Borgerligt budgethyckleri

För en dryg vecka sedan överlämnades slutbetänkandet i utredningen om en tydligare budgetprocess. Betänkandet fick namnet En sammanhållen budget. Någon kioskvältare lär inte rapporten bli, men för den skull är vare sig den eller vad som skett i dess omgivningar oviktigt eller ointressant. Det handlar om hur Sveriges Riksdag fattar beslut om statsbudgeten, om de lagar och regler och den praxis som omger den processen. Den ingår i det som brukar kallas det finanspolitiska ramverket. Dit hör också bland annat saldomålet och utgiftstaken.

För att bättre förstå vad det handlar om och varför reglerna finns kan man backa till vad som hände under den ekonomiska krisen i början av 90-talet. Det var i dess efterdyningar som budgetreglerna kom till för att minska risken för att Sverige ännu en gång, med Göran Perssons ord, skulle tvingas stå med mössan i hand inför "flinande finansvalpar på Wall Street". Syftet var att förhindra att staten och den offentliga sektorn på nytt mer eller mindre okontrollerat drog på sig stora budgetunderskott och skulder.

Idėn bakom budgetreglerna var och är att statsbudgeten ska omfatta samtliga av statens inkomster och utgifter. En ny ordning infördes, den så kallade rambeslutsmodellen, som användes första gången när 1997 års budget skulle processas. Den innebär att riksdagen fattar beslutet om budgeten i två steg. I det första slås den totala nivån på inkomster och utgifter fast och i det andra fördelas pengarna på olika områden. Regeringens/majoritetens förslag ställs som ett paket mot oppositionens budgetpaket. Man måste säga ja eller nej till paketen i deras helhet.
För att tala klarspråk så innebar detta regelverk att regeringens makt stärktes på riksdagens bekostnad.

Jag var själv en av S-ledamöterna i nämnda utredning och det är den andra utredningen i samma ärende som jag medverkar i. Min egen och Socialdemokraternas i utredningarna grundhållning har hela tiden varit att man bör vara väldigt försiktig när det gäller lagförslag som ytterligare minskar riksdagens manöverutrymme.

Debatt i riksdagen. Foto: Riksdagen/ Melker Dahlstrand

Motiven för sådana budgetregler har för övrigt delvis förändrats i och med Sverigedemokraternas inträde i riksdagen, mittenpartiernas förvandling till högerpartier och att blockpolitiken cementerats. Nu handlar det också om att underlätta för minoritetsregeringar att få igenom sin budget.

Vi blev inte överens i utredningen. S, Mp och V reserverade sig och avvisade lagförslag om ännu stramare budgetregler. Det gjorde också SD om än med något annorlunda motiv. Det lär inte bli ens en tumme av de ursprungliga intentionerna.

Vi S-ledamöter hade ambitionen att konstruktivt bidra till en tydligare och bättre budgetprocess, samtidigt som vi var tydliga med att riksdagens manöverutrymme inte ska ytterligare begränsas mer än nödvändigt genom ny lagstiftning.
Vi ansåg och anser att lika viktig som lagstiftningen är den praxis som utvecklats och riksdagspartiernas vilja att hålla sig till regler och  överenskommelser och inte när det passar sig lägger manken till för att kringgå reglerna.

Det som definitivt lade krokben för den här utredningen var när allianspartierna och Sverigedemokraterna, jämsides med utredningsarbetet, lade fram den ena misstroendeförklaringen efter den andra mot olika statsråd. Detta för att stoppa olika skatteförslag i den kommande budgeten. Samtidigt som vi utredde gjorde man alltså sitt bästa för att kringgå de regler man i utredningen låtsades bekänna sig till.

När utredningen så strandade grät de borgerliga ledamöterna i utredningen  krokodiltårar, bland annat i Svenska Dagbladet. Man vädjade till Socialdemokraterna; "Sätt statsfinanserna före kortsiktigt politiskt spel."

Vad ska man kalla sådant agerande. Kasta sten i glashus…? Hyckleri…?
Välj själv!

Kan svensk socialdemokrati lära något av Jeremy Corbyn?

Jeremy Corbyn togs väl aldrig på allvar när han dök upp som ny Labourledare, framburen av de omtalade gräsrötterna. En vänsterman, fast egentligen mest en socialdemokrat som socialdemokrater var förr i tiden, före den nyliberala framryckningen. Som hämtad från ett politikens Skansen.

