Hoppet lever i USA

 

Hoppet lever i USA!

Om demokratin -  dess förutsättningar, hot och möjligheter. (1)

Jag kommer att resonera om demokratin i ett antal artiklar - om dess förutsättningar, hur den hotas och hur den förhoppningsvis kan stärkas. Jag tar i denna första text sats i vad som händer i USA. Det som händer där påverkar i högsta grad Europa och Sverige.  

Demokratin pressas tillbaka världen runt och auktoritära stater blir alltmer auktoritära. Ryssland behöver jag inte orda om, det gör nästan alla andra. Och ja, Ryssland blir alltmer auktoritärt. Efter en försiktig demokratisering fram till mitten av 2010-talet backar man igen. Men det som händer i USA är på ett sätt allvarligare, eftersom USA i decennier varit en demokratiskt förebild för oss i väst. Och eftersom vi nu är Nato-medlemmar och upplåter 17 baser åt denna den, än så länge, enda supermakten. USA styr och ställer i Nato och har gjort det sedan starten i april 1949. 

USA som demokratiskt ideal faller nu från skyarna. Socialdemokraternas tidigare partiledare Stefan Löfvén hävdade nyligen att: "Det vi ser i USA är fascism och det är allvarligt". Han är inte ensam om uppfattningen och problemet försvinner inte när Donald Trump en dag är borta. Trump är inte sjukdomen, han är symptomet. Men Trump har brutaliserat den amerikanska statsmakten, han hycklar inte vare sig när det gäller den totalitära maktutövningen i USA eller i världen. Hans rättesnöre, har han deklarerat, är inte konstitutionen, FN-stadgan eller folkrätten utan hans egen moraliska kompass. Hycklare kan vara att föredra eftersom de trots allt tycks förstå vad som är rätt och hur de borde handla. 

Kanadas premiärminister Marc Carney tog på senaste toppmötet i Davos (World Economic Forum) bladet från munnen, när det gäller USA och den roll västmakterna spelat : "Vi visste att berättelsen om den internationella regelbaserade ordningen delvis var falsk, att de starkaste gjorde undantag för sig själva när det passade, att handelsregler tillämpades asymmetriskt, och vi visste att internationell rätt tillämpades med varierande stringens, beroende på den anklagades eller offrets identitet." 

Marc Carney har hyllats för sitt uppriktiga anförande. Jag instämmer i hyllningarna, men Carney bestämde sig för att själv sluta hyckla, i varje fall erkänna att han gjort det, först när också Kanada och Grönland drabbats av "imperiets" maktfullkomliga fasoner. 

Den amerikanska demokratin har successivt korrumperats. Pengar har alltid spelat en stor roll men idag kan ingen, eller väldigt få, bli vald till kongressen eller till andra tunga uppdrag utan stöd från storbolag och dollarmiljardärer. Och Main Stream Media, de gamla etablerade nyhetsmedierna behärskas av sådana ägare, de företräder maktelitens berättelser och stänger andra ute. New Yorks nyvalde borgmästare Zoran Mamdani är ett hoppingivande undantag från den "demokratiska" regel som råder. 

Vad definierar alltså en demokrati? Yttrande- och tryckfrihet och fria val - en medborgare, en röst, skulle de flesta svara. Fundamentet uttrycks i den amerikanska konstitutionen. Men hur  lever USA idag upp till den?

Kishore Mahbubani. Universitätsarchiv St.Gallen.
Foto:  Marcel Giger . HSGN 02801983  CC-BY-SA 4.0

Kishore Mabhubani heter en singaporiansk debattör och tänkare som  också varit ordförande i FN:s säkerhetsråd (2001 och 2002). Han har framförallt ägnat sig åt Asien och Kina och förhållandet mellan väst och globala syd. Syd är på väg uppåt medan väst sjunker. 

Kishore Mahbubani har åtskilligt tänkvärt att säga om demokratin och vart USA och väst är på väg. I ett tal på ett seminarium på Oxford University under rubriken America is a failing democracy utvecklade han, vänd till de där församlade, sin syn: "När ni talar om era viktigaste ideal, fokusera inte bara på frihet utan också på jämlikhet. För de största tänkarna som kom till Oxford på 1800- och 1900- talet talade om frihet och jämlikhet". Han fortsatte: "Amerikas Förenta Stater är ett fantastiskt land... det var en gång ett lyckligt land, men som vi kan förstå av dagens debatt är det inte längre ett lyckligt land... länge lyfte USA sitt folk, men sen tog det slut". 

Kishore Mabhubani återger statistik som säger att under de senaste decennierna har en ynka procent av befolkningen, de obegripligt förmögna, tillskansat sig hela överskottet av tillväxten, medan arbetarklassen och medelklassen fått det sämre eller stått och stampat på samma nivå. Han sammanfattar sina resonemang så, att demokratin måste vara en produkt av folket, bäras upp av folket och vara till för folket. Huruvida demokratin blir ett lyckat projekt avgörs av om folket får det bättre.  

