Dansk arrogans

Jag brukar, lite skämtsamt säga att danskt öl och danskt gemyt tillhör tillvarons mera överskattade företeelser. Visst finns det gemytliga danskar, men jag har dessvärre ofta också mött ogästvänliga och arroganta attityder på andra sidan Öresund.

Den danske statsministern Lars Løkke Rasmussen (Venstre) ger mig i en artikel i Aftonbladet (ursprungligen i Politiken) vatten på min kvarn, när han kommenterar det svenska beslutet att införa tillfälliga gränskontroller.  

”Sanningen är att om man företar massiva gränskontroller, så riskerar man att få fler och inte färre asylsökande”, säger han och lägger till … "Sverige stänger ju inte sina gränser. Jag ska inte göra reklam för att man kan söka asyl i Sverige, men det kan man.”

Jag tolkar, fel eller inte, in något slags märklig skadeglädje i Rasmussens kommentarer. Och visst är han cynisk och arrogant mot Sverige och framför allt mot dem som flyr för sina liv.

Det är ju möjligt att han har rätt. Och avsikten med Sveriges beslut är först och främst att bringa rimlig ordning och reda i en flyktingsituation som är synnerligen politiskt och socialt farlig. Till bakgrundsbilden hör att enligt polis och andra myndigheter kanske mer än hälften av dem som kommer till Sverige inte söker asyl här. En del för att de vill vidare till Norge och Finland, många säkert därför att de misstänker att de inte kommer att få asyl. Istället försvinner de in i skuggorna.

Det är förstås inte alls säkert att de åtgärder som hittills vidtagits räcker till för att skapa ordning. Det kan till och med bli så, vilket inte alls är osannolikt, att Sverige så småningom, mer eller mindre, för en kortare eller längre tid, tvingas stänga sina gränser. Därför att andra länders ovilja, bland annat Danmarks, att hjälpa till med att ta hand om de väldiga flyktingströmmarna skapar ett orimligt tryck mot Sverige. Och därför att vi misslyckas med att upprätta en solidarisk europeisk flyktingpolitik.

I så fall, tror jag att Schengensamarbetet definitivt bryter ihop och på längre sikt att hela EU-samarbetet ligger i vågskålen.

Det är ett fullt möjligt scenario och det borde egentligen räcka för att få Lars Løkke Rasmussen att överge sin arroganta attityd.

Grekland är Europas hopp!

Det grekiska dramat, som är en tragedi för den europeiska gemenskapen, fortsätter och i nyhetsrapporteringen från det pågående EU-toppmötet läser jag att ”Grekland varnar för akuta ekonomiska problem, men hålls ändå kort av övriga länder i eurozonen.”

De ”övriga”, med Tyskland i spetsen, vill se ”reformer” och fortsatta ”besparingar”. Bakom det välklingande ordet reformer döljer sig krav på privatiseringar, nya försämringar för plågade greker och privatiseringar inspirerade av nyliberal fundamentalism.

EU-ledarna kräver mer högerpolitik.

Jodå, grekerna har en läxa att göra. Syriza vet det och är berett till reformer, bland annat för att göra upp med korruption och en utbredd klientelistisk politisk kultur, som innebär att offentliga tjänster delas ut till bröder och systrar som ”gjort sig förtjänta” av dem, med en svällande och kostsam byråkrati som resultat. Och Syriza är berett att höja skatter för rika greker och förbättra skatteindrivningen. Men man vill inte fortsätta en förödande åtstramningspolitik, som gör fattiga greker ännu fattigare, och man motsätter sig av goda skäl en hel del av de ”strukturella reformer” som pådyvlas dem.

Grekerna har en läxa att lära, absolut! I ”skyddet” av euron levde man över sina tillgångar. Men valutaunionen, som före finanskrisen möjliggjorde festen, visade sig snart vara ett damoklessvärd. Grekerna borde aldrig ha släppts in i euron och faktum är att euron, som den politiska överbyggnaden för denna union nu ser ut, är en för europeisk ekonomi fatal inrättning. Ansvaret för krisen, den grekiska och den europeiska, vilar inte tyngst på grekerna och deras egna tillkortakommanden.

När krisen slog till skyllde den politiska eliten i norra Europa, mer eller mindre oförblommerat, på den sydeuropeiska mentaliteten. Ja, nog var grekerna lata och slarviga, hette det. Och krisländerna buntades ihop och blev "gris"-länderna. Det talades och skrevs om PIGS-ekonomierna; Portugal, Italien (ibland också Irland) Grekland och Spanien. Ett i all hast myntat begrepp med riktigt otäcka vibbar.

Det är för övrigt inte alls länge sen Rapports ekonomiske kommentator Peter Rawet förklarade tyskarnas ovilja, mot att ge grekerna rimligare villkor för att kunna hantera krisen, med att det handlar om en rädsla för de ska ”återfalla i missbruksbeteende och börja dricka sina paraplydrinkar på arbetstid”.

Men den ”vanlige” grekens önskningar handlar om helt andra saker än paraplydrinkar. Och greker är inte lata. De pensionerar sig senare och jobbar mer än tyskarna.

Det finns skäl att påminna sig att det i hög grad är samma politiker, ekonomer och journalister, som står bakom karaktärsmordet på grekerna, som före finanskrisen inte såg några problem med att grekerna blev euromedlemmar och som hyllade det isländska ekonomiska undret och den irländska tigerekonomin.

Det är den så kallade marknadens och flertalet politikers och ekonomers gigantiska felbedömningar som i långt högre grad än de strukturella problemen i den grekiska ekonomin är orsak till de problem grekerna och Europa hamnat i. Och den ordination, åtstramning alltså, som trojkan skrivit ut till den sjuka grekiska ekonomin, har skickat Grekland rakt ner i ett svart hål.

Frågan som bör ställas är om inte Tyskland, eller rättare sagt den tyska ekonomiska politiken, är ett större problem för Europa än Grekland?

Mark Blyth är professor i politisk ekonomi vid Brown university och har författat boken Austerity: The History of a Dangerous Idea (Åtstramningspolitik – historien om en farlig idé).

Han är också upphovsman till ett lysande föredrag med rubriken Ending the Creditor’s Paradise (Att göra slut på långivarnas paradis), med den högst intresseväckande underrubriken - What would you tell six hundred leading German social democrats about their party’s handling of the Eurocrisis? Alltså; ”Vad skulle du säga till sex hundra ledande tyska socialdemokrater om hur deras parti hanterat Eurokrisen?”

