Vilka är terroristerna?

Dagligen läser jag och hör i nyhetsrapporteringen i radio och TV om "terroriststämplade" Hamas och Hizbollah. I samma nyhetsinslag heter Israel bara Israel och USA bara USA. Den ena sidan i kriget i Mellanöstern betecknas konsekvent som terrorister medan den andra slipper den etiketten. Enligt min åsikt är det propaganda och inte professionell, "oberoende" nyhetsrapportering.

Har då inte nämnda Hamas och Hizbollah begått terrorhandlingar? Jovisst är det så, men nyligen skickade USA en Tomahawk-missil mot en skola i Iran. 175 flickor, skolbarn mellan 7 och 12 år gamla, och ett antal vuxna dödades. USA och Israel riktar varje dag avsiktligt attacker mot civila mål för att sprida skräck och försvaga motståndsviljan. Målet är att regimen i Iran till sist ska kollapsa på grund av ett inre tryck. Förmodligen är resultatet det motsatta, men det är egentligen en annan historia. 

Ockupationsmakten Israel bedriver ett folkmord i Gaza. Hundratusentals civila, kvinnor och barn, har fått plikta med sina liv. Många av dem vilar under betongmassorna i de fullständigt sönderbombade områdena.  På Västbanken begår bosättare och israelisk militär dagligen mord på palestinier med målet att fördriva dem från deras hembygd. 

Både USA och Israel har själva starkt bidragit till uppbyggnaden av olika "terroristorganisationer". USA och Pakistan låg bakom Mujahedin i Afghanistan ur vilken organisation Al-Qaida senare växte fram. Ur Al Qaida utvecklades i sin tur Jihadistgruppen Hayat Tahrir al-Sham (HTS), ledd av Ahmed al-Sharaa, som för bara något år sedan var terroriststämplad av bland andra USA. Nu är den stämpeln raderad som tack för insatserna i kriget i Syrien, där Ahmed al-Sharaa nu leder den nya regimen, nu med namnet Abu Muhammad al-Julani. Han tas emot emot på "röda mattan" i både Vita Huset och Kreml. USA och Israel har växelvis bekrigat och lierat sig med olika "terrororganisationer" beroende på om det gynnat deras intressen.   

Den palestinska befrielseorganisationen (PLO) betraktades under 1970-talet som en terrororganisation av många västländer och Israel, men erkändes av FN som den legitima representanten för det palestinska folket. Olof Palme tog kontakt med PLO:s ledare Yassir Arafat och de träffades i Algeriet i november 1974, vilket ledde till att Palme kritiserades av ockupationsmakten och dess uppbackare. I svensk borgerlig press kritiserades han för att han legitimerade "en terrororganisation". PLO tog 1988 avstånd från terrorism som ett vapen i befrielsekampen och erkände samtidigt Israels rätt att existera. 

Hamas bildades 1987 i samband med den första intifadan. Israel stöttade vid den här tiden olika islamistiska grupper, som de föredrog framför det nu närmast sekulära PLO. PLO hade en alltför sympatisk framtoning, Israel behövde en grymmare motståndare och gav bland annat via Qatar ekonomiskt stöd till Hamas.

På väg till en matranson i en sönderbombad stad.
Foto: Jaber Jehad Badwan - Creative Commons Attribution-Share Alike 4.0

Hizbollah är enligt wikipedia, som man i och för sig inte helt kan lita på, ett "terroriststämplat shiamuslimskt parti" och en väpnad grupp som bildades 1982 i Libanon i samband med den israeliska ockupationen av södra Libanon. 

Men krigens logik innebär att den som är terrorist för den ene är frihetskämpe för den andre. Den danska motståndsrörelsen mot den tyska ockupationsmakten under andra världskriget beskrivs självklart som en befrielseorganisation. Holger Danske hette en av dess mera  bemärkta motståndsgrupper, som begick handlingar som idag skulle klassas som terrorism. Det hindrar inte att den danska akvaviten Holger Danske fortfarande heter så och inmundigas med välbehag. 

Omfattande krigsbrott, varför inte kalla det statsterrorism, begicks av de stater som deltog i andra världskriget, i Europa som i Asien, där kriget rasade. 

Det nazistiska industriellt organiserade folkmordet riktat mot judar framstår som unikt omänskligt och grymt. Men segrarmakterna var inte heller oskyldiga. 

De allierade terrorbombningarna av tyska städer som Dresden och Hamburg, ledda av den beryktade "Bomber Harris", Arthur Travers Harris, drabbade urskillningslöst och avsiktligt civilbefolkningen. Eldstormarna dödade hundratusentals kvinnor, barn och icke stridande. Och varvsarbetarnas bostäder i Hamburg bombades inte av misstag. Så skulle den tyska varvsproduktionen stoppas. 

Röda armén bedrev ett hänsynslöst våld i det ockuperade Berlin och i östra Tyskland, när segern över Tyskland sedan länge var ett faktum. Kan det betraktas som hämndaktioner för tyska övergrepp under Operation Barbarossa? Spelar ingen roll, hämndbegär ursäktar inte överlagda mord på försvarslösa tyskar. Bomberna mot Hiroshima och Nagasaki har försvarats med att de gjorde att kriget tog slut fortare. Vilket för det första är ett omstritt påstående. Och mord på civila ursäktas alltså enligt krigets lagar inte av att det sparar stridande soldater, kulor och krut. 

Behovet att definiera ett slags humanitära krigslagar var stort när andra världskriget var över. Det skedde i form av de fyra Genèvekonventionerna som upprättades 1949. Den fjärde konventionen är en överenskommelse inom den humanitära rätten som reglerar behandling av civilbefolkningen i krig. Civilbefolkningar ska skyddas och får inte vara måltavla. Konventionen förbjuder alltså anfall mot sjukhus, skolor och bostadsområden. Och en ockupationsmakt har en skyldighet att skydda medborgarna i ockuperade områden.

