Fredrik den gode?

Det har förts och förs en livlig diskussion om Fredrik Reinfeldts politiska eftermäle. Främst inom Moderaterna, som liksom andra partier, pressade av krisen i flyktingmottagandet hösten 2015, har lagt om sin flyktingpolitik.

Egentligen handlar det om något större än Fredrik Reinfeldt och Moderaterna, men låt oss börja där.

Moderaternas tapp av väljare till Sverigedemokraterna har varit stort och någon återhämtning är inte i sikte. Det bekräftas i de senaste opinionsmätningarna. Fredrik Reinfeldt och de numera gamla, "nya Moderaterna", den liberala flyktingpolitiken och uppgörelsen med Miljöpartiet har utsatts för hård kritik. Fredrik Reinfeldt har mest fått stöd av personer utanför sitt eget parti, av andra liberaler och också av vänsterdebattörer.

I ett sommartal i valrörelsen 2014 formulerade Reinfeldt sitt numera berömda budskap, att "svenska folket" skulle "ha tålamod och öppna sina hjärtan för de utsatta vi ser runtom i världen". Ett modigt och varmt budskap. Sverige skulle inte tveka om fortsatt generös öppenhet för flyktingar och invandring.

Men hur var det då med Fredrik Reinfeldts öppna hjärta under de nästan åtta år han regerade Sverige? Under de åren genomförde högeralliansen skattesänkningar på i runda tal 140 miljarder. Man bedrev en omvänd Robin Hood-politik, man tog från de fattiga och gav till de rika. Höginkomsttagare och välbeställd medelklass gynnades medan lågavlönade, sjuka, arbetslösa och pensionärer missgynnades. Välfärden underminerades och arbetsmarknadspolitiken avrustades. Det är inte svårt att uppfatta högeralliansens politik som direkt hjärtlös.

I juni 2014, någon månad innan Reinfeldt i valrörelsens inledning gjorde sina utspel om öppna hjärtan, berättade Konjunkturinstitutet (KI) att Sverige behövde genomföra skattehöjningar på 120 miljarder fram till 2018 enbart för att bibehålla kvaliteten på vård, omsorg och samhällsservice och samtidigt klara överskottsmålet. Om flyktingströmmen ökade, vilket den skulle komma att göra på ett dramatiskt sätt under 2015, skulle det krävas ännu större skattehöjningar för att finansiera kostnaderna på kort sikt för att på ett rimligt sätt klara flyktingmottagandet. På lång sikt behöver naturligtvis inte fler svenskar bli en "kostnad", givet att man klarar integrationen av nyanlända på ett bra sätt.

Facit av åtta år med Reinfeldt-regeringen blev emellertid att BNP per capita minskade, vilket innebär att var och en i genomsnitt hade lite mindre att leva för än när Reinfeldt tillträdde. Detta i kombination med den fördelningspolitik som bedrivits innebär att medan många i toppen och i mitten av inkomstpyramiden fått det mycket bättre, så hade många i botten fått det mycket sämre. Till dem som hade fått det sämre hörde i hög grad de som invandrat som flyktingar under senare år men också många andra. Och i den gruppen var och är arbetslösheten väsentligt högre än i hela befolkningen. Integrationen hade misslyckats. Klyftorna hade vuxit och växer och med dem konflikterna och jordmånen för Sverigedemokraterna.

Var fanns det öppna hjärtat i den politik som Reinfeldt anförde under de åtta åren han regerade? Vad hände faktiskt med de redan relativt fattiga, de sjuka och de arbetslösa? Är det någon som tror att Reinfeldts fördelningspolitik gjorde det lättare för tidigare anlända svenskar att öppna sina hjärtan för fler nyanlända?

Vad var och är då, vid sidan av skattesänkningspolitiken, Moderaternas och högeralliansens recept för att nyanlända ska kunna integreras och arbetslösa ska få jobb och försörjning? Jo, "det måste bli billigare att anställa". Jag vet inte hur många gånger jag hört Fredrik Reinfeldt och Anders Borg upprepa detta mantra i riksdagsdebatterna. Med andra ord, lönerna måste sänkas. Vilket alltså egentligen var och är högerns receptet för att hantera arbetslöshet och fattigdom i största allmänhet, inte specifikt för att klara integrationen av nyanlända.

Men för att välfärden ska kunna bibehållas på sikt måste de tillkommande jobben vara i genomsnitt minst lika välbetalda och lika produktiva som de "gamla" jobben.

Skälet för att ta emot flyktingar är inte ekonomiskt,  utan humanitärt, d v s det är rimligt att det åtminstone i det korta perspektivet innebär uppoffringar att hjälpa människor som flyr krig och förtryck. Och flyktingmottagande eller arbetskraftsinvandring genererar inte automatiskt ökat välstånd. Det beror alldeles på, på vilka villkor det sker .

Om man kombinerar ett stort flyktingmottagande med skattesänkningar, nedrustning av välfärden - och ett finanspolitiskt överskottsmål - är misslyckandet garanterat. Om nyanlända mest erbjuds arbetslöshet och låglönejobb då kommer inte välfärden på sikt att kunna upprätthållas. Och då kommer lönerna för redan tidigare lågavlönade att tryckas ner ännu en bit.

Och om det är de relativt sett fattigaste som tvingas betala för flyktingmottagning och arbetskraftsinvandring med sämre samhällsservice, sämre löner och sämre pensioner, då kommer stödet för flyktingmottagandet att svikta.

En generös flyktingpolitik måste kombineras med rättvis fördelning och en radikal investeringspolitik. Det är helt nödvändigt inte bara att höja skatter, utan framför allt att låna för att finansiera investeringar i humankapitalet, d v s för att utbilda och snabbt göra dem som anländer anställningsbara i främst andra jobb än "enkla" låglönejobb.

Fredrik Reinfeldt uppmanade folket att ”öppna sina hjärtan”. Och senare i en efterföljande artikel berättade han hur han, när han flög över Sverige och såg alla obebodda slätter och skogar, kunde notera "att det finns plats för många fler på vår plats på jorden". Men hans egen politik hade inneburit att de minst bemedlade kommunerna och medborgarna hade burit flyktingpolitiken. Det var de fattigaste i Sverige som hade tvingats öppna sina hjärtan.

Sverige kan ta emot många flyktingar, men inte hur många som helst. Gränsen är inte främst ekonomisk, den är politisk. Det handlar om att det måste finnas ett brett stöd för flyktingpolitiken. Och det förutsätter i sin tur att kostnaderna betalas solidariskt och att integrationen fungerar.

Det hör till bilden att för marknadsliberaler som Fredrik Reinfeldt är politikens och välfärdens nedmontering ett mindre problem än för socialdemokrater. Om det inte rent av är en framgång. Jag är ganska övertygad om att Fredrik Reinfeldt fortfarande i grund och botten när samma vision som när han som ungmoderat skrev Det sovande folket. "De nya Moderaterna" innebar en politisk make over, där den mest utmanande nyliberala retoriken lades åt sidan eller gömdes undan. Föregångaren Bo Lundgren talade högt om att göra dramatiska skattesänkningar. Fredrik Reinfeldt sa inget, men fick möjlighet att göra det.

I Fredrik Reinfeldts huvud skorrar det inte falskt när han avrustar välfärden och banar väg för vidgade sociala klyftor samtidigt som han ber oss öppna våra hjärtan eller när han konstaterar att det finns stora ytor att bo på i Sverige. En stor migration till Sverige, kombinerad med sänkta löner, skattesänkningar och välfärdens uttunning, kan rent av bana väg för högerprojektet; ett marknadssamhälle där vi, så gott vi kan, själva måste ta ansvaret för vår välfärd med hjälp av privata försäkringar.