Föredraget är ett tacktal som Blyth höll inför just 600 tyska socialdemokrater i Berlin, när han tog emot Hans-Matthöfer-priset, som utdelades som ett erkännande till den bästa ekonomiskpolitiska publikationen i Tyskland under 2014. Bakom priset står Fridriech Ebert-stiftelsen, en tysk socialdemokrati närstående forskningsstiftelse och Blyth fick priset för den tidigare nämnda boken.

”Jag blev”, berättar Blyth, ”minst sagt förvånad”, när mejlet som berättade om utmärkelsen damp ner i mejlboxen.

Det blev han helt enkelt därför att de tyska socialdemokraterna har handlat helt på tvärs mot de råd han ger i boken.

Blyth konstaterar att SPD, det tyska socialdemokratiska partiet, när man förhandlade fram den nuvarande regeringskoalitionen med Angela Merkel och Kristdemokraterna, kunde ha lyft frågan om den europeiska krispolitiken och hävdat den hållningen, vilken är bokens, att den politik som bedrivs för att kurera Europa i själva verket gör Europa sjukare.

”Men det gjorde man inte”, sa Blyth i sitt tacktal, ”och mot den bakgrunden är det både en ära och ironiskt att jag nu står här för att ta emot priset… att få detta erkännande i det land som verkar vara så ytterst avvisande, åtminstone på elitnivån, till bokens budskap”.

Budskapet är i all enkelhet att åtstramningspolitiken har varit och är en olycka och Blyth fortsatte; ”Grekerna kan inte betala tillbaka det de är skyldiga, givet att de åtgärder som satts i sjön för att hjälpa dem växa har resulterat i en kollaps där en tredjedel av ekonomin försvunnit.  De unga och välutbildade har lämnat Grekland i stora skaror och lämnat pensionärerna och den offentliga sektorn i Grekland åt sitt öde”.

Har man tagit hin håle i båten måste man ro denne iland. Jag tänker då på euron. I en valutaunion ligger ansvaret för hela valutaområdet solidariskt hos alla inblandade länder. Om grekerna hade en för snabb löneutveckling så hade Tyskland en för svag löneutveckling. Alla kan inte spara samtidigt. Då går det som det gick. 

Eller som Blyth uttryckte det i sitt tacktal; ”Lärdomen är kanske att Tyskland bara är Tyskland för att alla andra inte är Tyskland.”

Blyth sätter fingret i magen på de 600 SPD-arna. 

”Någonting har gått väldigt fel, när socialdemokrater tycker att det som händer nu är okej. Vad är ni för om det är detta ni är för?... De tyska socialdemokraterna, alla arvtagare till Rosa Luxemburg, står idag som eniga uppbackare av ett långivarnas paradis… Är det verkligen vad ni vill vara? Modern europeisk historia har tagit ny riktning många gånger som ett resultat av SPDs politiska val. Detta är ett sådant ögonblick.”

Det grekiska folket sa ifrån i valet. Nej till åtstramningspolitiken och ja till politisk förnyelse och att göra upp med den gamla, korrupta politiska kulturen.

Nu kallas Syriza populister för att de tar folkets problem på allvar. 

Men Syriza är i mindre utsträckning än Merkel och den europeiska högern Europas problem. Syriza är berett till reformer, men motsätter sig fortsatt åtstramningspolitik och privatiseringar som en nyliberal betingad reflex. Det är bra det. Grekland må vara medskyldigt till Europas problem, men framstår samtidigt alltmer som Europas hopp. 

Frågan är om man också kan hoppas på de 600 socialdemokrater som lyssnade till Mark Blyths tacktal?

En glädjens dag

Jag är glad idag. Regeringen har beslutat att ge upp överskottsmålet och ersätta det med ett balanskrav, i varje fall låta utreda möjligheten. Som riksdagsledamot och ledamot av finansutskottet argumenterade jag för en sådan positionsförändring under hela den förra mandatperioden, bland annat som kongressombud på den senaste kongressen i Göteborg.
Motståndet var i det närmaste kompakt. Partiledningen betonade att vi måste ha ordning och reda i statens finanser och ta ansvar för ekonomin.
Och Anders Borg hade ju så gott renommé, helt oförtjänt i och för sig, och han skulle slita oss i stycken.

Jag hävdade att denna del av det finanspolitiska regelverket aldrig varit menad att bestå i evighet och att det enda sättet att verkligen ta ansvar för framtiden inte är att fortsätta "spara", utan att använda det ekonomiska utrymme som finns för att investera i nya bostäder, i bättre kommunikationer och utbildning, för att få bukt med massarbetslösheten och klimathotet.

Förslaget att överge överskottsmålet förlorade på kongressen. Jag begärde inte ens rösträkning. Det var absolut inte lönt.
Men nåja, att det är rätt att överge överskottsmålet nu behöver inte betyda att det var rätt för något år sedan. Och det är ingen skam att ändra sig heller.
För övrigt är både Reinfeldt och Borg långt borta nu och de nuvarande ekonomiskpolitiska talespersonerna i borgerligheten lär inte slita någon i stycken.

Man ska heller inte i blunda för den möjligheten att majoriteten i riksdagsgruppen och på kongressen kanske ändå hade och har rätt?
Men då måste jag också få göra den reflexionen, lite sur är den allt, att det borde åtminstone vara några av de mest hårdnackade motståndarna till att ge upp överskottsmålet förr i tiden, några av dem som tyckte att vi som då ville göra det var bråkiga och ansvarslösa, som nu raka i ryggen tar strid mot regeringen och partiledningen och kräver att vi ska hålla fast vid överskottsmålet.
Vi får se...

Blundande journalistik!

I morse hände det igen.

Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag tvingades uppleva hur starka särintressen kan använda SVTs nyhetssändningar som propagandakanal. Nu var en av huvudnyheterna att Svenskt Näringsliv anser att ”lågt räknat 19 000 jobb försvinner”, om regeringen tar bort ”rabatten” på arbetsgivaravgiften för ungdomar under 26 år.

”Det är väldigt många unga som måste vara med och betala priset när regeringen bestämt sig för att göra så här”, hävdade alltså Carola Lemne, vd för Svenskt Näringsliv.

Vilka besvärliga frågor ställdes och vilka motbilder gavs i inslaget? Frågan är alltid berättigad, den här gången alldeles särskilt berättigad, eftersom det finns de som anser att Svenskt Näringsliv har i grunden fel och som lutar den uppfattningen mot forskning om ämnet. Lemkes propaganda, fullt begriplig för att komma från Svenskt Näringsliv, förtjänar självklart att kritiskt granskas.

”Men regeringen har ju bestämt sig för att göra så här”, invände alltså reportern Kerstin Holm. Och lade därmed upp en ny boll till Lemke, som klippte till igen.

