Jag är glad idag. Regeringen har beslutat att ge upp överskottsmålet och ersätta det med ett balanskrav, i varje fall låta utreda möjligheten. Som riksdagsledamot och ledamot av finansutskottet argumenterade jag för en sådan positionsförändring under hela den förra mandatperioden, bland annat som kongressombud på den senaste kongressen i Göteborg.
Motståndet var i det närmaste kompakt. Partiledningen betonade att vi måste ha ordning och reda i statens finanser och ta ansvar för ekonomin.
Och Anders Borg hade ju så gott renommé, helt oförtjänt i och för sig, och han skulle slita oss i stycken.
Jag hävdade att denna del av det finanspolitiska regelverket aldrig varit menad att bestå i evighet och att det enda sättet att verkligen ta ansvar för framtiden inte är att fortsätta "spara", utan att använda det ekonomiska utrymme som finns för att investera i nya bostäder, i bättre kommunikationer och utbildning, för att få bukt med massarbetslösheten och klimathotet.
Förslaget att överge överskottsmålet förlorade på kongressen. Jag begärde inte ens rösträkning. Det var absolut inte lönt.
Men nåja, att det är rätt att överge överskottsmålet nu behöver inte betyda att det var rätt för något år sedan. Och det är ingen skam att ändra sig heller.
För övrigt är både Reinfeldt och Borg långt borta nu och de nuvarande ekonomiskpolitiska talespersonerna i borgerligheten lär inte slita någon i stycken.
Man ska heller inte i blunda för den möjligheten att majoriteten i riksdagsgruppen och på kongressen kanske ändå hade och har rätt?
Men då måste jag också få göra den reflexionen, lite sur är den allt, att det borde åtminstone vara några av de mest hårdnackade motståndarna till att ge upp överskottsmålet förr i tiden, några av dem som tyckte att vi som då ville göra det var bråkiga och ansvarslösa, som nu raka i ryggen tar strid mot regeringen och partiledningen och kräver att vi ska hålla fast vid överskottsmålet.
Vi får se...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar