Privatisering och marknadisering slår sönder Sverige

Vinster i välfärden blir en av de stora frågorna på den stundande socialdemokratiska partikongressen i Göteborg.
Jag tycker inte att privata bolag, vars huvudsakliga affärsidé är att tjäna pengar på pengar och att smita undan skatt, har i välfärden att göra överhuvudtaget. Samtidigt tycker jag att vi socialdemokrater låtit lura oss när diskussionen om privatiseringspolitiken i så hög grad kommit att handla om ifall det ska vara tillåtet att göra vinst.
Det som främst borde diskuteras är den övergripande frågan om marknadiseringen och dess följder: Vad händer med välfärdssamhället när man försöker göra skola, vård och omsorg till vilken handelsvara som helst och medborgarna till kunder?
Det blir för det första dyrare, mycket dyrare.
Jo, det går naturligtvis att hitta enskilda exempel där det blivit både bättre och billigare, men generellt och på lång sikt blir det sämre och dyrare.

Det privata bolagen vill tjäna pengar, det är deras idé, 2013 mer än någonsin. Därför väljer skolkoncernerna så långt möjligt ut de elever som lär sig även om man hänger dem upp och ner i en mattställning. Och vård- och omsorgsbolagen överbehandlar för att det är lönsamt: "Kom in till oss med din snuva, sitt inte hemma och snora!"
Vi är bara i början av en utveckling där allt mer av skattemedel, vid sidan av att vinster skickas till skatteparadisen, kommer att användas till reklam när bolagen skall konkurrera om de lättlärda, de lättbehandlade och de lättskötta.

Kommuner och landsting måste naturligtvis ha en beredskap att ta över när privata skolor eller vårdgivare går i konkurs. Det är inte gratis. Och skulle vi etablera något som liknar riktig valfrihet i ett privatiserat system på skolans område, då skulle det krävas en betydande överkapacitet på "produktionssidan".
Den stora effektiviserings- och vinstpotentialen - vid sidan av att segregera (välja ut de lönsammaste) och att skapa efterfrågan med hjälp av reklamen - är för övrigt att pressa de anställda hårdare. Det pågår sedan länge.

Det går an att försöka kontrollera bort dessa privatiseringens drivkrafter genom att ställa kvalitetskrav och krav på personaltäthet, men det är inte gratis det heller. Hur mycket kommer denna kontrollbyråkrati att kosta?
USA är förstås ett extremt exempel på privatiseringens och marknadiseringens följder, men det är klokt att fråga sig varför USA:s sjukvård per capita kostar ungefär dubbelt så mycket som den svenska, trots att åtskilliga miljoner amerikaner inte har en sjukvård värd namnet.

Marknadiseringen av välfärden segregerar. I förlängning slår den utvecklingen sönder det jag och många andra menar med ett demokratiskt samhälle. Som den idén att alla barns och ungdomars utbildning och välgång är allas gemensamma ansvar. Och att ett civiliserat samhälle måste se till att alla medborgare får bästa möjliga sjukvård och omsorg.
Privatiseringarna och den valfrihet som organiseras på producenternas villkor levererar ett samhälle vars huvudprincip är sköt dig själv och skit i andra.
Och folkvalda politiker försöker komma undan, som när Filippa Reinfeldt, sjukvårdspolitiker i Stockholm, ställd inför problemet med en sjukvård som förfaller, hänvisar till att man har handlat upp vården och att det nu är upp till bolagen att leverera bra vård. Kunderna kan ju annars själva välja något annat och bättre.

Privatiseringen av produktionen och den förmenta valfriheten leder på sikt till privatisering också av kostnaderna. Borta är snart, om vi inte vänder utvecklingen, principen om "det bästa möjliga åt folket" och att vi betalar solidariskt via skatten.

Jag tycker inte om vinster i välfärden. Men privata företag har anlitats här och där också under den tid då nästan allt gjordes i egen regi. Den stora olyckan är marknadiseringen av välfärden. De systematiska privatiseringarna som suger ut personalen, segregerar, driver kostnader och faktiskt slår sönder det demokratiska samhället. Det är framför allt om detta som diskussionen borde handla.