”Svenskt Näringsliv vädjar nu till regeringen att tänka om”, kommenterade Kerstin Holm.

Varefter Lemne fick utveckla en modell, som innebär att Svenskt Näringsliv istället vill satsa på att behålla, egentligen bygga ut, arbetsgivareavgiftsrabatten, men utforma den så att den gäller alla ”enkla jobb med låg lön”, ju lägre lön, desto större rabatt.

En idé helt i linje med det bakåtsträveri som den borgerliga regeringen ägnade sig åt i åtta år.

Hur som helst, efter denna presentation av en arbetsgivaridé var nyhetsinslaget slut. Ingen besvärande kritisk granskning här inte. Kanske hade den klippts bort?

Men vad är det då för motbilder som borde och kunde hållits fram? Vad säger så kallad beprövad vetenskap om den sänkta arbetsgivaravgiftens jobbskapande effekt?

Jodå, det finns lätt tillgängliga forskningsbaserade ståndpunkter, som visar att den påstådda effekten är mycket svag eller lika med noll. Det är bara att googla.

I Svenska Dagbladet den 20 december 2013 kunde man exempelvis läsa att ”regeringens sänkning av avgifterna för unga anställda har kostat staten flera tiotals miljarder. Men det har inte givit så många nya jobb”.

”I det stora hela är det inte så förvånande. Tidigare forskning visar på små eller inga effekter av sådana här sänkningar av arbetsgivaravgifterna”, berättade Johan Egebark, doktorand i nationalekonomi vid Stockholms universitet och Institutet för näringslivsforskning. 

Fakta hade den här gången hämtats från en rapport som nämnde forskare tillsammans med Niklas Kaunitz, doktorand i nationalekonomi vid Institutet för social forskning, tagit fram på uppdrag av Institutet för arbetsmarknadspolitisk och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU).

SCB:s arbetskraftundersökningar (AKU) ger också belägg för de svaga jobbskapande effekterna och i Finanspolitiska rådets rapport 2011 ser man sänkta arbetsgivaravgifter till ungdomar som en i största allmänhet ineffektiv åtgärd.

Då inträder det märkliga fenomenet att slutsatsen blir att en sänkning av arbetsgivaravgiften inte gav några nya jobb att tala om, men en motsvarande återställare kommer att ta bort en massa jobb, om man ska tro Svenskt Näringsliv.

Särskilt sannolikt är det nu inte att de har rätt, vilket i all korthet beror på att det inte funkar så - mer än på den lilla marginalen, om ens där - att ett företag/en arbetsgivare anställer eller behåller en anställd därför att en skatt sänks marginellt. Det som avgör är vilken efterfrågan som riktas mot företagets produkter och hur många anställda som behövs för att möta efterfrågan. Prismekanismen finns för övrigt att tillgå. Och framför allt, skatter används ju för att betala löner och offentlig upphandling, som blir till efterfrågan riktad mot företagen. Jag går dock inte djupare in i det resonemanget här och nu.

Jag ville bara i all enkelhet slå ett slag för att SVT och Public service måste sköta sitt journalistiska uppdrag bättre. Hellre grävande, eller i varje fall granskande, än blundande journalistik. 

Vems fel är kriget i Ukraina?

Vem bär ansvaret för krisen och kriget i Ukraina?

Men, är inte svaret givet, visst är det väl den ondskefulle ryssen Putins fel?  Och om vi i väst viker ner oss nu, då kan det kanske gå som efter Münchenöverenskommelsen 1938, då den godtrogne Neville Chamberlain återvände hem och utropade de berömda orden ”fred i vår tid”. Och sen blev det världskrig.

Putin är inte min typ, om jag säger så. Men jag måste erkänna att jag känt en växande olust inför de förenklade Ukraina-analyserna och försöken att blåsa liv i den gamla rysskräcken. Samtidigt som kraven på ett svenskt Nato-medlemskap hörts allt högre. 

Den förhärskande bilden, vad gäller hur Ukraina-krisen och kriget uppstod, bottnar alltså i den systematiskt frammanade bilden av ett alltmer aggressivt och expansionistiskt Ryssland. Mer än en ”analytiker” har beskrivit den pågående konflikten i kalla kriget-termer. På den goda sidan ”vi i väst”, USA och europeiska allierade, som respekterar folkrätt och nationsgränser. På den andra sidan de ondskefulla ryssarna, som trampar folkrätten under sina stålskodda klackar. 

Och den gamla Dominoteorin har också kommit till heders. I nästa steg vill ryssen lägga under sig de baltiska staterna.  

Jag köper inte förenklingarna och enögdheten. Och för den som inte gör det finns det hjälp att få. Jag råkade alltså snubbla över en liten skrift författad av den prisbelönte undersökande ”veteranjournalisten” Robert Parry. Den heter Bakom kulisserna i Kiev (Karneval Förlag) med den långa underrubriken Om hur amerikansk nykonservatism och ukrainsk nynazism drev fram en kupp och ett krig i Ukraina.

Parry, som bland annat låg bakom flera av avslöjandena om den så kallade Iran-Contras-affären på 80-talet, ifrågasätter den historieskrivning om Ukraina som amerikanska media verkar ha svalt med hull och hår. En komplicerad och mångfacetterad verklighet har förvandlats till ”en moralitet om goda och onda, där ädla demonstranter kämpar mot en elak president och dennes ännu elakare beskyddare, Putin”.

Parry kallar den amerikanska bevakningen av det som hänt i Ukraina för ”den mest ensidiga bevakningen i mannaminne av en större kris” … ”i mediernas propagandaoffensiv har även ingått att flera centrala element i konflikten har förtigits eller tonats ned. Det gäller särskilt de roller som spelats av nykonservativa i USA och nynazister i Ukraina”.

Jag lutar åt att bevakningen inte är särskilt mycket bättre i Sverige än i USA, även om här och där och då och då ifrågasättande uppgifter har skymtat fram och ett och annat frågetecken har rests.

Robert Parry är pessimistisk; ”Om Obama, och hans efterträdare, fortsätter att följa den nykonservativa agendan, väntar en framtid med ändlösa krig över hela Mellanöstern och en konfrontation med Ryssland, som i förlängningen kan leda till storkrig”.

Har Parry rätt? Nja, det går förstås att ha invändningar mot hans berättelse och hans slutsatser. Jag tycker exempelvis att han lite väl vårdslöst slätar över den ryska annekteringen av Krim. Och kan det verkligen vara så att det var den ukrainska sidan som sköt ner Malaysia Airlines passagerarplan i tron att det var Putins plan? Ja, det kan det naturligtvis, men det betyder inte att det är klarlagt att det var så. 

