Det värsta med Sverigedemokraterna

Det värsta med Sverigedemokraterna är inte att de har ett gäng, som gillar att slåss och vifta med järnrör, eller att partiet har nazistiska anor, som man med varierande framgång försöker vifta bort eller fjärma sig från. Det värsta är heller inte deras syn på flyktingpolitiken. Det allra värsta är att Sverigedemokraterna alltmer uttalat är ett högerparti när det gäller välfärdspolitik och arbetsmarknadspolitik. De blockerar angelägna reformer och stödjer nedrustning av välfärden, de motarbetar ordning och reda på arbetsmarknaden, rimliga upphandlingsregler och krav på kollektivavtal. Det är genom att slå vakt om orättvisorna som de långsiktigt banar väg för sina extrema åsikter på andra områden. Det är här de sår vad de senare vill skörda.

På valnatten 2014 var det politiska etablissemanget i chock. Sverigedemokraternas framgångar var oväntat stora. Själv hade jag ett flertal gånger sagt till mina riksdagskollegor att jag befarade att SD skulle bli Sveriges tredje största parti i valet. Därför att de etablerade partierna alldeles självmant lämnat över i det närmaste all kritisk diskussion om flyktingpolitiken till Sverigedemokraterna, men framför allt därför att klyftorna i Sverige hade vuxit under lång tid. Välfärden hade tillåtits krackelera och tilliten till de etablerade partierna hade undergrävts.

Allt fler gamla och nya svenskar upplevde att samhället, staten och kommunerna inte levde upp till löftena till medborgarna, löften om trygga jobb med rimliga löner, väl fungerande sjukvård, trygghet på ålderdomen och bra och rättvisa pensioner.

Allt fler hamnade i utanförskap, och då menar jag riktigt utanförskap, inte det borgerligt definierade utanförskapet, där människor som har en hygglig sjukersättning eller a-kassa räknas som utanför, när sådana system i själva verket hjälper till att hålla människor innanför.

Alltfler tvingades konkurrera om för få jobb, lågavlönade förstås, på en i flera branscher alltmer kaotisk arbetsmarknad. Alltfler hade tappat tron på politiken och de beprövade partierna. Allt fler av dem röstade på Sverigedemokraterna.

På valnatten 2014 var inte bara de etablerade partierna i chock. Jag minns en företrädare för Feministiskt initiativ som intervjuades i TV på väg hem från valvakan. ”Det viktigaste nu är kampen mot rasismen”, sa hon uppgivet och uppriven. Hennes slutsats var typisk för många andra inom vänstern. Min svensklärare för länge sen skulle ha sagt att det där är ”missuppfattning av ämnet”.

Det viktigaste då, på valnatten, och nu är inte kampen mot rasismen. Visst finns det rasism, och den ska bekämpas när den sticker upp sitt fula tryne. Men de flesta som röstat på Sverigedemokraterna är inte rasister. Några är det, men de allra flesta är ”bara” desillusionerade och utanför, de har tappat tron på politikerna, de har drabbats av växande klyftor, arbetslöshet och välfärdens uttunning.

Det viktigaste är inte kampen mot rasismen utan att stoppa klyvningen av samhället, att minska klyftorna, sätta människor i jobb med rimliga löner och villkor, att leva upp till välfärdslöftet. Klarar man det behöver man inte bekymra sig så mycket om järnrör och växande rasism. Då stoppar man tillflödet av sympatisörer och väljare. Klarar man det inte, kan man däremot snart stå där och försöka stämma i ån. Och då kan rasisterna både bli fler och riktigt många.

Igår kom SCBs stora mätning av valsympatierna. Det hördes ett och annat glatt utrop från vänster. De rödgröna ökar ju sitt försprång till ”Alliansen”. Men det finns ett stort krux. Sverigedemokraterna är ett tydligt högerparti, som blockerar socialdemokratisk politik och stödjer de andra högerpartierna när det gäller välfärdspolitik och arbetsmarknadspolitik. De är därmed en garant för fortsatt växande ojämlikhet och klyvning av Sverige. De står bakom en politik som fortsatt undergräver förtroendet för politiken och politikerna och som långsiktigt gynnar deras egen väljarrekrytering.

