Vänstern börjar röra på sig

Det händer att jag frågar mig om finansmarknaden är riktigt klok.
Häromdan stod aktieindex på Stockholmsbörsen på sin högsta punkt sedan 2007, alltså sedan finanskrisen slog till. Investerarna tror sig ha skådat ljuset i tunneln.
Hur ser det då ut i den omtalade verkligheten?
Tja, försiktigt uttryckt är bilden mera splittrad.

Idag är andra valdagen i Italien. Silvio Berlusconi lovar torpedera de italienska statsfinanserna genom att betala tillbaka fastighetskatten om han får något att säga till om. Och en ny stjärna på det politiska himlavalvet i Italien är komikern och ”missnöjespolitikern” Beppo Grillo som tros kunna få 20 procent av rösterna.

Själv hoppas jag på vänsterns Pier Luigi Bersani. Men ett stabilt Italien verkar långt borta. Liksom ett stabilt Europa.
Idag, måndag, är sista valdagen i Italien. Valdeltagandet på söndagen var dock lågt och Italiens största dagstidning, Corriere della Sera, skriver att det återspeglar en "akut vilsenhet" bland väljarna som är förfärligt trötta på allt ”sparande”.

Man blickar ut över Europa och ser inte så många ljusglimtar.

Storbritannien har fått sin kreditvärdighet nedgraderad.
Frankrike, en annan av de stora ekonomierna, "ber EU-kommissionen om undantag för sitt budgetunderskott".
Situationen i Grekland är eländig.
I Spanien växer motsättningarna mellan regionerna.
Överallt växer arbetslösheten och den social misären.
Men börsen har lite glädjefnatt.
Marknaden är naturligtvis inte riktigt klok.

Själv befinner jag mig på ett möte för EU-ländernas finansutskottsordföranden i Dublin. (Det måste inte vara ordföranden eller vice-ordföranden som deltar.)

Det handlar förstås om krisen och hur EU skall ta sig vidare.
Kommissionären Olli Rehn visar försiktigt optimistiska diagram som skall övertyga om att det har vänt. Ett har rubriken ”Tecken på ökat förtroende”.
Kurvorna som visar de samlade budgetunderskotten pekar också svagt uppåt.
Men ännu ett år av recession väntar i flera medlemsländer. Europa backar.

Arbetslösheten har vuxit snabbt och fortsätter växa. I euroområdet är den i genomsnitt 11,4 procent. I hela EU något lägre. I många länder på katastrofala nivåer. I Sverige 8 procent. Trots att det enligt Anders Borg går så bra och trots att en del länder ha runt 20 procent i arbetslöshet ligger vi bara 3 procent under genomsnittet. Det är inte godkänt i min värld.

Men något håller på att hända. Flera talare understryker att åtstramningspolitiken måste överges.
”Vi kan inte lämna unga utan hopp, vi måste ändra filosofi”, säger det irländska Labourpartiets Ciarán Lynch.
Flera andra talare har samma tema: ”En hel generation offras för budgetkonsolideringen”.

På söndagskvällen pratade jag med Eduardo Cabrita, socialist och ordförande i Portugals finansutskott. Han berättade att Portugal visserligen är ”tillbaka på marknaden”, man kan låna igen till rimlig ränta, men arbetslösheten har snabbt ökat från 12-17 procent och det jäser i Portugal.

Cabrita säger att Portugal har börjat sjunga. Det började på åhörarläktaren i parlamentet för två veckor sen när premiärministern Pedro Passos Coelho skulle tala. Rätt som det var stämde man upp Grândola Vila Morena en portugisisk sång om broderskap och systerskap bland människorna i Grândola, en stad i Alentejo i Portugal.
Sången förbjöds under diktaturen och när den tonade ut på radion den 25 april 1974 var det en signal att starta ”nejlikornas revolution”.

Nu sjunger Portugal igen. Det började alltså på åhörarläktaren i parlamentet, men nu sjungs det överallt i Portugal, varhelst och närhelst en minister eller "tyngre" politiker framträder. Det är som en epidemi. Ett nytt ord har skapats. På svenska skulle det bli grandolera.

Vänstern har börjat röra på sig i ett av högerpolitik svårt härjat Europa.
Kanske är det ändå ett ljus där långt borta i tunneln.