Förbereder Ryssland angrepp på Sverige?

Folk och försvars rikskonferens i Sälen är slut. Vi har under några dagar matats med nyheter i hög grad ägnade att bygga på rysskräcken och öka försvarsanslagen.
Härom morgonen möttes man i TV av oppositionens ledande försvarspolitiker, liberalen och Nato-kramaren, försvarsutskottets ordförande Allan Widman, som sa att Ryssland nu ägnar sig åt ”krigsförberedelser”. Det handlar för dagen om bland annat ryska cyberattacker för att slå ut vårt elnät.

Widmans ordval är, förmodligen alldeles medvetet, väldigt dramatiskt. Men faktiskt också rätt dumt. ”Krigsförberedelser”. Ryssland förbereder krig mot Sverige. Det låter som det bara är en tidsfråga innan det är över oss.

Jag vill nu upplysa Widman om att alla krigsmakter, till och med försvarsmakter, som det heter i snälla länder, förbereder sig för krig. De köper in krigsmateriel, övar och smider planer beträffande vad de skulle göra i händelse av krig. När det gäller stormakter som USA, den enda supermakten, och Ryssland, som i varje fall drömmer om att bli en igen, så är de aggressivare än andra, bland annat när det gäller underrättelseverksamhet med hjälp av modern informationsteknik och cyberattacker.

Sedan en tid tillbaka pågår underrättelseverksamhet och andra ”krigsförberedelser” via ”nätet”, som bland annat blivit ett allt viktigare verktyg i kampen om att sätta verklighetsbilden, d v s när det gäller att bedriva propaganda och desinformera.

Att slå ut försörjningsvägar i allmänhet, energiförsörjning och kommunikationer, har i alla tider varit en helt central del av krigsplaneringen. Man kan inte ens utesluta att försvarsmakten också i goda länder planerar att slå ut försörjningssystem i angripande länder. Om kriget kommer.

Förr i tiden handlade det om att med attackflyg och bombflyg slå till mot energiförsörjningen. Stora civila förluster var en del av kalkylen. Bomberna var inte så träffsäkra och bombflygarna släppte lasterna för att fort komma hem igen. Idag och imorgon handlar det också om cyberattacker för att slå ut t ex energiförsörjningen.

Krig är förbannat otrevligt. Därför ska man så långt möjligt försöka skapa avspänning och nedrustning genom att bygga förtroende, gemensam säkerhet hette det förr. Inte genom att demonisera och krigshetsa.
Sen anser jag ändå att Sverige måste förstärka sitt försvar och då inte bara militärt. Det var ganska naivt att genomföra den avrustning som genomförts, och då inte bara på det militära området. Sverige har också avrustat genom att minska sin självförsörjningsgrad vad gäller livsmedel, inspirerade av marknadsliberaler, som de i Liberalerna.

Sverige har, också det med inspiration från marknadsliberalismen, passivt sett på när den svenska läkemedelsindustrin har flyttat ut ur landet, i tron att man kan köpa allt när som helst på den fria marknaden. Men det är inte alls säkert att man kan, om det blir globala pandemier, storkrig eller försörjningskriser. Vi måste stärka vårt totalförsvar, därför att kriser av olika slag kan inträffa.

Den fråga som måste ställas med anledning av den pågående demoniseringen av Ryssland och Nato-kramandet är emellertid den här. Om det nu skulle bli konflikt i vårt närområde, är det då mera sannolikt eller mindre sannolikt om vi är medlemmar i Nato, att Ryssland, som är kraftigt militärt underlägset den enda supermakten och Nato, t ex skulle använda kärnvapen för att sätta Gotland ur spel eller slå ut vårt elnät med hjälp av cyberattacker?

I min värld är svaret givet. Men framför allt, fred byggs inte bäst med hjälp av krigshets och demonisering, utan med hjälp av handel, kulturellt utbyte och dialog med sikte på såväl gemensam säkerhet som att stärka demokrati och mänskliga rättigheter.

Lyckad apoteksreform? Del 2

Dagens Nyheter fortsätter sin granskning av ”omregleringen av apoteken”. Budskapet idag, den 5 januari 2017, är att privatiseringen av apoteksverksamheten blev en synnerligen god affär för de nya bolagen och deras direktörer.

Den borgerliga regeringen sålde 2009 ut apotek för 5, 9 miljarder kronor till fyra bolag. Totalsumman vet vi, även om det fortfarande är hemligstämplat hur mycket vart och ett av de fyra bolagen betalade. Ett av de köpande bolagen var riskkapitalbolaget Altor Fund III, med säte på skatteparadisön Jersey, som startade Apotek Hjärtat. Och 2014 såldes Apotek Hjärtat vidare till ICA för en summa 5,7 miljarder kronor, som alltså bara var obetydligt mindre än den totala summa som staten fick in på hela utförsäljningen 2009. En bra affär för riskkapitalisterna, men inte en lika bra affär för staten, Sveriges skattebetalare och för sjuka och krassliga.

