lördag 31 december 2016

Vad ska vi göra med populisterna?

De flesta årskrönikörerna är överens om att 2016 var ett bedrövligt år. Det politiska landskapet gungar och under året levererades två tunga käftsmällar till det politiska och ekonomiska etablissemanget. Britterna röstade ja till Brexit, Storbritanniens utträde ur EU. Uppstickaren UKIP:s framgångar i EU-parlamentsvalet 2014 hade låtit oss ana vad som kunde hända. UKIP står för något sådant som nationalistisk libertarianism; ut ur EU, platt skatt, restriktiv invandringspolitik och frihandel.

I USA vann den på förhand omöjlige kandidaten Donald Trump presidentvalet. Och redan innan han tillträtt far han runt som en herrelös missil och hotar att brisera var som helst, när som helst. Samtidigt såg det länge ut som om Bernie Sanders, närmast raka motsatsen till Donald Trump och i huvudsak med stöd av helt andra väljargrupper, hade en chans att slå ut Hillary Clinton och bli demokraternas presidentkandidat.

Det som förklarar och förenar fenomenen Trump och Sanders är upproret mot etablissemanget, mot partier, politiker, finansvalpar och media som fjärmat sig från "folket".
Upproret började inte förra året. I Europa har det pågått ett tag. Och självklart är det inte märkvärdigt, snarare högst naturligt, att nya politiska rörelser och partier växer fram. när de gamla förstelnar eller blir svaren skyldiga. Men dramatiken har onekligen tilltagit.

Redan 1988 tog Miljöpartiet första gången plats i Sveriges Riksdag. Partiet hade bildats i protest mot hur de etablerade riksdagspartierna hanterade kärnkraften. Miljöpartiet introducerade på allvar en grön dimension i politiken. Kanske tycker du att Miljöpartiet inte riktigt platsar i det gäng jag kommer att räkna upp. Men varför inte? Vänta och se!

1991 kom Ny demokrati in i riksdagen. Då hade Mogens Glistrups Fremskridtspartiet för länge sedan (1973) slagit danskarna med häpnad. Båda dessa partier riktade kritik mot vad de tyckte var för höga skatter och mot det (socialdemokratiska) starka samhället, även om också invandringen redan då fanns med i bilden.
Fremskridtspartiet hade från början libertarianska drag och Mogens Glistrup var en varm anhängare av EU. Det skulle komma att ändra sig. Idag utgör Dansk Folkeparti, bildat genom en utbrytning från Fremskridtspartiet, regeringsunderlag i Danmark, men med ett annat program än Fremskridtspartiet. Dansk Folkeparti är nationalistiskt och konservativt, invandringsmotståndet står i centrum, men i välfärdspolitiska frågor har partiet orienterat sig vänsterut. I valet 2015 fick Dansk Folkeparti 21 procent och blev största borgerliga parti.

Front National  spelar sedan länge en tung och oroande roll i fransk politik. Här handlar det om ett extremt högerparti med rötterna i avgrunden och med invandringspolitik och flyktingar helt i centrum. Alla problem kan härledas till och lösas på det invandringspolitiska området.
Sverigedemokraterna återfinns i samma kategori, tydligt till höger och med motståndet mot invandring och flyktingmottagning som huvudämne. Sverigedemokraterna blev 2014 tredje största parti i riksdagen. Jag håller inte för osannolikt att de blir största borgerliga parti i nästa  riksdagsval.

I Grekland etablerade sig Syriza på några få år som ett alternativ att räkna med. och blev i valet 2015 Greklands största parti. En ny vänsterrörelse, som vuxit fram ur ruinerna av socialistiska Pasok och i protest mot ett korrupt politiskt system och mot EU:s och eurosystemets straffexpeditioner mot grekerna.
I Spanien såg Podemus ljuset, också det en ny vänsterrörelse, som en reaktion mot korruption och förstockning i de gamla, dominerande partierna Partido Popular och Partido Socialista.
I Ungern styr Viktor Orbán och Fidesz, ett nationalistiskt parti med totalitära drag, men som hämtat inspiration både från höger och vänster.

Vad har då dessa partier och politiska fenomen gemensamt? Varför överhuvudtaget ta upp dem i samma artikel? Jo, en sak har de gemensamt de har utmanat det ekonomiska och politiska etablissemanget. Och de skälls alla för att vara populister. Ja ett och annat av dessa partier väljer rent av att kalla sig populistiskt.
Jag anser att det är dags att utrangera begreppet populism från den politiska debatten. I varje fall använda det ytterst sparsamt och vara tydlig med vad man menar när man gör det.
Varför? Jo, främst därför att detta att peka finger och ropa populist har blivit ett sätt för de gamla partierna att försöka komma undan, att runda svåra frågor. "De är populister", och därmed behöver man inte säga så mycket mer, de representerar ett oseriöst sätt att bedriva politik, de vädjar till primitiva folkliga stämningar.
Men de etablerade partierna kommer inte undan. Frågor ställs och måste besvaras. "Populistiska" partier är, som den legendariske danske socialdemokraten Jens Otto Krag en gång uttryckte det, "väljarnas hämnd".

Hur definieras då begreppet populism? Statsvetarna ger inga entydiga svar, men på Stiftelsen Expos hemsida kan man läsa en variant på vad som är den vanligare definitionen.
”Ordet populism kommer från latinets populus, som betyder folk. Populistiska partier säger sig företräda folket mot en politisk, social och ekonomisk elit, som de menar har all makt i samhället… Ibland pratar man istället om missnöjespartier eftersom populistiska rörelser ofta bildas av en grupp människor som är missnöjda med något i samhället.” 
Men med den definitionen kan man, genom att studera arbetarrörelsens historia, komma fram till att socialdemokratin är den mest framgångsrika populistiska rörelsen i vårt land.

En variant eller ett tillägg till denna grundläggande definition är att populistiska partier ger enkla svar eller inga svar alls på hur samhällsproblemen ska lösas. Och för all del, men kanske flera av dessa populistpartiers framgångar beror på att det politiska etablissemanget inte heller ger några särskilt bra svar på de frågor som ställs, på de stora utmaningarna; de växande klassklyftorna, globaliseringens avigsidor, miljöhoten och upplevd maktlöshet.

Jag slutar där jag började, i USA. Bara för att ytterligare understryka min slutsats. I en artikel av historieprofessorn Michael Kazin i New York Times den 22 mars i år konstaterar denne att journalisterna rutinmässigt kallar både Sanders och Trump för populister, varefter han ställer frågan; ”Hur kan ett ord som gör anspråk på att beskriva både en stolt socialist och en arrogant miljardär vara meningsfullt?”

Så vad ska vi göra med den växande populismen? Svaret är; sluta prata om den. Försök inte runda de frågor som ställs genom att peka ut nya partier och strömningar som just populistiska.
Bemöt dem istället i sak och utifrån vad de faktiskt säger och vill. Ta debatten!
Framför allt, svara på de frågor som deras väljare ställer!
Gott Nytt år!

måndag 19 december 2016

I slafsigaste laget

Dagens Nyheter producerade häromdan en ledare, LO:s nya kampsång skorrar falskt, där man vill gå till rätta med LO-ledningens debattinlägg i samma tidning den 14 december om migrationspolitiken. 
Ledarskribenten klipper till med att LO-artikeln är ”ett särskilt slafsigt sätt att beskriva svensk migrationspolitik”.

Men ska man kalla någon slafsig, bör man lägga sig vinn om att inte slarva själv. DN:s ledare är av det slafsigare slaget, ett slafs som jag återkommer till.

Tyvärr sänker LO garden genom att formulera sig otydligt. 
”Sverige måste återgå till den både reglerade och solidariska invandringspolitik som Socialdemokraterna historiskt har stått för”, skriver LO-ledningen alltså. Och DN:s ledarskribent utnyttjar blottan. ”Thorwaldsson och hans vapendragare låtsas som att invandringen både har varit och är oreglerad”.
Andra debattörer har riktat kritik mot samma formulering och den kunde ha varit bättre. För visst har invandringen - asylmottagandet och arbetskraftsinvandringen - hela tiden varit reglerad och den var det också under 2016.

Det fanns regler, men däremot var Sverige 2016 på väg att helt tappa kontrollen över situationen. Mottagandet höll på att haverera både vad gäller rättssäkerhet och att kunna erbjuda anständiga förhållanden för dem som hade asylskäl. Det hjälper knappast att man har lagar och regler om man inte har resurser att följa upp dem. Utan fungerande gränskontroller har man heller ingen asylpolitik och förr eller senare måste de återupprättas. Ett viktigt skäl till det kaos som uppstod var att EU:s gränspolitik och asylpolitik hade klappat ihop.

Så över till slafset i DN-ledaren. ”Flest arbetskraftsinvandrare återfinns enligt statistiken i kvalificerade bristyrken. Att kasta ut dem skulle kapa arbetslösheten med en tjugondel…”
LO-ledningen
Men LO-ledningen skriver ingenstans att man vill sätta stopp för arbetskraftsimporten till kvalificerade bristyrken. Än mindre slänga ut några som redan har jobb här. Det är bara att läsa innantill. För övrigt skulle det inte minska någon som helst arbetslöshet att kasta ut dem, eftersom arbetskraften inte finns att tillgå.

”Arbetskraftsinvandringen måste styras till branscher med arbetskraftsbrist”, anser LO och vill se en annan reglering än den som idag gäller, så att det inte ska vara möjligt att ta in arbetskraft till branscher och yrken där det inte råder arbetskraftsbrist eller där behoven snabbt kan avhjälpas med de hundratusentals arbetslösa, flyktingar och andra, som redan finns här. En mycket rimlig ståndpunkt.

Den alltför liberala arbetsmarknadspolitiken öppnar för lönedumpning och försämrade arbetsvillkor, vilket DN inte har några problem med. Och naturligtvis vill DN därför heller inte se någon Lex Laval, d v s en lagstiftning som stärker möjligheterna för facket att upprätthålla kollektivavtal och vettiga arbetsvillkor också för utstationerad arbetskraft.

DN oroas för att det i så fall kan bli ”bekymmer för europeiska företag särskilt i byggsektorn”. Däremot är ledarskribenten inte särskilt bekymrad över att det i flera branscher, byggsektorn är bara en av dem, har skapats ett formligt arbetsmarknadsmoras med osund konkurrens och där migrantarbetare, papperslösa och arbetslösa i största allmänhet utnyttjas på ett skamligt sätt.

Ledaren når sin absoluta slafshöjdpunkt, när den ska förklara varför också invandrad arbetskraft till icke bristyrken är väldigt bra för folkhushållet. ”Råvarorna som en arbetskraftsinvandrad kock tillagar måste ju köras ut till restaurangen av någon”. Och då får ju någon som kör den bilen jobb.
Frågan inställer sig omedelbart; Om man istället anställde en arbetslös kock som redan fanns i Sverige, skulle då inte råvarorna behöva köras ut? 

söndag 18 december 2016

Fredrik den gode?

Det har förts och förs en livlig diskussion om Fredrik Reinfeldts politiska eftermäle. Främst inom Moderaterna, som liksom andra partier, pressade av krisen i flyktingmottagandet hösten 2015, har lagt om sin flyktingpolitik.

Egentligen handlar det om något större än Fredrik Reinfeldt och Moderaterna, men låt oss börja där.

Moderaternas tapp av väljare till Sverigedemokraterna har varit stort och någon återhämtning är inte i sikte. Det bekräftas i de senaste opinionsmätningarna. Fredrik Reinfeldt och de numera gamla, "nya Moderaterna", den liberala flyktingpolitiken och uppgörelsen med Miljöpartiet har utsatts för hård kritik. Fredrik Reinfeldt har mest fått stöd av personer utanför sitt eget parti, av andra liberaler och också av vänsterdebattörer.

