Mänskliga rättigheter urholkas också i väst - Fredlöshet i vår tid

Mänskliga rättigheter urholkas också i väst

Ingress: Det är längesedan jag gjorde inlägg här. Jag hade publicerat något tusental texter i olika tidningar, flest i tidningen Arbetet - ledare, reportage, kolumner och kåserier under vinjetten Röde Orm. Jag tyckte att det räckte. Men vår dramatiska tid har väckt lusten att publicera mig igen. Det som händer uppmanar till engagemang. De pågående krigen och kriserna, kapprustningen, den geopolitiska omvälvningen, FN och den lagbaserade världsordningen som nu undergrävs och överges. Demokratin som förfaller. 

Den svenska nyhetsrapporteringen och debatten är ensidig. Jag påstår att om man bara tar del av svenska etablerade medier då vet man inte så mycket om vad som händer. Censuren och självcensuren i media tilltar. Den drivs på av techmiljardärer och mediebolag, av enskilda stater och EU. Ibland kallas censuren för att man faktagranskar. Men det handlar ofta  om "narrativecheck" - berättelsekontroll. 

Jag bestämde mig alltså för att börja skriva regelbundet igen. Följande text handlar om censur och yttrandefrihet och hur auktoritära tendenser stärks. Den publicerades först i Aftonbladet den 24 januari 2026.

Fredlöshet i vår tid

Ryssland blir alltmer auktoritärt. Sedan angreppskriget mot Ukraina inleddes har lagar antagits som kriminaliserar att sprida vad staten anser vara "desinformation" om Rysslands väpnade styrkor eller att "diskreditera" dem. Sådan ”brottslighet” har lett till böter och flera års fängelse. Yttrandefriheten stryps. Medier tystas. Putin och ryssarna är onda. Men vi är goda. I ”väst” sker inga övergrepp på folkrätten och demokratin? Eller?

Jag skulle kunna besvara första delen av den retoriska frågan med att åberopa USA:s angrepp på Venezuela och hoten mot Danmark/Grönland. Jag skulle kunna hänvisa till Mark Carneys, Kanadas premiärminister, befriande uppgörelse med USA:s och dess allierades praktiska tillämpning av ”den regelbaserade världsordningen”. Men den här texten handlar om yttrandefriheten och det som händer med demokratin i EU.

Den 15 december antog EU (Europeiska rådet) ett beslut om sanktioner mot ett antal personer som inte skriver under på den i väst förhärskande berättelsen om världen. De har avvikande åsikter och för fram av EU icke certifierade fakta. Men de bemöts inte. De ska tigas ihjäl. Och straffas.

Den ursprungliga rättsliga grunden för beslutet, som i själva verket förklarar de utan rättegång ”dömda” för fredlösa, är en förordning (2020/1998) som paradoxalt nog syftar till ”att inrätta ett världsomspännande system för sanktioner mot brott mot mänskliga rättigheter”. Förordningen följdes av ett generellt rådsbeslut (2020/1999). 

Sanktionerna den 15 december mot enskilda individer beslutades inom ramen för de omfattande sanktionerna mot Ryssland - mot olika enheter (entities) - organisationer, företag och personer - som ger stöd till Ryssland eller sprider ryska ”konspirationsteorier” och ”desinformation. De drabbade anklagas precis som ryska dissidenter för att sprida desinformation och gå utländska makters (Rysslands) ärenden.

Europeiska rådet har återkommande fattat beslut om att lägga till namn på sanktionslistan.

Sanktionerna innebär ett reseförbud till och inom EU och frysning av alla tillgångar/bankkonton som de har inom unionen. Det är också förbjudet för EU-medborgare och företag att hjälpa de sanktionerade ekonomiskt. Även om det handlar om att de ska kunna betala sina löpande räkningar och äta sig mätta. Fredlöshet är annars ett begrepp som hör medeltiden till.

Om detta kan man läsa på kommissionens hemsida. Särskilt alarmerande och upprörande är att besluten om sanktioner inte fattas som en juridisk process där den anklagade har rätt till försvarare och att bemöta anklagelserna. Den utpekade förklaras genom ett enkelt, politiskt beslut i Europeiska rådet inte längre ha tillgång till grundläggande mänskliga rättigheter.

