Mänskliga rättigheter urholkas också i väst - Fredlöshet i vår tid

Mänskliga rättigheter urholkas också i väst

Ingress: Det är längesedan jag gjorde inlägg här. Jag hade publicerat något tusental texter i olika tidningar, flest i tidningen Arbetet - ledare, reportage, kolumner och kåserier under vinjetten Röde Orm. Jag tyckte att det räckte. Men vår dramatiska tid har väckt lusten att publicera mig igen. Det som händer uppmanar till engagemang. De pågående krigen och kriserna, kapprustningen, den geopolitiska omvälvningen, FN och den lagbaserade världsordningen som nu undergrävs och överges. Demokratin som förfaller. 

Den svenska nyhetsrapporteringen och debatten är ensidig. Jag påstår att om man bara tar del av svenska etablerade medier då vet man inte så mycket om vad som händer. Censuren och självcensuren i media tilltar. Den drivs på av techmiljardärer och mediebolag, av enskilda stater och EU. Ibland kallas censuren för att man faktagranskar. Men det handlar ofta  om "narrativecheck" - berättelsekontroll. 

Jag bestämde mig alltså för att börja skriva regelbundet igen. Följande text handlar om censur och yttrandefrihet och hur auktoritära tendenser stärks. Den publicerades först i Aftonbladet den 24 januari 2026.

Fredlöshet i vår tid

Ryssland blir alltmer auktoritärt. Sedan angreppskriget mot Ukraina inleddes har lagar antagits som kriminaliserar att sprida vad staten anser vara "desinformation" om Rysslands väpnade styrkor eller att "diskreditera" dem. Sådan ”brottslighet” har lett till böter och flera års fängelse. Yttrandefriheten stryps. Medier tystas. Putin och ryssarna är onda. Men vi är goda. I ”väst” sker inga övergrepp på folkrätten och demokratin? Eller?

Jag skulle kunna besvara första delen av den retoriska frågan med att åberopa USA:s angrepp på Venezuela och hoten mot Danmark/Grönland. Jag skulle kunna hänvisa till Mark Carneys, Kanadas premiärminister, befriande uppgörelse med USA:s och dess allierades praktiska tillämpning av ”den regelbaserade världsordningen”. Men den här texten handlar om yttrandefriheten och det som händer med demokratin i EU.

Den 15 december antog EU (Europeiska rådet) ett beslut om sanktioner mot ett antal personer som inte skriver under på den i väst förhärskande berättelsen om världen. De har avvikande åsikter och för fram av EU icke certifierade fakta. Men de bemöts inte. De ska tigas ihjäl. Och straffas.

Den ursprungliga rättsliga grunden för beslutet, som i själva verket förklarar de utan rättegång ”dömda” för fredlösa, är en förordning (2020/1998) som paradoxalt nog syftar till ”att inrätta ett världsomspännande system för sanktioner mot brott mot mänskliga rättigheter”. Förordningen följdes av ett generellt rådsbeslut (2020/1999). 

Sanktionerna den 15 december mot enskilda individer beslutades inom ramen för de omfattande sanktionerna mot Ryssland - mot olika enheter (entities) - organisationer, företag och personer - som ger stöd till Ryssland eller sprider ryska ”konspirationsteorier” och ”desinformation. De drabbade anklagas precis som ryska dissidenter för att sprida desinformation och gå utländska makters (Rysslands) ärenden.

Europeiska rådet har återkommande fattat beslut om att lägga till namn på sanktionslistan.

Sanktionerna innebär ett reseförbud till och inom EU och frysning av alla tillgångar/bankkonton som de har inom unionen. Det är också förbjudet för EU-medborgare och företag att hjälpa de sanktionerade ekonomiskt. Även om det handlar om att de ska kunna betala sina löpande räkningar och äta sig mätta. Fredlöshet är annars ett begrepp som hör medeltiden till.

Om detta kan man läsa på kommissionens hemsida. Särskilt alarmerande och upprörande är att besluten om sanktioner inte fattas som en juridisk process där den anklagade har rätt till försvarare och att bemöta anklagelserna. Den utpekade förklaras genom ett enkelt, politiskt beslut i Europeiska rådet inte längre ha tillgång till grundläggande mänskliga rättigheter.

