialdemokratiska politiken och inte i särskilt hög grad på hur partiledaren såg ut eller betedde sig.

Så fungerar det inte längre, dels på grund av medialiseringen av politiken, men också därför att partiernas politik och de ideologiska skiljelinjerna blivit otydligare. I brist på tydliga och attraktiva idéer hänger alltmer på partiledaren eller några få ledande personer.

Moderaterna befinner sig sedan länge i ideologisk spagat, det är deras verkliga problem. Anna Kinberg Batra tvingades bort. En annan utgång var som det hela hade utvecklat sig omöjlig att tänka sig. Hon hade inte längre stöd. Men med hennes avgång är inga svåra frågor besvarade.
Moderaternas politiska dilemma kvarstår och den som tar över, Svantesson eller Kristersson, kommer inte heller ensam att kunna lösa dem. Och det kommer inte Moderaterna att klara tillsammans heller. Därför att deras problem bottnar i motsättningar om vägen framåt. Moderaterna kommer att få lära sig leva med att vara ett inte alltför stort parti.

Först publicerad i www.efterarbetet.se den 25 augusti 2017



tisdag 9 maj 2017

Ännu är det för tidigt för Frankrike och EU att andas ut

Kommentarerna inför det franska presidentvalet har handlat om att Europa ”håller andan” och nu, efter den lyckosamma utgången, om att Europa ”kan andas ut”. Men det kommer att dröja innan både Frankrike och Europa kan återgå till vad som liknar en normal andhämtning.
I Frankrike väntar nu ett parlamentsval. Utgångsläget är att både Republikanerna och Socialistpartiet är svårt sargade. Allra mest illa däran är Socialistpartiet. Många medborgare har tappat tron på deras förmåga, och i många fall också deras vilja, att hantera landets problem, den alarmerande höga arbetslösheten och de växande sociala och ekonomiska klyftorna.
Segraren i presidentvalet Emmanuel Macron å andra sidan saknar partiorganisation och hans nymornade rörelse En Marche saknar representation i parlamentet. Länge saknade En Marche också ett politiskt program och när det väl presenterades gav det ett fortsatt fluffigt intryck av den nya rörelsen. I den mån det inte var fluffigt var det marknadsliberalt. Macron vill skära ner arbetskraftskostnaderna, luckra upp arbetsrätten och minska de offentliga utgifterna. Han vill förvisso också satsa på utbildning, men programmet liknar rätt mycket den politik som med vissa variationer lett Frankrike och Europa in i de problem man nu måste hantera. En politik grundad i en övertro på de ”fria” marknadskrafternas helbrägdagörande förmåga, som är orsaken till de växande klyftorna och väljares runt om i Europa växande uppgivenhet och desperation, manifesterad i extremhögerns och nationalistiska partiers framgångar.
Macron är knappast vad Frankrike och Europa behöver, men naturligtvis en president som alla dar i veckan är att föredra framför Marine Le Pen. Det är dock för tidigt att andas ut.
Europas problem består. De beror på de obalanser som byggts in EU-projektet, mellan politik och marknad, arbete och kapital, fri rörlighet och nationell politisk suveränitet.
En enda marknad och valuta, men självständig finanspolitik, skattepolitik, socialpolitik och arbetsmarknadspolitik (Nåja!). Det fanns hos alltför många av EU:s politiska ingenjörer en föreställning om att bara anden, marknaden, släpptes ur flaskan, så skulle EU komma att drivas i alltmer federalistisk riktning. Men det var andra krafter som släpptes loss.
Euron och flyktingpolitiken är de två stora misslyckandena.
Det fungerade väl hjälpligt med euron fram till finanskrisen 2008. Men den blottlade europrojektets brister. Och då lanserade de ledande länderna Tyskland och Frankrike idén om ”En verklig monetär union”, ”A real monetary union”. Nu skulle inte bara bankpolitiken utan hela finansmakten centraliseras. Det var bara ett stort krux, det politiska stödet för en ytterligare centralisering av beslutsfattandet hade undergrävts i medlemsland efter medlemsland. Även om det fanns och fortfarande finns kvar i framför allt Tyskland.
Den fria rörligheten för personer är en annan av EU-projektets hörnstenar. De inre gränserna hade rivits och kvar fanns EU:s yttre gräns. Det fungerade hyggligt så länge gränserna och den gemensamma flyktingpolitiken inte testades. Sen kom Syrienkriget och flyktingkrisen. Det visade sig att EU inte hade en gemensam flyktingpolitik. Och viljan att bygga en sådan var och är svag.
Det finns två huvudvägar att förhindra EU:s sönderfall. En centralisering av politisk makt till Bryssel. Eller en ombyggnad och ombalansering av projektet. Mer av strategiskt samarbete på områden där länderna var för sig inte räcker till. Mindre av fria marknadskrafter och mer av nationellt självbestämmande där detta är ändamålsenligt.
Hur i allvärlden ska det gå till? Ja, det kan man ju undra, men vad är alternativet?
En sak är säker, med mer marknad och mindre politik, och med lägre skatter, nedskärningar i de offentliga utgifterna, mindre fördelningspolitik och sänkta arbetskraftskostnader, d v s sänkta löner, torde klyvningen av både Frankrike och Europa bestå.
Det är för tidigt att andas ut, men man kan naturligtvis inte hålla andan hur länge som helst.