Slag i slag kommer nu rapporterna om gamla som vanvårdas.
Carema heter en av de stora ”vårdgivarna” som i sin jakt på vinster pressar personalen till bristningsgränsen och misshandlar sina ”kunder”. Så kallas ju medborgarna på det nya förfärliga marknadsspråket.
Carema, liksom andra storföretag i branschen, ägnar sig dessutom, som en central del i affärsidén, åt avancerad skatteplanering. Vinsterna slussas via fiffiga lånearrangemang vidare till skatteparadisen.
Denna skattesmitarmodell används flitigt i den privatiserade välfärdssektorn; i den nya ”konkurrensutsatta” apoteksverksamheten, i skolan och i sjukvården.
Och samma upplägg finns naturligtvis inom det privata näringslivet i övrigt.
Finansminister Anders Borg har alltså nu raskt deklarerat att hålen måste täppas till.
Hans agerande följer ett tydligt borgerligt mönster. Först genomför alliansregeringen, driven av fundamentalistisk privatiseringsiver, ogenomtänkta marknadsreformer och sedan, när problemen tornar upp sig, aviserar man en översyn.
Men problemet med investmentbolag som storproducenter i välfärdssektorn kan inte lösas genom att man lappar och lagar på ett i grunden feltänkt system.
Det spelar ingen roll vem som driver äldrevården, skolan eller lasarettet, heter det i högerpropagandan, det viktiga är att värna kvaliteten. Men sådana påståenden är bara aningen klokare än om en bonde skulle säga att han inte har något emot rävar i hönsgården, bara de är vegetarianer.
Utvecklingen inom den tidigare gemensamma välfärdssektorn har under ett par decennier präglats av marknadslösningar och privatiseringar. Starka kapitalistiska intressen har kommit att dominera den politiska dagordningen.
Politiker har köpt idéerna, i många fall därför att de tror att kapitalism är bäst överallt, men också därför att de närt en förhoppning att man genom konkurrensutsättning och olika valfrihetsmodeller skulle kunna komma undan krav på ökade skatteuttag och att stå till svars för dålig verksamhet.
Eftersom medborgarna erbjuds valfrihet, kan de ju själva välja bort det dåliga och välja det som är bra?
Men valfriheten är mest en illusion, inte minst inom äldreomsorg och vård. Hur skall äldre, kanske dementa eller multisjuka människor, kunna välja med hjälp av TV-reklam och glättade reklambroschyrer.
Den väg som nu anträtts pekar i själva verket mot en ny fattighusmodell, där inte bara äldre, utan också sjuka i allmänhet och skolbarn utackorderas till den som vill ha lägst ersättning för att möta deras behov. Och där den som verkligen insisterar på att få det bästa möjliga måste kunna betala själv.
Det är hög tid att dra i bromsen.
Socialdemokratiska politiker måste högt och ljudligt argumentera för gemensamma lösningar och för att välfärdssektorn får tillräckliga resurser.
Det innebär att investmentbolagen måste hållas borta från den skattefinansierade sektorn. Däremot kan och bör kommunerna, inom ramen för ett sammanhållet ansvar för alla medborgares välfärd, där det är lämpligt välja att lägga ut verksamhet på ideella organisationer, kooperativ och lokala företag.
En riktig valfrihet måste etableras. Inte valfrihet för storbolagen att göra vinst och betala så mycket skatt de vill, men ”valfrihet” för medborgarna att få tillgång till välfärdstjänster utifrån sina behov och önskemål.
Det lackar mot jul och frågan måste ställas, vilket som är mest angeläget, att handeln slår nya rekord eller att vi får en äldreomsorg och vård som är värd att kallas välfärd.
Tidigare publicerad i Efter Arbetet den 11 november 2011
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar