Nej, Brexit och Trump kan inte skyllas på de elaka ryssarna

Internet troll JNL/Wikimedia Commons

Jag har inga illusioner om stormakterna. Det har gång på gång underefterkrigstiden förgripit sig på folkrätten. Med stridsvagnar och bomber har de satt folkviljan ur spel och lagt världen till rätta för sina egna intressen. Deras "underättelsetjänster" har vid sidan av den vanliga agentverksamheten bedrivit så kallad psykologisk krigföring, spridit lögner och manipulerat opinionen.

Jag utgår från att de fortsätter i den andan och att de nu också använder sig av cyberrymdens möjligheter och de sociala medierna. Vi lever i en av nättrollen förhäxad värld och självklart har stormakterna blandat sig med trollen. Men faktum är att också lilla Sverige har pekats ut som aktivister, ja till och med som "kungar" i cyberkriget.

Just nu handlar det mest om vad Putin och Ryssland kan ha gjort för att stötta Donald Trump och fälla Hillary Clinton. Man kan lätt få intrycket att Ryssland är ledande i branschen. Och så är det kanske, men säker är jag inte.

Hur som helst pågår i USA olika utredningar om Rysslands inblandning i det amerikanska presidentvalet. Och nu har också Europa dragits in i diskussionen. Åtskilliga artiklar i amerikanska och europeiska medier har på senare tid handlat om att Ryssland eller i varje fall Rysslandsbaserade nättroll också lagt sig i Brexit-omröstningen i Storbritannien och stimulerat självständighetssträvandena i Katalonien.
I veckan som gick anklagade hårt trängda brittiska premiärministern Theresa May Ryssland för att försöka “underminera fria samhällen" och "så split i väst".

Som ni förstår håller jag inte alls för otroligt att Ryssland gör sånt. Men det finns kritiska röster också i väst, som i varje fall inte sväljer allt med hull och hår. Journalisten och chefredaktören för Consortiumnews Robert Parry är en av dem.
Men min invändning är en annan, nämligen att fokuseringen på ryska nättroll, statsunderstödda eller inte, riskerar att leda till underskattning av de problem i USA, i EU och Storbritannien som lett fram till valet av Donald Trump och britternas utträdesbeslut.

Fenomenet Donald Trump är i högsta grad en inhemsk, amerikansk produkt. Ett ganska logiskt, fast vansinnigt, resultat av en haltande demokrati, där pengarna kommit att betyda alltmer. Ett utflöde av växande klyftor och ett illa fungerande partisystem som lämnat globaliseringens förlorare åt sitt öde. Och ett demokratiskt parti som alltmer fjärmat sig från den amerikanska arbetarklassen.

Brexit är heller inte resultatet av rysk desinformation utan en politisk produkt "made in Europe", också detta fenomen ytterst resultatet av växande klyftor och en marknadisering av samhället som lämnat alltför många människor i sticket. I SVT-dokumentären Det hotade Europa, säger Mary Kaldor, författare till bland annat New and old wars, apropå rysk inblandning i olika val; "Tillskriv inte detta för stor betydelse, det som slutgiltigt ledde till Trump och Brexit var inneboende problem i USA och UK". Och i EU, vill jag tillägga.

Det finns säkert ryska nättroll. Men både vad gäller fenomenet Trump och fenomenet Brexit, fungerar Rysslandsspåren mest som den obotfärdiges förhinder. Det vore både dumt och direkt farligt om vi lät oss invagga i den föreställningen att fenomenen Donald Trump och den europeiska politiska krisen beror på de elaka ryssarna.

Vad ska vi göra med populisterna?

De flesta årskrönikörerna är överens om att 2016 var ett bedrövligt år. Det politiska landskapet gungar och under året levererades två tunga käftsmällar till det politiska och ekonomiska etablissemanget. Britterna röstade ja till Brexit, Storbritanniens utträde ur EU. Uppstickaren UKIP:s framgångar i EU-parlamentsvalet 2014 hade låtit oss ana vad som kunde hända. UKIP står för något sådant som nationalistisk libertarianism; ut ur EU, platt skatt, restriktiv invandringspolitik och frihandel.

I USA vann den på förhand omöjlige kandidaten Donald Trump presidentvalet. Och redan innan han tillträtt far han runt som en herrelös missil och hotar att brisera var som helst, när som helst. Samtidigt såg det länge ut som om Bernie Sanders, närmast raka motsatsen till Donald Trump och i huvudsak med stöd av helt andra väljargrupper, hade en chans att slå ut Hillary Clinton och bli demokraternas presidentkandidat.

Det som förklarar och förenar fenomenen Trump och Sanders är upproret mot etablissemanget, mot partier, politiker, finansvalpar och media som fjärmat sig från "folket".
Upproret började inte förra året. I Europa har det pågått ett tag. Och självklart är det inte märkvärdigt, snarare högst naturligt, att nya politiska rörelser och partier växer fram. när de gamla förstelnar eller blir svaren skyldiga. Men dramatiken har onekligen tilltagit.

Redan 1988 tog Miljöpartiet första gången plats i Sveriges Riksdag. Partiet hade bildats i protest mot hur de etablerade riksdagspartierna hanterade kärnkraften. Miljöpartiet introducerade på allvar en grön dimension i politiken. Kanske tycker du att Miljöpartiet inte riktigt platsar i det gäng jag kommer att räkna upp. Men varför inte? Vänta och se!

