Hellre lön än lån!

I tisdags kväll bevistade jag ett ”boksläpp” i LO-huset på Norra Bantorget i Stockholm. Boken ifråga är Den sänkta löneandelen, en antologi redigerad av Erik Bengtsson.

Jag har inte läst den ännu, men vill ändå förmedla några inspirerande intryck från seminariet, där några av bokens författare medverkade liksom några "oberoende" kommentatorer.

Till den första kategorin hörde tidigare LO-utredaren Ingemar Lindberg, tidigare chefekonomen på TCO Roland Spånt och statsvetaren Magnus Ryner. Till den andra Karin Pettersson, politisk chefredaktör på Aftonbladet, Marcus Pettersson, förbundssekreterare på Transportarbetareförbundet och Sandro Scocco, VD Wisco Analys,.

Så här är det. Kapitalet har tagit allt mer och arbetet har fått eller tagit för sig allt mindre.

Löneandelen definieras som ersättning till löntagarna och vinstandelen som ersättning till kapitalet. Fast riktigt så enkelt är det naturligtvis inte. Men nu och här låter jag det vara så enkelt.

Debatten om den sänkta löneandelen pågår och växer i stora världen. Fast Sverige är, som Sandro Scocco uttryckte det, något av ”en ankdam” i sammanhanget. Eller har åtminstone varit fram tills nu.

För några veckor sedan behandlades ämnet i ett uppmärksammat TV-program, Lönesänkarna. Och nu kommer alltså en bok.

Saken är den att forskningen i ämnet legat nere eftersom det funnits ett slags consensus om att löneandelen inte går att påverka. Också den återuppståndne John Maynard Keynes hävdade att det inte går att påverka fördelningen mellan kapital och arbete. Arbetar- och tjänstemannarörelsen får nöja sig med att fördela inom löntagarkollektivet, menade han.

Fast så är det nog inte. Fördelningen mellan arbete och kapital förefaller visserligen, enligt diagram som visades upp på boksläppet, att vara likadan nu som den var 1880, men däremellan har andra och bättre utfall konstaterats.

En tanke är att det är lika illa nu som 1880.

Ingemar Lindberg pekar på att det finns en samvariation mellan löneandel och arbetslöshet. Desto mindre löneandel, desto högre arbetslöshet. Och frågan är vad som fungerar bäst, en löneledd tillväxtstrategi eller en vinstledd.

Europa styrs av högern och högerns idéer och försöker med en vinstledd tillväxtmodell. Som Anders Borg brukar säga; "Det måste bli billigare att anställa".
Det går inget vidare, försiktigt uttryckt. Europa skulle vara betjänt av en mera löneledd tillväxtstrategi och länder som Tyskland och Sverige skulle kunna gå i spetsen.

Faktum är att tyska reallöner har legat still i tio år. Och den anpassning som Tyskland måste göra för att Eurozonen skall komma i något som liknar balans är större än den Grekland, som har haft en för snabb löneutveckling, måste göra.

Och om Europa sänker löner i en idiotisk kapplöpning mot botten, då kommer man att hamna precis där, på botten. 

Stigande vinstandelar har inte lett till stigande investeringar. Tvärtom!

Var tar då vinsterna, till vilka kan räknas också olika bonuslönesystem,  och de växande förmögenheterna vägen, om de nu inte investeras?
Jo, de lånas ut till dem som fått för låga löner. Och till stater och offentlig verksamhet, vars resursbrist egentligen också är ett uttryck för den minskade löneandelen.

Nu återstår att läsa boken. Jag återkommer när jag gjort det. Men en preliminär slutsats av den måste bli; Hellre lön än lån.