De nationella terroristlagstiftningarna varierar något, men gemensamt är att begreppet terrorism innebär angrepp riktade mot civila mål i syfte att sprida skräck och försvaga motståndsviljan för att på det sättet vinna kriget. 

Vilka aktörer förtjänar att konsekvent kallas terrorister i nyhetsrapporteringen och den politiska debatten? Grundläggande är att de som angrips och ockuperas har rätten att använda våld mot ockupationsmakten. Ockupationsmakten har inga rättigheter alls på ockuperad mark.

Kanske ska nyhetsmedier och journalister striktare hålla sig till att berätta vad som sker, hänvisa till flera oberoende källor, avhålla sig från att okritiskt förmedla rapporter från bara den ena sidan i krigen och avstå från förenklade bedömningar av vem som respekterar det onda respektive det goda. 

Som det ser ut nu har krigsrapporteringen starka inslag av propaganda. Det har den i och för sig alltid haft. Men måste vi nöja oss med det?

Demokratin dör med mediemångfalden?

Om demokratin -  dess förutsättningar, hot och möjligheter. (2)

Demokratins första förutsättningar är rösträtten och att ordet är fritt. Men formell yttrandefrihet och tryckfrihet räcker inte, alla medborgare måste komma till tals och bli hörda. Massmedial mångfald är i sin tur en förutsättning för att alla ska bli det. 

Den granskande journalistiken, "den tredje statsmakten", är ytterligare ett av demokratins fundament och en allsidig granskning av valda, makthavare och maktutövning förutsätter också den en flora av medieägare som företräder olika intressen och uppdrag. 

A-pressen, arbetarrörelsens tidningar, var under ungefär ett sekel en viktig bärare av mångfalden. Men idag är A-pressen död. Den 30 september 2000 kom det allra sista numret av tidningen Arbetet, den största och mest inflytelserika arbetarrörelseägda morgontidningen med utgivning i Malmö och Göteborg(Ny Tid). I Stockholm fanns då, sedan det havererade försöket att återuppliva Stockholms-Tidningen under första halvan av 80-talet, inte någon S-märkt morgontidning. Kvällstidningen Aftonbladet ägdes dock fortfarande av LO och ett mindre antal morgontidningar i ”landsorten” ägdes också av arbetarrörelsen. Om några år skulle arbetarrörelsen inte äga en enda dagstidning. Arbetarpressen var under avveckling och socialdemokratin höll på att förvandlas från folkrörelse till valapparat. Det finns ett samband.

2010 var arbetarrörelsen fortfarande huvudägare till ett fåtal tidningar som vägrade ge upp sin självständighet, Norrländska Socialdemokraten, Piteå-Tidningen, Dala-Demokraten, Värmlands Folkblad, Östra Småland och Nyheterna. De två sistnämna köptes året därpå av Gota Media för att några år senare läggas ner. Dala-Demokraten förvärvades 2013 av Mittmedia. Värmlands Folkblad såldes 2017 till Nya Wermlandstidningen AB ( NWT-koncernen) och Norrländska Socialdemokraten såldes 2019 till Norr Media.  Norr Medias majoritetsägare är Norrköpings Tidningars Media AB (NTM). Piteå-Tidningen klarade sig något år till.

I boken Press Stopp (Ekerlids, 2022) konstaterar Anders Malmsten att ”tre grupper äger (nästan) allt”, Bonnier/Gota, NTM (Norrköpings Tidningar Media), och PNV Media. Nu har också de gamla tidningsfamiljerna - Ander, Hamrén och Hjörne - och den borgerliga stiftelseägda landsortspressen slukats. Det tog bara sju år, skriver Anders Malmsten. 

I de tre storstäderna äger Bonniers Dagens Nyheter, Expressen och Sydsvenska Dagbladet. Göteborgs-Posten ägs av Stampen Media, som ingår i den norska mediegruppen Polaris Media som i sin tur ägs av norska Schibsted som också äger Svenska Dagbladet och Aftonbladet. 

A-presstidningar när de ännu fanns. Foto BB

I juli 2018 besökte den brittiske journalisten David Goodhart Sverige. Hans bok, The Road to Somewhere, om globaliseringens och marknadssamhällets förlorare hade kommit ut och låtit höra talas om sig också i Sverige. Goodhart myntar i sin bok begreppen ”någonstansare” och ”varsomhelstare”, som uttryck för förlorarna och vinnarna. ”Någonstansarna”, är människor som är beroende av ett starkt samhälle, de har behov av att höra hemma någonstans. ”Varsomhelstarna” representerar en rörlig, välutbildad elit, som bor i storstäder, röstar liberalt och i varje fall tror att de inte behöver något specifikt samhälle. 

”Varsomhelstarna” utgör bara en liten minoritet av befolkningen men kör ändå över den stora majoriteten. Goodheart konstaterar att ”eliterna trycker ut sin extrema liberalism på resten av befolkningen”, samtidigt som ”högerpopulismen” växer. Resultatet - i Sverige, Storbritannien och USA med flera länder - är att klassklyftor och utanförskap har vuxit och att allt fler medborgare upplever att deras livsvillkor, berättelser och drömmar inte spelar någon roll.

Hur är det då möjligt att en minoritet kunnat få genomslag för sin ”extrema liberalism”? Förklaringarna måste inte minst sökas i medielandskapet och monopoliseringen av medieägandet. 