Det viktigaste nu är att söka stöd för en radikal, jämlikhetsinriktad socialdemokratisk politik. Alternativen måste bli tydliga. Bara så kan välfärden räddas och det högerextrema Sverigedemokraterna stoppas. 

Hur fick SD makt?

På valnatten, när det stod klart att Sverigedemokraterna var ensamt parti om att kunna utropa sig till segerherrar, hördes besvikna kommentarer från personer någonstans till vänster, som lät så här; ”Det viktigaste nu är att bekämpa rasisterna!”

Det var rätt dumt sagt, tycker jag. Det viktigaste nu är att bekämpa massarbetslösheten, de allt djupare klyftorna och det växande utanförskapet. Och då menar jag det riktiga utanförskapet, inte det som de borgerliga partierna kallar utanförskap och som dessvärre de flesta politiska journalister har anammat som begrepp.

Det är med jämlikhetspolitik som Sverigedemokraterna kan stoppas.

Dan Andersson, tidigare chefekonom på LO, har skrivit en bok med titeln ”Så fick Sverigedemokraterna makt” (Hjalmarsson och Högberg). Det är en mycket läsvärd och viktig bok.

Enligt Dan Andersson beror Sverigedemokraternas framfart för det första på den hårdnande ”konkurrensen om knappa resurser, som jobb”, och på ”ekonomisk marginalisering”. Till de knappa resurserna hör, förutom jobben, också utbildning, vård, omsorg och fungerande arbetsmarknadspolitik. Välfärdstjänsterna är hårt ansträngda inte minst som ett resultat av alliansens politik under åtta år.

De som drabbats av den hårdnande konkurrensen om knappa resurser är väljare med låga inkomster och okvalificerade arbeten, väjare som har fått sänkta inkomster eller ersättningar, som saknar arbete eller inte kan arbeta. Väljare som inte kan kompensera sig på marknaden genom att köpa privata alternativ, när samhället drar sig tillbaka.

Fredrik Reinfeldts berömda yttrande om att ”vi måste öppna våra hjärtan” är ohyggligt cyniskt, eftersom det är han och högeralliansen som tvingat arbetslösa, sjukskrivna och pensionärer att betala för de rundhänta skattesänkningarna och som därmed knuffat ut allt fler i utanförskap.

Det är redan hårt pressade grupper som tvingats ”öppna sina hjärtan”, inte Reinfeldts klasskamrater. Och det är kommuner, där konkurrensen om resurserna är som allra hårdast, som tagit det största ansvaret för flyktingmottagningen, inte moderatkommunerna.

Det brukar framhållas att den viktigaste gemensamma nämnaren för Sverigedemokraternas väljare är att de har kort utbildning. Det betyder inte att de är dummare än andra, det betyder att det framför allt är personer med svag ställning på en redan svag arbetsmarknad som möter och fruktar konkurrensen från nyanlända svenskar. Det är framför allt här Sverigedemokraterna rekryterar sina väljare. 

De väljer inte Sverigedemokraterna för att de är rasister, även om rasister finns och även om det växande utanförskapet kan göra att fler blir det, utan för att de är alltmer utsatta och för att samhället inte längre lever upp till det kontrakt man avtalat om med sina medborgare.

Sverigedemokraternas framgångar förklaras också av det som Dan Andersson kallar ”förändringar i utbudet av politik”, vilket förstås hänger ihop med resursbristen. Det betyder i klartext att alternativen har blivit suddigare. Avsaknaden av tydliga konfliktlinjer och tydliga motstående berättelser har banat väg för högerpopulismen. 

Politiken har avpolitiserats. De båda huvudalternativen, ”alliansen” och Socialdemokraterna, framstår som ganska lika, framför allt för de grupper som tagit mest stryk under alliansperioden. Därmed banas väg för högerpopulismen.

Det hör till bilden att Sverigedemokraternas väljare är de som i minst utsträckning ”identifierar” sig med det parti de röstat på, vilket naturligtvis tyder på att många helst skulle rösta på andra partier om andra partier hade en berättelse som tydde på att de på allvar brydde sig. 

Det viktigaste nu är inte kampen mot rasismen. Det viktigaste är att göra alternativen tydliga, att skapa jobb och att stärka välfärden. Då förlorar Sverigedemokraterna sin makt