Demokratin måste leverera till medborgarna och den måste omges av tillit. De liberala idealisterna låter gärna som om den demokratiska idén är av högre makter given och så övertygande att kloka människor inte kan göra något annat än att omfatta den. Men om inte demokratin levererar rimliga och rättvisa levnadsvillkor riskerar den att överges. Om de ekonomiska, sociala och kulturella klyftorna växer, och det gör de inte bara i USA utan också i Europa och Sverige, då kommer de missnöjda att vända demokratin ryggen. Då lägger de sig på soffan eller lämnar de gamla partierna i mitten för att lyssna på nya profeter, som det mest ser ut nu, på politiska extremister. 

För att demokratin ska omges av tillit räcker det inte att alla har rösträtt och att ordet är fritt, ordet måste också fördelas någorlunda jämlikt. Massmedial mångfald är en förutsättning för att demokratin ska fungera på ett anständigt sätt. Yttrandefrihet och tryckfrihet måste innebära att alla kommer till tals och blir hörda. Det blir temat för min nästa text om demokratins förutsättningar. 

"There is nothing wrong with America that can not be cured by what is right in America". I min översättning: "Det finns ingenting dåligt i Amerika som inte kan botas av det som är bra i Amerika". Citatet är hämtat från Bill Clintons installationstal den 20 januari 1993. 

Demokratin i USA förfaller, men där finns också en stark och levande debatt till försvar för demokratin, för de demokratiska idealen som de uttrycks i konstitutionens första tillägg (Bill of Rights, rättighetsförklaringen), som slår fast yttrande- och tryckfrihet, religionsfrihet och mötesfrihet. I USA växer en flora av alternativa medier, som får allt fler följare medan de etablerade miljardärsstyrda nyhetsmedierna tappar publik. 

De olympiska vinterspelen pågår nu och USA är på olika sätt i fokus också där. Vicepresidenten J D Vance blev utbuad under invigningen. Och flera amerikanska idrottare har öppet kritiserat Trump och det som sker i USA. Utförsåkarstjärnan Lindsey Vonn, skidåkaren Hunter Hess  och konståkerskan Amber Glenn är tre av dem. 

Ryska idrottare tillåts inte delta som representanter för Ryssland. Några deltar i alla fall. Men jag har svårt att tänka mig att ryska idrottare hade vågat göra motsvarigheten till det de amerikanska stjärnorna har gjort, offentligt kritisera Ryssland krigföring i Ukraina. I så fall hade de nog valt att hoppa av när spelen är slut.  

Hoppet lever i USA.

  

Gemensam säkerhet eller rustningar till döds?

Foto: Hagblom Foto, Lund. Wikimedia Commons

Hösten 1985 jobbade jag som valombudsman för Socialdemokraterna i Lund och Eslöv. I början av september arrangerade vi ett valmöte med Olof Palme i Lund. Det var tänkt att mötet skulle hållas utomhus på Stortorget. Men regnet stod som spön i backen. Vi hade en reservplan så att mötet kunde flytta inomhus till Stadshallen. Men trots att regnet öste ner hade så många samlats att det inte fanns en chans att alla som trotsat vädret skulle rymmas i hallen.

"Hur gör vi", frågade jag uppgivet Olof Palme. "Ropa ut i högtalarna, att jag talar igen om en timme", svarade han. Det gjorde jag, men tänkte i mitt stilla sinne, att de som måste gå hem kommer inte tillbaka. Men det gjorde de.

Sweet pan steel band värmde upp publiken och Olof Palme höll sitt anförande inför en andäktig och absolut fullpackad stadshall. Sen utrymdes lokalen och fylldes igen till sista platsen. Många hade väntat utanför i regnet för att inte gå miste om en plats. Knappt fem månader senare var Olof Palme död - mördad.

Högern marscherade upp världen runt. Nyliberalismen hade inlett sitt segertåg. Välfärdssamhällena och demokratin var målen för angreppet. Det kalla kriget var dock inte lika kallt som tidigare. Den nya östpolitiken och avspänningspolitiken, formulerad av bland andra Olof Palme och hans socialdemokratiska kollegor i Västtyskland och Österrike, Willy Brandt och Bruno Kreisky, hade bidragit till det. Det gjorde också Michail Gorbatjov, som tillträdde som Sovjetunionens ledare 1985. Han proklamerade töväder i Sovjetunionen och i det kalla kriget. 

Valet i september 1985 har gått till historien som "systemskiftesvalet". Olof Palme talade om detta på sina valmöten. Om varför privatiseringsidéerna måste slås tillbaka. Men talen rörde också ”gemensam säkerhet” och nedrustning, att vägen till säkerhet går via nedrustning och diplomati. Vi måste tala med "fienden".

Socialdemokraterna vann valet 1985. Men högern tog över det omtalade "problemformuleringsinitiativet" och samhällsdebatten - och vann slaget om framtiden.  Gorbatjov, som ville reformera sovjetkommunismen tvingades bort efter ett misslyckat kuppförsök. 1991 rasade Sovjetunionen ihop och 1992 förklarade Francis Fukyama i boken Historiens slut och den sista människan (Norstedts 1991), att historien var slut, liberalismen hade segrat.