Den 15 december lades Jacques Baud tillsammans med elva andra personer till på EU:s sanktionslista.  Han är en före detta schweizisk arméofficer och NATO-rådgivare, numera författare och fristående konsult i Bryssel inom underrättelse- och säkerhetsområdet. Han straffas alltså för att han inte ställer upp helt och fullt på den sanna berättelsen, han pekas ut som ”språkrör för prorysk propaganda” och för att han sprider ”konspirationsteorier” om kriget i Ukraina.

Detsamma har drabbat flera andra personer före honom. En av dem är Hüsseyin Dogru, en tysk journalist som sanktionerades redan i maj 2025. Baud är schweizare men bor nu i Bryssel. Hüsseyin Dogru är tysk medborgare.

Till dem som förklarats fredlösa hör också Nathalie Yamb, en kamerunsk-schweizisk aktivist och affärskvinna. Själv förklarar hon att hon kritiserat Frankrikes närvaro och agerande i Afrika. Enligt EU gör det henne till en "öppen anhängare av Ryssland" eftersom hon sägs använda Moskvas språkbruk riktat mot väst, särskilt mot den gamla kolonialmakten Frankrike.

Så illa är det alltså ställt med tryckfrihet och yttrandefrihet i den Europeiska unionen och i Sverige, som uppenbarligen står bakom och backar upp besluten.

Vi säger oss kämpa för att det inte ska bli som i Ryssland och i auktoritära och diktatoriska stater. Vi för en heroisk kamp för demokrati och människovärde. Men för den skull sätter vi en av demokratins grundförutsättningar, yttrandefriheten, ur spel. Istället för att bemöta åsikter och fakta som vi inte omfattar, förbjuder vi dem. Barnet åker ut med badvattnet.

Jaques Baud, Hüsseyin Dogru och Nathalie Yamb är omskrivna och omtalade exempel på hur yttrandefrihet och mänskliga rättigheter urholkas också i väst, fast inte i svenska medier. Jag kan berätta om mängder av andra fall från USA, Tyskland och Storbritannien med flera länder. Om personer som tystas, utvisas eller fängslas för att de uttrycker stöd för Palestina eller ifrågasätter upprustning och krigshets.

Fransesca Albanese på konferens i Bogotá, Colombia 2025.
  Fotografía oficial de la Presidencia de Colombia Wikimedia Commons

USA:s utrikesminister Marco Rubio förklarade för en tid sedan att man inför sanktioner mot Francesca Albanese, FN:s särskilda rapportör för de palestinska områdena, efter hennes kritik av USA:s och Israels politik. I själva verket har Albanese gjort sig förtjänt av Nobels Fredspris istället för det absurda val som den norska Nobelkommittén gjorde.

I England arresteras åldringar för att de protesterar mot folkmordet i Gaza. Greta Thunborg greps, precis som de arresterade åldringarna, för att hon protesterade. Hon försvarade Palestine Action, en i Storbritannien terrorklassad organisation som inte är en terrororganisation, men som protesterar mot att Storbritannien ger stöd till Israel bland annat genom vapenleveranser.

Humor hör väl egentligen inte hemma i sammanhanget, men den brittiske komikern och samhällsdebattören Rowan Atkinson påstår i ett engagerat inlägg till försvar för yttrandefriheten att en brittisk medborgare dömts för att han förolämpat en polishäst. Är det sant? Jag har kommit till en punkt där jag inte håller det för otroligt.

Hur som helst, hur ser våra folkvalda i riksdagen och EU-parlamentet på det som sker med yttrandefriheten?  

 

Epilog - Den sista ledaren i Arbetet

Idag, den 30 september 2020, är det exakt tjugo år sedan det sista numret av tidningen Arbetet kom ut. Här återges den sista ledaren.

Sommaren 1887 skriver Axel Danielsson ett brev till centralstyrelsen för södra distriktets fackföreningar i Malmö för att höra om det finns intresse att arrangera ett möte under rubriken ”Arbetarna och pressen”.
Svaret blir positivt och ett par dagar senare anländer Danielsson per ångbåt till Malmö, den stad som han i sin första kolumn i Arbetet ger namnet Träbottnatramp.
Mötet genomfördes i Kasinoträdgården. Och Arbetet grundades, det skriver Bengt Lidforss i sin levnadsteckning av Axel Danielsson, tack vare enskilda arbetares ”energi och offervillighet”. Han nämner särskilt tapetseraren Nordman, snickaren Ohlzén, grovarbetaren Håkansson, muraren Per Persson och ytterligare några.
Så börjar tidningssagan om Arbetet, folktidningen i Malmö.
113 år senare tvingas vi kapitulera. Arbetet läggs ner. Liksom Arbetet Ny Tid i Göteborg.