I ett sommartal i valrörelsen 2014 formulerade Reinfeldt sitt numera berömda budskap, att "svenska folket" skulle "ha tålamod och öppna sina hjärtan för de utsatta vi ser runtom i världen". Ett modigt och varmt budskap. Sverige skulle inte tveka om fortsatt generös öppenhet för flyktingar och invandring.

Men hur var det då med Fredrik Reinfeldts öppna hjärta under de nästan åtta år han regerade Sverige? Under de åren genomförde högeralliansen skattesänkningar på i runda tal 140 miljarder. Man bedrev en omvänd Robin Hood-politik, man tog från de fattiga och gav till de rika. Höginkomsttagare och välbeställd medelklass gynnades medan lågavlönade, sjuka, arbetslösa och pensionärer missgynnades. Välfärden underminerades och arbetsmarknadspolitiken avrustades. Det är inte svårt att uppfatta högeralliansens politik som direkt hjärtlös.

I juni 2014, någon månad innan Reinfeldt i valrörelsens inledning gjorde sina utspel om öppna hjärtan, berättade Konjunkturinstitutet (KI) att Sverige behövde genomföra skattehöjningar på 120 miljarder fram till 2018 enbart för att bibehålla kvaliteten på vård, omsorg och samhällsservice och samtidigt klara överskottsmålet. Om flyktingströmmen ökade, vilket den skulle komma att göra på ett dramatiskt sätt under 2015, skulle det krävas ännu större skattehöjningar för att finansiera kostnaderna på kort sikt för att på ett rimligt sätt klara flyktingmottagandet. På lång sikt behöver naturligtvis inte fler svenskar bli en "kostnad", givet att man klarar integrationen av nyanlända på ett bra sätt.

Facit av åtta år med Reinfeldt-regeringen blev emellertid att BNP per capita minskade, vilket innebär att var och en i genomsnitt hade lite mindre att leva för än när Reinfeldt tillträdde. Detta i kombination med den fördelningspolitik som bedrivits innebär att medan många i toppen och i mitten av inkomstpyramiden fått det mycket bättre, så hade många i botten fått det mycket sämre. Till dem som hade fått det sämre hörde i hög grad de som invandrat som flyktingar under senare år men också många andra. Och i den gruppen var och är arbetslösheten väsentligt högre än i hela befolkningen. Integrationen hade misslyckats. Klyftorna hade vuxit och växer och med dem konflikterna och jordmånen för Sverigedemokraterna.

Var fanns det öppna hjärtat i den politik som Reinfeldt anförde under de åtta åren han regerade? Vad hände faktiskt med de redan relativt fattiga, de sjuka och de arbetslösa? Är det någon som tror att Reinfeldts fördelningspolitik gjorde det lättare för tidigare anlända svenskar att öppna sina hjärtan för fler nyanlända?

Vad var och är då, vid sidan av skattesänkningspolitiken, Moderaternas och högeralliansens recept för att nyanlända ska kunna integreras och arbetslösa ska få jobb och försörjning? Jo, "det måste bli billigare att anställa". Jag vet inte hur många gånger jag hört Fredrik Reinfeldt och Anders Borg upprepa detta mantra i riksdagsdebatterna. Med andra ord, lönerna måste sänkas. Vilket alltså egentligen var och är högerns receptet för att hantera arbetslöshet och fattigdom i största allmänhet, inte specifikt för att klara integrationen av nyanlända.

Men för att välfärden ska kunna bibehållas på sikt måste de tillkommande jobben vara i genomsnitt minst lika välbetalda och lika produktiva som de "gamla" jobben.

Skälet för att ta emot flyktingar är inte ekonomiskt,  utan humanitärt, d v s det är rimligt att det åtminstone i det korta perspektivet innebär uppoffringar att hjälpa människor som flyr krig och förtryck. Och flyktingmottagande eller arbetskraftsinvandring genererar inte automatiskt ökat välstånd. Det beror alldeles på, på vilka villkor det sker .

Om man kombinerar ett stort flyktingmottagande med skattesänkningar, nedrustning av välfärden - och ett finanspolitiskt överskottsmål - är misslyckandet garanterat. Om nyanlända mest erbjuds arbetslöshet och låglönejobb då kommer inte välfärden på sikt att kunna upprätthållas. Och då kommer lönerna för redan tidigare lågavlönade att tryckas ner ännu en bit.
Och om det är de relativt sett fattigaste som tvingas betala för flyktingmottagning och arbetskraftsinvandring med sämre samhällsservice, sämre löner och sämre pensioner, då kommer stödet för flyktingmottagandet att svikta.

En generös flyktingpolitik måste kombineras med rättvis fördelning och en radikal investeringspolitik. Det är helt nödvändigt inte bara att höja skatter, utan framför allt att låna för att finansiera investeringar i humankapitalet, d v s för att utbilda och snabbt göra dem som anländer anställningsbara i främst andra jobb än "enkla" låglönejobb.

Fredrik Reinfeldt uppmanade folket att ”öppna sina hjärtan”. Och senare i en efterföljande artikel berättade han hur han, när han flög över Sverige och såg alla obebodda slätter och skogar, kunde notera "att det finns plats för många fler på vår plats på jorden". Men hans egen politik hade inneburit att de minst bemedlade kommunerna och medborgarna hade burit flyktingpolitiken. Det var de fattigaste i Sverige som hade tvingats öppna sina hjärtan.

Sverige kan ta emot många flyktingar, men inte hur många som helst. Gränsen är inte främst ekonomisk, den är politisk. Det handlar om att det måste finnas ett brett stöd för flyktingpolitiken. Och det förutsätter i sin tur att kostnaderna betalas solidariskt och att integrationen fungerar.

Det hör till bilden att för marknadsliberaler som Fredrik Reinfeldt är politikens och välfärdens nedmontering ett mindre problem än för socialdemokrater. Om det inte rent av är en framgång. Jag är ganska övertygad om att Fredrik Reinfeldt fortfarande i grund och botten när samma vision som när han som ungmoderat skrev Det sovande folket. "De nya Moderaterna" innebar en politisk make over, där den mest utmanande nyliberala retoriken lades åt sidan eller gömdes undan. Föregångaren Bo Lundgren talade högt om att göra dramatiska skattesänkningar. Fredrik Reinfeldt sa inget, men fick möjlighet att göra det.


I Fredrik Reinfeldts huvud skorrar det inte falskt när han avrustar välfärden och banar väg för vidgade sociala klyftor samtidigt som han ber oss öppna våra hjärtan eller när han konstaterar att det finns stora ytor att bo på i Sverige. En stor migration till Sverige, kombinerad med sänkta löner, skattesänkningar och välfärdens uttunning, kan rent av bana väg för högerprojektet; ett marknadssamhälle där vi, så gott vi kan, själva måste ta ansvaret för vår välfärd med hjälp av privata försäkringar. 

måndag 12 december 2016

Ett efterlängtat lagförslag

Så kom då det efterlängtade beskedetRegeringen lägger fram ett lagförslag som ska riva upp ”Lex Laval”. Det ska bli lättare för facket att ta till stridsåtgärder för att hävda anständiga löner och bra arbetsförhållanden för alla som arbetar i Sverige.
Bakgrunden är att EU-domstolen i ett utslag 2007 till förmån för byggföretaget Laval gjorde det svårt att hävda löne- och anställningsvillkoren i kollektivavtal.

Jag röstade ja till medlemskap i EU i folkomröstningen 1994. En av de kritiska punkterna för mitt ställningstagande var att det måste vara möjligt att försvara och bevara den svenska arbetsmarknadsmodellen. Detta bedyrades från Ja-sidans ledande socialdemokrater, fackliga experter och Bryssel. Vi som oroade oss kunde vara lugna. Och vi lät oss lugnas och övertygas. Jag försäkrade själv i mer än en debatt att den svenska arbetsmarknadsmodellen på intet sätt var hotad.  
Men EU-domstolens utslag 2007 blev till ett slag i ansiktet på alla oss, inte minst de i facket, som hade haft goda skäl att tolka utfästelserna från EU och Bryssel som garantier. 

Själv drog jag tillsammans med några andra i den socialdemokratiska riksdagsgruppen den slutsatsen, när Lissabonfördraget något år senare skulle ratificeras, att vi borde vägra ratificera om inte Bryssel gav oss undantag från Lavaldomen och garantier att kollektivavtalen skulle kunna hävdas enligt svensk modell och tradition. Jag är fortfarande fullt och fast övertygad om att vi skulle ha fått sådana garantier/undantag, bland annat eftersom vi hade haft mycket goda skäl att tro, innan EU-domstolens dom, att vi redan hade sådana garantier och att detta för väldigt många utgjort en viktig förutsättning för ett ja till medlemskap.

Den 3 mars 1998 skrev jag tillsammans med riksdagskollegan Morgan Johansson ett inlägg på DN Debatt ”S måste säga nej till EU-fördraget”. 
"Vaxholmsfallet är ett solklart exempel på ett område - konflikträtten - där EG-domstolen lagt sig i på ett sätt som nog ingen på den socialdemokratiska ja-sidan hade väntat sig. Det är inte vilken fråga som helst: det är en grundbult i socialdemokratisk politik och i den svenska arbetsmarknadsmodellen. Fackets möjligheter att vidta stridsåtgärder för att få ett företag att skriva kollektivavtal begränsas… Därmed öppnas Sverige upp för låglönekonkurrens och social dumpning…Vi socialdemokrater måste bli mycket mer ifrågasättande till det EU gör. Vi bör ställa som villkor att Vaxholmsfrågan ska lösas på ett för oss acceptabelt sätt och vägra ratificera EU-fördraget så länge detta inte skett.”

Efter långa och intensiva diskussioner i riksdagsgruppen, extrasammanträden och medverkan av LO-ordföranden Vanja Lundby Wedin, bestämde sig gruppen ändå för att säga ja till Lissabonfördraget, utan att Lavalfrågan fått någon godtagbar lösning. Jag och några andra ledamöter reserverade oss mot beslutet och åtta socialdemokrater lade ner sina röster, när omröstningen skedde i riksdagen den 20 november 2008.
Nu, drygt åtta år senare och efter diverse utredande tar regeringen steg för att baxa tillbaka konflikträtten och stärka fackföreningsrörelsens möjligheter att hävda lika lön för lika arbete och förhindra fortsatt lönedumpning. 
Det är utmärkt. Bättre sent än aldrig. 

söndag 4 december 2016

Därför är jag stolt svensk

En nationalistisk våg drar fram över världen och Sverige har fått sin beskärda del av politiker som vädjar till nationalistiska känslor; ”I Sverige måste svenska värderingar gälla”
Men vad är svenska värderingar, finns det sådana? Jag tror inte det.

Det som då och då gjort att jag känt mig stolt över att vara svensk är, till att börja med, definitivt inte olika hjältekonungar som under 1600 och 1700-talen, plundrade och hade ihjäl både svenskar och andra européer. 
Det som gör att det kan kännas varmt i hjärttrakten, när jag ser den blågula flaggan hissas, är det moderna Sverige. Det samhälle som brukar kallas den svenska modellen och som grundats på demokratiska värderingar och alla människors lika värde, på strävan till jämlikhet och jämställdhet, solidaritet och rättvisa. 

Jag minns när jag för mer än 20 år sedan mötte sydafrikanska gruvarbetare i en av landets guldgruvor, och deras fackliga företrädare med lysande ögon talade om Sverige, vår samhällsmodell och den solidaritet vi visat dem. 
Jag minns när den internationella sekreteraren i Unite Here, en facklig organisation för serviceanställda, vid ett besök i USA vinkade av vår lilla delegation med uppmaningen; ”Vad ni än gör, ge inte upp er samhällsmodell, för då har vi inget exempel att peka på”. 
Då kände jag mig stolt över att vara svensk och över våra ”svenska” värderingar. Som naturligtvis inte är svenska.