Det intressanta är naturligtvis inte huruvida Parry har rätt i allt han hävdar eller föreslår som en möjlighet. Poängen är att han faktiskt ganska övertygade visar att ansvarsfrågan - hur uppstod krisen och kriget - aldrig har diskuterats allsidigt och prövande. De flesta journalisterna verkar ha tappat eller förlagt den spade de ska gräva med och den allsidiga bevakningen förefaller ha dukat under för propaganda, stöpt i de former där världen består av the good guys och the bad guys. Vilket dessvärre brukar vara ett tecken på att det håller på att gå åt helvete.

Betygsfarsen

Det är svårt att se att det skulle vara klokt att på någon som helst ministerpost ha en politiker som är ointresserad av vad kunskap och beprövad vetenskap har att säga om en viss politisk idé. Men det är kanske ändå särskilt utmanande att tänka sig en utbildnings- och forskningsminister som fullständigt skiter i vad beprövad vetenskap har att anföra.

Sverige har haft en sådan minister tills helt nyligen. Han hette Jan Björklund och var också folkpartiets (detta gamla folkskollärarparti) partiledare. Det är han fortfarande. Men dessbättre är han inte längre utbildningsminister.   

Idag kom det sorgliga beskedet att regeringen och alliansen, eller det som är kvar av den, kommit överens om en kompromiss i betygsfrågan. 100 skolor, detta är taket, ska få möjlighet att delta i en försöksverksamhet med betyg för fjärdeklassare. ”Reformen”, som alltså är ett hugskott utan verklighetsförankring, ska utvärderas 2017 och kan tidigast bli allmän skolpolitik 2022. 
Puh, säger jag! Då kan ju förnuftet ha hunnit ikapp också de borgerliga partierna.

Idén med betyg för fjärdeklassare har dömts ut av såväl elever som lärare – och av forskarsamhället. Så här sammanfattades läget för Jan Björklund och ”reformen” i Dagens Nyheter den 25 mars förra året: ”Lärarförbundet sågar det. Allianskolleger tar avstånd från det. Och landets forskarelit förstår inte var utbildningsministern får sina idéer ifrån.”

En systematisk genomgång av forskningsläget gjord av Vetenskapsrådet ledde till slutsatser som att "alla" elever påverkas negativt av tidiga betyg. Och alldeles särskilt ”lågpresterande barn”. Ja, i rapporten konstaterades att inte en enda vetenskaplig artikel pekar på att tidiga betyg i skolan skulle vara positivt.

Idag kunde vi då ändå lyssna till vad som, antar jag, skulle föreställa en triumferande Jan Björklund. Han talade om ”Genombrott”. Han sa att detta, det väntande försöket alltså, ”skapar stabilitet i skolan”. Ja, ”det är ett stort steg framåt att vi nu genomför ett seriöst försök med detta”, sa Jan Björklund. 

Seriöst? Knappast! 
Jag kan väl förstå regeringspartierna, d v s att de går med på försökseländet. Alternativet hade ju annars kunnat bli att allianspartierna tillsamman med Sverigedemokraterna hade drivit igenom betygsreformen i riksdagens utbildningsutskott och i kammaren. Men seriöst? Nej, det är ett sorgligt spektakel, en betygsfars iscensatt av en för beprövad vetenskap fullständigt tondöv före detta utbildningsminister.   

Vilka underbara banker!

Storbankernas ägare och direktörer har sedan länge nävarna djupt nergrävda i syltburkarna. Swedbank, Handelsbanken, Nordea och SEB, alla berättar nu, när årsboksluten presenteras, om provocerande höga vinstnivåer, höjda utdelningar till aktieägarna och fantasilöner till bankledningarna. Bankerna tjänar alltmer på kunderna, som dessutom själva gör alltmer av jobbet. 

Swedbanks vd Michael Wolf försvarar i ett Rapportinslag de höga utdelningarna med att Finansinspektionen kräver det. Det är rent trams. FI kräver en viss nivå på det egna kapitalet, för att bankerna ska kunna klara nya kriser på finansmarknaden, de kräver inte en viss nivå på utdelningen till aktieägarna. Om man minskar utdelningarna kan det egna kapitalet stärkas på lägre vinstnivåer. Utdelningen i Swedbank motsvarar 75 procent av vinsten och det ser likadant ut i de andra storbankerna.   

Enligt de kapitalistiska läroböckerna är skälet till hög aktieavkastning att ägarna tar en hög risk. Men när det gäller de systemviktiga storbankerna är det inte sant. Riskerna har socialiserats, eftersom det finansiella systemet inte kan tillåtas braka ihop. 

Europa lider fortfarande svårt av sviterna efter den senaste finanskrisen, som drog igång i USA på grund av sanslösa utsvävningar i branschen. Vi kan nu, också beroende på den halsstarriga åtstramningspolitik som ordinerades som medicin till Europa, samtidigt som bankerna hållits under armarna, se tillbaka på en längre period av recession i de värst drabbade länderna. Massarbetslöshet, inte minst bland ungdomar, förlorad framtidstro, växande ohälsa och socialt elände.

Europas djupa kris kan visserligen inte enbart skyllas på bank- och finansmarknadens tillkortakommanden. Högerpolitiken och euron hamnar också på de anklagades bänk.

Men poängen i det här sammanhanget är, att banker är inte vilka företag som helst.

Bank- och finanssystemet är som ekonomins blodomlopp. Det får inte bli stopp i rören, "systemviktiga” storbanker får inte gå i konkurs. Därför har riskerna socialiserats. Det är samhället och medborgarna i egenskap av skattebetalare som står riskerna, när och om det finansiella systemet brakar ihop därför att ”finansvalparna” lekt kapitalister.

Bankägarna och deras ledningar ser inte längre, som sin grundläggande uppgift att serva samhället, att erbjuda möjligheter till sparande och att låna ut till enskilda och företag. De ser som sin uppgift att tjäna pengar på pengar, så mycket pengar som möjligt. Och spelet har blivit allt djärvare för att kunna öka vinsterna. Risken tar ju till syvende och sist samhället, medborgarna, eftersom systemviktiga banker måste räddas. Vilken underbar verksamhet är det inte!

Varje jul visar SVT filmen It’s a Wonderful Life (1946), på svenska Livet är underbart. Det är verkligen en underbar film med James Stewart och Donna Reed i huvudrollerna. Den handlar om banker, änglar och kärlek. Inte minst om banker. Man skulle kunna säga att det är en film om hur banker förr i tiden, riktiga banker, kunde fungera, ungefär som de gamla sparbankerna i Sverige.