Foto: Jonas Borg/Apotek Hjärat

Den socialdemokratiska oppositionen var kritisk till utförsäljningen, men det var också Riksrevisionen som i en rapport 2012 menade att redovisningen varit ofullständig och underlaget inför privatiseringen undermåligt.

De verkställande direktörerna har också tjänat på privatiseringen och marknadsutsättningen. Som exempel berättar Dagens Nyheter att Apoteket AB:s vd Stefan Carlsson 2009 tjänade 3 miljoner inklusive förmåner. Det borde ju räcka för att hålla nöden från dörren. Men idag tjänar vd i samma bolag, Ann Carlsson, 4,6 miljoner. En löneökning på 52 procent på några få år, som vanliga löntagare bara kan drömma om.

Det är inte på något sätt unikt att högerpartierna anordnar rea på gemensam egendom. Exempel kan hämtas också från kommunerna, där bland annat kommunala skolor sålts till kraftiga underpriser. 

Vem är dessa privatiseringar till för? För medborgare, sjuka och elever? Eller för riskkapitalister, storbolag och direktörer?

Lyckad apoteksreform?

Dagens Nyheter berättade igår att priserna på receptfria läkemedel stigit rejält sedan ”omregleringen” av apoteksmarknaden 2009. DN hade undersökt 105 produkter och 94 av dem hade blivit dyrare, 11 av dem billigare. Som en uppföljning av nyheten fanns riksdagsledamoten Emma Henriksson (Kd), i Gomorron Sverige i morse för att debattera och förklara. Kristdemokraterna kan sägas vara särskilt ansvarigt för den stora apoteksreformen, eftersom socialministern 2009 hette Göran Hägglund.

Prisökningarna strider mot själva avsikten med att konkurrensutsätta apoteksverksamheten, sa SVTs reporter Alexander Norén i en fråga till Henriksson. Och Emma Henriksson, som också är ordförande i riksdagens socialutskott, svarade med att Sverige före reformen ”var ett av tre länder, Kuba och Nordkorea var det två andra”, som hade apoteksmonopol. Hon valde alltså, kanske resultatet av medieträning, att inte svara på frågan.

Bild: Apoteket AB

Redan kort efter att reformen hade sjösatts, i juni 2010, kom det signaler om att privatiseringen skulle bli en dyr historia för skattebetalarna och läkemedelskonsumenterna, men en fin affär för storbolagen i branschen. Kostnaderna för läkemedel hade ökat ordentligt, bland annat som en följd av ökade reklamkostnader. ”För segmentet som helhet är siffrorna dramatiska”, sa Lars Näsström, projektledare på Sifo Reklammätningar, i en kommentar (DN den 15 juni 2010).

I juni 2011 kom så en annan rapport som berättade om sjunkande förtroende. ”Kundernas förtroende för apoteksmarknaden har sjunkit allvarligt efter omregleringen”, sa Gunnar Larsson, generaldirektör för Konsumentverket och Konsumentombudsman. Detta trots att det hade öppnats omkring 300 nya apotek, som ofta hade längre öppettider. 2008 gav 95 procent av de intervjuade apoteksmarknaden ett positivt betyg. I april 2011 hade motsvarande siffra sjunkit till 77 procent.

Jag vet inte hur förtroendemätningarna för apoteken i Kuba och Nordkorea ser ut, men I Sverige var det tidigare statliga monopolet Apoteket AB ett av Sveriges bäst ansedda företag. Apoteket rankades i en undersökning bara något år innan privatiseringsreformen som Sveriges ”ärligaste” företag. Tvåa kom IKEA. Apoteket placerade sig också på tredje plats, efter IKEA och sökmotorn Google, i en mätning som gick ut på att utse Sveriges mest ”ansedda” företag.

I september 2012 kom det nya besked om hur verksamheten utvecklades. SVT Nyheter hade granskat apoteken efter apoteksreformen och funnit att det hade blivit svårare för reumatiker, allergiker och gamla att få tag i rätt mediciner, samtidigt som hyllorna fyllts av smink och hudkrämer.

Självklart jobbas det med att så gott det går rätta till de brister som avslöjats efter omregleringen, även om ökade reklamkostnader och satsningar på smink och annat än mediciner är en ganska naturlig utveckling i en privatiserad apoteksverksamhet. Det är också naturligt att priserna stiger. Socialminister Göran Hägglund klargjorde redan inför reformen att marginalerna, och vinsterna, måste höjas till europeiska genomsnittsnivåer, om privatiseringen skulle lyckas. I Europa var marginalerna då dubbelt så höga på receptbelagda läkemedel.