Nu väntade globalisering och en "regelbaserad" världsordning, inte en lagbaserad världsordning grundad på FN-stadgan och folkrätten, utan en ny ordning bestämd av USA och dess närmsta allierade, av storföretag och finanskapitalister. USA var nu den enda stormakten och imperiet härskade. Det hölls och hålls fortfarande under armarna med hjälp av upp emot 800 militärbaser runt hela världen.

Om några veckor är det 40 år sedan Olof Palme mördades.  Och imperiet håller nu på att falla ihop av sin egen tyngd och kämpar för sitt liv. En multipolär värld, där några stormakter har delat upp världen mellan sig och gör som de vill i sina intressesfärer, tycks växa fram. Alternativet måste bli en multilateral världsordning och att FN och folkrätten räddas.

Ett storkrig pågår i Europa. I Mellersta östern är risken överhängande att det blir ett till. Ett nytt kallt krig råder och risken för ett världskrig är kanske större än någonsin.

Socialdemokratin verkar ha kasserat Olof Palmes idéer och anslutit sig till idén att krig och konflikter ska mötas med upprustning. Diplomatin är nerlagd. De stora vinnarna är krigsindustrin världen runt. Förlorare är alla vi andra och till sist kanske livet på jorden.

Om man 40 år efter Palmes död hävdar att vi borde lyfta fram Olof Palmes och socialdemokratins idéarv om gemensam säkerhet istället för att rusta oss till döds, möts man av argument som "dra nu inte fram Palmekortet". Men politik är inget kortspel och det handlar inte om att diskutera vad Palme skulle ha gjort eller sagt idag. Det kan vi aldrig veta, bara spekulera om. Men det är fullt möjligt att på allvar diskutera om idéerna om gemensam säkerhet kanske är giltiga idag. Och om de inte är det, utveckla varför det är så.   

Våren 2026 är det ny valrörelse. Den handlar i någon mån på nytt om systemskiftet. Men den säkerhetspolitiska debatten handlar mest om att vi måste rusta oss till fred och säkerhet. Europas ledande politiker och militärer talar om det oundvikliga kriget mot Ryssland. 

Är det verkligen klok politik? Överlever vi. Kommer det ens att finnas en värld kvar där vinnarna kan investera sina vinster?

Mänskliga rättigheter urholkas också i väst - Fredlöshet i vår tid

Mänskliga rättigheter urholkas också i väst

Ingress: Det är längesedan jag gjorde inlägg här. Jag hade publicerat något tusental texter i olika tidningar, flest i tidningen Arbetet - ledare, reportage, kolumner och kåserier under vinjetten Röde Orm. Jag tyckte att det räckte. Men vår dramatiska tid har väckt lusten att publicera mig igen. Det som händer uppmanar till engagemang. De pågående krigen och kriserna, kapprustningen, den geopolitiska omvälvningen, FN och den lagbaserade världsordningen som nu undergrävs och överges. Demokratin som förfaller. 

Den svenska nyhetsrapporteringen och debatten är ensidig. Jag påstår att om man bara tar del av svenska etablerade medier då vet man inte så mycket om vad som händer. Censuren och självcensuren i media tilltar. Den drivs på av techmiljardärer och mediebolag, av enskilda stater och EU. Ibland kallas censuren för att man faktagranskar. Men det handlar ofta  om "narrativecheck" - berättelsekontroll. 

Jag bestämde mig alltså för att börja skriva regelbundet igen. Följande text handlar om censur och yttrandefrihet och hur auktoritära tendenser stärks. Den publicerades först i Aftonbladet den 24 januari 2026.

Fredlöshet i vår tid

Ryssland blir alltmer auktoritärt. Sedan angreppskriget mot Ukraina inleddes har lagar antagits som kriminaliserar att sprida vad staten anser vara "desinformation" om Rysslands väpnade styrkor eller att "diskreditera" dem. Sådan ”brottslighet” har lett till böter och flera års fängelse. Yttrandefriheten stryps. Medier tystas. Putin och ryssarna är onda. Men vi är goda. I ”väst” sker inga övergrepp på folkrätten och demokratin? Eller?

Jag skulle kunna besvara första delen av den retoriska frågan med att åberopa USA:s angrepp på Venezuela och hoten mot Danmark/Grönland. Jag skulle kunna hänvisa till Mark Carneys, Kanadas premiärminister, befriande uppgörelse med USA:s och dess allierades praktiska tillämpning av ”den regelbaserade världsordningen”. Men den här texten handlar om yttrandefriheten och det som händer med demokratin i EU.

Den 15 december antog EU (Europeiska rådet) ett beslut om sanktioner mot ett antal personer som inte skriver under på den i väst förhärskande berättelsen om världen. De har avvikande åsikter och för fram av EU icke certifierade fakta. Men de bemöts inte. De ska tigas ihjäl. Och straffas.

Den ursprungliga rättsliga grunden för beslutet, som i själva verket förklarar de utan rättegång ”dömda” för fredlösa, är en förordning (2020/1998) som paradoxalt nog syftar till ”att inrätta ett världsomspännande system för sanktioner mot brott mot mänskliga rättigheter”. Förordningen följdes av ett generellt rådsbeslut (2020/1999). 

Sanktionerna den 15 december mot enskilda individer beslutades inom ramen för de omfattande sanktionerna mot Ryssland - mot olika enheter (entities) - organisationer, företag och personer - som ger stöd till Ryssland eller sprider ryska ”konspirationsteorier” och ”desinformation. De drabbade anklagas precis som ryska dissidenter för att sprida desinformation och gå utländska makters (Rysslands) ärenden.

Europeiska rådet har återkommande fattat beslut om att lägga till namn på sanktionslistan.

Sanktionerna innebär ett reseförbud till och inom EU och frysning av alla tillgångar/bankkonton som de har inom unionen. Det är också förbjudet för EU-medborgare och företag att hjälpa de sanktionerade ekonomiskt. Även om det handlar om att de ska kunna betala sina löpande räkningar och äta sig mätta. Fredlöshet är annars ett begrepp som hör medeltiden till.

Om detta kan man läsa på kommissionens hemsida. Särskilt alarmerande och upprörande är att besluten om sanktioner inte fattas som en juridisk process där den anklagade har rätt till försvarare och att bemöta anklagelserna. Den utpekade förklaras genom ett enkelt, politiskt beslut i Europeiska rådet inte längre ha tillgång till grundläggande mänskliga rättigheter.

Den 15 december lades Jacques Baud tillsammans med elva andra personer till på EU:s sanktionslista.  Han är en före detta schweizisk arméofficer och NATO-rådgivare, numera författare och fristående konsult i Bryssel inom underrättelse- och säkerhetsområdet. Han straffas alltså för att han inte ställer upp helt och fullt på den sanna berättelsen, han pekas ut som ”språkrör för prorysk propaganda” och för att han sprider ”konspirationsteorier” om kriget i Ukraina.

Detsamma har drabbat flera andra personer före honom. En av dem är Hüsseyin Dogru, en tysk journalist som sanktionerades redan i maj 2025. Baud är schweizare men bor nu i Bryssel. Hüsseyin Dogru är tysk medborgare.

Till dem som förklarats fredlösa hör också Nathalie Yamb, en kamerunsk-schweizisk aktivist och affärskvinna. Själv förklarar hon att hon kritiserat Frankrikes närvaro och agerande i Afrika. Enligt EU gör det henne till en "öppen anhängare av Ryssland" eftersom hon sägs använda Moskvas språkbruk riktat mot väst, särskilt mot den gamla kolonialmakten Frankrike.

Så illa är det alltså ställt med tryckfrihet och yttrandefrihet i den Europeiska unionen och i Sverige, som uppenbarligen står bakom och backar upp besluten.

Vi säger oss kämpa för att det inte ska bli som i Ryssland och i auktoritära och diktatoriska stater. Vi för en heroisk kamp för demokrati och människovärde. Men för den skull sätter vi en av demokratins grundförutsättningar, yttrandefriheten, ur spel. Istället för att bemöta åsikter och fakta som vi inte omfattar, förbjuder vi dem. Barnet åker ut med badvattnet.

Jaques Baud, Hüsseyin Dogru och Nathalie Yamb är omskrivna och omtalade exempel på hur yttrandefrihet och mänskliga rättigheter urholkas också i väst, fast inte i svenska medier. Jag kan berätta om mängder av andra fall från USA, Tyskland och Storbritannien med flera länder. Om personer som tystas, utvisas eller fängslas för att de uttrycker stöd för Palestina eller ifrågasätter upprustning och krigshets.

Fransesca Albanese på konferens i Bogotá, Colombia 2025.
  Fotografía oficial de la Presidencia de Colombia Wikimedia Commons

USA:s utrikesminister Marco Rubio förklarade för en tid sedan att man inför sanktioner mot Francesca Albanese, FN:s särskilda rapportör för de palestinska områdena, efter hennes kritik av USA:s och Israels politik. I själva verket har Albanese gjort sig förtjänt av Nobels Fredspris istället för det absurda val som den norska Nobelkommittén gjorde.

I England arresteras åldringar för att de protesterar mot folkmordet i Gaza. Greta Thunborg greps, precis som de arresterade åldringarna, för att hon protesterade. Hon försvarade Palestine Action, en i Storbritannien terrorklassad organisation som inte är en terrororganisation, men som protesterar mot att Storbritannien ger stöd till Israel bland annat genom vapenleveranser.

Humor hör väl egentligen inte hemma i sammanhanget, men den brittiske komikern och samhällsdebattören Rowan Atkinson påstår i ett engagerat inlägg till försvar för yttrandefriheten att en brittisk medborgare dömts för att han förolämpat en polishäst. Är det sant? Jag har kommit till en punkt där jag inte håller det för otroligt.

Hur som helst, hur ser våra folkvalda i riksdagen och EU-parlamentet på det som sker med yttrandefriheten?  

 

Epilog - Den sista ledaren i Arbetet

Idag, den 30 september 2020, är det exakt tjugo år sedan det sista numret av tidningen Arbetet kom ut. Här återges den sista ledaren.

Sommaren 1887 skriver Axel Danielsson ett brev till centralstyrelsen för södra distriktets fackföreningar i Malmö för att höra om det finns intresse att arrangera ett möte under rubriken ”Arbetarna och pressen”.
Svaret blir positivt och ett par dagar senare anländer Danielsson per ångbåt till Malmö, den stad som han i sin första kolumn i Arbetet ger namnet Träbottnatramp.
Mötet genomfördes i Kasinoträdgården. Och Arbetet grundades, det skriver Bengt Lidforss i sin levnadsteckning av Axel Danielsson, tack vare enskilda arbetares ”energi och offervillighet”. Han nämner särskilt tapetseraren Nordman, snickaren Ohlzén, grovarbetaren Håkansson, muraren Per Persson och ytterligare några.
Så börjar tidningssagan om Arbetet, folktidningen i Malmö.
113 år senare tvingas vi kapitulera. Arbetet läggs ner. Liksom Arbetet Ny Tid i Göteborg.

Den sista striden liknar på en punkt den första. Under de senaste veckorna har läsarnas och den lokala arbetarrörelsens energi och offervillighet på nytt kommit till uttryck.
Tusentals sympatisörer, långt ifrån alla med socialdemokratisk partitillhörighet, har förpliktat sig att teckna aktier. Snickare och murare, undersköterskor och läkare, studerande och pensionärer.
Arbetarekommuner, socialdemokratiska föreningar, fackliga avdelningar och klubbar, idrottsföreningar, läkarsällskap har gett sitt stöd, ekonomiskt och moraliskt. Bidrag har strömmat till från Skåne och Göteborg men också från andra delar av Sverige.
På en viktig punkt skiljer sig den sista striden från den första.
Då, 1887, fanns ännu inte LO. Det fanns inga centralt placerade kassakistor med glittrande aktiemiljarder. Allt hängde på den spirande rörelsen, på det som idag brukar kallas gräsrötterna.
Trots det, eller kanske just därför, lyckades det omöjliga.
I Malmö startades Arbetet. I Göteborg Ny Tid.

Idag förvaltar den centrala fackföreningsrörelsen åtskilliga miljarder. Men istället för att knyta en allians med den lokala arbetarrörelsen, med energin och offerviljan, valde man att luta sig mot det privata tidningskapitalet. Räknenissar på Schibsted och andra tidningskoncerner avgjorde på LO:s uppdrag framtiden för Arbetet.
Slutsatserna av detta har långt vidare konsekvenser än de som rör Arbetets nedläggning. Man valde att avfärda den egna rörelsen, eller det som finns kvar av den.
Sensmoralen av detta val gör klyftan mellan dem däruppe och dem därnere ännu lite djupare.

Mitt uppdrag är att skriva den sista ledaren. Den som sammanfattar Arbetets gärning.
Det är naturligtvis en övermäktig uppgift.
Men några rader ur K G Ossiannilssons dikt från Arbetet den 5 juli 1906 om Axel Danielsson kan tjäna som en sammanfattning också av Arbetets nu 113-åriga historia.

En krater som mal som sin egen kvarn
så stoftet ryker i skyn
för gudar och för människobarn
en väldig syn.

Bokens Dag har sin självklara, framskjutna plats i epilogen. Första gången denna ordkombination stod i tryck var i Arbetet 1937. Bokens Dag instiftades när nazisterna marscherade upp och bokbålen brann runt om i Europa. Arrangemanget skulle bli till en kraftfull manifestation av diktens och det fria ordets betydelse för ett kultursamhälle.
Under de tillryggalagda åren har i runda tal 85 000 besökare mött sina författare på Arbetets Bokens Dag.
Med få undantag har alla de stora författarna passerat revy. Romangiganterna och lyrikerna, men också nyskapande samhällsdebattörer, memoarförfattande politiker och artister.
På Bokens Dag har under de 62 åren komik varvats med det djupaste allvar.
Mörk orostid och ljusnande framtid har speglats i böckerna och på scenen.
Precis som i tidningen Arbetet.
Lucia kan heller inte förbigås, detta folktidningens klarast lysande arrangemang. Varje år har det lyst upp det djupaste decembermörkret.
Nu auktioneras Malmö Lucia ut till högstbjudande.
Arbetet har varit en av de viktigaste folkhögskolorna. En skola för folket men också för journalister och politiker. Och en sådan politikerskola kan aldrig ersättas med tjänster på kommunalrådsavdelningar och departement. På en tidning lär man sig räta på ryggen.

