Vilka underbara banker!

Storbankernas ägare och direktörer har sedan länge nävarna djupt nergrävda i syltburkarna. Swedbank, Handelsbanken, Nordea och SEB, alla berättar nu, när årsboksluten presenteras, om provocerande höga vinstnivåer, höjda utdelningar till aktieägarna och fantasilöner till bankledningarna. Bankerna tjänar alltmer på kunderna, som dessutom själva gör alltmer av jobbet. 

Swedbanks vd Michael Wolf försvarar i ett Rapportinslag de höga utdelningarna med att Finansinspektionen kräver det. Det är rent trams. FI kräver en viss nivå på det egna kapitalet, för att bankerna ska kunna klara nya kriser på finansmarknaden, de kräver inte en viss nivå på utdelningen till aktieägarna. Om man minskar utdelningarna kan det egna kapitalet stärkas på lägre vinstnivåer. Utdelningen i Swedbank motsvarar 75 procent av vinsten och det ser likadant ut i de andra storbankerna.   

Enligt de kapitalistiska läroböckerna är skälet till hög aktieavkastning att ägarna tar en hög risk. Men när det gäller de systemviktiga storbankerna är det inte sant. Riskerna har socialiserats, eftersom det finansiella systemet inte kan tillåtas braka ihop. 

Europa lider fortfarande svårt av sviterna efter den senaste finanskrisen, som drog igång i USA på grund av sanslösa utsvävningar i branschen. Vi kan nu, också beroende på den halsstarriga åtstramningspolitik som ordinerades som medicin till Europa, samtidigt som bankerna hållits under armarna, se tillbaka på en längre period av recession i de värst drabbade länderna. Massarbetslöshet, inte minst bland ungdomar, förlorad framtidstro, växande ohälsa och socialt elände.

Europas djupa kris kan visserligen inte enbart skyllas på bank- och finansmarknadens tillkortakommanden. Högerpolitiken och euron hamnar också på de anklagades bänk.

Men poängen i det här sammanhanget är, att banker är inte vilka företag som helst.

Bank- och finanssystemet är som ekonomins blodomlopp. Det får inte bli stopp i rören, "systemviktiga” storbanker får inte gå i konkurs. Därför har riskerna socialiserats. Det är samhället och medborgarna i egenskap av skattebetalare som står riskerna, när och om det finansiella systemet brakar ihop därför att ”finansvalparna” lekt kapitalister.

Bankägarna och deras ledningar ser inte längre, som sin grundläggande uppgift att serva samhället, att erbjuda möjligheter till sparande och att låna ut till enskilda och företag. De ser som sin uppgift att tjäna pengar på pengar, så mycket pengar som möjligt. Och spelet har blivit allt djärvare för att kunna öka vinsterna. Risken tar ju till syvende och sist samhället, medborgarna, eftersom systemviktiga banker måste räddas. Vilken underbar verksamhet är det inte!

Varje jul visar SVT filmen It’s a Wonderful Life (1946), på svenska Livet är underbart. Det är verkligen en underbar film med James Stewart och Donna Reed i huvudrollerna. Den handlar om banker, änglar och kärlek. Inte minst om banker. Man skulle kunna säga att det är en film om hur banker förr i tiden, riktiga banker, kunde fungera, ungefär som de gamla sparbankerna i Sverige.

George Bailey (James Stewart) är en ärlig och pålitlig bankman, som driver Bailey Bulding and Loan. Man kan spara och låna i banken. Banken liksom tillhör och känner sin stad, ser som sin uppgift att finnas där och se till att livet blir bättre. Den sortens banker är numera nästan helt utdöd. 

Det finns också en bok med titeln Jimmy Stewart is dead, med den långa underrubriken Ending the World’s Ongoing Financial Plague with Limited Purpose Banking.  Det sista betyder fritt översatt: ”Hur man får slut på den pågående finansiella farsoten med hjälp av begränsad bankverksamhet” (ungefär bankdelning för att anknyta till en aktuell debatt).  Den anspelar alltså på nämnda film och har författas av Laurence J. Kotlikoffs. Boken utkom 2010, även om illustrationen här intill är gammalmodig, och har så vitt jag vet inte översatts till svenska. Men budskapet är att banker också på 2000-talet borde fungera som förr i tiden.

Frågan är varför man ska ha privata, kapitalistiska storbanker, när riskerna i alla fall har socialiserats? Nu vågar jag inte gå så långt att jag aktualiserar SSU:s, det Socialdemokratiska Ungdomsförbundets, gamla krav på bankförstatligande. Det är ju en annan tid nu. Men säg så här.

Staten bör vara en stor och normerande aktör på bankmarknaden. Staten bör använda sin ägarroll för att skapa stabilitet och främja exempel på hur banker kan och ska uppträda, när det gäller service, risktagande, vinstnivåer och bonusar.

Därför har det varit och är det dumt att sälja ut de banker vi själva äger. Fortfarande har staten en ägarpost i Nordea och äger själv SBAB. Tack vare att oppositionen under förra mandaten stoppade alliansregeringens planer.

Staten bör äga bankverksamhet, och dessutom bör andra alternativ än de privata och statliga gynnas. Jag vill se en mångfald av ägare, pluralism och ökad konkurrens på bankmarknaden, kundägda banker - sparbanker och föreningsbanker.

Det är lite gammalmodigt. Men i bankvärlden var det bättre förr.