Först publicerad i Efter Arbetet den 29 januari 2018.
Ingvar Kamprad, en av Sveriges mest framgångsrika företagsledare, Ikeas grundare är död. Och media fullständigt svämmar över av hejdlösa eftermälen, mest lovord, för hans egenartade livsgärning.
 |
| Ingvar Kamprad. Foto: Ikea |
Kamprads livsverk är imponerande, men samtidigt, någon måtta får det väl ändå vara.
I exempelvis dagens Dagens Nyheter, men alls inte bara där, tappar skribent efter skribent fotfästet när de ska överträffa varandra i översvallande hedersbetygelser.
”Kamprad skruvade ihop bilden av Sverige… han skapade inte bara ett företag utan en livsstil, ett förhållningssätt och – som ingen annan – en bild av Sverige”, skriver ledarskribenten Erik Helmersson.
Nåja!
Och Johan Schück, ”analytiker” på samma tidning, skriver att; ”Självfallet tjänade han mycket pengar. Men få har som Kamprad bidragit till att sprida välstånd bland svenskarna och höja deras levnadsstandard på ett remarkabelt sätt. Det är ingen överdrift att han möblerade det svenska folkhemmet.”
Och jodå, jag tycker att det är en rätt kul devis, den där att Per Albin byggde folkhemmet och Ingvar Kamprad möblerade det. Den är inte poänglös, även om också andra var med och byggde och möblerade. Men att ”sprida välstånd” är i min värld i grunden något annat än att tillverka fiffiga och billiga möbler, det är att bedriva jämlikhetspolitik, rättvis fördelningspolitik och ”social demokrati”.
Det var främst tack vare arbetarrörelsen, socialdemokratin och fackföreningsrörelsen, som breda grupper fick allt bättre löner och fick råd att köpa möblerna. Det var själva fundamentet för Kamprads geniala företagsidé.
Framför allt tekniska innovationer, men också innovativa företagsidéer, skapar nödvändiga förutsättningar för välstånd, men leder inte självklart till välfärdssamhällen. Världen är dessvärre full av modernaste teknik, skickliga entreprenörer och framgångsrika företagsledare sida vid sida med växande klassklyftor och utmanande fattigdom.
För att det ska bli välstånd och välfärd krävs framför allt politisk vilja av sådan sort som sällan syns i Dagens Nyheter.
Till sist citerar jag ändå gärna en tredje DN-skribent, Johan Croneman, som i en kulturartikel skriver så här. ”Och jag har givetvis inget emot att man visar respekt för tittarnas stora nyhetsmässiga intresse, och inte behöver man nödvändigtvis dra upp en massa skit just den här dagen, ett visst hyckleri ingår givetvis i uppgörelsen – men måste man bara sätta på kranen därför att man kan, och därför att man vet att alla andra gör det?”
Gärna en homage till en stor entreprenör, till Ingvar Kamprad. Men det hade varit värdigare med lite mer sans och måtta.