Den sista striden liknar på en punkt den första. Under de senaste veckorna har läsarnas och den lokala arbetarrörelsens energi och offervillighet på nytt kommit till uttryck.
Tusentals sympatisörer, långt ifrån alla med socialdemokratisk partitillhörighet, har förpliktat sig att teckna aktier. Snickare och murare, undersköterskor och läkare, studerande och pensionärer.
Arbetarekommuner, socialdemokratiska föreningar, fackliga avdelningar och klubbar, idrottsföreningar, läkarsällskap har gett sitt stöd, ekonomiskt och moraliskt. Bidrag har strömmat till från Skåne och Göteborg men också från andra delar av Sverige.
På en viktig punkt skiljer sig den sista striden från den första.
Då, 1887, fanns ännu inte LO. Det fanns inga centralt placerade kassakistor med glittrande aktiemiljarder. Allt hängde på den spirande rörelsen, på det som idag brukar kallas gräsrötterna.
Trots det, eller kanske just därför, lyckades det omöjliga.
I Malmö startades Arbetet. I Göteborg Ny Tid.

Idag förvaltar den centrala fackföreningsrörelsen åtskilliga miljarder. Men istället för att knyta en allians med den lokala arbetarrörelsen, med energin och offerviljan, valde man att luta sig mot det privata tidningskapitalet. Räknenissar på Schibsted och andra tidningskoncerner avgjorde på LO:s uppdrag framtiden för Arbetet.
Slutsatserna av detta har långt vidare konsekvenser än de som rör Arbetets nedläggning. Man valde att avfärda den egna rörelsen, eller det som finns kvar av den.
Sensmoralen av detta val gör klyftan mellan dem däruppe och dem därnere ännu lite djupare.

Mitt uppdrag är att skriva den sista ledaren. Den som sammanfattar Arbetets gärning.
Det är naturligtvis en övermäktig uppgift.
Men några rader ur K G Ossiannilssons dikt från Arbetet den 5 juli 1906 om Axel Danielsson kan tjäna som en sammanfattning också av Arbetets nu 113-åriga historia.

En krater som mal som sin egen kvarn
så stoftet ryker i skyn
för gudar och för människobarn
en väldig syn.

Bokens Dag har sin självklara, framskjutna plats i epilogen. Första gången denna ordkombination stod i tryck var i Arbetet 1937. Bokens Dag instiftades när nazisterna marscherade upp och bokbålen brann runt om i Europa. Arrangemanget skulle bli till en kraftfull manifestation av diktens och det fria ordets betydelse för ett kultursamhälle.
Under de tillryggalagda åren har i runda tal 85 000 besökare mött sina författare på Arbetets Bokens Dag.
Med få undantag har alla de stora författarna passerat revy. Romangiganterna och lyrikerna, men också nyskapande samhällsdebattörer, memoarförfattande politiker och artister.
På Bokens Dag har under de 62 åren komik varvats med det djupaste allvar.
Mörk orostid och ljusnande framtid har speglats i böckerna och på scenen.
Precis som i tidningen Arbetet.
Lucia kan heller inte förbigås, detta folktidningens klarast lysande arrangemang. Varje år har det lyst upp det djupaste decembermörkret.
Nu auktioneras Malmö Lucia ut till högstbjudande.
Arbetet har varit en av de viktigaste folkhögskolorna. En skola för folket men också för journalister och politiker. Och en sådan politikerskola kan aldrig ersättas med tjänster på kommunalrådsavdelningar och departement. På en tidning lär man sig räta på ryggen.

Nu läggs Arbetet ner. Sorg är den förhärskande stämningen. Men det finns också plats för glädje.
Det är med en tidning som med ett liv. Till sist tar det slut.
Meningen är då vad som uträttats. Arbetet har bidragit till att lyfta människor ur fattigdom ur förnedring. Den har sänt stråk av ljus genom mörka statarlängor och betongråa miljonprogramsområden.
Ord kan förändra världen. Arbetet är ett bevis för att det är sant.
Arbetet har, för att ännu en gång låna ord från omdömet om Danielssons egen gärning, det känns rätt en dag som denna, ”lyst och lärt, skämtat och lett, hånat och begabbat, risat och lisat, tuktat och eggat,kämpat och blödt och gjutet sitt hjärteblod”.
Bättre än så är inte möjligt att uträtta.

