Vems fel är kriget i Ukraina?

Vem bär ansvaret för krisen och kriget i Ukraina?

Men, är inte svaret givet, visst är det väl den ondskefulle ryssen Putins fel?  Och om vi i väst viker ner oss nu, då kan det kanske gå som efter Münchenöverenskommelsen 1938, då den godtrogne Neville Chamberlain återvände hem och utropade de berömda orden ”fred i vår tid”. Och sen blev det världskrig.

Putin är inte min typ, om jag säger så. Men jag måste erkänna att jag känt en växande olust inför de förenklade Ukraina-analyserna och försöken att blåsa liv i den gamla rysskräcken. Samtidigt som kraven på ett svenskt Nato-medlemskap hörts allt högre. 

Den förhärskande bilden, vad gäller hur Ukraina-krisen och kriget uppstod, bottnar alltså i den systematiskt frammanade bilden av ett alltmer aggressivt och expansionistiskt Ryssland. Mer än en ”analytiker” har beskrivit den pågående konflikten i kalla kriget-termer. På den goda sidan ”vi i väst”, USA och europeiska allierade, som respekterar folkrätt och nationsgränser. På den andra sidan de ondskefulla ryssarna, som trampar folkrätten under sina stålskodda klackar. 

Och den gamla Dominoteorin har också kommit till heders. I nästa steg vill ryssen lägga under sig de baltiska staterna.  

Jag köper inte förenklingarna och enögdheten. Och för den som inte gör det finns det hjälp att få. Jag råkade alltså snubbla över en liten skrift författad av den prisbelönte undersökande ”veteranjournalisten” Robert Parry. Den heter Bakom kulisserna i Kiev (Karneval Förlag) med den långa underrubriken Om hur amerikansk nykonservatism och ukrainsk nynazism drev fram en kupp och ett krig i Ukraina.

Parry, som bland annat låg bakom flera av avslöjandena om den så kallade Iran-Contras-affären på 80-talet, ifrågasätter den historieskrivning om Ukraina som amerikanska media verkar ha svalt med hull och hår. En komplicerad och mångfacetterad verklighet har förvandlats till ”en moralitet om goda och onda, där ädla demonstranter kämpar mot en elak president och dennes ännu elakare beskyddare, Putin”.

Parry kallar den amerikanska bevakningen av det som hänt i Ukraina för ”den mest ensidiga bevakningen i mannaminne av en större kris” … ”i mediernas propagandaoffensiv har även ingått att flera centrala element i konflikten har förtigits eller tonats ned. Det gäller särskilt de roller som spelats av nykonservativa i USA och nynazister i Ukraina”.

Jag lutar åt att bevakningen inte är särskilt mycket bättre i Sverige än i USA, även om här och där och då och då ifrågasättande uppgifter har skymtat fram och ett och annat frågetecken har rests.

Robert Parry är pessimistisk; ”Om Obama, och hans efterträdare, fortsätter att följa den nykonservativa agendan, väntar en framtid med ändlösa krig över hela Mellanöstern och en konfrontation med Ryssland, som i förlängningen kan leda till storkrig”.

Har Parry rätt? Nja, det går förstås att ha invändningar mot hans berättelse och hans slutsatser. Jag tycker exempelvis att han lite väl vårdslöst slätar över den ryska annekteringen av Krim. Och kan det verkligen vara så att det var den ukrainska sidan som sköt ner Malaysia Airlines passagerarplan i tron att det var Putins plan? Ja, det kan det naturligtvis, men det betyder inte att det är klarlagt att det var så. 

Det intressanta är naturligtvis inte huruvida Parry har rätt i allt han hävdar eller föreslår som en möjlighet. Poängen är att han faktiskt ganska övertygade visar att ansvarsfrågan - hur uppstod krisen och kriget - aldrig har diskuterats allsidigt och prövande. De flesta journalisterna verkar ha tappat eller förlagt den spade de ska gräva med och den allsidiga bevakningen förefaller ha dukat under för propaganda, stöpt i de former där världen består av the good guys och the bad guys. Vilket dessvärre brukar vara ett tecken på att det håller på att gå åt helvete.