Vi kanske inte ska vara med i klubben(EU)?

EU:s långtidsbudget, förkortad MFF (Multiannual Financial Framework), diskuteras nu i parlamentet. Europeiska rådet har lagt sitt förslag och hoppas att inte expansiva parlamentariker skall sätta käppar i hjulen.

Det har funnits och finns en bred, ja enig uppslutning i Sveriges Riksdag bakom huvudlinjerna i den svenska positionen i rådsförhandlingarna.

Vi vill se en restriktiv budget, med andra ord en frysning av kostnaderna i reala termer.
Vi vill framför allt se en modernisering av budgeten. Jordbrukstödet måste bantas ordentligt och sammanhållningspolitiken få en tydligare inriktning på insatser som kan skapa nya jobb och bidra till att dra Europa ut ur krisen. Forskning och utveckling, utbildning och infrastruktur måste prioriteras. Stöd ska främst gå till projekt med tydligt ”europeiskt mervärde”, som är gränsöverskridande, strategiskt viktiga eller för stora att hanteras av enskilda medlemsländer.

I min egen hembygd, närmare bestämt i Skillinge, har EU-stöd betalats till upprustning av den lilla badbrygga nedanför idrottsplatsen som funnits där så länge jag kan minnas, vilket förkunnas på en särskild skylt.

Det är trevligt att badplatsen rustats upp och skylten ger kommissionen och EU goodwill som kan behövas. Men det är knappast en framtidssatsning med europeiskt mervärde.

Bryggan i Skillinge är bara ett exempel, det finns många, på försumbara EU-projekt.
Det finns stora möjligheter och det är angeläget att omprioritera, effektivisera och göra bättre inom ramen för en budget på den nuvarande nivån.   

De som vill expandera budgeten har förstås också argument. Några är dåliga. Som att de nationella budgetarna över åren vuxit snabbare än EU-budgeten. Ett argument som kommissionären Janusz Lewandowski, med ansvar för budgetfrågorna, använt vid upprepade tillfällen.

Motargumentet är att varje budget - kommunal, nationell eller europeisk - måste vila på sina egna meriter och på de uppgifter som skall finansieras.
Det finns förstås också bättre argument för en expansiv hållning. Som att medlemsländerna har blivit allt fler, medan budgeten förblivit i stort sett oförändrad, ett argument som också ofta framförts av Lewandowski.
Men än så länge bör de nya behoven hanteras inom ramen för befintliga resurser, därför att det finns en betydande potential för omprioriteringar, budgetreformer och effektiviseringar. Det lär också krävas om man vill öka förståelsen i medlemsländerna för att skjuta till ytterligare medel, inte mint i en tid när svångremmen dras åt i land efter land.

Ett annat argument som framförs av dem som vill expandera budgeten är att det är nödvändigt för att krisen skall kunna lösas. Men för det första beror krisen i mycket hög grad på ett systemfel (euron). Och för det andra motsvarar EU-budgeten bara ungefär 1 procent av BNP i medlemsländerna.

Den kan genom en modernisering bidra mer till krislösningen, men den kommer att spela en högst marginell roll i sammanhanget. Och det finns knappas folkligt stöd i något medlemsland för att ge EU de ekonomiska muskler som krävs för att man skulle kunna spela en avgörande roll. Det är svårt att motivera mer pengar till EU överhuvudtaget i ett Europa där åtstramningspolitik är huvudspåret.

Det är lång väg till den starka europeiska överstat som kommissionen drömmer om och som kommer till uttryck i de förslag om en riktig monetär union och bankunion som nu läggs fram.

Den ekonomiska krisen måste lösas av medlemsländerna tillsammans men inte främst med hjälp av EU:s lilla budget, utan genom att medlemsländerna i en mellanstatlig samverkan kommer överens om vad som måste göras.
Och en sådan samordnad ekonomisk politik kan inte se ut hur som helst. Det måste formuleras ett tydligt socialdemokratiskt/socialistiskt alternativ i ett Europa som nu, dominerat av högern, drivs in i en allt djupare kris.
Faktum är att för varje krispaket som har levererats har arbetslösheten och den sociala misären ökat. Europa är i recession och i dess spår griper reaktionära och nationalistiska strömningar initiativet. Risken för sönderfall skall inte underskattas.

Sverige är nettobetalare till EU. Det skall vi egentligen vara glada för. Det är vi därför att vi långsiktigt har haft en bättre ekonomisk utveckling, även om vi på senare år allt mer kommit att likna ett genomsnittligt europeiskt land vad gäller arbetslöshet och klassklyftor.

Men det är inte särskilt klokt att fokusera på att Sverige skall betala så lite som möjligt till EU. Det finns ett solidariskt moment i denna europeiska klubb. Mindre utvecklade medlemsländer skall ha mer stöd till utveckling än de som redan ligger bland de främsta.
Och Sverige gynnas själv av att andra länder lyfts, bland annat genom att det långsiktigt minskar klyftorna, öppnar nya marknader för svenska varor och tjänster och minskar riskerna för social dumpning på den inre marknaden.
Ser vi inte poängen med det solidariska inslaget i EU-budgeten skall vi kanske inte vara med i klubben?
Frågan är så kallat retorisk, jag tycker absolut att vi skall vara med.
Däremot finns det skäl att hålla igen på EU-budgeten, så länge vi ser att det finns utrymme för omprioriteringar och effektivare användning av de pengar som redan går till EU.

Vad är då att säga om resultatet av rådsförhandlingarna. Tja, knappast godkänt, därför att av moderniseringen blev det mest bara en tumme även om riktningen finns där.

Sen är det inte säkert att det hade varit möjligt att komma längre, givet att många medlemsländer inte vill gå längre.
Men den stora frågan rör inte om EU-budgeten blir någon tiondel större eller mindre, utan hur Europa skall ta sig ur den allt djupare krisen.

De som bara har ögon och öron för vad som händer på finansmarknaderna och med aktiehandeln ser nu ljusglimtar och ljus i tunnlar. Men för den som bekymras för massarbetslöshet och växande klassklyftor, och för de politiska stämningar som griper omkring sig, finns all anledning att vara fortsatt orolig.