Kapitalismens pris - socialdemokratins kris!

Taskiga opinionssiffror i morse. Igen.

Själv har jag tillbringat fem timmar i EU-nämnden. Ministrarna har kommit och gått. Det gör ministrar.

Jag noterar att den europeiska krisen nu oftast - i varje fall i den nära 10 centimeter tjocka högen med handlingar till nämnden - kallas för ”skuldkrisen”.

Inte finanskrisen, fast den egentligen ytterst beror på en galopperande privat skuldsättning, som pumpats upp av avreglerade banker och kreditinstitut.

Den kallas heller inte eurokrisen, trots att en viktig del av förklaringen handlar om att detta valutaprojekt är feltänkt och inte fungerar.

Krisen kallas istället skuldkris. Meningen är att vi skall tro att det stora problemet är ansvarslösa politiker (man vet ju hur greker och italienare är) som beviljat medborgarna och sig själva alltför bra offentlig service och alltför rundhänta löner och pensioner. Och att den krisen bara kan lösas med åtstramning som innebär att ännu fler måste bli arbetslösa, trots att redan så många är just arbetslösa.

Beskedet från Europas högerpolitiker är att vi har blivit så fattiga att vi måste arbeta mindre.

Men krisen är en finanssektorkris och en jobbkris. Och skall man använda ett numera ovanligt språkbruk, så är den en kris för kapitalismen. Det är kris för den idén, som dominerat det politiska tänkandet i sådär en 30 år, att politiken skall lägga sig i så lite som möjligt och att marknaden och de fria vinstintressena ordnar allt till det bästa.

Jag erinrar mig en artikel som skrevs på 70-talet, jag minns nu inte av vem, där rubriken var ”Kapitalismens pris – socialdemokratins kris”. Den tål att tänka på.