Nu drar alltså en våg av nationalism fram över världen och här hemma talas om vikten av att sluta upp bakom svenska värderingar. Jag har inte förstått vilka de är. Demokratiska värderingar är inte särskilt svenska. ”Den svenska modellen” kan lika gärna kallas nordisk och värderingarna som omger den är snarast universella, vilket inte innebär att de omfattas av alla, men att det överallt i världen finns människor som omfattar dem och att alla kan vinnas för dem. Det var därför det lyste i ögonen på de fackliga ledarna i guldgruvan i Sydafrika. Det var därför den internationella sekreteraren i Unite Here ville ha det svenska exemplet att peka på i USA.

Dagens Nyheter redovisade idag en undersökning på temat Vad betyder svenska värderingar för dig?. Svarsalternativ fanns inte, svaren var ”öppna” och ett resultat av enkäten är att frågan "möttes av frågetecken".
En tredjedel av de tillfrågade hade ingen aning om vad svenska värderingar är. Var tionde tyckte rentav att begreppet ”saknar mening och är rent nonsens”. Men många svarade ”jämlikhet, allas lika värde”(19 procent), ”västerländska värderingar, demokrati, frihet, mänskliga rättigheter och öppenhet”(13 procent), ”trygghet, rättvisa, solidaritet och välfärd”(8 procent), ”jämställdhet”(8 procent), ”vara hederlig, göra rätt för sig, ärlighet, betala skatt”(8 procent). Det inger, tycker jag, hopp inför framtiden. Men ingen av dessa ”värderingar” kan kallas svenska, demokratiska däremot och några av dem, varför inte, socialdemokratiska.

En våg av nationalism drar fram över Europa och världen. Varför? 
Vi har i några decennier sjungit den fria rörlighetens och globaliseringens lov. När nu alltfler människor vänder sig inåt igen, handlar det om politikens misslyckande. Globaliseringen, såsom den definierats av politiska beslut inspirerade av nyliberala idéer har lett till en maktförskjutning från arbete till kapital, från politik till marknad. 
Och jag är övertygad om att EU:s misslyckande, för ett sådant är det vi ser, beror på att projektet byggdes och vägdes av under de år när nyliberalismen nådde sin högsta bana. Alltför många politiker var fångade i föreställningen att de själva bara var i vägen. Släpper man kapitalet och konkurrensen loss, så kommer de självläkande marknadskrafterna att fixa resten. Nu har vi lärt oss att så fungerar det inte.

Nu vänder sig människor i Europa och världen inåt igen, mot nationen.  Alternativet till fungerande samhällen är inte den fria rörligheten och den stora röran.
De vänder sig inåt därför att det än så länge inte finns några trovärdiga alternativ till nationalstaten. Och de välfärdssamhällen som byggts vilar också på nationalstatens grund. Öppna gränser är en lika stor omöjlighet som stängda gränser.
Dessvärre har inåtvändheten tagit sig nationalistiska uttryck. Det är naturligtvis farligt. Men nationalismen ska inte förväxlas med övertygelsen om att vi behöver fungerande stater. Vi kan inte och kommer inte att ge upp nationalstaten som det viktigaste beslutsrummet.

Svenska värderingar finns inte. Men Sverige som vårt nationella beslutsrum finns, ett rum där vi utövar demokrati och gör politik, där våra rättigheter och skyldigheter möts. Och jag är ganska stolt över de värderingar som i så hög grad under efterkrigstiden präglat Sverige, inte för att värderingarna är svenska, utan för att de är demokratiska och tar sikte på rättvisa och jämlikhet. 

fredag 2 december 2016

Det värsta med Sverigedemokraterna

Det värsta med Sverigedemokraterna är inte att de har ett gäng, som gillar att slåss och vifta med järnrör, eller att partiet har nazistiska anor, som man med varierande framgång försöker vifta bort eller fjärma sig från. Det värsta är heller inte deras syn på flyktingpolitiken. Det allra värsta är att Sverigedemokraterna alltmer uttalat är ett högerparti när det gäller välfärdspolitik och arbetsmarknadspolitik. De blockerar angelägna reformer och stödjer nedrustning av välfärden, de motarbetar ordning och reda på arbetsmarknaden, rimliga upphandlingsregler och krav på kollektivavtal. Det är genom att slå vakt om orättvisorna som de långsiktigt banar väg för sina extrema åsikter på andra områden. Det är här de sår vad de senare vill skörda.

