Vilka är terroristerna?

Dagligen läser jag och hör i nyhetsrapporteringen i radio och TV om "terroriststämplade" Hamas och Hizbollah. I samma nyhetsinslag heter Israel bara Israel och USA bara USA. Den ena sidan i kriget i Mellanöstern betecknas konsekvent som terrorister medan den andra slipper den etiketten. Enligt min åsikt är det propaganda och inte professionell, "oberoende" nyhetsrapportering.

Har då inte nämnda Hamas och Hizbollah begått terrorhandlingar? Jovisst är det så, men nyligen skickade USA en Tomahawk-missil mot en skola i Iran. 175 flickor, skolbarn mellan 7 och 12 år gamla, och ett antal vuxna dödades. USA och Israel riktar varje dag avsiktligt attacker mot civila mål för att sprida skräck och försvaga motståndsviljan. Målet är att regimen i Iran till sist ska kollapsa på grund av ett inre tryck. Förmodligen är resultatet det motsatta, men det är egentligen en annan historia. 

Ockupationsmakten Israel bedriver ett folkmord i Gaza. Bortemot 100 000 civila, kvinnor och barn, beräknas ha fått plikta med sina liv. Många av dem vilar under betongmassorna i de fullständigt sönderbombade områdena.  På Västbanken begår bosättare och israelisk militär dagligen mord på palestinier med målet att fördriva dem från deras hembygd. 

Både USA och Israel har själva starkt bidragit till uppbyggnaden av olika "terroristorganisationer". USA och Pakistan låg bakom Mujahedin i Afghanistan ur vilken organisation Al-Qaida senare växte fram. Ur Al Qaida utvecklades i sin tur Jihadistgruppen Hayat Tahrir al-Sham (HTS), ledd av Ahmed al-Sharaa, som för bara något år sedan var terroriststämplad av bland andra USA. Nu är den stämpeln raderad som tack för insatserna i kriget i Syrien, där Ahmed al-Sharaa nu leder den nya regimen, nu med namnet Abu Muhammad al-Julani. Han tas emot emot på "röda mattan" i både Vita Huset och Kreml. USA och Israel har växelvis bekrigat och lierat sig med olika "terrororganisationer" beroende på om det gynnat deras intressen.   

Den palestinska befrielseorganisationen (PLO) betraktades under 1970-talet som en terrororganisation av många västländer och Israel, men erkändes av FN som den legitima representanten för det palestinska folket. Olof Palme tog kontakt med PLO:s ledare Yassir Arafat och de träffades i Algeriet i november 1974, vilket ledde till att Palme kritiserades av ockupationsmakten och dess uppbackare. I svensk borgerlig press kritiserades han för att han legitimerade "en terrororganisation". PLO tog 1988 avstånd från terrorism som ett vapen i befrielsekampen och erkände samtidigt Israels rätt att existera. 

Hamas bildades 1987 i samband med den första intifadan. Israel stöttade vid den här tiden olika islamistiska grupper, som de föredrog framför det nu närmast sekulära PLO. PLO hade en alltför sympatisk framtoning, Israel behövde en grymmare motståndare och gav bland annat via Qatar ekonomiskt stöd till Hamas.

På väg till en matranson i en sönderbombad stad.
Foto: Jaber Jehad Badwan - Creative Commons Attribution-Share Alike 4.0

Hizbollah är enligt wikipedia, som man i och för sig inte helt kan lita på, ett "terroriststämplat shiamuslimskt parti" och en väpnad grupp som bildades 1982 i Libanon i samband med den israeliska ockupationen av södra Libanon. 

Men krigens logik innebär att den som är terrorist för den ene är frihetskämpe för den andre. Den danska motståndsrörelsen mot den tyska ockupationsmakten under andra världskriget beskrivs självklart som en befrielseorganisation. Holger Danske hette en av dess mera  bemärkta motståndsgrupper, som begick handlingar som idag skulle klassas som terrorism. Det hindrar inte att den danska akvaviten Holger Danske fortfarande heter så och inmundigas med välbehag. 

Omfattande krigsbrott, varför inte kalla det statsterrorism, begicks av de stater som deltog i andra världskriget, i Europa som i Asien, där kriget rasade. 

Det nazistiska industriellt organiserade folkmordet riktat mot judar framstår som unikt omänskligt och grymt. Men segrarmakterna var inte heller oskyldiga. 

De allierade terrorbombningarna av tyska städer som Dresden och Hamburg, ledda av den beryktade "Bomber Harris", Arthur Travers Harris, drabbade urskillningslöst och avsiktligt civilbefolkningen. Eldstormarna dödade hundratusentals kvinnor, barn och icke stridande. Och varvsarbetarnas bostäder i Hamburg bombades inte av misstag. Så skulle den tyska varvsproduktionen stoppas. 

