Kapitalismens pris - socialdemokratins kris!

Taskiga opinionssiffror i morse. Igen.

Själv har jag tillbringat fem timmar i EU-nämnden. Ministrarna har kommit och gått. Det gör ministrar.

Jag noterar att den europeiska krisen nu oftast - i varje fall i den nära 10 centimeter tjocka högen med handlingar till nämnden - kallas för ”skuldkrisen”.

Inte finanskrisen, fast den egentligen ytterst beror på en galopperande privat skuldsättning, som pumpats upp av avreglerade banker och kreditinstitut.

Den kallas heller inte eurokrisen, trots att en viktig del av förklaringen handlar om att detta valutaprojekt är feltänkt och inte fungerar.

Krisen kallas istället skuldkris. Meningen är att vi skall tro att det stora problemet är ansvarslösa politiker (man vet ju hur greker och italienare är) som beviljat medborgarna och sig själva alltför bra offentlig service och alltför rundhänta löner och pensioner. Och att den krisen bara kan lösas med åtstramning som innebär att ännu fler måste bli arbetslösa, trots att redan så många är just arbetslösa.

Beskedet från Europas högerpolitiker är att vi har blivit så fattiga att vi måste arbeta mindre.

Men krisen är en finanssektorkris och en jobbkris. Och skall man använda ett numera ovanligt språkbruk, så är den en kris för kapitalismen. Det är kris för den idén, som dominerat det politiska tänkandet i sådär en 30 år, att politiken skall lägga sig i så lite som möjligt och att marknaden och de fria vinstintressena ordnar allt till det bästa.

Jag erinrar mig en artikel som skrevs på 70-talet, jag minns nu inte av vem, där rubriken var ”Kapitalismens pris – socialdemokratins kris”. Den tål att tänka på.

Borg vinner pris

Anders Borg har av Financial Times korats till Europas bäste finansminister.
Skall man gratulera eller gråta?
Ja, för det första måste man konstatera att konkurrensen inte är mördande. Men visst har han fina nyckeltal att visa upp, i varje fall om man håller sig till dem som ingår i den så kallade stabilitetspakten, som budgetunderskott och statsskuld.

Men om man tittar på vad som händer i den omtalade verkligheten blir bilden mera dyster. Massarbetslöshet som består, eftersatta investeringar i vägar, järnvägar och utbildning, en sjukvård och skola som brottas med växande problem.
Den svenska modellen - en gång världsberömd och ett föredöme för politiker med välfärdsambitioner jorden runt - håller på att slås sönder och samman.

Borg och den borgerliga regeringen ärvde Europas bästa statsfinanser av den socialdemokratiska regeringen. De valde att sänka skatterna med 100 miljarder och låta Sverige långsamt förfalla.

Jag kan heller inte låta bli att lyfta fram ett annat tungt skäl till att Sveriges makroekonomiska nyckeltal (bortsett från de viktigaste, de som rör jobben) är så fina: Sverige har inte euron som valuta.
Det rår Borg heller inte för.
Men nu prisas han alltså. Och okej det känns väl lite trist att vara så sur. Men faktum är att Sverige måste kunna mycket bättre.

Fortsätter leka marknad

Socialdemokraterna i Region Skåne föreslår i sin skuggbudget att landstingsskatten skall höjas för att avhjälpa stora problem i sjukvården. Den styrande så kallade femklövern, de borgerliga partierna och miljöpartiet, bemöter detta med två argument i ett debattinlägg i Sydsvenskan. För det första att en skattehöjning skulle drabba låginkomsttagare hårt. För det andra att det är "vanskligt" att höja skatten "i ett kärvt ekonomiskt läge".


Det första argumentet framstår förstås som hyckleri. När hörde vi nämnda partier argumentera för en kraftfull och rättvis fördelningspolitik och progressiv skatt?
Det andra argumentet är alltså att det nu är konjunkturpolitiskt olämpligt med höjd skatt.

Men snälla ni, sköt det ni ska, det vill säga att leverera en bra sjukvård, och låta andra sköta finanspolitik och stabiliseringspolitik. Det ska Region Skåne inte syssla med. En annan sak är att inte heller Anders Borg, som borde göra det, gör det. Och att han och alliansen bedriver en usel fördelningspolitik.

Men istället för att ta itu med bristerna i sjukvården, fortsätter de borgerliga och Miljöpartiet att leka marknad på ett område där det inte passar sig och lovar att skåningarna ska kunna göra "smarta val" inom vården.
Fler Carema-skandaler lär vänta oss.