Den gamla prenumererade, utburna papperstidningens tid är förbi. "Partitidningen" är borta sedan länge och nu har tidningshus blivit mediehus, men det innebär inte att media och deras ägare är opolitiska, De ”oberoende” cheferna har tydliga uppdrag. Den norske medieprofessorn Sigurd Allern förklarar: 

Så gott som alla chefredaktörer och ansvariga utgivare är handplockade; de är antingen uppfordrade till att söka ställningen eller så har de direkt erbjudits den. I ökande grad har det också blivit vanligt att i stort sett rekrytera de högsta ledarna internt inom en och samma koncern. Då får man också chefredaktörer som mycket väl känner ägarnas förväntningar och tidigare har demonstrerat att de lever upp till koncernens krav.

Dagens medieoligopol speglar inte på ett rimligt sätt olika samhällsklassers och människors livsvillkor. Många och alltfler lever i medieskugga. Medieforskning visar att fackliga företrädare kommer till tals allt mindre och mindre ofta än präster, ”religiösa ledare”. Näringslivets ledare kommer till tals mer än 20 gånger så ofta. Endast fem procent av dem som syns och hörs i SVT tillhör "arbetarklassen" trots att de, enligt forskares definition, utgör halva befolkningen. 

Arbetarnas och tjänstemännens fackliga organisationer osynliggörs i media, men framför allt deras medlemmars livs- och arbetsvillkor. Arbetsmarknadsreportagen är sällsynta. Det beror förstås på att A-pressen inte längre finns. Arbetarrörelsens tidningar hade ett uppdrag att bevaka arbetslivet. Det gjorde att också borgerlig press och Public Service måste göra det. Låt vara att LO-tidningen Arbetet, TCO-tidningen Arbetsvärlden, Dagens Arbete och Kommunalarbetaren - de kommer i huvudsak ut som nättidningar - gör viktiga insatser, men de räcker inte till för att förändra den övergripande bilden. Public Service-verksamheten är oumbärlig men är också under angrepp och förmår inte kompensera för snedvridningen. Och frågan är om det är så man ser sitt uppdrag.

Till bilden hör att de flesta journalisterna, liksom de flesta politiker, bor i medelklassområden. I fattigare områden, invandrartäta förorter, på mindre orter och i typiska industrisamhällen bor nästan ingen journalist. Självklart påverkar det hur verkligheten skildras. 

A-pressen är död. Det gick på ett par decennier. Fortfarande finns det ledarsidor som är S-märkta inhysta hos andra tidningsägare. Men ledartexter är inte det starkast opinionsbildande materialet, det är nyheterna. Frågan man måste ställa sig är, om arbetarrörelsen kan förlita sig på att borgerliga tidningsägare och globala mediekapitalister ska garantera mångfalden. 

Nu ägs så gott som alla nyhetstidningar i Sverige av tre stora mediekoncerner. ”Big Tech” lägger beslag på annonspengarna och den granskande journalistiken förtvinar. Och  i det nya globala medielandskapet händer något än värre. Men det återkommer jag till i en ny artikel. 

Trots allt, det finns ljuspunkter i arbetarrörelsen och dess närhet! Dagens Arena gör en imponerande insats liksom de nämnda fackliga tidningarna. Nystartade Skånes Folkblad är ett viktigt initiativ och Rörelsen är det också, men det är ingen nyhetstidning, utan en plattform för idédebatt. Dagens ETC måste också nämnas.  

Alldeles oberoende av tekniken - papper eller digitalt - handlar det om vilka nyheter som berättas och vilka som inte berättas, om vilka medborgare som kommer till tals och vilka som inte gör det.  Vilhelm Moberg skriver i Min svenska historia att han hade fått en vrångbild av Sveriges historia, ”icke genom läroböckernas fakta, utan av utelämnade fakta, av det som icke stod i dem”. 

Det avgörande är inte bara vad våra nyhetsmedier berättar för sina läsare, lyssnare och tittare, utan framför allt vad de inte berättar. Risken är att demokratin dör med mediemångfalden? 

Hoppet lever i USA

 

Om demokratin -  dess förutsättningar, hot och möjligheter. (1)

Jag kommer att resonera om demokratin i ett antal artiklar - om dess förutsättningar, hur den hotas och hur den förhoppningsvis kan stärkas. Jag tar i denna första text sats i vad som händer i USA. Det som händer där påverkar i högsta grad Europa och Sverige.  

Demokratin pressas tillbaka världen runt och auktoritära stater blir alltmer auktoritära. Ryssland behöver jag inte orda om, det gör nästan alla andra. Och ja, Ryssland blir alltmer auktoritärt. Efter en försiktig demokratisering fram till mitten av 2010-talet backar man igen. Men det som händer i USA är på ett sätt allvarligare, eftersom USA i decennier varit en demokratiskt förebild för oss i väst. Och eftersom vi nu är Nato-medlemmar och upplåter 17 baser åt denna den, än så länge, enda supermakten. USA styr och ställer i Nato och har gjort det sedan starten i april 1949. 

USA som demokratiskt ideal faller nu från skyarna. Socialdemokraternas tidigare partiledare Stefan Löfvén hävdade nyligen att: "Det vi ser i USA är fascism och det är allvarligt". Han är inte ensam om uppfattningen och problemet försvinner inte när Donald Trump en dag är borta. Trump är inte sjukdomen, han är symptomet. Men Trump har brutaliserat den amerikanska statsmakten, han hycklar inte vare sig när det gäller den totalitära maktutövningen i USA eller i världen. Hans rättesnöre, har han deklarerat, är inte konstitutionen, FN-stadgan eller folkrätten utan hans egen moraliska kompass. Hycklare kan vara att föredra eftersom de trots allt tycks förstå vad som är rätt och hur de borde handla. 

Kanadas premiärminister Mark Carney tog på senaste toppmötet i Davos (World Economic Forum) bladet från munnen, när det gäller USA och den roll västmakterna spelat : "Vi visste att berättelsen om den internationella regelbaserade ordningen delvis var falsk, att de starkaste gjorde undantag för sig själva när det passade, att handelsregler tillämpades asymmetriskt, och vi visste att internationell rätt tillämpades med varierande stringens, beroende på den anklagades eller offrets identitet." 

Mark Carney har hyllats för sitt uppriktiga anförande. Jag instämmer i hyllningarna, men Carney bestämde sig för att själv sluta hyckla, i varje fall erkänna att han gjort det, först när också Kanada och Grönland drabbats av "imperiets" maktfullkomliga fasoner. 

Den amerikanska demokratin har successivt korrumperats. Pengar har alltid spelat en stor roll men idag kan ingen, eller väldigt få, bli vald till kongressen eller till andra tunga uppdrag utan stöd från storbolag och dollarmiljardärer. Och Main Stream Media, de gamla etablerade nyhetsmedierna behärskas av sådana ägare, de företräder maktelitens berättelser och stänger andra ute. New Yorks nyvalde borgmästare Zoran Mamdani är ett hoppingivande undantag från den "demokratiska" regel som råder. 

Vad definierar alltså en demokrati? Yttrande- och tryckfrihet och fria val - en medborgare, en röst, skulle de flesta svara. Fundamentet uttrycks i den amerikanska konstitutionen. Men hur  lever USA idag upp till den?

Kishore Mahbubani. Universitätsarchiv St.Gallen.
Foto:  Marcel Giger . HSGN 02801983  CC-BY-SA 4.0

Kishore Mabhubani heter en singaporiansk debattör och tänkare som  också varit ordförande i FN:s säkerhetsråd (2001 och 2002). Han har framförallt ägnat sig åt Asien och Kina och förhållandet mellan väst och globala syd. Syd är på väg uppåt medan väst sjunker. 

Kishore Mahbubani har åtskilligt tänkvärt att säga om demokratin och vart USA och väst är på väg. I ett tal på ett seminarium på Oxford University under rubriken America is a failing democracy utvecklade han, vänd till de där församlade, sin syn: "När ni talar om era viktigaste ideal, fokusera inte bara på frihet utan också på jämlikhet. För de största tänkarna som kom till Oxford på 1800- och 1900- talet talade om frihet och jämlikhet". Han fortsatte: "Amerikas Förenta Stater är ett fantastiskt land... det var en gång ett lyckligt land, men som vi kan förstå av dagens debatt är det inte längre ett lyckligt land... länge lyfte USA sitt folk, men sen tog det slut". 

Kishore Mabhubani återger statistik som säger att under de senaste decennierna har en ynka procent av befolkningen, de obegripligt förmögna, tillskansat sig hela överskottet av tillväxten, medan arbetarklassen och medelklassen fått det sämre eller stått och stampat på samma nivå. Han sammanfattar sina resonemang så, att demokratin måste vara en produkt av folket, bäras upp av folket och vara till för folket. Huruvida demokratin blir ett lyckat projekt avgörs av om folket får det bättre.  

Demokratin måste leverera till medborgarna och den måste omges av tillit. De liberala idealisterna låter gärna som om den demokratiska idén är av högre makter given och så övertygande att kloka människor inte kan göra något annat än att omfatta den. Men om inte demokratin levererar rimliga och rättvisa levnadsvillkor riskerar den att överges. Om de ekonomiska, sociala och kulturella klyftorna växer, och det gör de inte bara i USA utan också i Europa och Sverige, då kommer de missnöjda att vända demokratin ryggen. Då lägger de sig på soffan eller lämnar de gamla partierna i mitten för att lyssna på nya profeter, som det mest ser ut nu, på politiska extremister. 

För att demokratin ska omges av tillit räcker det inte att alla har rösträtt och att ordet är fritt, ordet måste också fördelas någorlunda jämlikt. Massmedial mångfald är en förutsättning för att demokratin ska fungera på ett anständigt sätt. Yttrandefrihet och tryckfrihet måste innebära att alla kommer till tals och blir hörda. Det blir temat för min nästa text om demokratins förutsättningar. 

"There is nothing wrong with America that can not be cured by what is right in America". I min översättning: "Det finns ingenting dåligt i Amerika som inte kan botas av det som är bra i Amerika". Citatet är hämtat från Bill Clintons installationstal den 20 januari 1993. 

Demokratin i USA förfaller, men där finns också en stark och levande debatt till försvar för demokratin, för de demokratiska idealen som de uttrycks i konstitutionens första tillägg (Bill of Rights, rättighetsförklaringen), som slår fast yttrande- och tryckfrihet, religionsfrihet och mötesfrihet. I USA växer en flora av alternativa medier, som får allt fler följare medan de etablerade miljardärsstyrda nyhetsmedierna tappar publik. 

De olympiska vinterspelen pågår nu och USA är på olika sätt i fokus också där. Vicepresidenten J D Vance blev utbuad under invigningen. Och flera amerikanska idrottare har öppet kritiserat Trump och det som sker i USA. Utförsåkarstjärnan Lindsey Vonn, skidåkaren Hunter Hess  och konståkerskan Amber Glenn är tre av dem. 

Ryska idrottare tillåts inte delta som representanter för Ryssland. Några deltar i alla fall. Men jag har svårt att tänka mig att ryska idrottare hade vågat göra motsvarigheten till det de amerikanska stjärnorna har gjort, offentligt kritisera Ryssland krigföring i Ukraina. I så fall hade de nog valt att hoppa av när spelen är slut.  

Hoppet lever i USA.

  

Gemensam säkerhet eller rustningar till döds?

Foto: Hagblom Foto, Lund. Wikimedia Commons

Hösten 1985 jobbade jag som valombudsman för Socialdemokraterna i Lund och Eslöv. I början av september arrangerade vi ett valmöte med Olof Palme i Lund. Det var tänkt att mötet skulle hållas utomhus på Stortorget. Men regnet stod som spön i backen. Vi hade en reservplan så att mötet kunde flytta inomhus till Stadshallen. Men trots att regnet öste ner hade så många samlats att det inte fanns en chans att alla som trotsat vädret skulle rymmas i hallen.

"Hur gör vi", frågade jag uppgivet Olof Palme. "Ropa ut i högtalarna, att jag talar igen om en timme", svarade han. Det gjorde jag, men tänkte i mitt stilla sinne, att de som måste gå hem kommer inte tillbaka. Men det gjorde de.

Sweet pan steel band värmde upp publiken och Olof Palme höll sitt anförande inför en andäktig och absolut fullpackad stadshall. Sen utrymdes lokalen och fylldes igen till sista platsen. Många hade väntat utanför i regnet för att inte gå miste om en plats. Knappt fem månader senare var Olof Palme död - mördad.

Högern marscherade upp världen runt. Nyliberalismen hade inlett sitt segertåg. Välfärdssamhällena och demokratin var målen för angreppet. Det kalla kriget var dock inte lika kallt som tidigare. Den nya östpolitiken och avspänningspolitiken, formulerad av bland andra Olof Palme och hans socialdemokratiska kollegor i Västtyskland och Österrike, Willy Brandt och Bruno Kreisky, hade bidragit till det. Det gjorde också Michail Gorbatjov, som tillträdde som Sovjetunionens ledare 1985. Han proklamerade töväder i Sovjetunionen och i det kalla kriget. 

Valet i september 1985 har gått till historien som "systemskiftesvalet". Olof Palme talade om detta på sina valmöten. Om varför privatiseringsidéerna måste slås tillbaka. Men talen rörde också ”gemensam säkerhet” och nedrustning, att vägen till säkerhet går via nedrustning och diplomati. Vi måste tala med "fienden".

Socialdemokraterna vann valet 1985. Men högern tog över det omtalade "problemformuleringsinitiativet" och samhällsdebatten - och vann slaget om framtiden.  Gorbatjov, som ville reformera sovjetkommunismen tvingades bort efter ett misslyckat kuppförsök. 1991 rasade Sovjetunionen ihop och 1992 förklarade Francis Fukyama i boken Historiens slut och den sista människan (Norstedts 1991), att historien var slut, liberalismen hade segrat.

Nu väntade globalisering och en "regelbaserad" världsordning, inte en lagbaserad världsordning grundad på FN-stadgan och folkrätten, utan en ny ordning bestämd av USA och dess närmsta allierade, av storföretag och finanskapitalister. USA var nu den enda stormakten och imperiet härskade. Det hölls och hålls fortfarande under armarna med hjälp av upp emot 800 militärbaser runt hela världen.

Om några veckor är det 40 år sedan Olof Palme mördades.  Och imperiet håller nu på att falla ihop av sin egen tyngd och kämpar för sitt liv. En multipolär värld, där några stormakter har delat upp världen mellan sig och gör som de vill i sina intressesfärer, tycks växa fram. Alternativet måste bli en multilateral världsordning och att FN och folkrätten räddas.

Ett storkrig pågår i Europa. I Mellersta östern är risken överhängande att det blir ett till. Ett nytt kallt krig råder och risken för ett världskrig är kanske större än någonsin.

Socialdemokratin verkar ha kasserat Olof Palmes idéer och anslutit sig till idén att krig och konflikter ska mötas med upprustning. Diplomatin är nerlagd. De stora vinnarna är krigsindustrin världen runt. Förlorare är alla vi andra och till sist kanske livet på jorden.

Om man 40 år efter Palmes död hävdar att vi borde lyfta fram Olof Palmes och socialdemokratins idéarv om gemensam säkerhet istället för att rusta oss till döds, möts man av argument som "dra nu inte fram Palmekortet". Men politik är inget kortspel och det handlar inte om att diskutera vad Palme skulle ha gjort eller sagt idag. Det kan vi aldrig veta, bara spekulera om. Men det är fullt möjligt att på allvar diskutera om idéerna om gemensam säkerhet kanske är giltiga idag. Och om de inte är det, utveckla varför det är så.   

Våren 2026 är det ny valrörelse. Den handlar i någon mån på nytt om systemskiftet. Men den säkerhetspolitiska debatten handlar mest om att vi måste rusta oss till fred och säkerhet. Europas ledande politiker och militärer talar om det oundvikliga kriget mot Ryssland. 

Är det verkligen klok politik? Överlever vi. Kommer det ens att finnas en värld kvar där vinnarna kan investera sina vinster?

Mänskliga rättigheter urholkas också i väst - Fredlöshet i vår tid

Mänskliga rättigheter urholkas också i väst

Ingress: Det är längesedan jag gjorde inlägg här. Jag hade publicerat något tusental texter i olika tidningar, flest i tidningen Arbetet - ledare, reportage, kolumner och kåserier under vinjetten Röde Orm. Jag tyckte att det räckte. Men vår dramatiska tid har väckt lusten att publicera mig igen. Det som händer uppmanar till engagemang. De pågående krigen och kriserna, kapprustningen, den geopolitiska omvälvningen, FN och den lagbaserade världsordningen som nu undergrävs och överges. Demokratin som förfaller. 