George Bailey (James Stewart) är en ärlig och pålitlig bankman, som driver Bailey Bulding and Loan. Man kan spara och låna i banken. Banken liksom tillhör och känner sin stad, ser som sin uppgift att finnas där och se till att livet blir bättre. Den sortens banker är numera nästan helt utdöd. 

Det finns också en bok med titeln Jimmy Stewart is dead, med den långa underrubriken Ending the World’s Ongoing Financial Plague with Limited Purpose Banking.  Det sista betyder fritt översatt: ”Hur man får slut på den pågående finansiella farsoten med hjälp av begränsad bankverksamhet” (ungefär bankdelning för att anknyta till en aktuell debatt).  Den anspelar alltså på nämnda film och har författas av Laurence J. Kotlikoffs. Boken utkom 2010, även om illustrationen här intill är gammalmodig, och har så vitt jag vet inte översatts till svenska. Men budskapet är att banker också på 2000-talet borde fungera som förr i tiden.

Frågan är varför man ska ha privata, kapitalistiska storbanker, när riskerna i alla fall har socialiserats? Nu vågar jag inte gå så långt att jag aktualiserar SSU:s, det Socialdemokratiska Ungdomsförbundets, gamla krav på bankförstatligande. Det är ju en annan tid nu. Men säg så här.

Staten bör vara en stor och normerande aktör på bankmarknaden. Staten bör använda sin ägarroll för att skapa stabilitet och främja exempel på hur banker kan och ska uppträda, när det gäller service, risktagande, vinstnivåer och bonusar.

Därför har det varit och är det dumt att sälja ut de banker vi själva äger. Fortfarande har staten en ägarpost i Nordea och äger själv SBAB. Tack vare att oppositionen under förra mandaten stoppade alliansregeringens planer.

Staten bör äga bankverksamhet, och dessutom bör andra alternativ än de privata och statliga gynnas. Jag vill se en mångfald av ägare, pluralism och ökad konkurrens på bankmarknaden, kundägda banker - sparbanker och föreningsbanker.

Det är lite gammalmodigt. Men i bankvärlden var det bättre förr.

Kejsaren var naken...

Det blir alltmer uppenbarat att kejsaren var naken.
För några år sedan fick Anders Borg pris som Europas bäste finansminister. Katrine Kielos, numera Marcel, tillät sig skoja i en kolumn i Aftonbladet, genom att konstatera att i ett Europa härjat av djup kris var det väl ungefär som att bli utsedd till Afrikas bäste skidåkare.
Det hindrade inte att merparten av Sveriges journalister skulle fortsätta att äta ur Anders Borgs hand nära nog ända fram till slutet. Och att också ledande personer i oppositionen kunde höras sucka imponerade av Borgs ekonomiska handlag.

Nu kommer "nyheten", presenterad i Gomorron Sverige, att Sverige under Anders Borgs styre i själva verket haft negativ tillväxt, om man räknar på BNP per capita, vilket förstås är det rättvisande sättet att räkna. Vi kan se tillbaka på "sju förlorade år".
Eftersom välbeställda svenskar fått det ännu bättre under alliansens styre, innebär det att de som redan hade det knapert har fått det mycket sämre. Vilket vi egentligen visste utan att behöva ta del av den "nya" statistiken.

Under hela sin regeringsperiod mötte Borg och alliansregeringen oppositionens angrepp genom att hänvisa till absoluta tal och bortse ifrån befolkningsökningen, bland annat som en följd av stor invandring.
När oppositionen pekade på att allt fler blivit arbetslösa svarade Reinfeldt och Borg att det är fler som arbetar. Vilket är ungefär lika begåvat som att säga att eftersom fler arbetar i Kina är arbetsmarknaden bättre där än i Sverige. När oppositionen kritiserade alliansregeringen för att den skurit ner högskolan och andra utbildningsinsatser, svarade alliansen att det finns fler högskoleplatser idag än när vi tog över 2006.
Kruxet är att Sverige har fått ungefär 600 000 fler invånare sedan 2006.

Någon "arbetslinje" värd namnet har den borgerliga regeringen aldrig haft. Däremot en jobbpolitik som innebär att man stimulerar fram fler låglönejobb. Idén bakom jobbskatteavdragen och deras baksida - bland annat sämre a-kassa och sjukförsäkring - är att stärka incitamenten att ta jobb till lägre lön. Om du bara kryper lite mer så finns det jobb att få.
Det handlar om att skapa en växande låglönemarknad istället för att genom utbildning och andra mjuka och hårda investeringar öka produktiviteten - och därmed BNP per capita.

Allianspolitiken blev ett fiasko eller kanske kan man med alliansögon se den som en framgång. Men arbetslösheten växte och i den mån det skapades nya jobb, kom de i hög grad i form av lågbetalda jobb. Sverige blev fattigare.
Istället för den systematiska skattesänknings- och nedrustningspolitik som bedrevs, fanns det starka skäl att kraftig öka inte minst de mjuka investeringarna, inte minst för att klara integrationen av alla nyanlända. Men istället sänktes ambitionerna och de arbetslösa hänvisades till en ny låglönemarknad Allt enligt teorin att det finns jobb att få, bara du är beredd att jobba för en skitlön och sluta ställa krav på trygghet och bra arbetsmiljö.

Nu har den statistiska rapporteringen hunnit ikapp verkligheten och jag hör samtalsledaren i morgonsoffan förvånat utbrista; "Men Anders Borg har ju varit så internationellt hyllad".
Hur kunde hans stjärna stiga så högt?
Ja, ett svar är att den trendsättande delen av journalistkåren inte gjorde sitt jobb. Det krävdes ingen mera avancerad grävande journalistik för att avslöja att kejsaren var naken. Ett par timmar på nätet kanske med rätt sökord.
Och jag tycker heller inte att oppositionen gjorde sitt jobb. Där var man också, paradoxalt nog, alltför imponerad av kejsarens nya kläder.

Socialdemokratin måste uppfinnas på nytt?

I går kväll höll jag föredrag på Stadsarkivet i Malmö, numera inhyst i tidningen Arbetets gamla lokaler på Bergsgatan. Just därför var ämnet för kvällen, på detta första i en rad "föreläsningar" som stadsarkivet arrangerar,  "Tidningen Arbetet – glimtar från förr". Jag var alltså chefredaktör under de sista åren. 

Arbetet var den största socialdemokratiska morgontidningen i Sverige, ja faktiskt i världen, men den randanmärkningen kanske säger mer om världen än om Arbetet. 
Den 30 september är det 15 år sedan det sista numret (bilden) av Arbetet trycktes i "den blå skönheten", en gång Europas största tidningsoffsetpress.