Röda armén bedrev ett hänsynslöst våld i det ockuperade Berlin och i östra Tyskland, när segern över Tyskland sedan länge var ett faktum. Kan det betraktas som hämndaktioner för tyska övergrepp under Operation Barbarossa? Spelar ingen roll, hämndbegär ursäktar inte överlagda mord på försvarslösa tyskar. Bomberna mot Hiroshima och Nagasaki har försvarats med att de gjorde att kriget tog slut fortare. Vilket för det första är ett omstritt påstående. Och mord på civila ursäktas alltså enligt krigets lagar inte av att det sparar stridande soldater, kulor och krut. 

Behovet att definiera ett slags humanitära krigslagar var stort när andra världskriget var över. Det skedde i form av de fyra Genèvekonventionerna som upprättades 1949. Den fjärde konventionen är en överenskommelse inom den humanitära rätten som reglerar behandling av civilbefolkningen i krig. Civilbefolkningar ska skyddas och får inte vara måltavla. Konventionen förbjuder alltså anfall mot sjukhus, skolor och bostadsområden. Och en ockupationsmakt har en skyldighet att skydda medborgarna i ockuperade områden.

De nationella terroristlagstiftningarna varierar något, men gemensamt är att begreppet terrorism innebär angrepp riktade mot civila mål i syfte att sprida skräck och försvaga motståndsviljan för att på det sättet vinna kriget. 

Vilka aktörer förtjänar att konsekvent kallas terrorister i nyhetsrapporteringen och den politiska debatten? Grundläggande är att de som angrips och ockuperas har rätten att använda våld mot ockupationsmakten. Ockupationsmakten har inga rättigheter alls på ockuperad mark.

Kanske ska nyhetsmedier och journalister striktare hålla sig till att berätta vad som sker, hänvisa till flera oberoende källor, avhålla sig från att okritiskt förmedla rapporter från bara den ena sidan i krigen och avstå från förenklade bedömningar av vem som respekterar det onda respektive det goda. 

Som det ser ut nu har krigsrapporteringen starka inslag av propaganda. Det har den i och för sig alltid haft. Men måste vi nöja oss med det?

Gemensam säkerhet eller rustningar till döds?

Foto: Hagblom Foto, Lund. Wikimedia Commons

Hösten 1985 jobbade jag som valombudsman för Socialdemokraterna i Lund och Eslöv. I början av september arrangerade vi ett valmöte med Olof Palme i Lund. Det var tänkt att mötet skulle hållas utomhus på Stortorget. Men regnet stod som spön i backen. Vi hade en reservplan så att mötet kunde flytta inomhus till Stadshallen. Men trots att regnet öste ner hade så många samlats att det inte fanns en chans att alla som trotsat vädret skulle rymmas i hallen.

"Hur gör vi", frågade jag uppgivet Olof Palme. "Ropa ut i högtalarna, att jag talar igen om en timme", svarade han. Det gjorde jag, men tänkte i mitt stilla sinne, att de som måste gå hem kommer inte tillbaka. Men det gjorde de.

Sweet pan steel band värmde upp publiken och Olof Palme höll sitt anförande inför en andäktig och absolut fullpackad stadshall. Sen utrymdes lokalen och fylldes igen till sista platsen. Många hade väntat utanför i regnet för att inte gå miste om en plats. Knappt fem månader senare var Olof Palme död - mördad.

Högern marscherade upp världen runt. Nyliberalismen hade inlett sitt segertåg. Välfärdssamhällena och demokratin var målen för angreppet. Det kalla kriget var dock inte lika kallt som tidigare. Den nya östpolitiken och avspänningspolitiken, formulerad av bland andra Olof Palme och hans socialdemokratiska kollegor i Västtyskland och Österrike, Willy Brandt och Bruno Kreisky, hade bidragit till det. Det gjorde också Michail Gorbatjov, som tillträdde som Sovjetunionens ledare 1985. Han proklamerade töväder i Sovjetunionen och i det kalla kriget. 

Valet i september 1985 har gått till historien som "systemskiftesvalet". Olof Palme talade om detta på sina valmöten. Om varför privatiseringsidéerna måste slås tillbaka. Men talen rörde också ”gemensam säkerhet” och nedrustning, att vägen till säkerhet går via nedrustning och diplomati. Vi måste tala med "fienden".

Socialdemokraterna vann valet 1985. Men högern tog över det omtalade "problemformuleringsinitiativet" och samhällsdebatten - och vann slaget om framtiden.  Gorbatjov, som ville reformera sovjetkommunismen tvingades bort efter ett misslyckat kuppförsök. 1991 rasade Sovjetunionen ihop och 1992 förklarade Francis Fukyama i boken Historiens slut och den sista människan (Norstedts 1991), att historien var slut, liberalismen hade segrat.

Nu väntade globalisering och en "regelbaserad" världsordning, inte en lagbaserad världsordning grundad på FN-stadgan och folkrätten, utan en ny ordning bestämd av USA och dess närmsta allierade, av storföretag och finanskapitalister. USA var nu den enda stormakten och imperiet härskade. Det hölls och hålls fortfarande under armarna med hjälp av upp emot 800 militärbaser runt hela världen.

