Vilka är terroristerna?

Dagligen läser jag och hör i nyhetsrapporteringen i radio och TV om "terroriststämplade" Hamas och Hizbollah. I samma nyhetsinslag heter Israel bara Israel och USA bara USA. Den ena sidan i kriget i Mellanöstern betecknas konsekvent som terrorister medan den andra slipper den etiketten. Enligt min åsikt är det propaganda och inte professionell, "oberoende" nyhetsrapportering.

Har då inte nämnda Hamas och Hizbollah begått terrorhandlingar? Jovisst är det så, men nyligen skickade USA en Tomahawk-missil mot en skola i Iran. 175 flickor, skolbarn mellan 7 och 12 år gamla, och ett antal vuxna dödades. USA och Israel riktar varje dag avsiktligt attacker mot civila mål för att sprida skräck och försvaga motståndsviljan. Målet är att regimen i Iran till sist ska kollapsa på grund av ett inre tryck. Förmodligen är resultatet det motsatta, men det är egentligen en annan historia. 

Ockupationsmakten Israel bedriver ett folkmord i Gaza. Bortemot 100 000 civila, kvinnor och barn, beräknas ha fått plikta med sina liv. Många av dem vilar under betongmassorna i de fullständigt sönderbombade områdena.  På Västbanken begår bosättare och israelisk militär dagligen mord på palestinier med målet att fördriva dem från deras hembygd. 

Både USA och Israel har själva starkt bidragit till uppbyggnaden av olika "terroristorganisationer". USA och Pakistan låg bakom Mujahedin i Afghanistan ur vilken organisation Al-Qaida senare växte fram. Ur Al Qaida utvecklades i sin tur Jihadistgruppen Hayat Tahrir al-Sham (HTS), ledd av Ahmed al-Sharaa, som för bara något år sedan var terroriststämplad av bland andra USA. Nu är den stämpeln raderad som tack för insatserna i kriget i Syrien, där Ahmed al-Sharaa nu leder den nya regimen, nu med namnet Abu Muhammad al-Julani. Han tas emot emot på "röda mattan" i både Vita Huset och Kreml. USA och Israel har växelvis bekrigat och lierat sig med olika "terrororganisationer" beroende på om det gynnat deras intressen.   

Den palestinska befrielseorganisationen (PLO) betraktades under 1970-talet som en terrororganisation av många västländer och Israel, men erkändes av FN som den legitima representanten för det palestinska folket. Olof Palme tog kontakt med PLO:s ledare Yassir Arafat och de träffades i Algeriet i november 1974, vilket ledde till att Palme kritiserades av ockupationsmakten och dess uppbackare. I svensk borgerlig press kritiserades han för att han legitimerade "en terrororganisation". PLO tog 1988 avstånd från terrorism som ett vapen i befrielsekampen och erkände samtidigt Israels rätt att existera. 

Hamas bildades 1987 i samband med den första intifadan. Israel stöttade vid den här tiden olika islamistiska grupper, som de föredrog framför det nu närmast sekulära PLO. PLO hade en alltför sympatisk framtoning, Israel behövde en grymmare motståndare och gav bland annat via Qatar ekonomiskt stöd till Hamas.

På väg till en matranson i en sönderbombad stad.
Foto: Jaber Jehad Badwan - Creative Commons Attribution-Share Alike 4.0

Hizbollah är enligt wikipedia, som man i och för sig inte helt kan lita på, ett "terroriststämplat shiamuslimskt parti" och en väpnad grupp som bildades 1982 i Libanon i samband med den israeliska ockupationen av södra Libanon. 

Men krigens logik innebär att den som är terrorist för den ene är frihetskämpe för den andre. Den danska motståndsrörelsen mot den tyska ockupationsmakten under andra världskriget beskrivs självklart som en befrielseorganisation. Holger Danske hette en av dess mera  bemärkta motståndsgrupper, som begick handlingar som idag skulle klassas som terrorism. Det hindrar inte att den danska akvaviten Holger Danske fortfarande heter så och inmundigas med välbehag. 

Omfattande krigsbrott, varför inte kalla det statsterrorism, begicks av de stater som deltog i andra världskriget, i Europa som i Asien, där kriget rasade. 

Det nazistiska industriellt organiserade folkmordet riktat mot judar framstår som unikt omänskligt och grymt. Men segrarmakterna var inte heller oskyldiga. 

De allierade terrorbombningarna av tyska städer som Dresden och Hamburg, ledda av den beryktade "Bomber Harris", Arthur Travers Harris, drabbade urskillningslöst och avsiktligt civilbefolkningen. Eldstormarna dödade hundratusentals kvinnor, barn och icke stridande. Och varvsarbetarnas bostäder i Hamburg bombades inte av misstag. Så skulle den tyska varvsproduktionen stoppas. 

Röda armén bedrev ett hänsynslöst våld i det ockuperade Berlin och i östra Tyskland, när segern över Tyskland sedan länge var ett faktum. Kan det betraktas som hämndaktioner för tyska övergrepp under Operation Barbarossa? Spelar ingen roll, hämndbegär ursäktar inte överlagda mord på försvarslösa tyskar. Bomberna mot Hiroshima och Nagasaki har försvarats med att de gjorde att kriget tog slut fortare. Vilket för det första är ett omstritt påstående. Och mord på civila ursäktas alltså enligt krigets lagar inte av att det sparar stridande soldater, kulor och krut. 