När Arbetet i Skåne och Arbetet Ny tid i Göteborg tvingades stryka på foten fanns fortfarande ett antal rörelseägda morgontidningar kvar. Idag är det bara en, Värmlands Folkblad. De andra, som på nåder fortfarande har socialdemokratiska ledarsidor, ägs av de borgerliga konkurrenttidningarna, eller rättare sagt av de kommersiella, borgerliga tidningsbolag som också äger konkurrenterna.

Mötet i går kväll var välbesökt, många som kommit hade en bakgrund på Arbetet, nästan alla hade varit prenumeranter. 
"Hade Arbetet kunnat överleva", frågades det.
Ja, svarade jag, om vi hade haft starka, villiga ägare bakom ryggen. Och om vi fått till stånd ett djupgående samarbete med någon annan tidning. Vi inledde ett samarbete med Metro, Metro trycktes hos Arbetet och vi bildade ett gemensamt annonsbolag. Och diskussioner om samarbete fördes med Skånska Dagbladet och Svenska Dagbladet. 

De ägare vi hade, den dominerande var den lokala tidningsstiftelsen, hade inget kapital att sätta in. LO och fackföreningsrörelsen centralt ville inte. De hade vid upprepade tillfällen under årens lopp hjälpt Arbetet och för inte så länge sen pytsat in mer än 100 miljoner i den nya A-presskoncernen. Allt gick förlorat i konkursen 1992, sedan den nya ledningen med Torbjörn Båth i spetsen hade lekt affär. 
LO hade bränt fingrarna och det sved fortfarande.

"Mordet på en tidning" heter dramadokumentärern som Fredrik Gertten gjorde om Arbetets sista veckor. Den sändes på svensk och dansk TV. Filmen är en välgjord känslomässig resa mot tidningens död. Men knappast ett bidrag till analysen av varför det gick som det gick.
Något mord var det inte. Inte ens vållande till annans död. Men visst var och är arbetarrörelsens förhållande till mediefrågan sorgligt och modlöst. 
Fackföreningsrörelsen hade för all del goda skäl att vara skeptisk och rädd om sina pengar. Men bristen på dådlust på medieområdet är ett grundläggande problem. 

Utan sina tidningar hade arbetarrörelsen aldrig kommit att spela den roll man spelade under det förra århundradet. Jag vågar påstå att välfärdssamhället aldrig hade blivit av utan tidningarna. 
Det är en fin bild att i ett av rummen på statarmuseet vid Torups slott i bokskogen utanför Malmö är väggarna tapetserade med Arbetet. Tidningar isolerar också. Arbetet var ett verktyg för att hålla kylan borta i mer än ett avseende. 

SOM-institutet i Göteborg gav ut en bok
 om vad som hände när Arbetet lades ner.

I slutet av 1800-talet när pionjärer som Axel Danielsson, Arbetets grundare, startade våra tidningar var det faktiskt viktigare att vara chefredaktör än partiordförande. Den framväxande arbetarrörelsen hade en annan berättelse och den måste nå ut.
Det första problemet för dagens socialdemokrati och arbetarrörelse är ändå inte att man saknar egna morgontidningar. Om mindre än 10 år kommer det inte att finnas någon morgontidning, som vi känner den, kvar. Den ofrånkomliga flykten till nätet pågår nu i rasande fart.
Det första problemet är att socialdemokratin inte har en tydlig egen berättelse och kanske därför sedan länge inte ser behovet av eller förmår att vara en stark självständig aktör på "mediemarknaden".

Jag tar mig nu friheten att som lång avslutning publicera min sista ledare i Arbetet, rubrik "Epilog", som alltså också var Arbetets sista ledare. Den slutar med att "Arbetet måste uppfinnas igen". Det gäller fortfarande, även om tiden för just tryckta, tidningsbärardistribuerade tidningar är förbi. 
Kanske är det så illa, vilket P O Enqvist utropade, också det i sista numret av Arbetet, att det är "dags att uppfinna politiken på nytt". Ja, kanske rentav socialdemokratin. 

"Sommaren 1887 skriver Axel Danielsson ett brev till centralstyrelsen för södra distriktets fackföreningar i Malmö för att höra om det finns intresse att arrangera ett möte under rubriken ”Arbetarna och pressen”.Svaret blir positivt och ett par dagar senare anländer Danielsson per ångbåt till Malmö, den stad som han i sin första kolumn i Arbetet ger namnet Träbottnatramp. Mötet genomfördes i Kasinoträdgården. Och Arbetet grundades, det skriver Bengt Lidforss i sin levnadsteckning av Axel Danielsson, tack vare enskilda arbetares ”energi och offervillighet”. Han nämner särskilt tapetseraren Nordman, snickaren Ohlzén, grovarbetaren Håkansson, muraren Per Persson och ytterligare några.Så börjar tidningssagan om Arbetet, folktidningen i Malmö. 113 år senare tvingas vi kapitulera. Arbetet läggs ner. Liksom Arbetet Ny Tid i Göteborg.

Den sista striden liknar på en punkt den första. Under de senaste veckorna har läsarnas och den lokala arbetarrörelsens energi och offervillighet på nytt kommit till uttryck. Tusentals sympatisörer, långt ifrån alla med socialdemokratisk partitillhörighet, har förpliktat sig att teckna aktier. Snickare och murare, undersköterskor och läkare, studerande och pensionärer. Arbetarekommuner, socialdemokratiska föreningar, fackliga avdelningar och klubbar, idrottsföreningar, läkarsällskap har gett sitt stöd, ekonomiskt och moraliskt. Bidrag har strömmat till från Skåne och Göteborg men också från andra delar av Sverige.  

På en viktig punkt skiljer sig den sista striden från den första. Då, 1887, fanns ännu inte LO. Det fanns inga centralt placerade kassakistor med glittrande aktiemiljarder. Allt hängde på den spirande rörelsen, på det som idag brukar kallas gräsrötterna. Trots det, eller kanske just därför, lyckades det omöjliga. I Malmö startades Arbetet. I Göteborg Ny Tid.

Idag förvaltar den centrala fackföreningsrörelsen åtskilliga miljarder. Men istället för att knyta en allians med den lokala arbetarrörelsen, med energin och offerviljan, valde man att luta sig mot det privata tidningskapitalet. Räknenissar på Schibsted och andra tidningskoncerner avgjorde på LO:s uppdrag framtiden för Arbetet. Slutsatserna av detta har långt vidare konsekvenser än de som rör Arbetets nedläggning. Man valde att avfärda den egna rörelsen, eller det som finns kvar av den. Sensmoralen av detta val gör klyftan mellan dem däruppe och dem därnere ännu lite djupare.

