De flesta årskrönikörerna är överens om att 2016 var ett bedrövligt år. Det politiska landskapet gungar och under året levererades två tunga käftsmällar till det politiska och ekonomiska etablissemanget. Britterna röstade ja till Brexit, Storbritanniens utträde ur EU. Uppstickaren UKIP:s framgångar i EU-parlamentsvalet 2014 hade låtit oss ana vad som kunde hända. UKIP står för något sådant som nationalistisk libertarianism; ut ur EU, platt skatt, restriktiv invandringspolitik och frihandel.
I USA vann den på förhand omöjlige kandidaten Donald Trump presidentvalet. Och redan innan han tillträtt far han runt som en herrelös missil och hotar att brisera var som helst, när som helst. Samtidigt såg det länge ut som om Bernie Sanders, närmast raka motsatsen till Donald Trump och i huvudsak med stöd av helt andra väljargrupper, hade en chans att slå ut Hillary Clinton och bli demokraternas presidentkandidat.
Det som förklarar och förenar fenomenen Trump och Sanders är upproret mot etablissemanget, mot partier, politiker, finansvalpar och media som fjärmat sig från "folket".
Upproret började inte förra året. I Europa har det pågått ett tag. Och självklart är det inte märkvärdigt, snarare högst naturligt, att nya politiska rörelser och partier växer fram. när de gamla förstelnar eller blir svaren skyldiga. Men dramatiken har onekligen tilltagit.
Redan 1988 tog Miljöpartiet första gången plats i Sveriges Riksdag. Partiet hade bildats i protest mot hur de etablerade riksdagspartierna hanterade kärnkraften. Miljöpartiet introducerade på allvar en grön dimension i politiken. Kanske tycker du att Miljöpartiet inte riktigt platsar i det gäng jag kommer att räkna upp. Men varför inte? Vänta och se!
1991 kom Ny demokrati in i riksdagen. Då hade Mogens Glistrups Fremskridtspartiet för länge sedan (1973) slagit danskarna med häpnad. Båda dessa partier riktade kritik mot vad de tyckte var för höga skatter och mot det (socialdemokratiska) starka samhället, även om också invandringen redan då fanns med i bilden.
Fremskridtspartiet hade från början libertarianska drag och Mogens Glistrup var en varm anhängare av EU. Det skulle komma att ändra sig. Idag utgör Dansk Folkeparti, bildat genom en utbrytning från Fremskridtspartiet, regeringsunderlag i Danmark, men med ett annat program än Fremskridtspartiet. Dansk Folkeparti är nationalistiskt och konservativt, invandringsmotståndet står i centrum, men i välfärdspolitiska frågor har partiet orienterat sig vänsterut. I valet 2015 fick Dansk Folkeparti 21 procent och blev största borgerliga parti.
Front National spelar sedan länge en tung och oroande roll i fransk politik. Här handlar det om ett extremt högerparti med rötterna i avgrunden och med invandringspolitik och flyktingar helt i centrum. Alla problem kan härledas till och lösas på det invandringspolitiska området.
Sverigedemokraterna återfinns i samma kategori, tydligt till höger och med motståndet mot invandring och flyktingmottagning som huvudämne. Sverigedemokraterna blev 2014 tredje största parti i riksdagen. Jag håller inte för osannolikt att de blir största borgerliga parti i nästa riksdagsval.
I Grekland etablerade sig Syriza på några få år som ett alternativ att räkna med. och blev i valet 2015 Greklands största parti. En ny vänsterrörelse, som vuxit fram ur ruinerna av socialistiska Pasok och i protest mot ett korrupt politiskt system och mot EU:s och eurosystemets straffexpeditioner mot grekerna.
I Spanien såg Podemus ljuset, också det en ny vänsterrörelse, som en reaktion mot korruption och förstockning i de gamla, dominerande partierna Partido Popular och Partido Socialista.
I Ungern styr Viktor Orbán och Fidesz, ett nationalistiskt parti med totalitära drag, men som hämtat inspiration både från höger och vänster.
Vad har då dessa partier och politiska fenomen gemensamt? Varför överhuvudtaget ta upp dem i samma artikel? Jo, en sak har de gemensamt de har utmanat det ekonomiska och politiska etablissemanget. Och de skälls alla för att vara populister. Ja ett och annat av dessa partier väljer rent av att kalla sig populistiskt.
