Hur fick SD makt?

På valnatten, när det stod klart att Sverigedemokraterna var ensamt parti om att kunna utropa sig till segerherrar, hördes besvikna kommentarer från personer någonstans till vänster, som lät så här; ”Det viktigaste nu är att bekämpa rasisterna!”

Det var rätt dumt sagt, tycker jag. Det viktigaste nu är att bekämpa massarbetslösheten, de allt djupare klyftorna och det växande utanförskapet. Och då menar jag det riktiga utanförskapet, inte det som de borgerliga partierna kallar utanförskap och som dessvärre de flesta politiska journalister har anammat som begrepp.

Det är med jämlikhetspolitik som Sverigedemokraterna kan stoppas.

Dan Andersson, tidigare chefekonom på LO, har skrivit en bok med titeln ”Så fick Sverigedemokraterna makt” (Hjalmarsson och Högberg). Det är en mycket läsvärd och viktig bok.

Enligt Dan Andersson beror Sverigedemokraternas framfart för det första på den hårdnande ”konkurrensen om knappa resurser, som jobb”, och på ”ekonomisk marginalisering”. Till de knappa resurserna hör, förutom jobben, också utbildning, vård, omsorg och fungerande arbetsmarknadspolitik. Välfärdstjänsterna är hårt ansträngda inte minst som ett resultat av alliansens politik under åtta år.

De som drabbats av den hårdnande konkurrensen om knappa resurser är väljare med låga inkomster och okvalificerade arbeten, väjare som har fått sänkta inkomster eller ersättningar, som saknar arbete eller inte kan arbeta. Väljare som inte kan kompensera sig på marknaden genom att köpa privata alternativ, när samhället drar sig tillbaka.

Fredrik Reinfeldts berömda yttrande om att ”vi måste öppna våra hjärtan” är ohyggligt cyniskt, eftersom det är han och högeralliansen som tvingat arbetslösa, sjukskrivna och pensionärer att betala för de rundhänta skattesänkningarna och som därmed knuffat ut allt fler i utanförskap.

Det är redan hårt pressade grupper som tvingats ”öppna sina hjärtan”, inte Reinfeldts klasskamrater. Och det är kommuner, där konkurrensen om resurserna är som allra hårdast, som tagit det största ansvaret för flyktingmottagningen, inte moderatkommunerna.

Det brukar framhållas att den viktigaste gemensamma nämnaren för Sverigedemokraternas väljare är att de har kort utbildning. Det betyder inte att de är dummare än andra, det betyder att det framför allt är personer med svag ställning på en redan svag arbetsmarknad som möter och fruktar konkurrensen från nyanlända svenskar. Det är framför allt här Sverigedemokraterna rekryterar sina väljare. 

De väljer inte Sverigedemokraterna för att de är rasister, även om rasister finns och även om det växande utanförskapet kan göra att fler blir det, utan för att de är alltmer utsatta och för att samhället inte längre lever upp till det kontrakt man avtalat om med sina medborgare.

Sverigedemokraternas framgångar förklaras också av det som Dan Andersson kallar ”förändringar i utbudet av politik”, vilket förstås hänger ihop med resursbristen. Det betyder i klartext att alternativen har blivit suddigare. Avsaknaden av tydliga konfliktlinjer och tydliga motstående berättelser har banat väg för högerpopulismen. 

Politiken har avpolitiserats. De båda huvudalternativen, ”alliansen” och Socialdemokraterna, framstår som ganska lika, framför allt för de grupper som tagit mest stryk under alliansperioden. Därmed banas väg för högerpopulismen.

Det hör till bilden att Sverigedemokraternas väljare är de som i minst utsträckning ”identifierar” sig med det parti de röstat på, vilket naturligtvis tyder på att många helst skulle rösta på andra partier om andra partier hade en berättelse som tydde på att de på allvar brydde sig. 

Det viktigaste nu är inte kampen mot rasismen. Det viktigaste är att göra alternativen tydliga, att skapa jobb och att stärka välfärden. Då förlorar Sverigedemokraterna sin makt