Den svenska nyhetsrapporteringen och debatten är ensidig. Jag påstår att om man bara tar del av svenska etablerade medier då vet man inte så mycket om vad som händer. Censuren och självcensuren i media tilltar. Den drivs på av techmiljardärer och mediebolag, av enskilda stater och EU. Ibland kallas censuren för att man faktagranskar. Men det handlar ofta  om "narrativecheck" - berättelsekontroll. 

Jag bestämde mig alltså för att börja skriva regelbundet igen. Följande text handlar om censur och yttrandefrihet och hur auktoritära tendenser stärks. Den publicerades först i Aftonbladet den 24 januari 2026.

Fredlöshet i vår tid

Ryssland blir alltmer auktoritärt. Sedan angreppskriget mot Ukraina inleddes har lagar antagits som kriminaliserar att sprida vad staten anser vara "desinformation" om Rysslands väpnade styrkor eller att "diskreditera" dem. Sådan ”brottslighet” har lett till böter och flera års fängelse. Yttrandefriheten stryps. Medier tystas. Putin och ryssarna är onda. Men vi är goda. I ”väst” sker inga övergrepp på folkrätten och demokratin? Eller?

Jag skulle kunna besvara första delen av den retoriska frågan med att åberopa USA:s angrepp på Venezuela och hoten mot Danmark/Grönland. Jag skulle kunna hänvisa till Mark Carneys, Kanadas premiärminister, befriande uppgörelse med USA:s och dess allierades praktiska tillämpning av ”den regelbaserade världsordningen”. Men den här texten handlar om yttrandefriheten och det som händer med demokratin i EU.

Den 15 december antog EU (Europeiska rådet) ett beslut om sanktioner mot ett antal personer som inte skriver under på den i väst förhärskande berättelsen om världen. De har avvikande åsikter och för fram av EU icke certifierade fakta. Men de bemöts inte. De ska tigas ihjäl. Och straffas.

Den ursprungliga rättsliga grunden för beslutet, som i själva verket förklarar de utan rättegång ”dömda” för fredlösa, är en förordning (2020/1998) som paradoxalt nog syftar till ”att inrätta ett världsomspännande system för sanktioner mot brott mot mänskliga rättigheter”. Förordningen följdes av ett generellt rådsbeslut (2020/1999). 

Sanktionerna den 15 december mot enskilda individer beslutades inom ramen för de omfattande sanktionerna mot Ryssland - mot olika enheter (entities) - organisationer, företag och personer - som ger stöd till Ryssland eller sprider ryska ”konspirationsteorier” och ”desinformation. De drabbade anklagas precis som ryska dissidenter för att sprida desinformation och gå utländska makters (Rysslands) ärenden.

Europeiska rådet har återkommande fattat beslut om att lägga till namn på sanktionslistan.

Sanktionerna innebär ett reseförbud till och inom EU och frysning av alla tillgångar/bankkonton som de har inom unionen. Det är också förbjudet för EU-medborgare och företag att hjälpa de sanktionerade ekonomiskt. Även om det handlar om att de ska kunna betala sina löpande räkningar och äta sig mätta. Fredlöshet är annars ett begrepp som hör medeltiden till.

Om detta kan man läsa på kommissionens hemsida. Särskilt alarmerande och upprörande är att besluten om sanktioner inte fattas som en juridisk process där den anklagade har rätt till försvarare och att bemöta anklagelserna. Den utpekade förklaras genom ett enkelt, politiskt beslut i Europeiska rådet inte längre ha tillgång till grundläggande mänskliga rättigheter.

Den 15 december lades Jacques Baud tillsammans med elva andra personer till på EU:s sanktionslista.  Han är en före detta schweizisk arméofficer och NATO-rådgivare, numera författare och fristående konsult i Bryssel inom underrättelse- och säkerhetsområdet. Han straffas alltså för att han inte ställer upp helt och fullt på den sanna berättelsen, han pekas ut som ”språkrör för prorysk propaganda” och för att han sprider ”konspirationsteorier” om kriget i Ukraina.

Detsamma har drabbat flera andra personer före honom. En av dem är Hüsseyin Dogru, en tysk journalist som sanktionerades redan i maj 2025. Baud är schweizare men bor nu i Bryssel. Hüsseyin Dogru är tysk medborgare.

Till dem som förklarats fredlösa hör också Nathalie Yamb, en kamerunsk-schweizisk aktivist och affärskvinna. Själv förklarar hon att hon kritiserat Frankrikes närvaro och agerande i Afrika. Enligt EU gör det henne till en "öppen anhängare av Ryssland" eftersom hon sägs använda Moskvas språkbruk riktat mot väst, särskilt mot den gamla kolonialmakten Frankrike.

Så illa är det alltså ställt med tryckfrihet och yttrandefrihet i den Europeiska unionen och i Sverige, som uppenbarligen står bakom och backar upp besluten.

Vi säger oss kämpa för att det inte ska bli som i Ryssland och i auktoritära och diktatoriska stater. Vi för en heroisk kamp för demokrati och människovärde. Men för den skull sätter vi en av demokratins grundförutsättningar, yttrandefriheten, ur spel. Istället för att bemöta åsikter och fakta som vi inte omfattar, förbjuder vi dem. Barnet åker ut med badvattnet.

Jaques Baud, Hüsseyin Dogru och Nathalie Yamb är omskrivna och omtalade exempel på hur yttrandefrihet och mänskliga rättigheter urholkas också i väst, fast inte i svenska medier. Jag kan berätta om mängder av andra fall från USA, Tyskland och Storbritannien med flera länder. Om personer som tystas, utvisas eller fängslas för att de uttrycker stöd för Palestina eller ifrågasätter upprustning och krigshets.