Nu läggs Arbetet ner. Sorg är den förhärskande stämningen. Men det finns också plats för glädje.
Det är med en tidning som med ett liv. Till sist tar det slut.
Meningen är då vad som uträttats. Arbetet har bidragit till att lyfta människor ur fattigdom ur förnedring. Den har sänt stråk av ljus genom mörka statarlängor och betongråa miljonprogramsområden.
Ord kan förändra världen. Arbetet är ett bevis för att det är sant.
Arbetet har, för att ännu en gång låna ord från omdömet om Danielssons egen gärning, det känns rätt en dag som denna, ”lyst och lärt, skämtat och lett, hånat och begabbat, risat och lisat, tuktat och eggat,kämpat och blödt och gjutet sitt hjärteblod”.
Bättre än så är inte möjligt att uträtta.

Den politiska passion som en gång skapade tidningar som Arbetet och Ny Tid är ack så nödvändig också år 2000.
Och skälen för att starta Arbetet kvarstår också 113 år senare.
När Axel Danielsson kom till Malmö 1887 fanns det redan sex tidningar. Såväl kolera som svinpest grasserade i Träbottnatramp. Men den liberala tidningen, där fläskhandlarna hade starka ägarintressen, visade större oro för svinpesten än för koleran som härjade bland arbetarbefolkningen. Alla människors berättelser blev inte berättade.
Nu lever vi i den globala kapitalismens tidevarv. Gamla strukturer bryts sönder. Klyftorna växer åter.
Om arbetarrörelsen skall överleva omvandlingen krävs på nytt passion och publicistiskt mod.
Fortfarande är det så att det fria ordet och mångfalden måste bäras upp av andra än de tidningsutgivare vars främsta drivkraft är att tjäna pengar.
Det hänger på folkrörelserna om alla berättelser skall bli berättade och alla åsikter komma till tals.
Arbetet är nerlagd.
Arbetet måste uppfinnas igen.

Bo Bernhardsson
Chefredaktaktör

Framtidsdebatten ska föras i de vanliga s-föreningarna

Det är mycket om Reformisterna nu.
Jag kan berätta att jag är revisorssuppleant i föreningen. Någon måste hålla koll på föreningens affärer.

Men för att ta det från början. Daniel Suhonen berättade för ett par månader sen att han och några andra tänkte starta en s-förening i Stockholms arbetarekommun, som särskilt skulle ägna sig åt idépolitik och framtidsdebatt. Reformisterna skulle den heta. Lät ju rätt kul.

Sådana arrangemang är inte ovanliga i Stockholm där jag nu bor. Det finns ett stort antal specialföreningar vid sidan av traditionella områdesföreningar och fackliga s-föreningar. S2000, S-föreningen Bryssel, S-föreningen Bättre och Jämlik Hälsa, S-Integrationsföreningen i Tensta, Socialdemokrater för Miljö och Jämlikhet, Socialdemokratiska Bengaliföreningen, Migrationspolitiska s-föreningen och Ryska s-föreningen. Bara för att nämna ett fåtal.  Jag är förresten också medlem i Wigforssföreningen i Halmstad som varje år arrangerar spännande seminarier. Så, varför inte Reformisterna?

Daniel Suhonen frågade senare om jag var intresserad av att ingå i styrelsen, men jag tackade nej. Jag sa att jag tycker att det är områdesföreningen som är viktigast. Diskussionen om framtidens socialdemokratiska politik ska i första hand föras i de "vanliga" s-föreningarna. Idédebatten får inte bli en diskussion i en klubb för inbördes beundran. Då blir det inte så mycket mer av den.
Hur som helst gick jag efter segdragna förhandlingar med på att bli revisorsersättare. Ett uppdrag som jag tänker ta på allvar.

Olle Lönnaeus, politisk reporter på Sydsvenskan som är en tidning i Sydsverige, ringde sen när Reformisterna introducerats och gjorde en intervju angående mitt nya uppdrag. Jag tänkte "vad konstigt, inte brukar de göra reportage om revisorsersättare". Jag betonade att jag inte var initiativtagare, utan bara revisorsersättare.

Olle Lönnaeus undrade då vad jag tyckte om Januariöverenskommelsen. Jag sa som det var, att jag är tveksam till januariöverenskommelsen. Jag är inte övertygad om att den på sikt gynnar arbetarrörelsen och Sverige. Jag tror inte, vilket är den blocköverskridande överenskommelsens främsta syfte, att den kommer att bromsa SD:s tillväxt och hålla partiet borta från inflytande. Jag är rädd att det kan bli tvärtom.

Jag lutar åt att det på längre sikt hade varit bättre att gå i opposition, än att betala det pris som betalas för att få sitta kvar med regeringsmakten. Men jag är inte säker. Jag inser att partiledningen ställdes inför ett svårt val. Om vi valt att gå i opposition, skulle vi riskera att drabbas av en betydligt värre högerpolitik. Dilemmat är klassiskt och stort.