Den politiska passion som en gång skapade tidningar som Arbetet och Ny Tid är ack så nödvändig också år 2000.
Och skälen för att starta Arbetet kvarstår också 113 år senare.
När Axel Danielsson kom till Malmö 1887 fanns det redan sex tidningar. Såväl kolera som svinpest grasserade i Träbottnatramp. Men den liberala tidningen, där fläskhandlarna hade starka ägarintressen, visade större oro för svinpesten än för koleran som härjade bland arbetarbefolkningen. Alla människors berättelser blev inte berättade.
Nu lever vi i den globala kapitalismens tidevarv. Gamla strukturer bryts sönder. Klyftorna växer åter.
Om arbetarrörelsen skall överleva omvandlingen krävs på nytt passion och publicistiskt mod.
Fortfarande är det så att det fria ordet och mångfalden måste bäras upp av andra än de tidningsutgivare vars främsta drivkraft är att tjäna pengar.
Det hänger på folkrörelserna om alla berättelser skall bli berättade och alla åsikter komma till tals.
Arbetet är nerlagd.
Arbetet måste uppfinnas igen.

Bo Bernhardsson
Chefredaktaktör

Framtidsdebatten ska föras i de vanliga s-föreningarna

Det är mycket om Reformisterna nu.
Jag kan berätta att jag är revisorssuppleant i föreningen. Någon måste hålla koll på föreningens affärer.

Men för att ta det från början. Daniel Suhonen berättade för ett par månader sen att han och några andra tänkte starta en s-förening i Stockholms arbetarekommun, som särskilt skulle ägna sig åt idépolitik och framtidsdebatt. Reformisterna skulle den heta. Lät ju rätt kul.

Sådana arrangemang är inte ovanliga i Stockholm där jag nu bor. Det finns ett stort antal specialföreningar vid sidan av traditionella områdesföreningar och fackliga s-föreningar. S2000, S-föreningen Bryssel, S-föreningen Bättre och Jämlik Hälsa, S-Integrationsföreningen i Tensta, Socialdemokrater för Miljö och Jämlikhet, Socialdemokratiska Bengaliföreningen, Migrationspolitiska s-föreningen och Ryska s-föreningen. Bara för att nämna ett fåtal.  Jag är förresten också medlem i Wigforssföreningen i Halmstad som varje år arrangerar spännande seminarier. Så, varför inte Reformisterna?

Daniel Suhonen frågade senare om jag var intresserad av att ingå i styrelsen, men jag tackade nej. Jag sa att jag tycker att det är områdesföreningen som är viktigast. Diskussionen om framtidens socialdemokratiska politik ska i första hand föras i de "vanliga" s-föreningarna. Idédebatten får inte bli en diskussion i en klubb för inbördes beundran. Då blir det inte så mycket mer av den.
Hur som helst gick jag efter segdragna förhandlingar med på att bli revisorsersättare. Ett uppdrag som jag tänker ta på allvar.

Olle Lönnaeus, politisk reporter på Sydsvenskan som är en tidning i Sydsverige, ringde sen när Reformisterna introducerats och gjorde en intervju angående mitt nya uppdrag. Jag tänkte "vad konstigt, inte brukar de göra reportage om revisorsersättare". Jag betonade att jag inte var initiativtagare, utan bara revisorsersättare.

Olle Lönnaeus undrade då vad jag tyckte om Januariöverenskommelsen. Jag sa som det var, att jag är tveksam till januariöverenskommelsen. Jag är inte övertygad om att den på sikt gynnar arbetarrörelsen och Sverige. Jag tror inte, vilket är den blocköverskridande överenskommelsens främsta syfte, att den kommer att bromsa SD:s tillväxt och hålla partiet borta från inflytande. Jag är rädd att det kan bli tvärtom.

Jag lutar åt att det på längre sikt hade varit bättre att gå i opposition, än att betala det pris som betalas för att få sitta kvar med regeringsmakten. Men jag är inte säker. Jag inser att partiledningen ställdes inför ett svårt val. Om vi valt att gå i opposition, skulle vi riskera att drabbas av en betydligt värre högerpolitik. Dilemmat är klassiskt och stort.

Reformisterna lanseras nu hårt i hela landet. En sorts program har författats. Det är ömsom vin, ömsom vatten. Det må så vara. Diskussionen är viktig. Partisekreteraren Lena Rådström Baastad
säger att det är ett intressant initiativ.
Och framtidsdebatten måste föras brett och i många former och fora, men i första hand i de vanliga områdes- och fackligt baserade s-föreningarna. Det tycker jag.