Jag anser att det är dags att utrangera begreppet populism från den politiska debatten. I varje fall använda det ytterst sparsamt och vara tydlig med vad man menar när man gör det.
Varför? Jo, främst därför att detta att peka finger och ropa populist har blivit ett sätt för de gamla partierna att försöka komma undan, att runda svåra frågor. "De är populister", och därmed behöver man inte säga så mycket mer, de representerar ett oseriöst sätt att bedriva politik, de vädjar till primitiva folkliga stämningar.
Men de etablerade partierna kommer inte undan. Frågor ställs och måste besvaras. "Populistiska" partier är, som den legendariske danske socialdemokraten Jens Otto Krag en gång uttryckte det, "väljarnas hämnd".
Hur definieras då begreppet populism? Statsvetarna ger inga entydiga svar, men på Stiftelsen Expos hemsida kan man läsa en variant på vad som är den vanligare definitionen.
”Ordet populism kommer från latinets populus, som betyder folk. Populistiska partier säger sig företräda folket mot en politisk, social och ekonomisk elit, som de menar har all makt i samhället… Ibland pratar man istället om missnöjespartier eftersom populistiska rörelser ofta bildas av en grupp människor som är missnöjda med något i samhället.”
I USA vann den på förhand omöjlige kandidaten Donald Trump presidentvalet. Och redan innan han tillträtt far han runt som en herrelös missil och hotar att brisera var som helst, när som helst. Samtidigt såg det länge ut som om Bernie Sanders, närmast raka motsatsen till Donald Trump och i huvudsak med stöd av helt andra väljargrupper, hade en chans att slå ut Hillary Clinton och bli demokraternas presidentkandidat.
Det som förklarar och förenar fenomenen Trump och Sanders är upproret mot etablissemanget, mot partier, politiker, finansvalpar och media som fjärmat sig från "folket".
Upproret började inte förra året. I Europa har det pågått ett tag. Och självklart är det inte märkvärdigt, snarare högst naturligt, att nya politiska rörelser och partier växer fram. när de gamla förstelnar eller blir svaren skyldiga. Men dramatiken har onekligen tilltagit.
Redan 1988 tog Miljöpartiet första gången plats i Sveriges Riksdag. Partiet hade bildats i protest mot hur de etablerade riksdagspartierna hanterade kärnkraften. Miljöpartiet introducerade på allvar en grön dimension i politiken. Kanske tycker du att Miljöpartiet inte riktigt platsar i det gäng jag kommer att räkna upp. Men varför inte? Vänta och se!
1991 kom Ny demokrati in i riksdagen. Då hade Mogens Glistrups Fremskridtspartiet för länge sedan (1973) slagit danskarna med häpnad. Båda dessa partier riktade kritik mot vad de tyckte var för höga skatter och mot det (socialdemokratiska) starka samhället, även om också invandringen redan då fanns med i bilden.
Fremskridtspartiet hade från början libertarianska drag och Mogens Glistrup var en varm anhängare av EU. Det skulle komma att ändra sig. Idag utgör Dansk Folkeparti, bildat genom en utbrytning från Fremskridtspartiet, regeringsunderlag i Danmark, men med ett annat program än Fremskridtspartiet. Dansk Folkeparti är nationalistiskt och konservativt, invandringsmotståndet står i centrum, men i välfärdspolitiska frågor har partiet orienterat sig vänsterut. I valet 2015 fick Dansk Folkeparti 21 procent och blev största borgerliga parti.
Front National spelar sedan länge en tung och oroande roll i fransk politik. Här handlar det om ett extremt högerparti med rötterna i avgrunden och med invandringspolitik och flyktingar helt i centrum. Alla problem kan härledas till och lösas på det invandringspolitiska området.
Sverigedemokraterna återfinns i samma kategori, tydligt till höger och med motståndet mot invandring och flyktingmottagning som huvudämne. Sverigedemokraterna blev 2014 tredje största parti i riksdagen. Jag håller inte för osannolikt att de blir största borgerliga parti i nästa riksdagsval.
I Grekland etablerade sig Syriza på några få år som ett alternativ att räkna med. och blev i valet 2015 Greklands största parti. En ny vänsterrörelse, som vuxit fram ur ruinerna av socialistiska Pasok och i protest mot ett korrupt politiskt system och mot EU:s och eurosystemets straffexpeditioner mot grekerna.
I Spanien såg Podemus ljuset, också det en ny vänsterrörelse, som en reaktion mot korruption och förstockning i de gamla, dominerande partierna Partido Popular och Partido Socialista.
