Demokratin dör med mediemångfalden?

Om demokratin -  dess förutsättningar, hot och möjligheter. (2)

Demokratins första förutsättningar är rösträtten och att ordet är fritt. Men formell yttrandefrihet och tryckfrihet räcker inte, alla medborgare måste komma till tals och bli hörda. Massmedial mångfald är i sin tur en förutsättning för att alla ska bli det. 

Den granskande journalistiken, "den tredje statsmakten", är ytterligare ett av demokratins fundament och en allsidig granskning av valda, makthavare och maktutövning förutsätter också den en flora av medieägare som företräder olika intressen och uppdrag. 

A-pressen, arbetarrörelsens tidningar, var under ungefär ett sekel en viktig bärare av mångfalden. Men idag är A-pressen död. Den 30 september 2000 kom det allra sista numret av tidningen Arbetet, den största och mest inflytelserika arbetarrörelseägda morgontidningen med utgivning i Malmö och Göteborg(Ny Tid). I Stockholm fanns då, sedan det havererade försöket att återuppliva Stockholms-Tidningen under första halvan av 80-talet, inte någon S-märkt morgontidning. Kvällstidningen Aftonbladet ägdes dock fortfarande av LO och ett mindre antal morgontidningar i ”landsorten” ägdes också av arbetarrörelsen. Om några år skulle arbetarrörelsen inte äga en enda dagstidning. Arbetarpressen var under avveckling och socialdemokratin höll på att förvandlas från folkrörelse till valapparat. Det finns ett samband.

2010 var arbetarrörelsen fortfarande huvudägare till ett fåtal tidningar som vägrade ge upp sin självständighet, Norrländska Socialdemokraten, Piteå-Tidningen, Dala-Demokraten, Värmlands Folkblad, Östra Småland och Nyheterna. De två sistnämna köptes året därpå av Gota Media för att några år senare läggas ner. Dala-Demokraten förvärvades 2013 av Mittmedia. Värmlands Folkblad såldes 2017 till Nya Wermlandstidningen AB ( NWT-koncernen) och Norrländska Socialdemokraten såldes 2019 till Norr Media.  Norr Medias majoritetsägare är Norrköpings Tidningars Media AB (NTM). Piteå-Tidningen klarade sig något år till.

I boken Press Stopp (Ekerlids, 2022) konstaterar Anders Malmsten att ”tre grupper äger (nästan) allt”, Bonnier/Gota, NTM (Norrköpings Tidningar Media), och PNV Media. Nu har också de gamla tidningsfamiljerna - Ander, Hamrén och Hjörne - och den borgerliga stiftelseägda landsortspressen slukats. Det tog bara sju år, skriver Anders Malmsten. 

I de tre storstäderna äger Bonniers Dagens Nyheter, Expressen och Sydsvenska Dagbladet. Göteborgs-Posten ägs av Stampen Media, som ingår i den norska mediegruppen Polaris Media som i sin tur ägs av norska Schibsted som också äger Svenska Dagbladet och Aftonbladet. 

A-presstidningar när de ännu fanns. Foto BB

I juli 2018 besökte den brittiske journalisten David Goodhart Sverige. Hans bok, The Road to Somewhere, om globaliseringens och marknadssamhällets förlorare hade kommit ut och låtit höra talas om sig också i Sverige. Goodhart myntar i sin bok begreppen ”någonstansare” och ”varsomhelstare”, som uttryck för förlorarna och vinnarna. ”Någonstansarna”, är människor som är beroende av ett starkt samhälle, de har behov av att höra hemma någonstans. ”Varsomhelstarna” representerar en rörlig, välutbildad elit, som bor i storstäder, röstar liberalt och i varje fall tror att de inte behöver något specifikt samhälle. 

”Varsomhelstarna” utgör bara en liten minoritet av befolkningen men kör ändå över den stora majoriteten. Goodheart konstaterar att ”eliterna trycker ut sin extrema liberalism på resten av befolkningen”, samtidigt som ”högerpopulismen” växer. Resultatet - i Sverige, Storbritannien och USA med flera länder - är att klassklyftor och utanförskap har vuxit och att allt fler medborgare upplever att deras livsvillkor, berättelser och drömmar inte spelar någon roll.