Andra tilltufsade europeiska socialdemokrater, de är ju många, ville eller vågade inte tro på honom. Och finanskapitalisterna blev nog inte ens rädda. I början. I Svenska Dagbladet kunde man i en nyhetsartikel den 20 april i år inför valet i Storbritannien läsa att Labour befann sig ”i ett förskräckligt läge". "Anrika Labour ser ut att göra ett historiskt dåligt val när britterna går till urnorna den 8 juni. Partiet lovar höjda pensioner, höjd minimilön och högre skatter för höginkomsttagare.”

Man tänker kanske att sån politik går inte hem numera. Men det gjorde den. Labour och Corbyn överraskade nästan alla. De vann visserligen inte regeringsmakten men valet blev en oväntad och stor framgång, den långa kräftgången såg ut att vara över. 
Sedan dess har Jeremy Corbyn och Labour stärkt sin ställning. Något som bekräftades på den för ett par veckor sedan avslutade Labour-konferensen (Labour Conference, 23 till 28 september) i Brighton.

Den 68-årige partiledaren och Labour har vunnit växande stöd framför allt bland ungdom och arbetarklass som hade gett upp om politiken. Labour lockar alltså dubbelt så många i gruppen under 45 som Conservatives och har enligt flera opinionsmätningar en klar ledning i hela väljarkåren. Labour skulle, som det brukar heta, vinna regeringsmakten om det vore val idag. Låt vara att framgångarna för Labour också beror på de konservativas och Theresa Mays svagheter. Och opinionsmätningar kommer och går...

I en ledare i The Guardian (24 september) inför konferensen i Brighton konstateras att: ”Det är en underdrift att säga att Jeremy Corbyn har revolutionerat brittisk vänster. Istället för att triangulera runt mitten, har Corbyn visat att Labour kan lyckas genom att stå upp för vad man säger sig tro på. Corbyn hävdade att landet var sjukt på grund av åtstramningspolitik och ojämlikhet och ordinerade en 'beskatta och satsa-politik' som medicin."

Labours program är radikalt. Här finns en stark ambition att bedriva jämlikhetspolitik och att göra upp med det misslyckade nyliberala experimentet. Bland annat vill man se återställare på de områden där vi tidigare såg "naturliga" offentliga monopol, men där finanskapitalister nu leker marknad och gör lysande affärer. Labour "har lärt av erfarenheterna" och vill, när privatiseringsavtalen löper ut, bland annat återföra järnvägen till offentligt ägande och återta kontrollen över energiförsörjning och vattenförsörjning liksom över brittiska posten.

De svenska erfarenheterna av de nyliberala experimenten är likartade de brittiska. Jag tänker bland annat på järnvägsoredan och privatiseringen av elnäten, det senare en av de de riktigt stora svenska privatiseringsolyckorna.

Under årtionden av marknadsyra har borgerliga regeringar och kommunledningar sålt ut gemensam egendom till reapris, privatiserat myndighetsutövning och gjort affärer som får Ebberöds Bank att framstå som skapligt ansvarsfull. Arlandabanan, Karolinska sjukhuset, Svensk Bilprovning, Nuon, Nordea är bara några namn som minner om de återkommande skandalerna. Den nyligen tillträdde moderatledaren Ulf Kristersson sålde som stockholmskt borgarråd mellan 2006 och 2010 ut verksamheter värda över 80 miljoner för bara 3,4 miljoner.

För medborgarna har den nyliberala politiken kostat men för privata bolag har den smakat. Finanskapitalister har fått möjligheten att skära guld med täljknivar och borgerliga politiker som Ulf Kristersson, Anders Borg, Maud Olofsson, Annie Lööf och Mats Odell har försett dem med kniven.

Kan socialdemokratin i Sverige lära något av Labour. Ja, jag tror det? Vågar vi? Det återstår att se. På The Real News Com kan man läsa och lyssna till en intervju/diskussion med ekonomen Michael Roberts, som tillbringat 30 år i Londons finanskvarter. Han menar att det skulle finnas mycket att vinna på att genomföra de förslag som Jeremy Corbyn och Labour för fram. ”Men storfinansen kommer förmodligen att straffa varje regering som försöker röra sig bort ifrån den nyliberala konsensus som råder.”

En dyster och säkert alldeles sann profetia. Enkelt blir det inte. Men nödvändigt är det.