Vem är vården till för?

Vill man få ett omskakande vittnesmål om vad besparingsivern, privatiseringsvågen och ”valfrihetsreformerna” lett till inom vården bör man se SVT:s dokumentär Florence Karlssons sista resa. Den berättar om ett Sverige där politiken - det gemensamma - håller på att springa ifrån sitt ansvar och istället alltmer lämpar över det på inte sällan förtvivlade anhöriga.
Den berättar om en vård som slagits sönder och fragmentiserats och där patienten är den stora förloraren.

Florence Karlsson är i dokumentären svårt sjuk i cancer. Hennes familj kämpar förgäves för att hon skall få en värdig vård. Men den ena vårdproducenten vet inte vad den andra gör - och vill inte göra det den andra gör, eftersom det avtal man tilldelats på marknadsmässiga grunder inte omfattar Florence Karlssons behov.

Den ena vårdgivaren vägrar ta in henne eftersom de inte anser att hon ännu är döende och eftersom deras avtal med landstinget inte omfattar hennes behov vid den aktuella tidpunkten. Den andre vill eller kan inte göra det eftersom hon är alltför sjuk.

”Utförarna” passerar varandra. Den ene kommer för att vända henne, den andre med mediciner, den tredje och fjärde utför ytterligare andra tjänster.

Det är inte Florence Karlssons behov som styr utan själva upphandlingsmodellen och de ekonomiska intressena.
Jag ser programmet på söndagskvällen. På måndagen står äldreminister Maria Larsson i TV och säger att det är viktigt att det finns en mångfald av ”utförare”, producenter, i vården.
Jag frågar mig för vem då?

För Florence Karlsson?
För alla andra som nu har eller senare i livet behöver samhällets stöd och vårdens omsorger?
Eller för de näringslivs- och vinstintressen som i ett par decennier lagt stor möda på att slå sönder den svenska modellen?