Den 15 december lades Jacques Baud tillsammans med elva andra personer till på EU:s sanktionslista.  Han är en före detta schweizisk arméofficer och NATO-rådgivare, numera författare och fristående konsult i Bryssel inom underrättelse- och säkerhetsområdet. Han straffas alltså för att han inte ställer upp helt och fullt på den sanna berättelsen, han pekas ut som ”språkrör för prorysk propaganda” och för att han sprider ”konspirationsteorier” om kriget i Ukraina.

Detsamma har drabbat flera andra personer före honom. En av dem är Hüsseyin Dogru, en tysk journalist som sanktionerades redan i maj 2025. Baud är schweizare men bor nu i Bryssel. Hüsseyin Dogru är tysk medborgare.

Till dem som förklarats fredlösa hör också Nathalie Yamb, en kamerunsk-schweizisk aktivist och affärskvinna. Själv förklarar hon att hon kritiserat Frankrikes närvaro och agerande i Afrika. Enligt EU gör det henne till en "öppen anhängare av Ryssland" eftersom hon sägs använda Moskvas språkbruk riktat mot väst, särskilt mot den gamla kolonialmakten Frankrike.

Så illa är det alltså ställt med tryckfrihet och yttrandefrihet i den Europeiska unionen och i Sverige, som uppenbarligen står bakom och backar upp besluten.

Vi säger oss kämpa för att det inte ska bli som i Ryssland och i auktoritära och diktatoriska stater. Vi för en heroisk kamp för demokrati och människovärde. Men för den skull sätter vi en av demokratins grundförutsättningar, yttrandefriheten, ur spel. Istället för att bemöta åsikter och fakta som vi inte omfattar, förbjuder vi dem. Barnet åker ut med badvattnet.

Jaques Baud, Hüsseyin Dogru och Nathalie Yamb är omskrivna och omtalade exempel på hur yttrandefrihet och mänskliga rättigheter urholkas också i väst, fast inte i svenska medier. Jag kan berätta om mängder av andra fall från USA, Tyskland och Storbritannien med flera länder. Om personer som tystas, utvisas eller fängslas för att de uttrycker stöd för Palestina eller ifrågasätter upprustning och krigshets.

Fransesca Albanese på konferens i Bogotá, Colombia 2025.
  Fotografía oficial de la Presidencia de Colombia. Wikimedia Commons

USA:s utrikesminister Marco Rubio förklarade för en tid sedan att man inför sanktioner mot Francesca Albanese, FN:s särskilda rapportör för de palestinska områdena, efter hennes kritik av USA:s och Israels politik. I själva verket har Albanese gjort sig förtjänt av Nobels Fredspris istället för det absurda val som den norska Nobelkommittén gjorde.

I England arresteras åldringar för att de protesterar mot folkmordet i Gaza. Greta Thunborg greps, precis som de arresterade åldringarna, för att hon protesterade. Hon försvarade Palestine Action, en i Storbritannien terrorklassad organisation som inte är en terrororganisation, men som protesterar mot att Storbritannien ger stöd till Israel bland annat genom vapenleveranser.

Humor hör väl egentligen inte hemma i sammanhanget, men den brittiske komikern och samhällsdebattören Rowan Atkinson påstår i ett engagerat inlägg till försvar för yttrandefriheten att en brittisk medborgare dömts för att han förolämpat en polishäst. Är det sant? Jag har kommit till en punkt där jag inte håller det för otroligt.

Hur som helst, hur ser våra folkvalda i riksdagen och EU-parlamentet på det som sker med yttrandefriheten?  

 

Ännu är det för tidigt för Frankrike och EU att andas ut

Kommentarerna inför det franska presidentvalet har handlat om att Europa ”håller andan” och nu, efter den lyckosamma utgången, om att Europa ”kan andas ut”. Men det kommer att dröja innan både Frankrike och Europa kan återgå till vad som liknar en normal andhämtning.

I Frankrike väntar nu ett parlamentsval. Utgångsläget är att både Republikanerna och Socialistpartiet är svårt sargade. Allra mest illa däran är Socialistpartiet. Många medborgare har tappat tron på deras förmåga, och i många fall också deras vilja, att hantera landets problem, den alarmerande höga arbetslösheten och de växande sociala och ekonomiska klyftorna.

