Är Ryssland skyldigt till Novichock-attacken

Jag skriver detta med risk att bli utpekad som medlem av "Putins brigader". Men mitt uppsåt är bara att hävda god journalistik och grundläggande rättsprinciper, det krävs bevis för att utpeka någon som skyldig. Och man kan inte utan vidare granskning och bevisföring vidarebefordra ogrundade anklagelser. Det är väl bara nättroll, kanske ryska, som gör sånt?

Alltså häpnar jag inför det faktum att så här långt de grundläggande frågorna om Storbritanniens och Theresa Mays påståenden knappast alls har rests. Finns det några bevis för att Ryssland utfört attentatet? Vilka är de i så fall? Vilka motiv kan Ryssland tänkas ha? Finns det andra stater eller intressegrupper som kan tänkas ha motiv att blåsa under konflikten med Ryssland? Finns det andra stater som förfogar över eller kan ha framställt giftet (Novichok)?

I ett inslag i TV4 Nyheterna igår morse verkade det som om den kritiska sansen håller på att hinna ikapp media. Där ställdes faktiskt frågorna till en avhoppad KGB-agent, han beskrev sig själv som en "gammal kalla-kriget-krigare". Han sa att han inte kunde se att Ryssland skulle ha skäl att göra detta, men att det finns ett flertal alternativ om man ställer frågan, vilka andra som skulle kunna ha motiv att utföra detta. Ukraina t ex.

Nu är förstås detta bara en gammal KGB-agents grubblerier, bara ett enda reportage och heller inget bevis i någon som helst riktning. Min poäng är just denna, varför har de självklara frågorna dröjt så länge, varför tycks medierna ha glömt bort sitt viktigaste uppdrag, att kritiskt granska? Det är uppenbarligen inte bara ryska nättroll och från Ryssland styrda nyhetskanaler man måste se upp med när det gäller så kallade Fake News.

I en artikel i Mint Press News av Nafeez Ahmed ställs och diskuteras de frågor som måste ställas. Artikeln avslutas så här (Min översättning):

"Detta leder till följande. Det enda stat som enligt OPCW (Organisation for the prohibition of chemical weapons) certifierats för att ha förstört sina kemiska vapen är Ryssland, inklusive sin förmåga att använda nervgifter. OPCW fann inga bevis som indikerar att Ryssland har kvar förmågan att använda Novichok. Detsamma kan inte sägas om USA, Storbritannien och Israel."
Artikeln konstaterar att det inte finns "legitima" skäl att utan vidare utesluta alla andra alternativ och peka ut Ryssland som den enda möjliga förövaren.

"Det kan", skriver Nafeez Ahmed, "landa i att Ryssland verkligen gjorde Novichock-attacken. Men på nuvarande stadium har den brittiska staten ingen grund för att påstå det. Vilket antyder att man redan har bestämt sig för att välja en väg som bygger på motsättningarna och fiendskapen med Ryssland, oberoende av bevisläget. Och det bådar inte gott."

Är detta resonemang orimligt? Är jag lurad av nättroll? I så fall är jag tacksam för informationer som kan avslöja dem. Men jag framhärdar i den uppfattningen att tongivande medier måste skärpa sig när det gäller granskningen och källkritiken. Varför har fullkomligt självklara frågor inte börjat ställas förrän nu, som i TV4 Nyheterna.

Jeremy Corbyn, den brittiske Labourledaren visade för övrigt ett mod som imponerar, när han i parlamentet utmanade Theresa May, krävde bevis och förordade en ordentlig dialog med Ryssland. Hans agerande mötte kritik också i hans eget parti.
Corbyns inlägg kan ses i detta inslag från The Real News, där också Stephen F. Cohen, professor emeritus i ryska studier vid New York University och Princeton University, medverkar. Han hävdar att det nya kalla krig som nu pumpas upp är farligare än det gamla, bland annat därför att frontlinjerna nu går vid den ryska gränsen, för att det inte handlar om kamp mot kommunismen och på grund av vad han menar är en exempellös demonisering av Vladimir Putin.
Rätt eller fel, så är det fullkomligt ansvarslöst att inte kritiskt granska och ifrågasätta det som nu sker. Snart nog kan det vara för sent.

Bo Bernhardsson/Efter Arbetet

PS. Här erbjuds ett antal länkar, som också finns i den refererade artikeln i Mint Press News och handlar om främst Storbritanniens egen spion- och kemvapenhistoria. Bara för att ytterligare nyansera bilden av världen som en kalkonvästern med goda och onda män i vita och svarta hattar.
https://www.nbcnews.com/feature/edward-snowden-interview/exclusive-snowden-docs-show-british-spies-used-sex-dirty-tricks-n23091
https://www.telegraph.co.uk/news/uknews/1410043/Porton-Down-used-soldiers-for-Sarin-gas-tests-in-1983.html
https://www.theguardian.com/science/2004/may/06/science.research
http://www.independent.co.uk/news/uk/politics/how-the-british-government-subjected-thousands-of-people-to-chemical-and-biological-warfare-trials-10376411.html. DS.

Kan svensk socialdemokrati lära något av Jeremy Corbyn?

Jeremy Corbyn togs väl aldrig på allvar när han dök upp som ny Labourledare, framburen av de omtalade gräsrötterna. En vänsterman, fast egentligen mest en socialdemokrat som socialdemokrater var förr i tiden, före den nyliberala framryckningen. Som hämtad från ett politikens Skansen.

Andra tilltufsade europeiska socialdemokrater, de är ju många, ville eller vågade inte tro på honom. Och finanskapitalisterna blev nog inte ens rädda. I början. I Svenska Dagbladet kunde man i en nyhetsartikel den 20 april i år inför valet i Storbritannien läsa att Labour befann sig ”i ett förskräckligt läge". "Anrika Labour ser ut att göra ett historiskt dåligt val när britterna går till urnorna den 8 juni. Partiet lovar höjda pensioner, höjd minimilön och högre skatter för höginkomsttagare.”

Man tänker kanske att sån politik går inte hem numera. Men det gjorde den. Labour och Corbyn överraskade nästan alla. De vann visserligen inte regeringsmakten men valet blev en oväntad och stor framgång, den långa kräftgången såg ut att vara över. 
Sedan dess har Jeremy Corbyn och Labour stärkt sin ställning. Något som bekräftades på den för ett par veckor sedan avslutade Labour-konferensen (Labour Conference, 23 till 28 september) i Brighton.

Den 68-årige partiledaren och Labour har vunnit växande stöd framför allt bland ungdom och arbetarklass som hade gett upp om politiken. Labour lockar alltså dubbelt så många i gruppen under 45 som Conservatives och har enligt flera opinionsmätningar en klar ledning i hela väljarkåren. Labour skulle, som det brukar heta, vinna regeringsmakten om det vore val idag. Låt vara att framgångarna för Labour också beror på de konservativas och Theresa Mays svagheter. Och opinionsmätningar kommer och går...

I en ledare i The Guardian (24 september) inför konferensen i Brighton konstateras att: ”Det är en underdrift att säga att Jeremy Corbyn har revolutionerat brittisk vänster. Istället för att triangulera runt mitten, har Corbyn visat att Labour kan lyckas genom att stå upp för vad man säger sig tro på. Corbyn hävdade att landet var sjukt på grund av åtstramningspolitik och ojämlikhet och ordinerade en 'beskatta och satsa-politik' som medicin."

Labours program är radikalt. Här finns en stark ambition att bedriva jämlikhetspolitik och att göra upp med det misslyckade nyliberala experimentet. Bland annat vill man se återställare på de områden där vi tidigare såg "naturliga" offentliga monopol, men där finanskapitalister nu leker marknad och gör lysande affärer. Labour "har lärt av erfarenheterna" och vill, när privatiseringsavtalen löper ut, bland annat återföra järnvägen till offentligt ägande och återta kontrollen över energiförsörjning och vattenförsörjning liksom över brittiska posten.

De svenska erfarenheterna av de nyliberala experimenten är likartade de brittiska. Jag tänker bland annat på järnvägsoredan och privatiseringen av elnäten, det senare en av de de riktigt stora svenska privatiseringsolyckorna.

Under årtionden av marknadsyra har borgerliga regeringar och kommunledningar sålt ut gemensam egendom till reapris, privatiserat myndighetsutövning och gjort affärer som får Ebberöds Bank att framstå som skapligt ansvarsfull. Arlandabanan, Karolinska sjukhuset, Svensk Bilprovning, Nuon, Nordea är bara några namn som minner om de återkommande skandalerna. Den nyligen tillträdde moderatledaren Ulf Kristersson sålde som stockholmskt borgarråd mellan 2006 och 2010 ut verksamheter värda över 80 miljoner för bara 3,4 miljoner.

För medborgarna har den nyliberala politiken kostat men för privata bolag har den smakat. Finanskapitalister har fått möjligheten att skära guld med täljknivar och borgerliga politiker som Ulf Kristersson, Anders Borg, Maud Olofsson, Annie Lööf och Mats Odell har försett dem med kniven.

Kan socialdemokratin i Sverige lära något av Labour. Ja, jag tror det? Vågar vi? Det återstår att se. På The Real News Com kan man läsa och lyssna till en intervju/diskussion med ekonomen Michael Roberts, som tillbringat 30 år i Londons finanskvarter. Han menar att det skulle finnas mycket att vinna på att genomföra de förslag som Jeremy Corbyn och Labour för fram. ”Men storfinansen kommer förmodligen att straffa varje regering som försöker röra sig bort ifrån den nyliberala konsensus som råder.”

En dyster och säkert alldeles sann profetia. Enkelt blir det inte. Men nödvändigt är det.