Fransesca Albanese på konferens i Bogotá, Colombia 2025.
  Fotografía oficial de la Presidencia de Colombia. Wikimedia Commons

USA:s utrikesminister Marco Rubio förklarade för en tid sedan att man inför sanktioner mot Francesca Albanese, FN:s särskilda rapportör för de palestinska områdena, efter hennes kritik av USA:s och Israels politik. I själva verket har Albanese gjort sig förtjänt av Nobels Fredspris istället för det absurda val som den norska Nobelkommittén gjorde.

I England arresteras åldringar för att de protesterar mot folkmordet i Gaza. Greta Thunborg greps, precis som de arresterade åldringarna, för att hon protesterade. Hon försvarade Palestine Action, en i Storbritannien terrorklassad organisation som inte är en terrororganisation, men som protesterar mot att Storbritannien ger stöd till Israel bland annat genom vapenleveranser.

Humor hör väl egentligen inte hemma i sammanhanget, men den brittiske komikern och samhällsdebattören Rowan Atkinson påstår i ett engagerat inlägg till försvar för yttrandefriheten att en brittisk medborgare dömts för att han förolämpat en polishäst. Är det sant? Jag har kommit till en punkt där jag inte håller det för otroligt.

Hur som helst, hur ser våra folkvalda i riksdagen och EU-parlamentet på det som sker med yttrandefriheten?  

 

Epilog - Den sista ledaren i Arbetet

Idag, den 30 september 2020, är det exakt tjugo år sedan det sista numret av tidningen Arbetet kom ut. Här återges den sista ledaren.

Sommaren 1887 skriver Axel Danielsson ett brev till centralstyrelsen för södra distriktets fackföreningar i Malmö för att höra om det finns intresse att arrangera ett möte under rubriken ”Arbetarna och pressen”.
Svaret blir positivt och ett par dagar senare anländer Danielsson per ångbåt till Malmö, den stad som han i sin första kolumn i Arbetet ger namnet Träbottnatramp.
Mötet genomfördes i Kasinoträdgården. Och Arbetet grundades, det skriver Bengt Lidforss i sin levnadsteckning av Axel Danielsson, tack vare enskilda arbetares ”energi och offervillighet”. Han nämner särskilt tapetseraren Nordman, snickaren Ohlzén, grovarbetaren Håkansson, muraren Per Persson och ytterligare några.
Så börjar tidningssagan om Arbetet, folktidningen i Malmö.
113 år senare tvingas vi kapitulera. Arbetet läggs ner. Liksom Arbetet Ny Tid i Göteborg.

Den sista striden liknar på en punkt den första. Under de senaste veckorna har läsarnas och den lokala arbetarrörelsens energi och offervillighet på nytt kommit till uttryck.
Tusentals sympatisörer, långt ifrån alla med socialdemokratisk partitillhörighet, har förpliktat sig att teckna aktier. Snickare och murare, undersköterskor och läkare, studerande och pensionärer.
Arbetarekommuner, socialdemokratiska föreningar, fackliga avdelningar och klubbar, idrottsföreningar, läkarsällskap har gett sitt stöd, ekonomiskt och moraliskt. Bidrag har strömmat till från Skåne och Göteborg men också från andra delar av Sverige.
På en viktig punkt skiljer sig den sista striden från den första.
Då, 1887, fanns ännu inte LO. Det fanns inga centralt placerade kassakistor med glittrande aktiemiljarder. Allt hängde på den spirande rörelsen, på det som idag brukar kallas gräsrötterna.
Trots det, eller kanske just därför, lyckades det omöjliga.
I Malmö startades Arbetet. I Göteborg Ny Tid.

Idag förvaltar den centrala fackföreningsrörelsen åtskilliga miljarder. Men istället för att knyta en allians med den lokala arbetarrörelsen, med energin och offerviljan, valde man att luta sig mot det privata tidningskapitalet. Räknenissar på Schibsted och andra tidningskoncerner avgjorde på LO:s uppdrag framtiden för Arbetet.
Slutsatserna av detta har långt vidare konsekvenser än de som rör Arbetets nedläggning. Man valde att avfärda den egna rörelsen, eller det som finns kvar av den.
Sensmoralen av detta val gör klyftan mellan dem däruppe och dem därnere ännu lite djupare.

Mitt uppdrag är att skriva den sista ledaren. Den som sammanfattar Arbetets gärning.
Det är naturligtvis en övermäktig uppgift.
Men några rader ur K G Ossiannilssons dikt från Arbetet den 5 juli 1906 om Axel Danielsson kan tjäna som en sammanfattning också av Arbetets nu 113-åriga historia.

En krater som mal som sin egen kvarn
så stoftet ryker i skyn
för gudar och för människobarn
en väldig syn.

Bokens Dag har sin självklara, framskjutna plats i epilogen. Första gången denna ordkombination stod i tryck var i Arbetet 1937. Bokens Dag instiftades när nazisterna marscherade upp och bokbålen brann runt om i Europa. Arrangemanget skulle bli till en kraftfull manifestation av diktens och det fria ordets betydelse för ett kultursamhälle.
Under de tillryggalagda åren har i runda tal 85 000 besökare mött sina författare på Arbetets Bokens Dag.
Med få undantag har alla de stora författarna passerat revy. Romangiganterna och lyrikerna, men också nyskapande samhällsdebattörer, memoarförfattande politiker och artister.
På Bokens Dag har under de 62 åren komik varvats med det djupaste allvar.
Mörk orostid och ljusnande framtid har speglats i böckerna och på scenen.
Precis som i tidningen Arbetet.
Lucia kan heller inte förbigås, detta folktidningens klarast lysande arrangemang. Varje år har det lyst upp det djupaste decembermörkret.
Nu auktioneras Malmö Lucia ut till högstbjudande.
Arbetet har varit en av de viktigaste folkhögskolorna. En skola för folket men också för journalister och politiker. Och en sådan politikerskola kan aldrig ersättas med tjänster på kommunalrådsavdelningar och departement. På en tidning lär man sig räta på ryggen.