Segraren i presidentvalet Emmanuel Macron å andra sidan saknar partiorganisation och hans nymornade rörelse En Marche saknar representation i parlamentet. Länge saknade En Marche också ett politiskt program och när det väl presenterades gav det ett fortsatt fluffigt intryck av den nya rörelsen. I den mån det inte var fluffigt var det marknadsliberalt. Macron vill skära ner arbetskraftskostnaderna, luckra upp arbetsrätten och minska de offentliga utgifterna. Han vill förvisso också satsa på utbildning, men programmet liknar rätt mycket den politik som med vissa variationer lett Frankrike och Europa in i de problem man nu måste hantera. En politik grundad i en övertro på de ”fria” marknadskrafternas helbrägdagörande förmåga, som är orsaken till de växande klyftorna och väljares runt om i Europa växande uppgivenhet och desperation, manifesterad i extremhögerns och nationalistiska partiers framgångar.

Macron är knappast vad Frankrike och Europa behöver, men naturligtvis en president som alla dar i veckan är att föredra framför Marine Le Pen. Det är dock för tidigt att andas ut.

Europas problem består. De beror på de obalanser som byggts in EU-projektet, mellan politik och marknad, arbete och kapital, fri rörlighet och nationell politisk suveränitet.

En enda marknad och valuta, men självständig finanspolitik, skattepolitik, socialpolitik och arbetsmarknadspolitik (Nåja!). Det fanns hos alltför många av EU:s politiska ingenjörer en föreställning om att bara anden, marknaden, släpptes ur flaskan, så skulle EU komma att drivas i alltmer federalistisk riktning. Men det var andra krafter som släpptes loss.

Euron och flyktingpolitiken är de två stora misslyckandena.

Det fungerade väl hjälpligt med euron fram till finanskrisen 2008. Men den blottlade europrojektets brister. Och då lanserade de ledande länderna Tyskland och Frankrike idén om ”En verklig monetär union”, ”A real monetary union”. Nu skulle inte bara bankpolitiken utan hela finansmakten centraliseras. Det var bara ett stort krux, det politiska stödet för en ytterligare centralisering av beslutsfattandet hade undergrävts i medlemsland efter medlemsland. Även om det fanns och fortfarande finns kvar i framför allt Tyskland.

Den fria rörligheten för personer är en annan av EU-projektets hörnstenar. De inre gränserna hade rivits och kvar fanns EU:s yttre gräns. Det fungerade hyggligt så länge gränserna och den gemensamma flyktingpolitiken inte testades. Sen kom Syrienkriget och flyktingkrisen. Det visade sig att EU inte hade en gemensam flyktingpolitik. Och viljan att bygga en sådan var och är svag.

Det finns två huvudvägar att förhindra EU:s sönderfall. En centralisering av politisk makt till Bryssel. Eller en ombyggnad och ombalansering av projektet. Mer av strategiskt samarbete på områden där länderna var för sig inte räcker till. Mindre av fria marknadskrafter och mer av nationellt självbestämmande där detta är ändamålsenligt.

Hur i allvärlden ska det gå till? Ja, det kan man ju undra, men vad är alternativet?

En sak är säker, med mer marknad och mindre politik, och med lägre skatter, nedskärningar i de offentliga utgifterna, mindre fördelningspolitik och sänkta arbetskraftskostnader, d v s sänkta löner, torde klyvningen av både Frankrike och Europa bestå.

Det är för tidigt att andas ut, men man kan naturligtvis inte hålla andan hur länge som helst.

Stackars Europa - hur kunde det gå så illa?

Vill man förstå varför populistiska, mer eller mindre extrema och rasistiskt anfrätta, partier vunnit terräng i Europa kommer man inte runt den närmast halsstarriga åtstramningspolitik som bedrivits i EU sedan finanskrisen slog. Den har befäst och förvärrat massarbetslösheten, vidgat klyftorna och ökat det riktiga utanförskapet.

De styrande politikerna har mer eller mindre förledda av nyliberalt tankegods tvått sina händer och hänvisat till marknadens omättliga krav och till ofrånkomliga ekonomiska lagar, konstruerade vid nationalekonomers ritbord.

Det går naturligtvis an att hänvisa till att globaliseringen förskjutit makten från arbete till kapital och att nya förutsättningar föreligger. Till att den politiska makten har drivit iväg på globaliseringens öppna hav. Men faktum är att politikerna alldeles frivilligt och i onödan, långt före finanskrisen, låtit surra sig vid masten och lämnat över makt till bolag och byråkrater på områden där man inte hade behövt göra det.

