Vilka är terroristerna?

Dagligen läser jag och hör i nyhetsrapporteringen i radio och TV om "terroriststämplade" Hamas och Hizbollah. I samma nyhetsinslag heter Israel bara Israel och USA bara USA. Den ena sidan i kriget i Mellanöstern betecknas konsekvent som terrorister medan den andra slipper den etiketten. Enligt min åsikt är det propaganda och inte professionell, "oberoende" nyhetsrapportering.

Har då inte nämnda Hamas och Hizbollah begått terrorhandlingar? Jovisst är det så, men nyligen skickade USA en Tomahawk-missil mot en skola i Iran. 175 flickor, skolbarn mellan 7 och 12 år gamla, och ett antal vuxna dödades. USA och Israel riktar varje dag avsiktligt attacker mot civila mål för att sprida skräck och försvaga motståndsviljan. Målet är att regimen i Iran till sist ska kollapsa på grund av ett inre tryck. Förmodligen är resultatet det motsatta, men det är egentligen en annan historia. 

Ockupationsmakten Israel bedriver ett folkmord i Gaza. Bortemot 100 000 civila, kvinnor och barn, beräknas ha fått plikta med sina liv. Många av dem vilar under betongmassorna i de fullständigt sönderbombade områdena.  På Västbanken begår bosättare och israelisk militär dagligen mord på palestinier med målet att fördriva dem från deras hembygd. 

Både USA och Israel har själva starkt bidragit till uppbyggnaden av olika "terroristorganisationer". USA och Pakistan låg bakom Mujahedin i Afghanistan ur vilken organisation Al-Qaida senare växte fram. Ur Al Qaida utvecklades i sin tur Jihadistgruppen Hayat Tahrir al-Sham (HTS), ledd av Ahmed al-Sharaa, som för bara något år sedan var terroriststämplad av bland andra USA. Nu är den stämpeln raderad som tack för insatserna i kriget i Syrien, där Ahmed al-Sharaa nu leder den nya regimen, nu med namnet Abu Muhammad al-Julani. Han tas emot emot på "röda mattan" i både Vita Huset och Kreml. USA och Israel har växelvis bekrigat och lierat sig med olika "terrororganisationer" beroende på om det gynnat deras intressen.   

Den palestinska befrielseorganisationen (PLO) betraktades under 1970-talet som en terrororganisation av många västländer och Israel, men erkändes av FN som den legitima representanten för det palestinska folket. Olof Palme tog kontakt med PLO:s ledare Yassir Arafat och de träffades i Algeriet i november 1974, vilket ledde till att Palme kritiserades av ockupationsmakten och dess uppbackare. I svensk borgerlig press kritiserades han för att han legitimerade "en terrororganisation". PLO tog 1988 avstånd från terrorism som ett vapen i befrielsekampen och erkände samtidigt Israels rätt att existera. 

Hamas bildades 1987 i samband med den första intifadan. Israel stöttade vid den här tiden olika islamistiska grupper, som de föredrog framför det nu närmast sekulära PLO. PLO hade en alltför sympatisk framtoning, Israel behövde en grymmare motståndare och gav bland annat via Qatar ekonomiskt stöd till Hamas.

På väg till en matranson i en sönderbombad stad.
Foto: Jaber Jehad Badwan - Creative Commons Attribution-Share Alike 4.0

Hizbollah är enligt wikipedia, som man i och för sig inte helt kan lita på, ett "terroriststämplat shiamuslimskt parti" och en väpnad grupp som bildades 1982 i Libanon i samband med den israeliska ockupationen av södra Libanon. 

Men krigens logik innebär att den som är terrorist för den ene är frihetskämpe för den andre. Den danska motståndsrörelsen mot den tyska ockupationsmakten under andra världskriget beskrivs självklart som en befrielseorganisation. Holger Danske hette en av dess mera  bemärkta motståndsgrupper, som begick handlingar som idag skulle klassas som terrorism. Det hindrar inte att den danska akvaviten Holger Danske fortfarande heter så och inmundigas med välbehag. 

Omfattande krigsbrott, varför inte kalla det statsterrorism, begicks av de stater som deltog i andra världskriget, i Europa som i Asien, där kriget rasade. 

Det nazistiska industriellt organiserade folkmordet riktat mot judar framstår som unikt omänskligt och grymt. Men segrarmakterna var inte heller oskyldiga. 

De allierade terrorbombningarna av tyska städer som Dresden och Hamburg, ledda av den beryktade "Bomber Harris", Arthur Travers Harris, drabbade urskillningslöst och avsiktligt civilbefolkningen. Eldstormarna dödade hundratusentals kvinnor, barn och icke stridande. Och varvsarbetarnas bostäder i Hamburg bombades inte av misstag. Så skulle den tyska varvsproduktionen stoppas. 

Röda armén bedrev ett hänsynslöst våld i det ockuperade Berlin och i östra Tyskland, när segern över Tyskland sedan länge var ett faktum. Kan det betraktas som hämndaktioner för tyska övergrepp under Operation Barbarossa? Spelar ingen roll, hämndbegär ursäktar inte överlagda mord på försvarslösa tyskar. Bomberna mot Hiroshima och Nagasaki har försvarats med att de gjorde att kriget tog slut fortare. Vilket för det första är ett omstritt påstående. Och mord på civila ursäktas alltså enligt krigets lagar inte av att det sparar stridande soldater, kulor och krut. 

Behovet att definiera ett slags humanitära krigslagar var stort när andra världskriget var över. Det skedde i form av de fyra Genèvekonventionerna som upprättades 1949. Den fjärde konventionen är en överenskommelse inom den humanitära rätten som reglerar behandling av civilbefolkningen i krig. Civilbefolkningar ska skyddas och får inte vara måltavla. Konventionen förbjuder alltså anfall mot sjukhus, skolor och bostadsområden. Och en ockupationsmakt har en skyldighet att skydda medborgarna i ockuperade områden.

De nationella terroristlagstiftningarna varierar något, men gemensamt är att begreppet terrorism innebär angrepp riktade mot civila mål i syfte att sprida skräck och försvaga motståndsviljan för att på det sättet vinna kriget. 

Vilka aktörer förtjänar att konsekvent kallas terrorister i nyhetsrapporteringen och den politiska debatten? Grundläggande är att de som angrips och ockuperas har rätten att använda våld mot ockupationsmakten. Ockupationsmakten har inga rättigheter alls på ockuperad mark.

Kanske ska nyhetsmedier och journalister striktare hålla sig till att berätta vad som sker, hänvisa till flera oberoende källor, avhålla sig från att okritiskt förmedla rapporter från bara den ena sidan i krigen och avstå från förenklade bedömningar av vem som respekterar det onda respektive det goda. 

Som det ser ut nu har krigsrapporteringen starka inslag av propaganda. Det har den i och för sig alltid haft. Men måste vi nöja oss med det?

Gemensam säkerhet eller rustningar till döds?

Foto: Hagblom Foto, Lund. Wikimedia Commons

Hösten 1985 jobbade jag som valombudsman för Socialdemokraterna i Lund och Eslöv. I början av september arrangerade vi ett valmöte med Olof Palme i Lund. Det var tänkt att mötet skulle hållas utomhus på Stortorget. Men regnet stod som spön i backen. Vi hade en reservplan så att mötet kunde flytta inomhus till Stadshallen. Men trots att regnet öste ner hade så många samlats att det inte fanns en chans att alla som trotsat vädret skulle rymmas i hallen.

"Hur gör vi", frågade jag uppgivet Olof Palme. "Ropa ut i högtalarna, att jag talar igen om en timme", svarade han. Det gjorde jag, men tänkte i mitt stilla sinne, att de som måste gå hem kommer inte tillbaka. Men det gjorde de.

Sweet pan steel band värmde upp publiken och Olof Palme höll sitt anförande inför en andäktig och absolut fullpackad stadshall. Sen utrymdes lokalen och fylldes igen till sista platsen. Många hade väntat utanför i regnet för att inte gå miste om en plats. Knappt fem månader senare var Olof Palme död - mördad.

Högern marscherade upp världen runt. Nyliberalismen hade inlett sitt segertåg. Välfärdssamhällena och demokratin var målen för angreppet. Det kalla kriget var dock inte lika kallt som tidigare. Den nya östpolitiken och avspänningspolitiken, formulerad av bland andra Olof Palme och hans socialdemokratiska kollegor i Västtyskland och Österrike, Willy Brandt och Bruno Kreisky, hade bidragit till det. Det gjorde också Michail Gorbatjov, som tillträdde som Sovjetunionens ledare 1985. Han proklamerade töväder i Sovjetunionen och i det kalla kriget. 

Valet i september 1985 har gått till historien som "systemskiftesvalet". Olof Palme talade om detta på sina valmöten. Om varför privatiseringsidéerna måste slås tillbaka. Men talen rörde också ”gemensam säkerhet” och nedrustning, att vägen till säkerhet går via nedrustning och diplomati. Vi måste tala med "fienden".

Socialdemokraterna vann valet 1985. Men högern tog över det omtalade "problemformuleringsinitiativet" och samhällsdebatten - och vann slaget om framtiden.  Gorbatjov, som ville reformera sovjetkommunismen tvingades bort efter ett misslyckat kuppförsök. 1991 rasade Sovjetunionen ihop och 1992 förklarade Francis Fukyama i boken Historiens slut och den sista människan (Norstedts 1991), att historien var slut, liberalismen hade segrat.

Nu väntade globalisering och en "regelbaserad" världsordning, inte en lagbaserad världsordning grundad på FN-stadgan och folkrätten, utan en ny ordning bestämd av USA och dess närmsta allierade, av storföretag och finanskapitalister. USA var nu den enda stormakten och imperiet härskade. Det hölls och hålls fortfarande under armarna med hjälp av upp emot 800 militärbaser runt hela världen.