Beskatta "finansindustrin"!

Efter hårda förhandlingar har nu ministerrådet och EU-parlamentet enats om EU-budgeten för 2012. Sveriges EU-avgift blir lägre än vad regeringen budgeterat med.

Så långt allt väl, men nu pågår också diskussionen om nästa flerårsbudget, den som omfattar åren 2014-2020.

Och spänningen finns kvar mellan å ena sidan parlamentet och kommissionen, som vill att budgeten växer, och å andra sidan medlemsländerna, där de flesta vill hålla igen.

Båda sidor lutar sina uppfattningar mot den pågående europeiska krisen.

De expansivt inriktade resonerar så, att just därför att det är kris måste EU kunna visa på europeiska mervärden och vad unionen är bra för. Och vad gäller nästa flerårsbudget så måste man väl tro att krisen är över när budgeten börjar gälla.

De återhållsamma menar att det inte går att få gehör för en utgiftsexpansion i EU och höjda avgifter när så många länder samtidigt drabbas av tuffa ”sparprogram”. Och för övrigt måste EU klara att bevisa sitt mervärde utan att budgeten expanderar.



Själv tillhör jag de återhållsamma och i Sveriges riksdag råder stor enighet, faktiskt mellan samtliga partier, om den svenska grundhållningen.

Den kommande flerårsbudgeten (MFF) måste vara restriktiv, ja innebära en real frysning av utgifterna. Resurser för att göra nödvändiga satsningar som skapar europeiska mervärden måste frigöras genom att man omprioriterar och drar ner på jordbrukssubventionerna. Budgeten måste moderniseras.

Vi vill heller inte se en utveckling där EU får beskattningsrätt. Det är ett skäl till att samtliga partier avvisar de idéer som kommissionen presenterat och som går ut på att bygga ut EU:s "egna medel" med hjälp av bland annat en skatt på finansiella transaktioner.

När det gäller transaktionsskatten går dock partiernas uppfattningar isär. Medan de borgerliga och Sverigedemokraterna helt avvisar idén om en transaktionsskatt är Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet öppna för att pröva sådana förslag. Villkoret är dock att det inte får vara ett sätt att bygga ut EU:s egna medel, pengarna skall gå till respektive land.



Finanssektorn är underbeskattad. En ökad beskattning motiveras med att banker och finansmarknadsinstitut måste betala för vad de själva ställer till med och att de måste bidra till det allmänna i största allmänhet.

Syftet med just en transaktionskatt, bland annat såsom EU-kommissionen skissat den, är också att begränsa handel som är osund eller rentav skadlig för samhällsekonomin.



Regeringen och Anders Borg lutar gärna sitt motstånd mot skatten mot EU-kommissionens egna beräkningar av hur en skatt skulle dämpa tillväxten.

Men det handlar knappast om fakta som sparkar. I bästa fall sprattlar de lite.

Vad kalkylen inte alls tar hänsyn till är de långsiktiga positiva effekterna av en mindre nervös och bättre fungerande finansmarknad. Priset för de återkommande chockerna är ju oerhört högt.

Vad kommissionens kalkyl heller inte tar hänsyn till är att skattemedlen ska användas till nödvändiga investeringar och att skapa jobb. Jobb som är nyttigare och billigare än de som försvinner i finansindustrin.

Vem är vården till för?

Vill man få ett omskakande vittnesmål om vad besparingsivern, privatiseringsvågen och ”valfrihetsreformerna” lett till inom vården bör man se SVT:s dokumentär Florence Karlssons sista resa. Den berättar om ett Sverige där politiken - det gemensamma - håller på att springa ifrån sitt ansvar och istället alltmer lämpar över det på inte sällan förtvivlade anhöriga.
Den berättar om en vård som slagits sönder och fragmentiserats och där patienten är den stora förloraren.

Florence Karlsson är i dokumentären svårt sjuk i cancer. Hennes familj kämpar förgäves för att hon skall få en värdig vård. Men den ena vårdproducenten vet inte vad den andra gör - och vill inte göra det den andra gör, eftersom det avtal man tilldelats på marknadsmässiga grunder inte omfattar Florence Karlssons behov.

Den ena vårdgivaren vägrar ta in henne eftersom de inte anser att hon ännu är döende och eftersom deras avtal med landstinget inte omfattar hennes behov vid den aktuella tidpunkten. Den andre vill eller kan inte göra det eftersom hon är alltför sjuk.