På valnatten 2014 var det politiska etablissemanget i chock. Sverigedemokraternas framgångar var oväntat stora. Själv hade jag ett flertal gånger sagt till mina riksdagskollegor att jag befarade att SD skulle bli Sveriges tredje största parti i valet. Därför att de etablerade partierna alldeles självmant lämnat över i det närmaste all kritisk diskussion om flyktingpolitiken till Sverigedemokraterna, men framför allt därför att klyftorna i Sverige hade vuxit under lång tid. Välfärden hade tillåtits krackelera och tilliten till de etablerade partierna hade undergrävts.

Allt fler gamla och nya svenskar upplevde att samhället, staten och kommunerna inte levde upp till löftena till medborgarna, löften om trygga jobb med rimliga löner, väl fungerande sjukvård, trygghet på ålderdomen och bra och rättvisa pensioner.

Allt fler hamnade i utanförskap, och då menar jag riktigt utanförskap, inte det borgerligt definierade utanförskapet, där människor som har en hygglig sjukersättning eller a-kassa räknas som utanför, när sådana system i själva verket hjälper till att hålla människor innanför.

Alltfler tvingades konkurrera om för få jobb, lågavlönade förstås, på en i flera branscher alltmer kaotisk arbetsmarknad. Alltfler hade tappat tron på politiken och de beprövade partierna. Allt fler av dem röstade på Sverigedemokraterna.

På valnatten 2014 var inte bara de etablerade partierna i chock. Jag minns en företrädare för Feministiskt initiativ som intervjuades i TV på väg hem från valvakan. ”Det viktigaste nu är kampen mot rasismen”, sa hon uppgivet och uppriven. Hennes slutsats var typisk för många andra inom vänstern. Min svensklärare för länge sen skulle ha sagt att det där är ”missuppfattning av ämnet”.

Det viktigaste då, på valnatten, och nu är inte kampen mot rasismen. Visst finns det rasism, och den ska bekämpas när den sticker upp sitt fula tryne. Men de flesta som röstat på Sverigedemokraterna är inte rasister. Några är det, men de allra flesta är ”bara” desillusionerade och utanför, de har tappat tron på politikerna, de har drabbats av växande klyftor, arbetslöshet och välfärdens uttunning.

Det viktigaste är inte kampen mot rasismen utan att stoppa klyvningen av samhället, att minska klyftorna, sätta människor i jobb med rimliga löner och villkor, att leva upp till välfärdslöftet. Klarar man det behöver man inte bekymra sig så mycket om järnrör och växande rasism. Då stoppar man tillflödet av sympatisörer och väljare. Klarar man det inte, kan man däremot snart stå där och försöka stämma i ån. Och då kan rasisterna både bli fler och riktigt många.

Igår kom SCBs stora mätning av valsympatierna. Det hördes ett och annat glatt utrop från vänster. De rödgröna ökar ju sitt försprång till ”Alliansen”. Men det finns ett stort krux. Sverigedemokraterna är ett tydligt högerparti, som blockerar socialdemokratisk politik och stödjer de andra högerpartierna när det gäller välfärdspolitik och arbetsmarknadspolitik. De är därmed en garant för fortsatt växande ojämlikhet och klyvning av Sverige. De står bakom en politik som fortsatt undergräver förtroendet för politiken och politikerna och som långsiktigt gynnar deras egen väljarrekrytering.

Det viktigaste nu är att söka stöd för en radikal, jämlikhetsinriktad socialdemokratisk politik. Alternativen måste bli tydliga. Bara så kan välfärden räddas och det högerextrema Sverigedemokraterna stoppas.