En "verklig" union med förhinder

Fem euro-anhängare, Anders Wijkman, Karl-Erik Olsson, Rolf Gustavsson, Ulf Dahlsten och Kristina Persson, skriver på DN-debatt (2 mars) om EU:s framtid och ger goda råd till svenska politiker.

I inlägget konstaterar de senkommet insiktsfullt att det som nu pågår är ett försök att ”rätta till bristerna i eurons konstruktion”. De anser också att ”en politisk union är en logisk konsekvens av eurosamarbetet”.

Jag kan dock inte erinra mig att ja-sidan inför folkomröstningen 2003 var tydlig på den punkten.

De fem vill hursomhelst att Sverige ska överväga att delta i ”detta fördjupade unionsbygge”, i varje fall ”om det blir tillräckligt bra”, och inte följa Storbritannien ”ut i en oviss kyla”.

Det som nu pågår, som en följd av eurokrisen, är ett försök att driva EU i federalistisk riktning därför att eurosamarbetet kräver det. Det innebär ett växande dilemma, eller egentligen flera, för alla medlemsländer.

För Sverige som för andra icke euro-länder är planerna särskilt problematiska, därför att vi har andra förutsättningar att hantera ekonomin och de problem som kan tänkas uppstå. Samtidigt finns det bara ett EU och en inre marknad. Och där är vi med.
Vi påverkas av de beslut som fattas i eurozonen och har starka skäl att verka för ett sammanhållet beslutsfattande. Ja, vi vill egentligen, så långt möjligt, ha inflytande över också det som sker i eurozonen, utan att ta steget in i den gemensamma valutan. En nog så svår balansakt, kan det visa sig.
När vi valt och fått möjlighet att ansluta oss till finanspakten och samtidigt inte ansluta oss till dess kärna, dess finanspolitiska regelverk, är det precis det beskrivna dilemmat vi haft att förhålla oss till.
Balansgången kommer att fortsätta när förslagen om bankunion och ”en verklig monetär union” efterhand skall utformas och tas ställning till.

Men det finns också ett annat, demokratiskt dilemma som rör alla EU:s medlemsländer. De har aldrig någonsin tagit ställning till att gå med i en politisk union som den nu skisseras och att lämna över makten över finanspolitik, budget och skatter till Bryssel.
Det är inte så svårt att se behovet för de länder som har euron som valuta att centralisera finansmakten – och att etablera en mycket kraftfull fördelningspolitik på europeisk nivå. Men är det möjligt i något EU-land att få stöd för en sådan radikal politik som skulle krävas för att det skall fungera?
Alla kommer inte att följa med och ett EU ”i olika takt” är inte längre är en risk utan ett faktum.  

På några punkter har de fem alldeles rätt.

Vi bör inte reflexmässigt följa Storbritannien ”ut i en oviss kyla”. Vi bör konstruktivt delta i utformningen och ta ställning till olika förslag som nu läggs fram med utgångspunkten att vi är med i EU och vill vara det framöver, även om det inte gäller en politisk union.
De har också rätt när de avkräver partierna att i god tid före valet till Europaparlamentet nästa år öppet måste förklara vad de vill ifråga om EU:s framtid. Unionen håller på att förändras i grunden och partierna måste förhålla sig till detta. Vad vill Socialdemokraterna i Europa, är en fråga som pockar på utmejslade svar.
Ett EU som ”bara är en frihandelsunion” är naturligtvis inte ett attraktivt alternativ. Det var knappast för att få något sådant som jag eller någon annan socialdemokrat röstade ja till medlemskapet.

De fem underskattar emellertid grovt eurons ”brister” och de svårigheter som väntar den politiska unionen. ”Flertalet av de länder som är utanför är uppenbarligen villiga att ansluta sig när de fyller kraven för att delta i euron och eurokrisen har svalnat”, skriver de alltså.

Men Eurons ”brister” som blottlagts genom finanskrisen har lett till politiska stämningar som faktiskt hotar hela samarbetet. Legitimitetskrisen är djup och eskalerande.
Kan den lösas eller kommer den rentav att förvärras av förslagen om att bygga en ”verklig monetär union”? Jag är benägen att tro det senare.

Jag blir för övrigt direkt illa berörd när jag tar del av följande meningar, som egentligen säger till svenska väljare; Du inte skall tro att du har ett val.  

”Vi får inte drabbas av hybris. Sverige är ett litet, extremt utlandsberoende land med små möjligheter att hävda våra intressen på egen hand. Vi behöver Europa för jobben och för att få kraft i samarbetet för ett hållbart samhälle.”
Jag har hört den sortens maktspråk förr i dessa Europa-valssammanhang: Tro inte att du har ett val, även om du får rösta.

Till sist. De fem ville att vi skulle gå med i euron. De underskattade å det grövsta projektets risker. Nu vill de att vi tar dem i handen och följer med in i den politiska unionen.

Jag tänker inte göra det.