I Ungern styr Viktor Orbán och Fidesz, ett nationalistiskt parti med totalitära drag, men som hämtat inspiration både från höger och vänster.
Vad har då dessa partier och politiska fenomen gemensamt? Varför överhuvudtaget ta upp dem i samma artikel? Jo, en sak har de gemensamt de har utmanat det ekonomiska och politiska etablissemanget. Och de skälls alla för att vara populister. Ja ett och annat av dessa partier väljer rent av att kalla sig populistiskt.
Jag anser att det är dags att utrangera begreppet populism från den politiska debatten. I varje fall använda det ytterst sparsamt och vara tydlig med vad man menar när man gör det.
Varför? Jo, främst därför att detta att peka finger och ropa populist har blivit ett sätt för de gamla partierna att försöka komma undan, att runda svåra frågor. "De är populister", och därmed behöver man inte säga så mycket mer, de representerar ett oseriöst sätt att bedriva politik, de vädjar till primitiva folkliga stämningar.
Men de etablerade partierna kommer inte undan. Frågor ställs och måste besvaras. "Populistiska" partier är, som den legendariske danske socialdemokraten Jens Otto Krag en gång uttryckte det, "väljarnas hämnd".
Hur definieras då begreppet populism? Statsvetarna ger inga entydiga svar, men på Stiftelsen Expos hemsida kan man läsa en variant på vad som är den vanligare definitionen.
”Ordet populism kommer från latinets populus, som betyder folk. Populistiska partier säger sig företräda folket mot en politisk, social och ekonomisk elit, som de menar har all makt i samhället… Ibland pratar man istället om missnöjespartier eftersom populistiska rörelser ofta bildas av en grupp människor som är missnöjda med något i samhället.”
Men med den definitionen kan man, genom att studera arbetarrörelsens historia, komma fram till att socialdemokratin är den mest framgångsrika populistiska rörelsen i vårt land.
En variant eller ett tillägg till denna grundläggande definition är att populistiska partier ger enkla svar eller inga svar alls på hur samhällsproblemen ska lösas. Och för all del, men kanske flera av dessa populistpartiers framgångar beror på att det politiska etablissemanget inte heller ger några särskilt bra svar på de frågor som ställs, på de stora utmaningarna; de växande klassklyftorna, globaliseringens avigsidor, miljöhoten och upplevd maktlöshet.
Jag slutar där jag började, i USA. Bara för att ytterligare understryka min slutsats. I en artikel av historieprofessorn Michael Kazin i New York Times den 22 mars i år konstaterar denne att journalisterna rutinmässigt kallar både Sanders och Trump för populister, varefter han ställer frågan; ”Hur kan ett ord som gör anspråk på att beskriva både en stolt socialist och en arrogant miljardär vara meningsfullt?”
Så vad ska vi göra med den växande populismen? Svaret är; sluta prata om den. Försök inte runda de frågor som ställs genom att peka ut nya partier och strömningar som just populistiska.
Bemöt dem istället i sak och utifrån vad de faktiskt säger och vill. Ta debatten!
Framför allt, svara på de frågor som deras väljare ställer!
En variant eller ett tillägg till denna grundläggande definition är att populistiska partier ger enkla svar eller inga svar alls på hur samhällsproblemen ska lösas. Och för all del, men kanske flera av dessa populistpartiers framgångar beror på att det politiska etablissemanget inte heller ger några särskilt bra svar på de frågor som ställs, på de stora utmaningarna; de växande klassklyftorna, globaliseringens avigsidor, miljöhoten och upplevd maktlöshet.
Jag slutar där jag började, i USA. Bara för att ytterligare understryka min slutsats. I en artikel av historieprofessorn Michael Kazin i New York Times den 22 mars i år konstaterar denne att journalisterna rutinmässigt kallar både Sanders och Trump för populister, varefter han ställer frågan; ”Hur kan ett ord som gör anspråk på att beskriva både en stolt socialist och en arrogant miljardär vara meningsfullt?”
Så vad ska vi göra med den växande populismen? Svaret är; sluta prata om den. Försök inte runda de frågor som ställs genom att peka ut nya partier och strömningar som just populistiska.
Bemöt dem istället i sak och utifrån vad de faktiskt säger och vill. Ta debatten!
Framför allt, svara på de frågor som deras väljare ställer!
Gott Nytt år!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar