Så kom då det efterlängtade beskedet. Regeringen lägger fram ett lagförslag som ska riva upp ”Lex Laval”. Det ska bli lättare för facket att ta till stridsåtgärder för att hävda anständiga löner och bra arbetsförhållanden för alla som arbetar i Sverige.
Bakgrunden är att EU-domstolen i ett utslag 2007 till förmån för byggföretaget Laval gjorde det svårt att hävda löne- och anställningsvillkoren i kollektivavtal.
Jag röstade ja till medlemskap i EU i folkomröstningen 1994. En av de kritiska punkterna för mitt ställningstagande var att det måste vara möjligt att försvara och bevara den svenska arbetsmarknadsmodellen. Detta bedyrades från Ja-sidans ledande socialdemokrater, fackliga experter och Bryssel. Vi som oroade oss kunde vara lugna. Och vi lät oss lugnas och övertygas. Jag försäkrade själv i mer än en debatt att den svenska arbetsmarknadsmodellen på intet sätt var hotad.
Men EU-domstolens utslag 2007 blev till ett slag i ansiktet på alla oss, inte minst de i facket, som hade haft goda skäl att tolka utfästelserna från EU och Bryssel som garantier.
Själv drog jag tillsammans med några andra i den socialdemokratiska riksdagsgruppen den slutsatsen, när Lissabonfördraget något år senare skulle ratificeras, att vi borde vägra ratificera om inte Bryssel gav oss undantag från Lavaldomen och garantier att kollektivavtalen skulle kunna hävdas enligt svensk modell och tradition. Jag är fortfarande fullt och fast övertygad om att vi skulle ha fått sådana garantier/undantag, bland annat eftersom vi hade haft mycket goda skäl att tro, innan EU-domstolens dom, att vi redan hade sådana garantier och att detta för väldigt många utgjort en viktig förutsättning för ett ja till medlemskap.
Den 3 mars 1998 skrev jag tillsammans med riksdagskollegan Morgan Johansson ett inlägg på DN Debatt ”S måste säga nej till EU-fördraget”.
"Vaxholmsfallet är ett solklart exempel på ett område - konflikträtten - där EG-domstolen lagt sig i på ett sätt som nog ingen på den socialdemokratiska ja-sidan hade väntat sig. Det är inte vilken fråga som helst: det är en grundbult i socialdemokratisk politik och i den svenska arbetsmarknadsmodellen. Fackets möjligheter att vidta stridsåtgärder för att få ett företag att skriva kollektivavtal begränsas… Därmed öppnas Sverige upp för låglönekonkurrens och social dumpning…Vi socialdemokrater måste bli mycket mer ifrågasättande till det EU gör. Vi bör ställa som villkor att Vaxholmsfrågan ska lösas på ett för oss acceptabelt sätt och vägra ratificera EU-fördraget så länge detta inte skett.”
Efter långa och intensiva diskussioner i riksdagsgruppen, extrasammanträden och medverkan av LO-ordföranden Vanja Lundby Wedin, bestämde sig gruppen ändå för att säga ja till Lissabonfördraget, utan att Lavalfrågan fått någon godtagbar lösning. Jag och några andra ledamöter reserverade oss mot beslutet och åtta socialdemokrater lade ner sina röster, när omröstningen skedde i riksdagen den 20 november 2008.
Nu, drygt åtta år senare och efter diverse utredande tar regeringen steg för att baxa tillbaka konflikträtten och stärka fackföreningsrörelsens möjligheter att hävda lika lön för lika arbete och förhindra fortsatt lönedumpning.
Det är utmärkt. Bättre sent än aldrig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar