Vem är "högljudd"?

På långfredagen fanns en intervju med partiordföranden Stefan Löfvén i Expressen.
Jag gladdes över att Löfvén bedyrade att för honom ”är aldrig diskussionen ett problem, den är en tillgång”.
Gott så, för kongressen börjar på onsdag.

I texten kunde jag också, i en redaktionell kommentar, läsa att ”kritikerna i den högljudda vänsterfalangen menar att Löfvén drar partiet för mycket in mot mitten.”

Vilka tillhör då denna ”högljudda vänsterfalang”? Kanske de som oroas över att vinstintresset har fått alldeles för stort spelrum i välfärden och att marknadiseringen håller på att slå sönder den sociala demokratin.
Det oroas jag själv över, men jag skulle aldrig beskriva mig som vänsterfalang.
Jag tycker att jag står stadigt förankrad i det gällande partiprogrammet, som borde kunna räknas som ”mitten” i socialdemokratin.

Så här står det i partiprogrammet.

Socialförsäkringarna och de sociala tjänsterna som vård, skola och omsorg kan därför aldrig reduceras till varor på en marknad, där samhällets uppgift enbart blir att fördela skattepengar för den enskildes inköp. Välfärdssystemen förutsätter ett ansvar hos medborgarna inte bara för de egna förmånerna, utan också för alla andras rättigheter. De måste utformas så att detta gemensamma ansvar är möjligt att utöva. Så kallade kundvalsmodeller som gör sociala nyttigheter som skola, vård och omsorg just till varor på en tjänstemarknad, är oförenliga med kraven på solidariskt ansvarstagande. Marknadens och konkurrensens principer ska inte prägla den offentliga verksamheten. Demokratins principer, öppenhet och tydliga ansvarsförhållanden ska gälla.
Rätt fint uttryckt och i mitt tycke ganska lågmält.

Till de högljudda skulle jag istället vilja räkna Svenskt Näringsliv, Timbrohögern och alla de marknadsliberala redaktörerna som i minst 30 års tid drivit på privatiseringen och marknadiseringen.