Bo Bernhardsson
Revisorssuppleant

Det som är bra för Lööf och Björklund är bra för Sverige ... eller?

Jag ägnar nu dagarna åt att skriva om tidningen Arbetet och dess historia, med tyngdpunkten på de sista 20 åren. Det är tänkt att bli en historiebok.

Det började med Axel Danielsson 1887. Arbetets första nummer kom ut den 6 augusti detta år. Det sista den 30 september 2000.

När jag inte skrivit på den historien har jag som så många andra följt den aktuella politiska debatten och regeringsbildningsbestyren. Noterar det anmärkningsvärda, att dagens politiker allt oftare och ideligen beskriver sin politik som "det bästa för Sverige". Reformerna gynnar ingen särskild utan är  allmännyttiga. Liberala (oftast nyliberala) reformer är det "bästa för Sverige", säger Centerpartiets Annie Lööf och Liberalernas Jan Björklund. Stefan Löfven och Socialdemokraterna är däremot egentligen inte bra för Sverige. Fast det tycker naturligtvis Stefan Löfven och Socialdemokraterna själva. Och han och partiet får trots allt nyliberalernas förtroende och tar också på sig uppdraget att genomföra det som "är bäst för Sverige".

Även de nu missnöjda, som moderatledaren Ulf Kristersson, företräder "det bästa för Sverige", även om han tycker att det hade varit ännu bättre om han fått leda arbetet att göra det bättre. Inte för några få, utan för alla svenskar och hela landet.

Tänk så fint det har blivit och så primitivt det var förr när partier representerade olika intressen. I varje fall vissa intressen mer än andra intressen. Att det var annorlunda förr i tiden påminns man om när man läser Axel Danielssons humoristiska och samtidigt dödsallvarliga krönika om Malmö för sådär 130 år sedan.

Han berättar i den om sin landstigning i staden, som han kallade Träbottnatramp, inspirerad av klappret av trätofflor mot stadens gatsten när skarorna av arbetare hastade till sina jobb.

"Allt vad han fick var ett nummer av stadens liberala tidning, en lindrig skugga från ett halvtorrt träd och en soffa. Vad han läste i tidningen var ingalunda ägnat att vederkvicka honom. Han erfor att staden för närvarande hemsöktes av svinpest och rödsot, av vilka den förre förorsakade staden stora förluster och den senare även var mycket besvärlig och oroande, ehuru den skulle medföra hälsosam nedsättning i sjuk- och fattigvårdsstaten. Tidningen i vars aktiebolag synbarligen några fläskhandlare hade mycket att säga, besvor i en ledande artikel stadsfullmäktige att ögonblickligt och kraftigt ingripa till de svinsanitära förhållandenas förbättring, om de icke ville se staden gå sin ekonomiska och andliga ruin tillmötes. Beträffande rödsoten stod tyvärr människan förlamad och vanmäktig inför denna fruktansvärda hemsökelse, och människovännen måste med blödande hjärta bekänna, att stod enda hoppet till en barmhärtig försyn, till vilket organet därför vädjade istället för till stadsfullmäktige …

… Folket var sparsamt och rörde sig trögt. Allt tycktes stå stilla i denna kolerans härd. Stilla stodo visarna på tornuret i rådhuset, stilla låg vattnet i kanalen runt staden, ett tjockt och tranglänsande vatten, förbannat som döda hafvets, stilla låg hafvet utanför och stilla och tysta gingo de ängsliga borgarna, försiktigt undvikande likvagnarne som körde ut till kyrkogården." (Arbetet den 30 april 1892)     

                                                                                              

På på den tiden, när Axel Danielsson startade Arbetet, var inte alla intressen tillgodosedda vare sig i pressen eller politiken.  Vilken fantastisk utveckling vi haft i Sverige! Numera företräder de stora morgontidningarna och alla partier allting på en gång.

År 2013 finns det inga "partitidningar". Visserligen bara borgerlig och privatägd media av betydelse (vid sidan av public service som de helst vill kraftigt beskära), men dessa företräder numera alla intressen på ett fin sätt och berättar alla berättelser. De inhyser ibland till och med socialdemokratiska ledarsidor i sina tidningsmonopol. De representerar själva mångfalden. Det som står i Dagens nyheter och Svenska Dagbladet är det som är värt att berätta.

Partierna tycks också ha tagit sig förbi de snäva klass- och partiintressena. Deras politik representerar inga särskilda intressen, utan landets bästa, försäkrar partiledarna.
Det som är bra för General Motors är bra för Sverige…!

Är Ryssland skyldigt till Novichock-attacken

Jag skriver detta med risk att bli utpekad som medlem av "Putins brigader". Men mitt uppsåt är bara att hävda god journalistik och grundläggande rättsprinciper, det krävs bevis för att utpeka någon som skyldig. Och man kan inte utan vidare granskning och bevisföring vidarebefordra ogrundade anklagelser. Det är väl bara nättroll, kanske ryska, som gör sånt?

Alltså häpnar jag inför det faktum att så här långt de grundläggande frågorna om Storbritanniens och Theresa Mays påståenden knappast alls har rests. Finns det några bevis för att Ryssland utfört attentatet? Vilka är de i så fall? Vilka motiv kan Ryssland tänkas ha? Finns det andra stater eller intressegrupper som kan tänkas ha motiv att blåsa under konflikten med Ryssland? Finns det andra stater som förfogar över eller kan ha framställt giftet (Novichok)?

I ett inslag i TV4 Nyheterna igår morse verkade det som om den kritiska sansen håller på att hinna ikapp media. Där ställdes faktiskt frågorna till en avhoppad KGB-agent, han beskrev sig själv som en "gammal kalla-kriget-krigare". Han sa att han inte kunde se att Ryssland skulle ha skäl att göra detta, men att det finns ett flertal alternativ om man ställer frågan, vilka andra som skulle kunna ha motiv att utföra detta. Ukraina t ex.

Nu är förstås detta bara en gammal KGB-agents grubblerier, bara ett enda reportage och heller inget bevis i någon som helst riktning. Min poäng är just denna, varför har de självklara frågorna dröjt så länge, varför tycks medierna ha glömt bort sitt viktigaste uppdrag, att kritiskt granska? Det är uppenbarligen inte bara ryska nättroll och från Ryssland styrda nyhetskanaler man måste se upp med när det gäller så kallade Fake News.

I en artikel i Mint Press News av Nafeez Ahmed ställs och diskuteras de frågor som måste ställas. Artikeln avslutas så här (Min översättning):

"Detta leder till följande. Det enda stat som enligt OPCW (Organisation for the prohibition of chemical weapons) certifierats för att ha förstört sina kemiska vapen är Ryssland, inklusive sin förmåga att använda nervgifter. OPCW fann inga bevis som indikerar att Ryssland har kvar förmågan att använda Novichok. Detsamma kan inte sägas om USA, Storbritannien och Israel."
Artikeln konstaterar att det inte finns "legitima" skäl att utan vidare utesluta alla andra alternativ och peka ut Ryssland som den enda möjliga förövaren.

"Det kan", skriver Nafeez Ahmed, "landa i att Ryssland verkligen gjorde Novichock-attacken. Men på nuvarande stadium har den brittiska staten ingen grund för att påstå det. Vilket antyder att man redan har bestämt sig för att välja en väg som bygger på motsättningarna och fiendskapen med Ryssland, oberoende av bevisläget. Och det bådar inte gott."

Är detta resonemang orimligt? Är jag lurad av nättroll? I så fall är jag tacksam för informationer som kan avslöja dem. Men jag framhärdar i den uppfattningen att tongivande medier måste skärpa sig när det gäller granskningen och källkritiken. Varför har fullkomligt självklara frågor inte börjat ställas förrän nu, som i TV4 Nyheterna.

Jeremy Corbyn, den brittiske Labourledaren visade för övrigt ett mod som imponerar, när han i parlamentet utmanade Theresa May, krävde bevis och förordade en ordentlig dialog med Ryssland. Hans agerande mötte kritik också i hans eget parti.
Corbyns inlägg kan ses i detta inslag från The Real News, där också Stephen F. Cohen, professor emeritus i ryska studier vid New York University och Princeton University, medverkar. Han hävdar att det nya kalla krig som nu pumpas upp är farligare än det gamla, bland annat därför att frontlinjerna nu går vid den ryska gränsen, för att det inte handlar om kamp mot kommunismen och på grund av vad han menar är en exempellös demonisering av Vladimir Putin.
Rätt eller fel, så är det fullkomligt ansvarslöst att inte kritiskt granska och ifrågasätta det som nu sker. Snart nog kan det vara för sent.

