Samhället är inte en massa enskilda kapplöpningar

Hur blev det så här? Varför inbillar vi oss allt mer att tävlan är meningen med livet och lösningen på de problem vi ställs inför.

1. Jag satt under några år, faktiskt nästa ett helt årtionde, i styrelsen för Lunds Universitet. Fram till 2006, när regeringen och den borgerliga riksdagsmajoriteten i princip kastade ut alla samhällsrepresentanter ur högskolestyrelserna, i varje fall om de inte kom från näringslivet.

Konkurrenstänkandet hade redan dessförinnan gripit omkring sig också i den akademiska världen. Universitet och högskolor såg sig alltmer som vilka företag som helst.
Nåja inte riktigt, men i alla fall, den uppburna idén är att lärosätena konkurrerar med varandra.

Lunds universitet skulle och skall i ädel tävlan, väsentligen finansierat av skattemedel dock, locka till sig ”de bästa studenterna” och bli åtminstone ett av Europas bästa universitet. De andra universiteten har liknande planer.  
Jag frågade vid några tillfällen, dumt tyckte säkert några, vilka högskolor vi i styrelsen i så fall tyckte skulle utbilda ”de sämsta studenterna".
För en så kallad allmänrepresentant, alltså samhällsföreträdare, var frågan egentligen inte så dum, eftersom sådana bör se till en bredare allmännytta.

Man kan ju också fråga sig, om nu Lunds universitet är så bra, vilket jag har anledning tro, varför inte då sätta en ära i att ta hand om också de studenter som kanske inte är bäst, men som också de, åtminstone ur det allmännas synvinkel, måste tillgodogöra sig högre utbildning.

Det är väl bra att producera någon nobelpristagare då och då, men sannolikt ännu viktigare att erbjuda så bra utbildning som möjligt till breda grupper. Spets gynnas förresten säkert av bredd.

2. I Sydsvenskan igår läser jag ett debattinlägg under Aktuella frågor om hur man ska råda bot på ungdomsarbetslösheten.

Europa sitter på en tickande bomb. Totalt är mer än 26 miljoner arbetslösa i EU27. Ungdomsarbetslösheten i Grekland är ohyggliga 60 procent. I Spanien runt 50. I Sverige, som enligt Anders Borg har klarat sig bra, är den ändå bland de högsta i Europa, runt 25 procent.
Debattinlägget i Sydsvenskan har författats av Malin Sahlén, nationalekonom och projektledare på högerns tankesmedja Timbro.
Hon skriver: ”Bara om kompetens skulle gå före ålder och anställningstid skulle unga människor ha en chans att tävla på lika villkor”. Hon vill förstås försämra anställningstryggheten.
Man anar att hon ser arbetsmarknaden som en jättelik tävling, kanske ett Maratonlopp fram till förtidspensioneringen.

Men problemet i Europa är att jobben är alldeles få och efterfrågan för svag och vikande. Europa är i recession.
Innebörden av att se arbetsmarknaden som en tävlan är ju att frågan inte ställs: Hur kan vi skapa arbete åt alla? Istället frågas, vilka tycker vi skall förlora jobben?

Den arbetsmarknadspolitik som nu levereras i högerns Europa är "strukturreformer" som ensidigt satsar på sämre anställningsförhållanden och ökat "utbud av arbete", d v s att de arbetssökande och arbetslösa skall bjuda ut sig flitigare och sänka sina lönekrav. Detta samtidigt som efterfrågan sjunker som en följd av åtstramningspolitiken och den växande hopplösheten.
Erbjudandet till de arbetslösa blir att de måste konkurrera hårdare om de allt färre jobben.
I väntan på att bomben skall brisera.

3. I Dagens Samhälle (Nummer 20 2013) råkar jag så på en text som handlar om att man i Östersund ”drar igång landets första tävling i äldreomsorg”. Kommunen har byggt två helt identiska äldreboenden, ett ska drivas av kommunen själv och ett av Carema.

Jag förmodar att man tänker sig att detta ska avgöra vilket som är bäst, egen regi eller vinst i vården. Det är inte utan att man baxnar.
Tror verkligen de styrande i Östersund att frågan om gemensamt eller privat kan avgöras i en tävling?

”Det är viktigt att få en studie där förhållandena är likvärdiga och där man har två utförare”, förklarar Carina Zetterström, centerpartistiskt kommunalråd och ordförande i vård- och omsorgsnämnden.
Men i artikeln får vi också veta att Carema ”är revanschsuget” och att de vunnit en upphandling med hjälp av ”en prisbild som inte är jämförbar med andra anbud på äldreomsorgsverksamhet”. Ja, man erkänner rent ut att man ”dumpade priset för att få en chans att vara med i studien”.
Caremas ägare och direktörer ser naturligtvis "tävlingen" som ett marknadsföringsprojekt.   

Frågan, vilket som är bäst - gemensamt demokratiskt ansvar för äldre och för personal eller profitmaximering, helhetssyn eller New Public Management - kan inte avgöras i tävlingar.

Den avgörs i demokratiska samtal, på grundval av empiri och erfarenhet, om vad som händer med samhällen när vinstintresset släpps loss i välfärden.
Visst finns det bra privata "utförare". Men vad händer långsiktigt och i stort med sammanhållningen, rättvisan - och kostnaderna?
Det saknas inte storskaliga experiment på området.


Livet är inte en tävlan. Samhället är inte en massa enskilda kapplöpningar.
Kapplöpningar är just bara kapplöpningar.