Nu läggs Arbetet ner. Sorg är den förhärskande stämningen. Men det finns också plats för glädje.
Det är med en tidning som med ett liv. Till sist tar det slut.
Meningen är då vad som uträttats. Arbetet har bidragit till att lyfta människor ur fattigdom ur förnedring. Den har sänt stråk av ljus genom mörka statarlängor och betongråa miljonprogramsområden.
Ord kan förändra världen. Arbetet är ett bevis för att det är sant.
Arbetet har, för att ännu en gång låna ord från omdömet om Danielssons egen gärning, det känns rätt en dag som denna, ”lyst och lärt, skämtat och lett, hånat och begabbat, risat och lisat, tuktat och eggat,kämpat och blödt och gjutet sitt hjärteblod”.
Bättre än så är inte möjligt att uträtta.

Den politiska passion som en gång skapade tidningar som Arbetet och Ny Tid är ack så nödvändig också år 2000.
Och skälen för att starta Arbetet kvarstår också 113 år senare.
När Axel Danielsson kom till Malmö 1887 fanns det redan sex tidningar. Såväl kolera som svinpest grasserade i Träbottnatramp. Men den liberala tidningen, där fläskhandlarna hade starka ägarintressen, visade större oro för svinpesten än för koleran som härjade bland arbetarbefolkningen. Alla människors berättelser blev inte berättade.
Nu lever vi i den globala kapitalismens tidevarv. Gamla strukturer bryts sönder. Klyftorna växer åter.
Om arbetarrörelsen skall överleva omvandlingen krävs på nytt passion och publicistiskt mod.
Fortfarande är det så att det fria ordet och mångfalden måste bäras upp av andra än de tidningsutgivare vars främsta drivkraft är att tjäna pengar.
Det hänger på folkrörelserna om alla berättelser skall bli berättade och alla åsikter komma till tals.
Arbetet är nerlagd.
Arbetet måste uppfinnas igen.

Bo Bernhardsson
Chefredaktaktör

Framtidsdebatten ska föras i de vanliga s-föreningarna

Det är mycket om Reformisterna nu.
Jag kan berätta att jag är revisorssuppleant i föreningen. Någon måste hålla koll på föreningens affärer.

Men för att ta det från början. Daniel Suhonen berättade för ett par månader sen att han och några andra tänkte starta en s-förening i Stockholms arbetarekommun, som särskilt skulle ägna sig åt idépolitik och framtidsdebatt. Reformisterna skulle den heta. Lät ju rätt kul.

Sådana arrangemang är inte ovanliga i Stockholm där jag nu bor. Det finns ett stort antal specialföreningar vid sidan av traditionella områdesföreningar och fackliga s-föreningar. S2000, S-föreningen Bryssel, S-föreningen Bättre och Jämlik Hälsa, S-Integrationsföreningen i Tensta, Socialdemokrater för Miljö och Jämlikhet, Socialdemokratiska Bengaliföreningen, Migrationspolitiska s-föreningen och Ryska s-föreningen. Bara för att nämna ett fåtal.  Jag är förresten också medlem i Wigforssföreningen i Halmstad som varje år arrangerar spännande seminarier. Så, varför inte Reformisterna?

Daniel Suhonen frågade senare om jag var intresserad av att ingå i styrelsen, men jag tackade nej. Jag sa att jag tycker att det är områdesföreningen som är viktigast. Diskussionen om framtidens socialdemokratiska politik ska i första hand föras i de "vanliga" s-föreningarna. Idédebatten får inte bli en diskussion i en klubb för inbördes beundran. Då blir det inte så mycket mer av den.
Hur som helst gick jag efter segdragna förhandlingar med på att bli revisorsersättare. Ett uppdrag som jag tänker ta på allvar.

Olle Lönnaeus, politisk reporter på Sydsvenskan som är en tidning i Sydsverige, ringde sen när Reformisterna introducerats och gjorde en intervju angående mitt nya uppdrag. Jag tänkte "vad konstigt, inte brukar de göra reportage om revisorsersättare". Jag betonade att jag inte var initiativtagare, utan bara revisorsersättare.

Olle Lönnaeus undrade då vad jag tyckte om Januariöverenskommelsen. Jag sa som det var, att jag är tveksam till januariöverenskommelsen. Jag är inte övertygad om att den på sikt gynnar arbetarrörelsen och Sverige. Jag tror inte, vilket är den blocköverskridande överenskommelsens främsta syfte, att den kommer att bromsa SD:s tillväxt och hålla partiet borta från inflytande. Jag är rädd att det kan bli tvärtom.

Jag lutar åt att det på längre sikt hade varit bättre att gå i opposition, än att betala det pris som betalas för att få sitta kvar med regeringsmakten. Men jag är inte säker. Jag inser att partiledningen ställdes inför ett svårt val. Om vi valt att gå i opposition, skulle vi riskera att drabbas av en betydligt värre högerpolitik. Dilemmat är klassiskt och stort.

Reformisterna lanseras nu hårt i hela landet. En sorts program har författats. Det är ömsom vin, ömsom vatten. Det må så vara. Diskussionen är viktig. Partisekreteraren Lena Rådström Baastad
säger att det är ett intressant initiativ.
Och framtidsdebatten måste föras brett och i många former och fora, men i första hand i de vanliga områdes- och fackligt baserade s-föreningarna. Det tycker jag.

Bo Bernhardsson
Revisorssuppleant