Reformisterna lanseras nu hårt i hela landet. En sorts program har författats. Det är ömsom vin, ömsom vatten. Det må så vara. Diskussionen är viktig. Partisekreteraren Lena Rådström Baastad
säger att det är ett intressant initiativ.
Och framtidsdebatten måste föras brett och i många former och fora, men i första hand i de vanliga områdes- och fackligt baserade s-föreningarna. Det tycker jag.

Bo Bernhardsson
Revisorssuppleant

Det som är bra för Lööf och Björklund är bra för Sverige ... eller?

Jag ägnar nu dagarna åt att skriva om tidningen Arbetet och dess historia, med tyngdpunkten på de sista 20 åren. Det är tänkt att bli en historiebok.

Det började med Axel Danielsson 1887. Arbetets första nummer kom ut den 6 augusti detta år. Det sista den 30 september 2000.

När jag inte skrivit på den historien har jag som så många andra följt den aktuella politiska debatten och regeringsbildningsbestyren. Noterar det anmärkningsvärda, att dagens politiker allt oftare och ideligen beskriver sin politik som "det bästa för Sverige". Reformerna gynnar ingen särskild utan är  allmännyttiga. Liberala (oftast nyliberala) reformer är det "bästa för Sverige", säger Centerpartiets Annie Lööf och Liberalernas Jan Björklund. Stefan Löfven och Socialdemokraterna är däremot egentligen inte bra för Sverige. Fast det tycker naturligtvis Stefan Löfven och Socialdemokraterna själva. Och han och partiet får trots allt nyliberalernas förtroende och tar också på sig uppdraget att genomföra det som "är bäst för Sverige".

Även de nu missnöjda, som moderatledaren Ulf Kristersson, företräder "det bästa för Sverige", även om han tycker att det hade varit ännu bättre om han fått leda arbetet att göra det bättre. Inte för några få, utan för alla svenskar och hela landet.

Tänk så fint det har blivit och så primitivt det var förr när partier representerade olika intressen. I varje fall vissa intressen mer än andra intressen. Att det var annorlunda förr i tiden påminns man om när man läser Axel Danielssons humoristiska och samtidigt dödsallvarliga krönika om Malmö för sådär 130 år sedan.

Han berättar i den om sin landstigning i staden, som han kallade Träbottnatramp, inspirerad av klappret av trätofflor mot stadens gatsten när skarorna av arbetare hastade till sina jobb.

"Allt vad han fick var ett nummer av stadens liberala tidning, en lindrig skugga från ett halvtorrt träd och en soffa. Vad han läste i tidningen var ingalunda ägnat att vederkvicka honom. Han erfor att staden för närvarande hemsöktes av svinpest och rödsot, av vilka den förre förorsakade staden stora förluster och den senare även var mycket besvärlig och oroande, ehuru den skulle medföra hälsosam nedsättning i sjuk- och fattigvårdsstaten. Tidningen i vars aktiebolag synbarligen några fläskhandlare hade mycket att säga, besvor i en ledande artikel stadsfullmäktige att ögonblickligt och kraftigt ingripa till de svinsanitära förhållandenas förbättring, om de icke ville se staden gå sin ekonomiska och andliga ruin tillmötes. Beträffande rödsoten stod tyvärr människan förlamad och vanmäktig inför denna fruktansvärda hemsökelse, och människovännen måste med blödande hjärta bekänna, att stod enda hoppet till en barmhärtig försyn, till vilket organet därför vädjade istället för till stadsfullmäktige …

… Folket var sparsamt och rörde sig trögt. Allt tycktes stå stilla i denna kolerans härd. Stilla stodo visarna på tornuret i rådhuset, stilla låg vattnet i kanalen runt staden, ett tjockt och tranglänsande vatten, förbannat som döda hafvets, stilla låg hafvet utanför och stilla och tysta gingo de ängsliga borgarna, försiktigt undvikande likvagnarne som körde ut till kyrkogården." (Arbetet den 30 april 1892)     

                                                                                              

På på den tiden, när Axel Danielsson startade Arbetet, var inte alla intressen tillgodosedda vare sig i pressen eller politiken.  Vilken fantastisk utveckling vi haft i Sverige! Numera företräder de stora morgontidningarna och alla partier allting på en gång.

År 2013 finns det inga "partitidningar". Visserligen bara borgerlig och privatägd media av betydelse (vid sidan av public service som de helst vill kraftigt beskära), men dessa företräder numera alla intressen på ett fin sätt och berättar alla berättelser. De inhyser ibland till och med socialdemokratiska ledarsidor i sina tidningsmonopol. De representerar själva mångfalden. Det som står i Dagens nyheter och Svenska Dagbladet är det som är värt att berätta.

Partierna tycks också ha tagit sig förbi de snäva klass- och partiintressena. Deras politik representerar inga särskilda intressen, utan landets bästa, försäkrar partiledarna.
Det som är bra för General Motors är bra för Sverige…!