Mitt uppdrag är att skriva den sista ledaren. Den som sammanfattar Arbetets gärning. Det är naturligtvis en övermäktig uppgift. Men några rader ur K G Ossiannilssons dikt från Arbetet den 5 juli 1906 om Axel Danielsson kan tjäna som en sammanfattning också av Arbetets nu 113-åriga historia. En krater som mal som sin egen kvarn, så stoftet ryker i skyn, för gudar och för människobarn, en väldig syn.

Bokens Dag har sin självklara, framskjutna plats i epilogen. Första gången denna ordkombination stod i tryck var i Arbetet 1937. Bokens Dag instiftades när nazisterna marscherade upp och bokbålen brann runt om i Europa. Arrangemanget skulle bli till en kraftfull manifestation av diktens och det fria ordets betydelse för ett kultursamhälle. Under de tillryggalagda åren har i runda tal 85.000 besökare mött sina författare på Arbetets Bokens Dag. Med få undantag har alla de stora författarna passerat revy. Romangiganterna och lyrikerna, men också nyskapande samhällsdebattörer, memoarförfattande politiker och artister.På Bokens Dag har under de 62 åren komik varvats med det djupaste allvar. Mörk orostid och ljusnande framtid har speglats i böckerna och på scenen. Precis som i tidningen Arbetet. 

Lucia kan heller inte förbigås, detta folktidningens klarast lysande arrangemang. Varje år har det lyst upp det djupaste decembermörkret. Nu auktioneras Malmö Lucia ut till högstbjudande. 

Arbetet har varit en av de viktigaste folkhögskolorna. En skola för folket men också för journalister och politiker. Och en sådan politikerskola kan aldrig ersättas med tjänster på kommunalrådsavdelningar och departement. På en tidning lär man sig räta på ryggen.

Nu läggs Arbetet ner. Sorg är den förhärskande stämningen. Men det finns också plats för glädje. Det är med en tidning som med ett liv. Till sist tar det slut. Meningen är då vad som uträttats. Arbetet har bidragit till att lyfta människor ur fattigdom ur förnedring. Den har sänt stråk av ljus genom mörka statarlängor och betonggrå miljonprogramsområden.  

Ord kan förändra världen. Arbetet är ett bevis för att det är sant. Arbetet har, för att ännu en gång låna ord från omdömet om Danielssons egen gärning, det känns rätt en dag som denna, ”lyst och lärt, skämtat och lett, hånat och begabbat, risat och lisat, tuktat och eggat,kämpat och blödt och gjutet sitt hjärteblod”. Bättre än så är inte möjligt att uträtta. 

Den politiska passion som en gång skapade tidningar som Arbetet och Ny Tid är ack så nödvändig också år 2000. Och skälen för att starta Arbetet kvarstår också 113 år senare. När Axel Danielsson kom till Malmö 1887 fanns det redan sex tidningar. Såväl kolera som svinpest grasserade i Träbottnatramp. Men den liberala tidningen, där fläskhandlarna hade starka ägarintressen, visade större oro för svinpesten än för koleran som härjade bland arbetarbefolkningen. Alla människors berättelser blev inte berättade.

Nu lever vi i den globala kapitalismens tidevarv. Gamla strukturer bryts sönder. Klyftorna växer åter.Om arbetarrörelsen skall överleva omvandlingen krävs på nytt passion och publicistiskt mod. Fortfarande är det så att det fria ordet och mångfalden måste bäras upp av andra än de tidningsutgivare vars främsta drivkraft är att tjäna pengar. Det hänger på folkrörelserna om alla berättelser skall bli berättade och alla åsikter komma till tals. Arbetet är nerlagd. Arbetet måste uppfinnas igen."

Hur fick SD makt?

På valnatten, när det stod klart att Sverigedemokraterna var ensamt parti om att kunna utropa sig till segerherrar, hördes besvikna kommentarer från personer någonstans till vänster, som lät så här; ”Det viktigaste nu är att bekämpa rasisterna!”

Det var rätt dumt sagt, tycker jag. Det viktigaste nu är att bekämpa massarbetslösheten, de allt djupare klyftorna och det växande utanförskapet. Och då menar jag det riktiga utanförskapet, inte det som de borgerliga partierna kallar utanförskap och som dessvärre de flesta politiska journalister har anammat som begrepp.

Det är med jämlikhetspolitik som Sverigedemokraterna kan stoppas.

Dan Andersson, tidigare chefekonom på LO, har skrivit en bok med titeln ”Så fick Sverigedemokraterna makt” (Hjalmarsson och Högberg). Det är en mycket läsvärd och viktig bok.

Enligt Dan Andersson beror Sverigedemokraternas framfart för det första på den hårdnande ”konkurrensen om knappa resurser, som jobb”, och på ”ekonomisk marginalisering”. Till de knappa resurserna hör, förutom jobben, också utbildning, vård, omsorg och fungerande arbetsmarknadspolitik. Välfärdstjänsterna är hårt ansträngda inte minst som ett resultat av alliansens politik under åtta år.

De som drabbats av den hårdnande konkurrensen om knappa resurser är väljare med låga inkomster och okvalificerade arbeten, väjare som har fått sänkta inkomster eller ersättningar, som saknar arbete eller inte kan arbeta. Väljare som inte kan kompensera sig på marknaden genom att köpa privata alternativ, när samhället drar sig tillbaka.

Fredrik Reinfeldts berömda yttrande om att ”vi måste öppna våra hjärtan” är ohyggligt cyniskt, eftersom det är han och högeralliansen som tvingat arbetslösa, sjukskrivna och pensionärer att betala för de rundhänta skattesänkningarna och som därmed knuffat ut allt fler i utanförskap.

Det är redan hårt pressade grupper som tvingats ”öppna sina hjärtan”, inte Reinfeldts klasskamrater. Och det är kommuner, där konkurrensen om resurserna är som allra hårdast, som tagit det största ansvaret för flyktingmottagningen, inte moderatkommunerna.

Det brukar framhållas att den viktigaste gemensamma nämnaren för Sverigedemokraternas väljare är att de har kort utbildning. Det betyder inte att de är dummare än andra, det betyder att det framför allt är personer med svag ställning på en redan svag arbetsmarknad som möter och fruktar konkurrensen från nyanlända svenskar. Det är framför allt här Sverigedemokraterna rekryterar sina väljare. 

De väljer inte Sverigedemokraterna för att de är rasister, även om rasister finns och även om det växande utanförskapet kan göra att fler blir det, utan för att de är alltmer utsatta och för att samhället inte längre lever upp till det kontrakt man avtalat om med sina medborgare.