”Utförarna” passerar varandra. Den ene kommer för att vända henne, den andre med mediciner, den tredje och fjärde utför ytterligare andra tjänster.

Det är inte Florence Karlssons behov som styr utan själva upphandlingsmodellen och de ekonomiska intressena.
Jag ser programmet på söndagskvällen. På måndagen står äldreminister Maria Larsson i TV och säger att det är viktigt att det finns en mångfald av ”utförare”, producenter, i vården.
Jag frågar mig för vem då?

För Florence Karlsson?
För alla andra som nu har eller senare i livet behöver samhällets stöd och vårdens omsorger?
Eller för de näringslivs- och vinstintressen som i ett par decennier lagt stor möda på att slå sönder den svenska modellen?

Ut med profitörerna ur vården!

Slag i slag kommer nu rapporterna om gamla som vanvårdas.
Carema heter en av de stora ”vårdgivarna” som i sin jakt på vinster pressar personalen till bristningsgränsen och misshandlar sina ”kunder”. Så kallas ju medborgarna på det nya förfärliga marknadsspråket.

Carema, liksom andra storföretag i branschen, ägnar sig dessutom, som en central del i affärsidén, åt avancerad skatteplanering. Vinsterna slussas via fiffiga lånearrangemang vidare till skatteparadisen.
Denna skattesmitarmodell används flitigt i den privatiserade välfärdssektorn; i den nya ”konkurrensutsatta” apoteksverksamheten, i skolan och i sjukvården.
Och samma upplägg finns naturligtvis inom det privata näringslivet i övrigt.

Finansminister Anders Borg har alltså nu raskt deklarerat att hålen måste täppas till.
Hans agerande följer ett tydligt borgerligt mönster. Först genomför alliansregeringen, driven av fundamentalistisk privatiseringsiver, ogenomtänkta marknadsreformer och sedan, när problemen tornar upp sig, aviserar man en översyn.
Men problemet med investmentbolag som storproducenter i välfärdssektorn kan inte lösas genom att man lappar och lagar på ett i grunden feltänkt system.

Det spelar ingen roll vem som driver äldrevården, skolan eller lasarettet, heter det i högerpropagandan, det viktiga är att värna kvaliteten. Men sådana påståenden är bara aningen klokare än om en bonde skulle säga att han inte har något emot rävar i hönsgården, bara de är vegetarianer.
Utvecklingen inom den tidigare gemensamma välfärdssektorn har under ett par decennier präglats av marknadslösningar och privatiseringar. Starka kapitalistiska intressen har kommit att dominera den politiska dagordningen.

Politiker har köpt idéerna, i många fall därför att de tror att kapitalism är bäst överallt, men också därför att de närt en förhoppning att man genom konkurrensutsättning och olika valfrihetsmodeller skulle kunna komma undan krav på ökade skatteuttag och att stå till svars för dålig verksamhet.
Eftersom medborgarna erbjuds valfrihet, kan de ju själva välja bort det dåliga och välja det som är bra?
Men valfriheten är mest en illusion, inte minst inom äldreomsorg och vård. Hur skall äldre, kanske dementa eller multisjuka människor, kunna välja med hjälp av TV-reklam och glättade reklambroschyrer.

Den väg som nu anträtts pekar i själva verket mot en ny fattighusmodell, där inte bara äldre, utan också sjuka i allmänhet och skolbarn utackorderas till den som vill ha lägst ersättning för att möta deras behov. Och där den som verkligen insisterar på att få det bästa möjliga måste kunna betala själv.

Det är hög tid att dra i bromsen.
Socialdemokratiska politiker måste högt och ljudligt argumentera för gemensamma lösningar och för att välfärdssektorn får tillräckliga resurser.

Det innebär att investmentbolagen måste hållas borta från den skattefinansierade sektorn. Däremot kan och bör kommunerna, inom ramen för ett sammanhållet ansvar för alla medborgares välfärd, där det är lämpligt välja att lägga ut verksamhet på ideella organisationer, kooperativ och lokala företag.

En riktig valfrihet måste etableras. Inte valfrihet för storbolagen att göra vinst och betala så mycket skatt de vill, men ”valfrihet” för medborgarna att få tillgång till välfärdstjänster utifrån sina behov och önskemål.

Det lackar mot jul och frågan måste ställas, vilket som är mest angeläget, att handeln slår nya rekord eller att vi får en äldreomsorg och vård som är värd att kallas välfärd.

Tidigare publicerad i Efter Arbetet den 11 november 2011