Behovet att definiera ett slags humanitära krigslagar var stort när andra världskriget var över. Det skedde i form av de fyra Genèvekonventionerna som upprättades 1949. Den fjärde konventionen är en överenskommelse inom den humanitära rätten som reglerar behandling av civilbefolkningen i krig. Civilbefolkningar ska skyddas och får inte vara måltavla. Konventionen förbjuder alltså anfall mot sjukhus, skolor och bostadsområden. Och en ockupationsmakt har en skyldighet att skydda medborgarna i ockuperade områden.

De nationella terroristlagstiftningarna varierar något, men gemensamt är att begreppet terrorism innebär angrepp riktade mot civila mål i syfte att sprida skräck och försvaga motståndsviljan för att på det sättet vinna kriget. 

Vilka aktörer förtjänar att konsekvent kallas terrorister i nyhetsrapporteringen och den politiska debatten? Grundläggande är att de som angrips och ockuperas har rätten att använda våld mot ockupationsmakten. Ockupationsmakten har inga rättigheter alls på ockuperad mark.

Kanske ska nyhetsmedier och journalister striktare hålla sig till att berätta vad som sker, hänvisa till flera oberoende källor, avhålla sig från att okritiskt förmedla rapporter från bara den ena sidan i krigen och avstå från förenklade bedömningar av vem som respekterar det onda respektive det goda. 

Som det ser ut nu har krigsrapporteringen starka inslag av propaganda. Det har den i och för sig alltid haft. Men måste vi nöja oss med det?

Demokratin dör med mediemångfalden?

Om demokratin -  dess förutsättningar, hot och möjligheter. (2)

Demokratins första förutsättningar är rösträtten och att ordet är fritt. Men formell yttrandefrihet och tryckfrihet räcker inte, alla medborgare måste komma till tals och bli hörda. Massmedial mångfald är i sin tur en förutsättning för att alla ska bli det. 

Den granskande journalistiken, "den tredje statsmakten", är ytterligare ett av demokratins fundament och en allsidig granskning av valda, makthavare och maktutövning förutsätter också den en flora av medieägare som företräder olika intressen och uppdrag. 

A-pressen, arbetarrörelsens tidningar, var under ungefär ett sekel en viktig bärare av mångfalden. Men idag är A-pressen död. Den 30 september 2000 kom det allra sista numret av tidningen Arbetet, den största och mest inflytelserika arbetarrörelseägda morgontidningen med utgivning i Malmö och Göteborg(Ny Tid). I Stockholm fanns då, sedan det havererade försöket att återuppliva Stockholms-Tidningen under första halvan av 80-talet, inte någon S-märkt morgontidning.

Artikelförfattaren, då chefredaktör för Arbetet,
men det sista numret. Foto: Drago Prvulovic.

Kvällstidningen Aftonbladet ägdes dock fortfarande av LO och ett mindre antal morgontidningar i ”landsorten” ägdes också av arbetarrörelsen. Om några år skulle arbetarrörelsen inte äga en enda dagstidning. Arbetarpressen var under avveckling och socialdemokratin höll på att förvandlas från folkrörelse till valapparat. Det finns ett samband.

2010 var arbetarrörelsen fortfarande huvudägare till ett fåtal tidningar som vägrade ge upp sin självständighet, Norrländska Socialdemokraten, Piteå-Tidningen, Dala-Demokraten, Värmlands Folkblad, Östra Småland och Nyheterna. De två sistnämna köptes året därpå av Gota Media för att några år senare läggas ner. Dala-Demokraten förvärvades 2013 av Mittmedia. Värmlands Folkblad såldes 2017 till Nya Wermlandstidningen AB ( NWT-koncernen) och Norrländska Socialdemokraten såldes 2019 till Norr Media.  Norr Medias majoritetsägare är Norrköpings Tidningars Media AB (NTM). Piteå-Tidningen klarade sig något år till.

I boken Press Stopp (Ekerlids, 2022) konstaterar Anders Malmsten att ”tre grupper äger (nästan) allt”, Bonnier/Gota, NTM (Norrköpings Tidningar Media), och PNV Media. Nu har också de gamla tidningsfamiljerna - Ander, Hamrén och Hjörne - och den borgerliga stiftelseägda landsortspressen slukats. Det tog bara sju år, skriver Anders Malmsten. 

I de tre storstäderna äger Bonniers Dagens Nyheter, Expressen och Sydsvenska Dagbladet. Göteborgs-Posten ägs av Stampen Media, som ingår i den norska mediegruppen Polaris Media som i sin tur ägs av norska Schibsted som också äger Svenska Dagbladet och Aftonbladet. 

I juli 2018 besökte den brittiske journalisten David Goodhart Sverige. Hans bok, The Road to Somewhere, om globaliseringens och marknadssamhällets förlorare hade kommit ut och låtit höra talas om sig också i Sverige. Goodhart myntar i sin bok begreppen ”någonstansare” och ”varsomhelstare”, som uttryck för förlorarna och vinnarna. ”Någonstansarna”, är människor som är beroende av ett starkt samhälle, de har behov av att höra hemma någonstans. ”Varsomhelstarna” representerar en rörlig, välutbildad elit, som bor i storstäder, röstar liberalt och i varje fall tror att de inte behöver något specifikt samhälle. 

”Varsomhelstarna” utgör bara en liten minoritet av befolkningen men kör ändå över den stora majoriteten. Goodheart konstaterar att ”eliterna trycker ut sin extrema liberalism på resten av befolkningen”, samtidigt som ”högerpopulismen” växer. Resultatet - i Sverige, Storbritannien och USA med flera länder - är att klassklyftor och utanförskap har vuxit och att allt fler medborgare upplever att deras livsvillkor, berättelser och drömmar inte spelar någon roll.

Hur är det då möjligt att en minoritet kunnat få genomslag för sin ”extrema liberalism”? Förklaringarna måste inte minst sökas i medielandskapet och monopoliseringen av medieägandet. 

Den gamla prenumererade, utburna papperstidningens tid är förbi. "Partitidningen" är borta sedan länge och nu har tidningshus blivit mediehus, men det innebär inte att media och deras ägare är opolitiska, De ”oberoende” cheferna har tydliga uppdrag. Den norske medieprofessorn Sigurd Allern förklarar: 

Så gott som alla chefredaktörer och ansvariga utgivare är handplockade; de är antingen uppfordrade till att söka ställningen eller så har de direkt erbjudits den. I ökande grad har det också blivit vanligt att i stort sett rekrytera de högsta ledarna internt inom en och samma koncern. Då får man också chefredaktörer som mycket väl känner ägarnas förväntningar och tidigare har demonstrerat att de lever upp till koncernens krav.

Dagens medieoligopol speglar inte på ett rimligt sätt olika samhällsklassers och människors livsvillkor. Många och alltfler lever i medieskugga. Medieforskning visar att fackliga företrädare kommer till tals allt mindre och mindre ofta än präster, ”religiösa ledare”. Näringslivets ledare kommer till tals mer än 20 gånger så ofta. Endast fem procent av dem som syns och hörs i SVT tillhör "arbetarklassen" trots att de, enligt forskares definition, utgör halva befolkningen. 

Arbetarnas och tjänstemännens fackliga organisationer osynliggörs i media, men framför allt deras medlemmars livs- och arbetsvillkor. Arbetsmarknadsreportagen är sällsynta. Det beror förstås på att A-pressen inte längre finns. Arbetarrörelsens tidningar hade ett uppdrag att bevaka arbetslivet. Det gjorde att också borgerlig press och Public Service måste göra det. Låt vara att LO-tidningen Arbetet, TCO-tidningen Arbetsvärlden, Dagens Arbete och Kommunalarbetaren - de kommer i huvudsak ut som nättidningar - gör viktiga insatser, men de räcker inte till för att förändra den övergripande bilden. Public Service-verksamheten är oumbärlig men är också under angrepp och förmår inte kompensera för snedvridningen. Och frågan är om det är så man ser sitt uppdrag.

Till bilden hör att de flesta journalisterna, liksom de flesta politiker, bor i medelklassområden. I fattigare områden, invandrartäta förorter, på mindre orter och i typiska industrisamhällen bor nästan ingen journalist. Självklart påverkar det hur verkligheten skildras. 

A-pressen är död. Det gick på ett par decennier. Fortfarande finns det ledarsidor som är S-märkta inhysta hos andra tidningsägare. Men ledartexter är inte det starkast opinionsbildande materialet, det är nyheterna. Frågan man måste ställa sig är, om arbetarrörelsen kan förlita sig på att borgerliga tidningsägare och globala mediekapitalister ska garantera mångfalden. 

Nu ägs så gott som alla nyhetstidningar i Sverige av tre stora mediekoncerner. ”Big Tech” lägger beslag på annonspengarna och den granskande journalistiken förtvinar. Och  i det nya globala medielandskapet händer något än värre. Men det återkommer jag till i en ny artikel. 

Trots allt, det finns ljuspunkter i arbetarrörelsen och dess närhet! Dagens Arena gör en imponerande insats liksom de nämnda fackliga tidningarna. Nystartade Skånes Folkblad är ett viktigt initiativ och Rörelsen är det också, men det är ingen nyhetstidning, utan en plattform för idédebatt. Dagens ETC måste också nämnas.  

Alldeles oberoende av tekniken - papper eller digitalt - handlar det om vilka nyheter som berättas och vilka som inte berättas, om vilka medborgare som kommer till tals och vilka som inte gör det.  Vilhelm Moberg skriver i Min svenska historia att han hade fått en vrångbild av Sveriges historia, ”icke genom läroböckernas fakta, utan av utelämnade fakta, av det som icke stod i dem”. 

Det avgörande är inte bara vad våra nyhetsmedier berättar för sina läsare, lyssnare och tittare, utan framför allt vad de inte berättar. Risken är att demokratin dör med mediemångfalden?