1991 kom Ny demokrati in i riksdagen. Då hade Mogens Glistrups Fremskridtspartiet för länge sedan (1973) slagit danskarna med häpnad. Båda dessa partier riktade kritik mot vad de tyckte var för höga skatter och mot det (socialdemokratiska) starka samhället, även om också invandringen redan då fanns med i bilden.
Fremskridtspartiet hade från början libertarianska drag och Mogens Glistrup var en varm anhängare av EU. Det skulle komma att ändra sig. Idag utgör Dansk Folkeparti, bildat genom en utbrytning från Fremskridtspartiet, regeringsunderlag i Danmark, men med ett annat program än Fremskridtspartiet. Dansk Folkeparti är nationalistiskt och konservativt, invandringsmotståndet står i centrum, men i välfärdspolitiska frågor har partiet orienterat sig vänsterut. I valet 2015 fick Dansk Folkeparti 21 procent och blev största borgerliga parti.

Front National  spelar sedan länge en tung och oroande roll i fransk politik. Här handlar det om ett extremt högerparti med rötterna i avgrunden och med invandringspolitik och flyktingar helt i centrum. Alla problem kan härledas till och lösas på det invandringspolitiska området.
Sverigedemokraterna återfinns i samma kategori, tydligt till höger och med motståndet mot invandring och flyktingmottagning som huvudämne. Sverigedemokraterna blev 2014 tredje största parti i riksdagen. Jag håller inte för osannolikt att de blir största borgerliga parti i nästa  riksdagsval.

I Grekland etablerade sig Syriza på några få år som ett alternativ att räkna med. och blev i valet 2015 Greklands största parti. En ny vänsterrörelse, som vuxit fram ur ruinerna av socialistiska Pasok och i protest mot ett korrupt politiskt system och mot EU:s och eurosystemets straffexpeditioner mot grekerna.
I Spanien såg Podemus ljuset, också det en ny vänsterrörelse, som en reaktion mot korruption och förstockning i de gamla, dominerande partierna Partido Popular och Partido Socialista.
I Ungern styr Viktor Orbán och Fidesz, ett nationalistiskt parti med totalitära drag, men som hämtat inspiration både från höger och vänster.

Vad har då dessa partier och politiska fenomen gemensamt? Varför överhuvudtaget ta upp dem i samma artikel? Jo, en sak har de gemensamt de har utmanat det ekonomiska och politiska etablissemanget. Och de skälls alla för att vara populister. Ja ett och annat av dessa partier väljer rent av att kalla sig populistiskt.
Jag anser att det är dags att utrangera begreppet populism från den politiska debatten. I varje fall använda det ytterst sparsamt och vara tydlig med vad man menar när man gör det.
Varför? Jo, främst därför att detta att peka finger och ropa populist har blivit ett sätt för de gamla partierna att försöka komma undan, att runda svåra frågor. "De är populister", och därmed behöver man inte säga så mycket mer, de representerar ett oseriöst sätt att bedriva politik, de vädjar till primitiva folkliga stämningar.
Men de etablerade partierna kommer inte undan. Frågor ställs och måste besvaras. "Populistiska" partier är, som den legendariske danske socialdemokraten Jens Otto Krag en gång uttryckte det, "väljarnas hämnd".

Hur definieras då begreppet populism? Statsvetarna ger inga entydiga svar, men på Stiftelsen Expos hemsida kan man läsa en variant på vad som är den vanligare definitionen.
”Ordet populism kommer från latinets populus, som betyder folk. Populistiska partier säger sig företräda folket mot en politisk, social och ekonomisk elit, som de menar har all makt i samhället… Ibland pratar man istället om missnöjespartier eftersom populistiska rörelser ofta bildas av en grupp människor som är missnöjda med något i samhället.” 

Men med den definitionen kan man, genom att studera arbetarrörelsens historia, komma fram till att socialdemokratin är den mest framgångsrika populistiska rörelsen i vårt land.

En variant eller ett tillägg till denna grundläggande definition är att populistiska partier ger enkla svar eller inga svar alls på hur samhällsproblemen ska lösas. Och för all del, men kanske flera av dessa populistpartiers framgångar beror på att det politiska etablissemanget inte heller ger några särskilt bra svar på de frågor som ställs, på de stora utmaningarna; de växande klassklyftorna, globaliseringens avigsidor, miljöhoten och upplevd maktlöshet.

Jag slutar där jag började, i USA. Bara för att ytterligare understryka min slutsats. I en artikel av historieprofessorn Michael Kazin i New York Times den 22 mars i år konstaterar denne att journalisterna rutinmässigt kallar både Sanders och Trump för populister, varefter han ställer frågan; ”Hur kan ett ord som gör anspråk på att beskriva både en stolt socialist och en arrogant miljardär vara meningsfullt?”

Så vad ska vi göra med den växande populismen? Svaret är; sluta prata om den. Försök inte runda de frågor som ställs genom att peka ut nya partier och strömningar som just populistiska.
Bemöt dem istället i sak och utifrån vad de faktiskt säger och vill. Ta debatten!
Framför allt, svara på de frågor som deras väljare ställer!

Gott Nytt år!