Det hela började inte med finanskrisen och eurokrisen. Den fatala grundstrukturen fanns redan på plats i form av marknadstroendet och i eurosystemets konstruktion. Men krisen skyndade på maktöverlämnandet och marknadiseringen.

Stabilitetspakten följdes alltså av nya lagar; ”sexpack”, ”tvåpack” och finanspakten. Svåra politiska avvägningar och beslut anpassade till varje medlemslands förutsättningar ersattes av en sorts politisk maskin, där åtstramningar följer per automatik när vissa nyckeltal inträffar, men där inga eller ringa hänsyn tas till hur och varför underskotten uppstått.  

Alla politiker som är inblandade i den europeiska tragedin är inte lika goda kålsupare. För högerpolitiker är globalisering och marknadisering både mål och verktyg. Krisen både en olycka och en möjlighet. Den gav dem chansen att göra upp med välfärdsmissbruket, att pressa löner och privatisera.

De socialdemokratiska alternativen har varit bättre i varje läge. Men inte tillräckligt bra, inte tillräckligt mycket alternativ. Socialdemokratin och den europeiska vänstern har bjudit svagt motstånd, och så här långt mest framstått som förvirrad och insyltad. Den måste bli bättre.

Politikerna har alltså låtit surra sig vid masten, men väljarna låter sig naturligtvis inte surras. När de drabbas av åtstramningspolitiken och de etablerade politiska partierna inte erbjuder hopp, väljer de att lyssna till andra profeter, hittills framför allt sådana som lägger skulden på dem ”som inte är som vi” och föreslår att vi måste spika igen dörrarna mot omvärlden.

Jag satt under mina senaste fyra år som riksdagsledamot i finansutskottet och EU-nämnden och deltog därför på många europeiska konferenser om krisen och hur den skulle rådas bot på. Kommissionärer och andra höga företrädare uppträdde på rad, år efter år med en försäkran att nu skådade man ljuset i tunneln. I Grekland och i hela Europa. ”Nu har det vänt”, hoppades man, varje gång. Men varje gång underträffade också det ekonomiska utfallet den senaste försiktigt optimistiska prognosen. Och då handlade det ändå nästan bara om vad som hände på ytan av ekonomin, d v s hur tillväxttalen utvecklades, inte om växande klyftor och växande social misär.

Men nu har det väl ändå vänt? Om det bara inte vore för att folkstyret i Grekland håller på att ställa till det.

Ekonomipristagaren Joseph E. Stiglitz konstaterar i en kolumn för några dagar sedan att det finns få tecken på återhämtning. ”Gapet mellan var Europa befinner sig och var man kunde ha befunnit sig om krisen aldrig inträffat fortsätter växa. I de flesta medlemsländerna är BNP per capita mindre än innan krisen”. Och bakom de ekonomiska sifferserierna “har liv slagits i spillror, drömmar krossats och familjer fallit samman eller aldrig blivit av…”

Den nuvarande oredan beror, menar Stiglitz bland annat på en sedan länge olycklig tro på väl fungerande marknader. Politisk hybris har också spelat en roll. Hur ska man annars förklara, frågar sig Stiglitz, att europeiska politiker ”år efter år haft fel i sina prognoser angående konsekvenserna av sin egen politik”.

Europas ledare fortsätter att skriva ut ett recept som innebär att ”strukturreformer” har högsta prioritet. Reformer som regelmässigt tar sikte på fortsatt marknadisering; privatiseringar, lönenedpressning, försämrat anställningsskydd och urgröpning av sociala trygghetssystem.

Men de problem, som man nu försöker åtgärda med "strukturreformer", påpekar Stiglitz, var ju problem också när Europa fungerade. 
Vad Europa behöver, mer än strukturella reformer i medlemsländerna, sammanfattar Stiglitz, är att reformera eurozonens struktur och att man överger åtstramningspolitiken som har misslyckats år efter år med att återskapa ekonomisk tillväxt.

För att sluta där jag började. 
Europas styrande politiker fortsätter att bekymra sig högljutt för extrema nationalistiska och ”populistiska” partiers framfart. Det är befogad oro. Men samtidigt fortsätter de en politik som ökar klyftorna, som segregerar och marginaliserar.

Det är dags för en ny politik och det är dags att, vid sidan av att bekämpa politisk extremism, placera ansvaret för det ekonomiska och sociala misslyckandet där det måste placeras. Till höger! Och att erbjuda bättre socialdemokratiska alternativ.