Om några veckor är det 40 år sedan Olof Palme mördades.  Och imperiet håller nu på att falla ihop av sin egen tyngd och kämpar för sitt liv. En multipolär värld, där några stormakter har delat upp världen mellan sig och gör som de vill i sina intressesfärer, tycks växa fram. Alternativet måste bli en multilateral världsordning och att FN och folkrätten räddas.

Ett storkrig pågår i Europa. I Mellersta östern är risken överhängande att det blir ett till. Ett nytt kallt krig råder och risken för ett världskrig är kanske större än någonsin.

Socialdemokratin verkar ha kasserat Olof Palmes idéer och anslutit sig till idén att krig och konflikter ska mötas med upprustning. Diplomatin är nerlagd. De stora vinnarna är krigsindustrin världen runt. Förlorare är alla vi andra och till sist kanske livet på jorden.

Om man 40 år efter Palmes död hävdar att vi borde lyfta fram Olof Palmes och socialdemokratins idéarv om gemensam säkerhet istället för att rusta oss till döds, möts man av argument som "dra nu inte fram Palmekortet". Men politik är inget kortspel och det handlar inte om att diskutera vad Palme skulle ha gjort eller sagt idag. Det kan vi aldrig veta, bara spekulera om. Men det är fullt möjligt att på allvar diskutera om idéerna om gemensam säkerhet kanske är giltiga idag. Och om de inte är det, utveckla varför det är så.   

Våren 2026 är det ny valrörelse. Den handlar i någon mån på nytt om systemskiftet. Men den säkerhetspolitiska debatten handlar mest om att vi måste rusta oss till fred och säkerhet. Europas ledande politiker och militärer talar om det oundvikliga kriget mot Ryssland. 

Är det verkligen klok politik? Överlever vi. Kommer det ens att finnas en värld kvar där vinnarna kan investera sina vinster?

Förbereds militärkupp?

Försvarsmakten bedriver nu en reklamkampanj, där man förklarar varför Sverige är värt att försvara. Den bedrivs åtminstone i Stockholm, men jag antar att den pågår runt hela landet eftersom inte bara Stockholm är värt att försvara. Man möts av reklampelare med budskap som; "Att få tänka som man vill, är otänkbart för många" och "Sverige ett land att förälska sig i." Undertecknare Försvarsmakten.

Vi får veta att; "Friheten att få leva som man vill, är långt ifrån självklar här i världen. Men den är självklar för oss. Och självklart värd att försvara. På försvarsmakten.se kan du se  hur och varför vi står upp för Sverige, här och nu."

Vad är då problemet med denna kampanj? Håller jag inte med om att friheten är värd att försvara? Jodå, problemet är ett annat och handlar om myndigheters, i det här fallet försvarsmaktens, roll och vad de ska använda sina anslag till. Svaret på frågan, varför försvarsmakten står upp för Sverige är ju kort och gott att det gör den därför att den av riksdagen och Sveriges folk har ålagts att göra det. Inte för att de själva, efter att ha prövat frågan, har kommit fram till att Sverige är värt att försvara.

Det är inte militärens sak att avgöra om Sverige är värt att försvara och att utveckla och förklara varför det är så. Det är medborgarnas, politikernas och riksdagens uppgift. Försvarsmaktens uppgift är att utföra det uppdrag de får av riksdag och regering.

Det är alltså heller inte Bilprovningens och andra företag som sysslar med fordonskontroll som har till uppgift att med reklam och debattinlägg förklara för medborgare och bilägare varför man av trafiksäkerhetsskäl måste besiktiga bilen. De ska bara genomföra vad de åläggs av lagar och förordningar.

Militärens reklamkampanj blir inte mindre olustig av att att den sker mot bakgrund av en sedan länge pågående enögd och ytlig antirysk kampanj, där inte bara politiker och media medverkar, utan också ÖB och militären. En kampanj som syftar till att bereda vägen in i Nato.

Bara för några dagar sedan var för övrigt ÖB Micael Bydén ute och ställde krav på att Sverige inte ska tillåta att företagsgruppen ledd av ryska gasbolaget Gazprom hyr gotländska Slite hamn på Gotland. Ännu ett exempel på olämplig militär inblandning i debatten. ÖB må se säkerhetspolitiska problem med att Gazprom använder Slite hamn, men den åsikten borde ha framförts direkt till regeringen och försvarsdepartementet inte via pressreleaser och offentliga debattinlägg.

För övrigt antar jag att reklamkampanjen till frihetens försvar långt ifrån är gratis. Pengarna borde istället ha använts till försvarsmateriel och personal.

Det vore väl bra om försvarsminister Peter Hultqvist och regeringen drog upp klara gränser för vad försvarsmakten ska syssla med. Innan militären helt tar över. För inte har de väl fått detta propagandauppdrag av försvarsdepartementet?