Grekland är Europas hopp!

Det grekiska dramat, som är en tragedi för den europeiska gemenskapen, fortsätter och i nyhetsrapporteringen från det pågående EU-toppmötet läser jag att ”Grekland varnar för akuta ekonomiska problem, men hålls ändå kort av övriga länder i eurozonen.”

De ”övriga”, med Tyskland i spetsen, vill se ”reformer” och fortsatta ”besparingar”. Bakom det välklingande ordet reformer döljer sig krav på privatiseringar, nya försämringar för plågade greker och privatiseringar inspirerade av nyliberal fundamentalism.

EU-ledarna kräver mer högerpolitik.

Jodå, grekerna har en läxa att göra. Syriza vet det och är berett till reformer, bland annat för att göra upp med korruption och en utbredd klientelistisk politisk kultur, som innebär att offentliga tjänster delas ut till bröder och systrar som ”gjort sig förtjänta” av dem, med en svällande och kostsam byråkrati som resultat. Och Syriza är berett att höja skatter för rika greker och förbättra skatteindrivningen. Men man vill inte fortsätta en förödande åtstramningspolitik, som gör fattiga greker ännu fattigare, och man motsätter sig av goda skäl en hel del av de ”strukturella reformer” som pådyvlas dem.

Grekerna har en läxa att lära, absolut! I ”skyddet” av euron levde man över sina tillgångar. Men valutaunionen, som före finanskrisen möjliggjorde festen, visade sig snart vara ett damoklessvärd. Grekerna borde aldrig ha släppts in i euron och faktum är att euron, som den politiska överbyggnaden för denna union nu ser ut, är en för europeisk ekonomi fatal inrättning. Ansvaret för krisen, den grekiska och den europeiska, vilar inte tyngst på grekerna och deras egna tillkortakommanden.

När krisen slog till skyllde den politiska eliten i norra Europa, mer eller mindre oförblommerat, på den sydeuropeiska mentaliteten. Ja, nog var grekerna lata och slarviga, hette det. Och krisländerna buntades ihop och blev "gris"-länderna. Det talades och skrevs om PIGS-ekonomierna; Portugal, Italien (ibland också Irland) Grekland och Spanien. Ett i all hast myntat begrepp med riktigt otäcka vibbar.

Det är för övrigt inte alls länge sen Rapports ekonomiske kommentator Peter Rawet förklarade tyskarnas ovilja, mot att ge grekerna rimligare villkor för att kunna hantera krisen, med att det handlar om en rädsla för de ska ”återfalla i missbruksbeteende och börja dricka sina paraplydrinkar på arbetstid”.

Men den ”vanlige” grekens önskningar handlar om helt andra saker än paraplydrinkar. Och greker är inte lata. De pensionerar sig senare och jobbar mer än tyskarna.

Det finns skäl att påminna sig att det i hög grad är samma politiker, ekonomer och journalister, som står bakom karaktärsmordet på grekerna, som före finanskrisen inte såg några problem med att grekerna blev euromedlemmar och som hyllade det isländska ekonomiska undret och den irländska tigerekonomin.

Det är den så kallade marknadens och flertalet politikers och ekonomers gigantiska felbedömningar som i långt högre grad än de strukturella problemen i den grekiska ekonomin är orsak till de problem grekerna och Europa hamnat i. Och den ordination, åtstramning alltså, som trojkan skrivit ut till den sjuka grekiska ekonomin, har skickat Grekland rakt ner i ett svart hål.

Frågan som bör ställas är om inte Tyskland, eller rättare sagt den tyska ekonomiska politiken, är ett större problem för Europa än Grekland?

Mark Blyth är professor i politisk ekonomi vid Brown university och har författat boken Austerity: The History of a Dangerous Idea (Åtstramningspolitik – historien om en farlig idé).

Han är också upphovsman till ett lysande föredrag med rubriken Ending the Creditor’s Paradise (Att göra slut på långivarnas paradis), med den högst intresseväckande underrubriken - What would you tell six hundred leading German social democrats about their party’s handling of the Eurocrisis? Alltså; ”Vad skulle du säga till sex hundra ledande tyska socialdemokrater om hur deras parti hanterat Eurokrisen?”

Föredraget är ett tacktal som Blyth höll inför just 600 tyska socialdemokrater i Berlin, när han tog emot Hans-Matthöfer-priset, som utdelades som ett erkännande till den bästa ekonomiskpolitiska publikationen i Tyskland under 2014. Bakom priset står Fridriech Ebert-stiftelsen, en tysk socialdemokrati närstående forskningsstiftelse och Blyth fick priset för den tidigare nämnda boken.

”Jag blev”, berättar Blyth, ”minst sagt förvånad”, när mejlet som berättade om utmärkelsen damp ner i mejlboxen.

Det blev han helt enkelt därför att de tyska socialdemokraterna har handlat helt på tvärs mot de råd han ger i boken.

Blyth konstaterar att SPD, det tyska socialdemokratiska partiet, när man förhandlade fram den nuvarande regeringskoalitionen med Angela Merkel och Kristdemokraterna, kunde ha lyft frågan om den europeiska krispolitiken och hävdat den hållningen, vilken är bokens, att den politik som bedrivs för att kurera Europa i själva verket gör Europa sjukare.

”Men det gjorde man inte”, sa Blyth i sitt tacktal, ”och mot den bakgrunden är det både en ära och ironiskt att jag nu står här för att ta emot priset… att få detta erkännande i det land som verkar vara så ytterst avvisande, åtminstone på elitnivån, till bokens budskap”.

Budskapet är i all enkelhet att åtstramningspolitiken har varit och är en olycka och Blyth fortsatte; ”Grekerna kan inte betala tillbaka det de är skyldiga, givet att de åtgärder som satts i sjön för att hjälpa dem växa har resulterat i en kollaps där en tredjedel av ekonomin försvunnit.  De unga och välutbildade har lämnat Grekland i stora skaror och lämnat pensionärerna och den offentliga sektorn i Grekland åt sitt öde”.

Har man tagit hin håle i båten måste man ro denne iland. Jag tänker då på euron. I en valutaunion ligger ansvaret för hela valutaområdet solidariskt hos alla inblandade länder. Om grekerna hade en för snabb löneutveckling så hade Tyskland en för svag löneutveckling. Alla kan inte spara samtidigt. Då går det som det gick. 

Eller som Blyth uttryckte det i sitt tacktal; ”Lärdomen är kanske att Tyskland bara är Tyskland för att alla andra inte är Tyskland.”

Blyth sätter fingret i magen på de 600 SPD-arna. 

”Någonting har gått väldigt fel, när socialdemokrater tycker att det som händer nu är okej. Vad är ni för om det är detta ni är för?... De tyska socialdemokraterna, alla arvtagare till Rosa Luxemburg, står idag som eniga uppbackare av ett långivarnas paradis… Är det verkligen vad ni vill vara? Modern europeisk historia har tagit ny riktning många gånger som ett resultat av SPDs politiska val. Detta är ett sådant ögonblick.”

Det grekiska folket sa ifrån i valet. Nej till åtstramningspolitiken och ja till politisk förnyelse och att göra upp med den gamla, korrupta politiska kulturen.

Nu kallas Syriza populister för att de tar folkets problem på allvar. 

Men Syriza är i mindre utsträckning än Merkel och den europeiska högern Europas problem. Syriza är berett till reformer, men motsätter sig fortsatt åtstramningspolitik och privatiseringar som en nyliberal betingad reflex. Det är bra det. Grekland må vara medskyldigt till Europas problem, men framstår samtidigt alltmer som Europas hopp. 

Frågan är om man också kan hoppas på de 600 socialdemokrater som lyssnade till Mark Blyths tacktal?