Bo Bernhardsson/Efter Arbetet

PS. Här erbjuds ett antal länkar, som också finns i den refererade artikeln i Mint Press News och handlar om främst Storbritanniens egen spion- och kemvapenhistoria. Bara för att ytterligare nyansera bilden av världen som en kalkonvästern med goda och onda män i vita och svarta hattar.
https://www.nbcnews.com/feature/edward-snowden-interview/exclusive-snowden-docs-show-british-spies-used-sex-dirty-tricks-n23091
https://www.telegraph.co.uk/news/uknews/1410043/Porton-Down-used-soldiers-for-Sarin-gas-tests-in-1983.html
https://www.theguardian.com/science/2004/may/06/science.research
http://www.independent.co.uk/news/uk/politics/how-the-british-government-subjected-thousands-of-people-to-chemical-and-biological-warfare-trials-10376411.html. DS.

Det är rävar i hönsgården

Sjukvården brottas med problem. Operationsköerna växer och kostnader skenar. Allra värst är det i moderat- och alliansstyrda Stockholms läns landsting där problemen står som spön i backen. Som kronan på det usla verket har många miljarder förslösats på skandalprojektet Nya Karolinska. Det handlar om svindyra konsultnotor och planeringsmissar i långan rad. Om försenade canceroperationer med fatala konsekvenser och om en kö till hjärtoperationer som nu är så lång att patienter måste skickas till angränsande landsting och till Norge för att opereras.

Svensk sjukvård hävdar sig fortfarande väldigt bra. Allra bäst faktiskt när man jämför kvalitet och effektivitet i de rikare länderna, det framgår bland annat av en rapport som Sveriges kommuner och landsting gjort. USA är det avskräckande exemplet. Samtidigt som man där förbrukar nästan dubbelt så mycket som Sverige inom sjukvården - 17,02 procent av BNP jämfört med 9,49 procent av BNP enligt senast tillgängliga statistik - är vården undermålig för åtskilliga miljoner amerikaner.

Sverige ligger mycket bra till i alla jämförelser, men sjukvården brottas också här med problem och köerna växer i hela landet, även om Nya Karolinska får andra problem att förblekna. På många andra håll saknas också vårdplatser, främst därför att det saknas personal.
En starkt bidragande orsak till problemen är den privatisering och marknadisering av vården som genomdrivits under senare årtionden, låt vara att den är väldigt försiktig jämförd med exemplet USA.

Det började med den nyliberala uppmarschen för sådär en 40 år sedan. Den internationella högern drev på och två av dess "nytänkare", Milton Friedman och James McGill Buchanan, fick båda Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, Friedman 1976 och Buchanan 1986.

I Sverige gick Svenska Arbetsgivarföreningen (SAF), numera Svenskt Näringsliv, och den politiska högern i bräschen. Public Choice-teorier och New Public Management introducerades i offentlig verksamhet. Vård skola och omsorg skulle efterlikna den riktiga marknaden och riktig kapitalism. Förebilderna till allting fanns i det privata näringslivet.

Det gick inget vidare, men borgerligheten och alliansen som bär huvudansvaret saknar fullständigt sjukdomsinsikt. De ojar sig över förslag om måttfulla vinstbegränsningar, när själva problemet, inte minst inom vården, är marknadiseringen och privatiseringen som sådan. Den så kallade vårdvalsmodellen i kombination med profitdrivna företag på en låtsasmarknad driver kostnaderna snabbt i höjden. De vinstjagande bolagen vill göra många och helst enkla behandlingar för att tjäna pengar så snabbt och lätt som möjligt.

Man skulle kunna tro, skriver Ann-Charlotte Marteus, själv med förflutet som undersköterska, i en krönika i Expressen, ”att alliansens credo lyder: vården ska vara hypertillgänglig för lätt snuviga väljare och skattemedel ska vara hypertillgängliga för privata välfärdsbolag.”

Den marknadsinspirerade sjukvården kostar. Och även om det också finns andra skäl till personalbristen inom cancervård eller hjärtsjukvård, så är en förklaring att resurser och personal går till och finns inom andra, bland annat vinstdrivna verksamheter, som i hög grad ägnar sig åt mindre angelägen men lukrativ sjukvård. När marknadens efterfrågan får styra, styrs också resurser bort från den akuta och mest angelägna vården.

Riksrevisionen skrev i sin rapport (Primärvårdens styrning – efter behov eller efterfrågan?) om vårdvalsreformen att den framför allt har "kommit patienter med mindre vårdbehov och högre socioekonomisk status till del".

På senare tid har vi bekantat oss med en ny affärsmodell på detta tema, nämligen nätdoktorerna. Nya företag som Kry och Min doktor blickar emot oss från olika reklamplatser med en uppmaning att slå en signal om vi känner oss krassliga. Det allmänna betalar. Vinsterna dras om möjligt undan beskattning.

Självklart ska digitaliseringen och möjligheterna som nätet erbjuder användas av sjukvården. Men det sätt på vilket det nu sker förskräcker. Kostnaderna riskerar att skena, bland annat som en följd av ökad, inte sällan lättvindig, läkemedelsförskrivning. Annan viktig sjukvård kommer att trängas undan.

Det spelar ingen roll vem som driver äldrevården, skolan eller lasarettet, vinstdrivna bolag kan rent av vara till nytta, heter det i högerpropagandan. Det viktiga är att värna kvaliteten. Alltför många socialdemokrater har alltför länge hållit med eller inte haft orken att ifrågasätta marknadiseringen.

Men att tro att inte kvaliteten tar skada, om man kombinerar profitdriven verksamhet på en låtsasmarknad med gemensam finansiering via skatten, är ungefär lika klokt som om en bonde skulle säga, att han inte har något emot rävar i hönsgården, bara de är vegetarianer.

En sansad homage till Ingvar Kamprad och Ikea

Först publicerad i Efter Arbetet den 29 januari 2018.

Ingvar Kamprad, en av Sveriges mest framgångsrika företagsledare, Ikeas grundare är död. Och media fullständigt svämmar över av hejdlösa eftermälen, mest lovord, för hans egenartade livsgärning.

Ingvar Kamprad. Foto: Ikea

Självklart är det han gjort värt uppskattning. För en tid sedan utsågs han också till Sveriges genom tiderna främste entreprenör i en läsaromröstning arrangerad av Svenska Dagbladet Näringsliv. Den förstaplatsen kan diskuteras, liksom senaste Jerring-prisvinnaren kan diskuteras, men självklart har båda presterat märkvärdigheter.

Kamprads livsverk är imponerande, men samtidigt, någon måtta får det väl ändå vara.

I exempelvis dagens Dagens Nyheter, men alls inte bara där, tappar skribent efter skribent fotfästet när de ska överträffa varandra i översvallande hedersbetygelser.

”Kamprad skruvade ihop bilden av Sverige… han skapade inte bara ett företag utan en livsstil, ett förhållningssätt och – som ingen annan – en bild av Sverige”, skriver ledarskribenten Erik Helmersson.

Nåja!

Och Johan Schück, ”analytiker” på samma tidning, skriver att; ”Självfallet tjänade han mycket pengar. Men få har som Kamprad bidragit till att sprida välstånd bland svenskarna och höja deras levnadsstandard på ett remarkabelt sätt. Det är ingen överdrift att han möblerade det svenska folkhemmet.”

Och jodå, jag tycker att det är en rätt kul devis, den där att Per Albin byggde folkhemmet och Ingvar Kamprad möblerade det. Den är inte poänglös, även om också andra var med och byggde och möblerade. Men att ”sprida välstånd” är i min värld i grunden något annat än att tillverka fiffiga och billiga möbler, det är att bedriva jämlikhetspolitik, rättvis fördelningspolitik och ”social demokrati”.

Det var främst tack vare arbetarrörelsen, socialdemokratin och fackföreningsrörelsen, som breda grupper fick allt bättre löner och fick råd att köpa möblerna. Det var själva fundamentet för Kamprads geniala företagsidé.

Framför allt tekniska innovationer, men också innovativa företagsidéer, skapar nödvändiga förutsättningar för välstånd, men leder inte självklart till välfärdssamhällen. Världen är dessvärre full av modernaste teknik, skickliga entreprenörer och framgångsrika företagsledare sida vid sida med växande klassklyftor och utmanande fattigdom.

För att det ska bli välstånd och välfärd krävs framför allt politisk vilja av sådan sort som sällan syns i Dagens Nyheter.

Till sist citerar jag ändå gärna en tredje DN­-skribent, Johan Croneman, som i en kulturartikel skriver så här. ”Och jag har givetvis inget emot att man visar respekt för tittarnas stora nyhetsmässiga intresse, och inte behöver man nödvändigtvis dra upp en massa skit just den här dagen, ett visst hyckleri ingår givetvis i uppgörelsen – men måste man bara sätta på kranen därför att man kan, och därför att man vet att alla andra gör det?”

Gärna en homage till en stor entreprenör, till Ingvar Kamprad. Men det hade varit värdigare med lite mer sans och måtta.