Borgerligt budgethyckleri

För en dryg vecka sedan överlämnades slutbetänkandet i utredningen om en tydligare budgetprocess. Betänkandet fick namnet En sammanhållen budget. Någon kioskvältare lär inte rapporten bli, men för den skull är vare sig den eller vad som skett i dess omgivningar oviktigt eller ointressant. Det handlar om hur Sveriges Riksdag fattar beslut om statsbudgeten, om de lagar och regler och den praxis som omger den processen. Den ingår i det som brukar kallas det finanspolitiska ramverket. Dit hör också bland annat saldomålet och utgiftstaken.

För att bättre förstå vad det handlar om och varför reglerna finns kan man backa till vad som hände under den ekonomiska krisen i början av 90-talet. Det var i dess efterdyningar som budgetreglerna kom till för att minska risken för att Sverige ännu en gång, med Göran Perssons ord, skulle tvingas stå med mössan i hand inför "flinande finansvalpar på Wall Street". Syftet var att förhindra att staten och den offentliga sektorn på nytt mer eller mindre okontrollerat drog på sig stora budgetunderskott och skulder.

Idėn bakom budgetreglerna var och är att statsbudgeten ska omfatta samtliga av statens inkomster och utgifter. En ny ordning infördes, den så kallade rambeslutsmodellen, som användes första gången när 1997 års budget skulle processas. Den innebär att riksdagen fattar beslutet om budgeten i två steg. I det första slås den totala nivån på inkomster och utgifter fast och i det andra fördelas pengarna på olika områden. Regeringens/majoritetens förslag ställs som ett paket mot oppositionens budgetpaket. Man måste säga ja eller nej till paketen i deras helhet.
För att tala klarspråk så innebar detta regelverk att regeringens makt stärktes på riksdagens bekostnad.

Jag var själv en av S-ledamöterna i nämnda utredning och det är den andra utredningen i samma ärende som jag medverkar i. Min egen och Socialdemokraternas i utredningarna grundhållning har hela tiden varit att man bör vara väldigt försiktig när det gäller lagförslag som ytterligare minskar riksdagens manöverutrymme.

Debatt i riksdagen. Foto: Riksdagen/ Melker Dahlstrand

Motiven för sådana budgetregler har för övrigt delvis förändrats i och med Sverigedemokraternas inträde i riksdagen, mittenpartiernas förvandling till högerpartier och att blockpolitiken cementerats. Nu handlar det också om att underlätta för minoritetsregeringar att få igenom sin budget.

Vi blev inte överens i utredningen. S, Mp och V reserverade sig och avvisade lagförslag om ännu stramare budgetregler. Det gjorde också SD om än med något annorlunda motiv. Det lär inte bli ens en tumme av de ursprungliga intentionerna.

Vi S-ledamöter hade ambitionen att konstruktivt bidra till en tydligare och bättre budgetprocess, samtidigt som vi var tydliga med att riksdagens manöverutrymme inte ska ytterligare begränsas mer än nödvändigt genom ny lagstiftning.
Vi ansåg och anser att lika viktig som lagstiftningen är den praxis som utvecklats och riksdagspartiernas vilja att hålla sig till regler och  överenskommelser och inte när det passar sig lägger manken till för att kringgå reglerna.

Det som definitivt lade krokben för den här utredningen var när allianspartierna och Sverigedemokraterna, jämsides med utredningsarbetet, lade fram den ena misstroendeförklaringen efter den andra mot olika statsråd. Detta för att stoppa olika skatteförslag i den kommande budgeten. Samtidigt som vi utredde gjorde man alltså sitt bästa för att kringgå de regler man i utredningen låtsades bekänna sig till.

När utredningen så strandade grät de borgerliga ledamöterna i utredningen  krokodiltårar, bland annat i Svenska Dagbladet. Man vädjade till Socialdemokraterna; "Sätt statsfinanserna före kortsiktigt politiskt spel."

Vad ska man kalla sådant agerande. Kasta sten i glashus…? Hyckleri…?
Välj själv!