Är Ryssland skyldigt till Novichock-attacken

Jag skriver detta med risk att bli utpekad som medlem av "Putins brigader". Men mitt uppsåt är bara att hävda god journalistik och grundläggande rättsprinciper, det krävs bevis för att utpeka någon som skyldig. Och man kan inte utan vidare granskning och bevisföring vidarebefordra ogrundade anklagelser. Det är väl bara nättroll, kanske ryska, som gör sånt?

Alltså häpnar jag inför det faktum att så här långt de grundläggande frågorna om Storbritanniens och Theresa Mays påståenden knappast alls har rests. Finns det några bevis för att Ryssland utfört attentatet? Vilka är de i så fall? Vilka motiv kan Ryssland tänkas ha? Finns det andra stater eller intressegrupper som kan tänkas ha motiv att blåsa under konflikten med Ryssland? Finns det andra stater som förfogar över eller kan ha framställt giftet (Novichok)?

I ett inslag i TV4 Nyheterna igår morse verkade det som om den kritiska sansen håller på att hinna ikapp media. Där ställdes faktiskt frågorna till en avhoppad KGB-agent, han beskrev sig själv som en "gammal kalla-kriget-krigare". Han sa att han inte kunde se att Ryssland skulle ha skäl att göra detta, men att det finns ett flertal alternativ om man ställer frågan, vilka andra som skulle kunna ha motiv att utföra detta. Ukraina t ex.

Nu är förstås detta bara en gammal KGB-agents grubblerier, bara ett enda reportage och heller inget bevis i någon som helst riktning. Min poäng är just denna, varför har de självklara frågorna dröjt så länge, varför tycks medierna ha glömt bort sitt viktigaste uppdrag, att kritiskt granska? Det är uppenbarligen inte bara ryska nättroll och från Ryssland styrda nyhetskanaler man måste se upp med när det gäller så kallade Fake News.

I en artikel i Mint Press News av Nafeez Ahmed ställs och diskuteras de frågor som måste ställas. Artikeln avslutas så här (Min översättning):

"Detta leder till följande. Det enda stat som enligt OPCW (Organisation for the prohibition of chemical weapons) certifierats för att ha förstört sina kemiska vapen är Ryssland, inklusive sin förmåga att använda nervgifter. OPCW fann inga bevis som indikerar att Ryssland har kvar förmågan att använda Novichok. Detsamma kan inte sägas om USA, Storbritannien och Israel."
Artikeln konstaterar att det inte finns "legitima" skäl att utan vidare utesluta alla andra alternativ och peka ut Ryssland som den enda möjliga förövaren.

"Det kan", skriver Nafeez Ahmed, "landa i att Ryssland verkligen gjorde Novichock-attacken. Men på nuvarande stadium har den brittiska staten ingen grund för att påstå det. Vilket antyder att man redan har bestämt sig för att välja en väg som bygger på motsättningarna och fiendskapen med Ryssland, oberoende av bevisläget. Och det bådar inte gott."

Är detta resonemang orimligt? Är jag lurad av nättroll? I så fall är jag tacksam för informationer som kan avslöja dem. Men jag framhärdar i den uppfattningen att tongivande medier måste skärpa sig när det gäller granskningen och källkritiken. Varför har fullkomligt självklara frågor inte börjat ställas förrän nu, som i TV4 Nyheterna.

Jeremy Corbyn, den brittiske Labourledaren visade för övrigt ett mod som imponerar, när han i parlamentet utmanade Theresa May, krävde bevis och förordade en ordentlig dialog med Ryssland. Hans agerande mötte kritik också i hans eget parti.
Corbyns inlägg kan ses i detta inslag från The Real News, där också Stephen F. Cohen, professor emeritus i ryska studier vid New York University och Princeton University, medverkar. Han hävdar att det nya kalla krig som nu pumpas upp är farligare än det gamla, bland annat därför att frontlinjerna nu går vid den ryska gränsen, för att det inte handlar om kamp mot kommunismen och på grund av vad han menar är en exempellös demonisering av Vladimir Putin.
Rätt eller fel, så är det fullkomligt ansvarslöst att inte kritiskt granska och ifrågasätta det som nu sker. Snart nog kan det vara för sent.

Bo Bernhardsson/Efter Arbetet

PS. Här erbjuds ett antal länkar, som också finns i den refererade artikeln i Mint Press News och handlar om främst Storbritanniens egen spion- och kemvapenhistoria. Bara för att ytterligare nyansera bilden av världen som en kalkonvästern med goda och onda män i vita och svarta hattar.
https://www.nbcnews.com/feature/edward-snowden-interview/exclusive-snowden-docs-show-british-spies-used-sex-dirty-tricks-n23091
https://www.telegraph.co.uk/news/uknews/1410043/Porton-Down-used-soldiers-for-Sarin-gas-tests-in-1983.html
https://www.theguardian.com/science/2004/may/06/science.research
http://www.independent.co.uk/news/uk/politics/how-the-british-government-subjected-thousands-of-people-to-chemical-and-biological-warfare-trials-10376411.html. DS.