Hur är det då möjligt att en minoritet kunnat få genomslag för sin ”extrema liberalism”? Förklaringarna måste inte minst sökas i medielandskapet och monopoliseringen av medieägandet. 

Den gamla prenumererade, utburna papperstidningens tid är förbi. "Partitidningen" är borta sedan länge och nu har tidningshus blivit mediehus, men det innebär inte att media och deras ägare är opolitiska, De ”oberoende” cheferna har tydliga uppdrag. Den norske medieprofessorn Sigurd Allern förklarar: 

Så gott som alla chefredaktörer och ansvariga utgivare är handplockade; de är antingen uppfordrade till att söka ställningen eller så har de direkt erbjudits den. I ökande grad har det också blivit vanligt att i stort sett rekrytera de högsta ledarna internt inom en och samma koncern. Då får man också chefredaktörer som mycket väl känner ägarnas förväntningar och tidigare har demonstrerat att de lever upp till koncernens krav.

Dagens medieoligopol speglar inte på ett rimligt sätt olika samhällsklassers och människors livsvillkor. Många och alltfler lever i medieskugga. Medieforskning visar att fackliga företrädare kommer till tals allt mindre och mindre ofta än präster, ”religiösa ledare”. Näringslivets ledare kommer till tals mer än 20 gånger så ofta. Endast fem procent av dem som syns och hörs i SVT tillhör "arbetarklassen" trots att de, enligt forskares definition, utgör halva befolkningen. 

Arbetarnas och tjänstemännens fackliga organisationer osynliggörs i media, men framför allt deras medlemmars livs- och arbetsvillkor. Arbetsmarknadsreportagen är sällsynta. Det beror förstås på att A-pressen inte längre finns. Arbetarrörelsens tidningar hade ett uppdrag att bevaka arbetslivet. Det gjorde att också borgerlig press och Public Service måste göra det. Låt vara att LO-tidningen Arbetet, TCO-tidningen Arbetsvärlden, Dagens Arbete och Kommunalarbetaren - de kommer i huvudsak ut som nättidningar - gör viktiga insatser, men de räcker inte till för att förändra den övergripande bilden. Public Service-verksamheten är oumbärlig men är också under angrepp och förmår inte kompensera för snedvridningen. Och frågan är om det är så man ser sitt uppdrag.

Till bilden hör att de flesta journalisterna, liksom de flesta politiker, bor i medelklassområden. I fattigare områden, invandrartäta förorter, på mindre orter och i typiska industrisamhällen bor nästan ingen journalist. Självklart påverkar det hur verkligheten skildras. 

A-pressen är död. Det gick på ett par decennier. Fortfarande finns det ledarsidor som är S-märkta inhysta hos andra tidningsägare. Men ledartexter är inte det starkast opinionsbildande materialet, det är nyheterna. Frågan man måste ställa sig är, om arbetarrörelsen kan förlita sig på att borgerliga tidningsägare och globala mediekapitalister ska garantera mångfalden. 

Nu ägs så gott som alla nyhetstidningar i Sverige av tre stora mediekoncerner. ”Big Tech” lägger beslag på annonspengarna och den granskande journalistiken förtvinar. Och  i det nya globala medielandskapet händer något än värre. Men det återkommer jag till i en ny artikel. 

Trots allt, det finns ljuspunkter i arbetarrörelsen och dess närhet! Dagens Arena gör en imponerande insats liksom de nämnda fackliga tidningarna. Nystartade Skånes Folkblad är ett viktigt initiativ och Rörelsen är det också, men det är ingen nyhetstidning, utan en plattform för idédebatt. Dagens ETC måste också nämnas.  

Alldeles oberoende av tekniken - papper eller digitalt - handlar det om vilka nyheter som berättas och vilka som inte berättas, om vilka medborgare som kommer till tals och vilka som inte gör det.  Vilhelm Moberg skriver i Min svenska historia att han hade fått en vrångbild av Sveriges historia, ”icke genom läroböckernas fakta, utan av utelämnade fakta, av det som icke stod i dem”. 

Det avgörande är inte bara vad våra nyhetsmedier berättar för sina läsare, lyssnare och tittare, utan framför allt vad de inte berättar. Risken är att demokratin dör med mediemångfalden? 

Mänskliga rättigheter urholkas också i väst - Fredlöshet i vår tid

Mänskliga rättigheter urholkas också i väst

Ingress: Det är längesedan jag gjorde inlägg här. Jag hade publicerat något tusental texter i olika tidningar, flest i tidningen Arbetet - ledare, reportage, kolumner och kåserier under vinjetten Röde Orm. Jag tyckte att det räckte. Men vår dramatiska tid har väckt lusten att publicera mig igen. Det som händer uppmanar till engagemang. De pågående krigen och kriserna, kapprustningen, den geopolitiska omvälvningen, FN och den lagbaserade världsordningen som nu undergrävs och överges. Demokratin som förfaller. 

Den svenska nyhetsrapporteringen och debatten är ensidig. Jag påstår att om man bara tar del av svenska etablerade medier då vet man inte så mycket om vad som händer. Censuren och självcensuren i media tilltar. Den drivs på av techmiljardärer och mediebolag, av enskilda stater och EU. Ibland kallas censuren för att man faktagranskar. Men det handlar ofta  om "narrativecheck" - berättelsekontroll. 

Jag bestämde mig alltså för att börja skriva regelbundet igen. Följande text handlar om censur och yttrandefrihet och hur auktoritära tendenser stärks. Den publicerades först i Aftonbladet den 24 januari 2026.

Fredlöshet i vår tid

Ryssland blir alltmer auktoritärt. Sedan angreppskriget mot Ukraina inleddes har lagar antagits som kriminaliserar att sprida vad staten anser vara "desinformation" om Rysslands väpnade styrkor eller att "diskreditera" dem. Sådan ”brottslighet” har lett till böter och flera års fängelse. Yttrandefriheten stryps. Medier tystas. Putin och ryssarna är onda. Men vi är goda. I ”väst” sker inga övergrepp på folkrätten och demokratin? Eller?

Jag skulle kunna besvara första delen av den retoriska frågan med att åberopa USA:s angrepp på Venezuela och hoten mot Danmark/Grönland. Jag skulle kunna hänvisa till Mark Carneys, Kanadas premiärminister, befriande uppgörelse med USA:s och dess allierades praktiska tillämpning av ”den regelbaserade världsordningen”. Men den här texten handlar om yttrandefriheten och det som händer med demokratin i EU.

Den 15 december antog EU (Europeiska rådet) ett beslut om sanktioner mot ett antal personer som inte skriver under på den i väst förhärskande berättelsen om världen. De har avvikande åsikter och för fram av EU icke certifierade fakta. Men de bemöts inte. De ska tigas ihjäl. Och straffas.

Den ursprungliga rättsliga grunden för beslutet, som i själva verket förklarar de utan rättegång ”dömda” för fredlösa, är en förordning (2020/1998) som paradoxalt nog syftar till ”att inrätta ett världsomspännande system för sanktioner mot brott mot mänskliga rättigheter”. Förordningen följdes av ett generellt rådsbeslut (2020/1999). 

Sanktionerna den 15 december mot enskilda individer beslutades inom ramen för de omfattande sanktionerna mot Ryssland - mot olika enheter (entities) - organisationer, företag och personer - som ger stöd till Ryssland eller sprider ryska ”konspirationsteorier” och ”desinformation. De drabbade anklagas precis som ryska dissidenter för att sprida desinformation och gå utländska makters (Rysslands) ärenden.

Europeiska rådet har återkommande fattat beslut om att lägga till namn på sanktionslistan.

Sanktionerna innebär ett reseförbud till och inom EU och frysning av alla tillgångar/bankkonton som de har inom unionen. Det är också förbjudet för EU-medborgare och företag att hjälpa de sanktionerade ekonomiskt. Även om det handlar om att de ska kunna betala sina löpande räkningar och äta sig mätta. Fredlöshet är annars ett begrepp som hör medeltiden till.

Om detta kan man läsa på kommissionens hemsida. Särskilt alarmerande och upprörande är att besluten om sanktioner inte fattas som en juridisk process där den anklagade har rätt till försvarare och att bemöta anklagelserna. Den utpekade förklaras genom ett enkelt, politiskt beslut i Europeiska rådet inte längre ha tillgång till grundläggande mänskliga rättigheter.

Den 15 december lades Jacques Baud tillsammans med elva andra personer till på EU:s sanktionslista.  Han är en före detta schweizisk arméofficer och NATO-rådgivare, numera författare och fristående konsult i Bryssel inom underrättelse- och säkerhetsområdet. Han straffas alltså för att han inte ställer upp helt och fullt på den sanna berättelsen, han pekas ut som ”språkrör för prorysk propaganda” och för att han sprider ”konspirationsteorier” om kriget i Ukraina.

Detsamma har drabbat flera andra personer före honom. En av dem är Hüsseyin Dogru, en tysk journalist som sanktionerades redan i maj 2025. Baud är schweizare men bor nu i Bryssel. Hüsseyin Dogru är tysk medborgare.

Till dem som förklarats fredlösa hör också Nathalie Yamb, en kamerunsk-schweizisk aktivist och affärskvinna. Själv förklarar hon att hon kritiserat Frankrikes närvaro och agerande i Afrika. Enligt EU gör det henne till en "öppen anhängare av Ryssland" eftersom hon sägs använda Moskvas språkbruk riktat mot väst, särskilt mot den gamla kolonialmakten Frankrike.

Så illa är det alltså ställt med tryckfrihet och yttrandefrihet i den Europeiska unionen och i Sverige, som uppenbarligen står bakom och backar upp besluten.

Vi säger oss kämpa för att det inte ska bli som i Ryssland och i auktoritära och diktatoriska stater. Vi för en heroisk kamp för demokrati och människovärde. Men för den skull sätter vi en av demokratins grundförutsättningar, yttrandefriheten, ur spel. Istället för att bemöta åsikter och fakta som vi inte omfattar, förbjuder vi dem. Barnet åker ut med badvattnet.

Jaques Baud, Hüsseyin Dogru och Nathalie Yamb är omskrivna och omtalade exempel på hur yttrandefrihet och mänskliga rättigheter urholkas också i väst, fast inte i svenska medier. Jag kan berätta om mängder av andra fall från USA, Tyskland och Storbritannien med flera länder. Om personer som tystas, utvisas eller fängslas för att de uttrycker stöd för Palestina eller ifrågasätter upprustning och krigshets.

Fransesca Albanese på konferens i Bogotá, Colombia 2025.
  Fotografía oficial de la Presidencia de Colombia. Wikimedia Commons

USA:s utrikesminister Marco Rubio förklarade för en tid sedan att man inför sanktioner mot Francesca Albanese, FN:s särskilda rapportör för de palestinska områdena, efter hennes kritik av USA:s och Israels politik. I själva verket har Albanese gjort sig förtjänt av Nobels Fredspris istället för det absurda val som den norska Nobelkommittén gjorde.

I England arresteras åldringar för att de protesterar mot folkmordet i Gaza. Greta Thunborg greps, precis som de arresterade åldringarna, för att hon protesterade. Hon försvarade Palestine Action, en i Storbritannien terrorklassad organisation som inte är en terrororganisation, men som protesterar mot att Storbritannien ger stöd till Israel bland annat genom vapenleveranser.

Humor hör väl egentligen inte hemma i sammanhanget, men den brittiske komikern och samhällsdebattören Rowan Atkinson påstår i ett engagerat inlägg till försvar för yttrandefriheten att en brittisk medborgare dömts för att han förolämpat en polishäst. Är det sant? Jag har kommit till en punkt där jag inte håller det för otroligt.

Hur som helst, hur ser våra folkvalda i riksdagen och EU-parlamentet på det som sker med yttrandefriheten?