Sverigedemokraternas framgångar förklaras också av det som Dan Andersson kallar ”förändringar i utbudet av politik”, vilket förstås hänger ihop med resursbristen. Det betyder i klartext att alternativen har blivit suddigare. Avsaknaden av tydliga konfliktlinjer och tydliga motstående berättelser har banat väg för högerpopulismen. 

Politiken har avpolitiserats. De båda huvudalternativen, ”alliansen” och Socialdemokraterna, framstår som ganska lika, framför allt för de grupper som tagit mest stryk under alliansperioden. Därmed banas väg för högerpopulismen.

Det hör till bilden att Sverigedemokraternas väljare är de som i minst utsträckning ”identifierar” sig med det parti de röstat på, vilket naturligtvis tyder på att många helst skulle rösta på andra partier om andra partier hade en berättelse som tydde på att de på allvar brydde sig. 

Det viktigaste nu är inte kampen mot rasismen. Det viktigaste är att göra alternativen tydliga, att skapa jobb och att stärka välfärden. Då förlorar Sverigedemokraterna sin makt

Stackars Europa - hur kunde det gå så illa?

Vill man förstå varför populistiska, mer eller mindre extrema och rasistiskt anfrätta, partier vunnit terräng i Europa kommer man inte runt den närmast halsstarriga åtstramningspolitik som bedrivits i EU sedan finanskrisen slog. Den har befäst och förvärrat massarbetslösheten, vidgat klyftorna och ökat det riktiga utanförskapet.

De styrande politikerna har mer eller mindre förledda av nyliberalt tankegods tvått sina händer och hänvisat till marknadens omättliga krav och till ofrånkomliga ekonomiska lagar, konstruerade vid nationalekonomers ritbord.

Det går naturligtvis an att hänvisa till att globaliseringen förskjutit makten från arbete till kapital och att nya förutsättningar föreligger. Till att den politiska makten har drivit iväg på globaliseringens öppna hav. Men faktum är att politikerna alldeles frivilligt och i onödan, långt före finanskrisen, låtit surra sig vid masten och lämnat över makt till bolag och byråkrater på områden där man inte hade behövt göra det.

Det hela började inte med finanskrisen och eurokrisen. Den fatala grundstrukturen fanns redan på plats i form av marknadstroendet och i eurosystemets konstruktion. Men krisen skyndade på maktöverlämnandet och marknadiseringen.

Stabilitetspakten följdes alltså av nya lagar; ”sexpack”, ”tvåpack” och finanspakten. Svåra politiska avvägningar och beslut anpassade till varje medlemslands förutsättningar ersattes av en sorts politisk maskin, där åtstramningar följer per automatik när vissa nyckeltal inträffar, men där inga eller ringa hänsyn tas till hur och varför underskotten uppstått.  

Alla politiker som är inblandade i den europeiska tragedin är inte lika goda kålsupare. För högerpolitiker är globalisering och marknadisering både mål och verktyg. Krisen både en olycka och en möjlighet. Den gav dem chansen att göra upp med välfärdsmissbruket, att pressa löner och privatisera.

De socialdemokratiska alternativen har varit bättre i varje läge. Men inte tillräckligt bra, inte tillräckligt mycket alternativ. Socialdemokratin och den europeiska vänstern har bjudit svagt motstånd, och så här långt mest framstått som förvirrad och insyltad. Den måste bli bättre.

Politikerna har alltså låtit surra sig vid masten, men väljarna låter sig naturligtvis inte surras. När de drabbas av åtstramningspolitiken och de etablerade politiska partierna inte erbjuder hopp, väljer de att lyssna till andra profeter, hittills framför allt sådana som lägger skulden på dem ”som inte är som vi” och föreslår att vi måste spika igen dörrarna mot omvärlden.

Jag satt under mina senaste fyra år som riksdagsledamot i finansutskottet och EU-nämnden och deltog därför på många europeiska konferenser om krisen och hur den skulle rådas bot på. Kommissionärer och andra höga företrädare uppträdde på rad, år efter år med en försäkran att nu skådade man ljuset i tunneln. I Grekland och i hela Europa. ”Nu har det vänt”, hoppades man, varje gång. Men varje gång underträffade också det ekonomiska utfallet den senaste försiktigt optimistiska prognosen. Och då handlade det ändå nästan bara om vad som hände på ytan av ekonomin, d v s hur tillväxttalen utvecklades, inte om växande klyftor och växande social misär.

Men nu har det väl ändå vänt? Om det bara inte vore för att folkstyret i Grekland håller på att ställa till det.

Ekonomipristagaren Joseph E. Stiglitz konstaterar i en kolumn för några dagar sedan att det finns få tecken på återhämtning. ”Gapet mellan var Europa befinner sig och var man kunde ha befunnit sig om krisen aldrig inträffat fortsätter växa. I de flesta medlemsländerna är BNP per capita mindre än innan krisen”. Och bakom de ekonomiska sifferserierna “har liv slagits i spillror, drömmar krossats och familjer fallit samman eller aldrig blivit av…”

Den nuvarande oredan beror, menar Stiglitz bland annat på en sedan länge olycklig tro på väl fungerande marknader. Politisk hybris har också spelat en roll. Hur ska man annars förklara, frågar sig Stiglitz, att europeiska politiker ”år efter år haft fel i sina prognoser angående konsekvenserna av sin egen politik”.

Europas ledare fortsätter att skriva ut ett recept som innebär att ”strukturreformer” har högsta prioritet. Reformer som regelmässigt tar sikte på fortsatt marknadisering; privatiseringar, lönenedpressning, försämrat anställningsskydd och urgröpning av sociala trygghetssystem.

Men de problem, som man nu försöker åtgärda med "strukturreformer", påpekar Stiglitz, var ju problem också när Europa fungerade. 
Vad Europa behöver, mer än strukturella reformer i medlemsländerna, sammanfattar Stiglitz, är att reformera eurozonens struktur och att man överger åtstramningspolitiken som har misslyckats år efter år med att återskapa ekonomisk tillväxt.

För att sluta där jag började. 
Europas styrande politiker fortsätter att bekymra sig högljutt för extrema nationalistiska och ”populistiska” partiers framfart. Det är befogad oro. Men samtidigt fortsätter de en politik som ökar klyftorna, som segregerar och marginaliserar.

Det är dags för en ny politik och det är dags att, vid sidan av att bekämpa politisk extremism, placera ansvaret för det ekonomiska och sociala misslyckandet där det måste placeras. Till höger! Och att erbjuda bättre socialdemokratiska alternativ.