Om några veckor är det 40 år sedan Olof Palme mördades.  Och imperiet håller nu på att falla ihop av sin egen tyngd och kämpar för sitt liv. En multipolär värld, där några stormakter har delat upp världen mellan sig och gör som de vill i sina intressesfärer, tycks växa fram. Alternativet måste bli en multilateral världsordning och att FN och folkrätten räddas.

Ett storkrig pågår i Europa. I Mellersta östern är risken överhängande att det blir ett till. Ett nytt kallt krig råder och risken för ett världskrig är kanske större än någonsin.

Socialdemokratin verkar ha kasserat Olof Palmes idéer och anslutit sig till idén att krig och konflikter ska mötas med upprustning. Diplomatin är nerlagd. De stora vinnarna är krigsindustrin världen runt. Förlorare är alla vi andra och till sist kanske livet på jorden.

Om man 40 år efter Palmes död hävdar att vi borde lyfta fram Olof Palmes och socialdemokratins idéarv om gemensam säkerhet istället för att rusta oss till döds, möts man av argument som "dra nu inte fram Palmekortet". Men politik är inget kortspel och det handlar inte om att diskutera vad Palme skulle ha gjort eller sagt idag. Det kan vi aldrig veta, bara spekulera om. Men det är fullt möjligt att på allvar diskutera om idéerna om gemensam säkerhet kanske är giltiga idag. Och om de inte är det, utveckla varför det är så.   

Våren 2026 är det ny valrörelse. Den handlar i någon mån på nytt om systemskiftet. Men den säkerhetspolitiska debatten handlar mest om att vi måste rusta oss till fred och säkerhet. Europas ledande politiker och militärer talar om det oundvikliga kriget mot Ryssland. 

Är det verkligen klok politik? Överlever vi. Kommer det ens att finnas en värld kvar där vinnarna kan investera sina vinster?

Djävulskt utstuderat, SVT?!

Gamle rikskanslern Axel Oxenstierna tillskrivs att en gång ha sagt till sin son: ”Vet du inte, min son, med hur litet förstånd världen styrs?”

Jag vet inte hur SVT tänkte när man bestämde sig för att göra programserien Toppmötet, där tidigare statsministern Fredrik Reinfeldt samtalar med några av sina gamla politikerkompisar. Kanske hade man i baktankarna ett annat talesätt; ”Ge dem tillräckligt långt rep så hänger dom sig själva”. Det behövs ingen granskande journalist som ställer svåra frågor.

Igår kväll såg jag toppmötet mellan Fredrik Reinfeldt och tidigare danske statsministern Anders Fogh Rasmussen, som också fick bli generalsekreterare i Nato. Toppmötet handlade i mångt och mycket om relationerna till USA, om Danmarks engagemang i Afghanistan och uppställningen i Irakkriget.

”Lyckade militära operationer”… ”militär succé, men politisk katastrof”, sa Rasmussen om krigen i Afghanistan, Irak och Libyen”. Hur man nu kan komma fram till att massivt dödande som leder till politiska katastrofer är succéer. Tre krig som grundades på lögner och monumentala politiska felbedömningar och som i hög grad ligger bakom framväxten av IS, de krig och det kaos som råder i dag och de väldiga flyktingströmmarna.

SVT hade klippt in korta inslag som upplysningsvis berättade exempelvis att Irakkriget kostade mellan 175 000 och 200 000 irakier livet och att bortemot ytterligare lika många dog i sviterna av kriget. Sedan fortsatte det småputtriga samtalet.

”Europa står i skuld till USA”, sa Rasmussen när han skulle förklara Danmarks engagemang i katastroferna. Och han kritiserade Tyskland och Frankrike som backade upp FN-linjen och ”splittrade den transatlantiska alliansen.”

Sen berättade Fogh Rasmussen att ”det lönar sig att vara nära USA”. Vi fick veta att han minsann som tack för hjälpen hade fått äta frukost med Bush i det ovala rummet och cykla mountainbike med honom på lantstället. Fredrik Reinfeldt log generat och berättade att han och lilla Sverige bara brukade bestås med en kvarts dösnack i någon korridor, när han mötte USA-presidenterna.

George W. Bush och Anders Fogh Rasmussen håller presskonferens.

”När USA drar sig tillbaka, rycker banditerna fram”, sa Rasmussen. Och jag funderade över hur det är möjligt att vara så enögd. Vad är det för något som CIA preparerar frukostarna i ovala rummet med?

Fogh Rasmussen kan ju inte ha missat att USA, när det gynnat stormaktsintresset, backat upp banditer både här och där. I Sydamerika, Mellanamerika, Centralasien och Mellanöstern.

SVT har fått utstå kritik för formatet på Toppmötet. Men jag är lite kluven. Kanske är det djävulskt utstuderat tänkt; Ge dem fria tyglar, tillräckligt mycket rep, så kommer tittarna att förstå med vilken dårskap världen styrs.

Bo Bernhardsson/Efter Arbetet