Clownerna är inte problemet

Italien är förlamat. En clown och missnöjespolitiker, Beppo Grillo, ledare för Femstjärnan,  fick 25 procent av rösterna. Han tänker inte stödja vare sig vänstern och Pier Luigi Bersani eller högerns Silvio Berlusconi.
Nyval hotar eller kanske snarare är den enda utvägen. Men det finns förstås inga garantier att ett politiskt stabilt Italien blir följden då heller.

Beppo Grillo beskrivs i regel i ganska föraktfulla termer som en samvetslös populist som leker med Italiens och Europas framtid.
I Wikipedia kan man läsa att populism är ”en politik som vädjar till ’folket’ och ’det sunda förnuftet’, och angriper en politisk eller social elit, ofta utan att detta hugfästs i en specifik ideologi”. Vilket bekräftas i Nationalencyclopedin, som uttrycker det så att populism är ” en rörelse eller ideologi som vädjar till ’folket’ som grupp oberoende av någon social klass. ’Folket’ är enligt populisterna nedtryckt av en elit ...”

Låt oss nu anta att de etablerade politiska partierna har en lång historia av misslyckanden bakom sig, där de inte förmått ge svar på de stora utmaningarna. Och tänk om de helt avsiktligt genomfört "reformer" som gjort dem själva ganska maktlösa och att finanskapitalet och bankerna blivit de nya herrarna. Och tänk sen om många politiker i sin maktlöshet mest ägnat sig åt att flyta ovanpå och till och med använt sin återstående makt till att berika sig själva. De italienska korruptionsskandalerna är ju mer regel än undantag.

Det kan aldrig vara fel att politiker tar folkligt missnöje på allvar och ”vädjar till folket”. En annan sak är att de inte skall vädja till våra sämsta, utan till våra bästa stämningar.

”Populistpartier” gör vanligtvis det första. Och de har sällan eller aldrig någon idé om hur lösningen skall se ut.
Men faktum är att etablerade partier och ledare runt om i Europa, som nu oroas över populisternas framfart, själva har tappat greppet.

Naomi Abramovic i Östgötacorrespondenten är en av många som kommenterat valet i Italien. Kommentaren är typisk. Hon konstaterar förstås att ”en röst på Grillo är en proteströst”, ett sätt att visa missnöje med den politiska situationen i Italien.
Men hon drar slutsatsen att ”det krävs ansvarsfulla politiker som tänker långsiktigt och som är beredda att genomföra åtstramningspolitik”. Och hon hyllar valets store förlorare Mario Monti.
Men mer teknokratstyre och mer högerpolitik leder också till mer arbetslöshet och växande social misär. Och i så fall är jag rädd för vad som kommer att hända i Europa. Populistpartierna kommer säkert att bli större och fler och några av dem kommer att vara riktigt otäcka.
De etablerade partierna måste faktiskt lyssna på och vädja till folket och det sunda förnuftet.

Politiken har så här långt varit mest inriktad på att vinna marknadens och bankernas förtroende. Men det är folkets tillit som måste vinnas.

Det är inte clownerna som är Europas problem utan den politik som förts.