Apoteksreformen blev mindre lyckad för konsumenterna. Men mera lyckad för apoteksbolag och läkemedelsföretag. Så kan det gå om man, som högeralliansen, vägleds av privatiseringsfundamentalism snarare än av självständigt tänkande och grundligt utredningsarbete.

Djävulskt utstuderat, SVT?!

Gamle rikskanslern Axel Oxenstierna tillskrivs att en gång ha sagt till sin son: ”Vet du inte, min son, med hur litet förstånd världen styrs?”

Jag vet inte hur SVT tänkte när man bestämde sig för att göra programserien Toppmötet, där tidigare statsministern Fredrik Reinfeldt samtalar med några av sina gamla politikerkompisar. Kanske hade man i baktankarna ett annat talesätt; ”Ge dem tillräckligt långt rep så hänger dom sig själva”. Det behövs ingen granskande journalist som ställer svåra frågor.

Igår kväll såg jag toppmötet mellan Fredrik Reinfeldt och tidigare danske statsministern Anders Fogh Rasmussen, som också fick bli generalsekreterare i Nato. Toppmötet handlade i mångt och mycket om relationerna till USA, om Danmarks engagemang i Afghanistan och uppställningen i Irakkriget.

”Lyckade militära operationer”… ”militär succé, men politisk katastrof”, sa Rasmussen om krigen i Afghanistan, Irak och Libyen”. Hur man nu kan komma fram till att massivt dödande som leder till politiska katastrofer är succéer. Tre krig som grundades på lögner och monumentala politiska felbedömningar och som i hög grad ligger bakom framväxten av IS, de krig och det kaos som råder i dag och de väldiga flyktingströmmarna.

SVT hade klippt in korta inslag som upplysningsvis berättade exempelvis att Irakkriget kostade mellan 175 000 och 200 000 irakier livet och att bortemot ytterligare lika många dog i sviterna av kriget. Sedan fortsatte det småputtriga samtalet.

”Europa står i skuld till USA”, sa Rasmussen när han skulle förklara Danmarks engagemang i katastroferna. Och han kritiserade Tyskland och Frankrike som backade upp FN-linjen och ”splittrade den transatlantiska alliansen.”

Sen berättade Fogh Rasmussen att ”det lönar sig att vara nära USA”. Vi fick veta att han minsann som tack för hjälpen hade fått äta frukost med Bush i det ovala rummet och cykla mountainbike med honom på lantstället. Fredrik Reinfeldt log generat och berättade att han och lilla Sverige bara brukade bestås med en kvarts dösnack i någon korridor, när han mötte USA-presidenterna.

George W. Bush och Anders Fogh Rasmussen håller presskonferens.

”När USA drar sig tillbaka, rycker banditerna fram”, sa Rasmussen. Och jag funderade över hur det är möjligt att vara så enögd. Vad är det för något som CIA preparerar frukostarna i ovala rummet med?

Fogh Rasmussen kan ju inte ha missat att USA, när det gynnat stormaktsintresset, backat upp banditer både här och där. I Sydamerika, Mellanamerika, Centralasien och Mellanöstern.

SVT har fått utstå kritik för formatet på Toppmötet. Men jag är lite kluven. Kanske är det djävulskt utstuderat tänkt; Ge dem fria tyglar, tillräckligt mycket rep, så kommer tittarna att förstå med vilken dårskap världen styrs.

Bo Bernhardsson/Efter Arbetet

Vad ska vi göra med populisterna?

De flesta årskrönikörerna är överens om att 2016 var ett bedrövligt år. Det politiska landskapet gungar och under året levererades två tunga käftsmällar till det politiska och ekonomiska etablissemanget. Britterna röstade ja till Brexit, Storbritanniens utträde ur EU. Uppstickaren UKIP:s framgångar i EU-parlamentsvalet 2014 hade låtit oss ana vad som kunde hända. UKIP står för något sådant som nationalistisk libertarianism; ut ur EU, platt skatt, restriktiv invandringspolitik och frihandel.

I USA vann den på förhand omöjlige kandidaten Donald Trump presidentvalet. Och redan innan han tillträtt far han runt som en herrelös missil och hotar att brisera var som helst, när som helst. Samtidigt såg det länge ut som om Bernie Sanders, närmast raka motsatsen till Donald Trump och i huvudsak med stöd av helt andra väljargrupper, hade en chans att slå ut Hillary Clinton och bli demokraternas presidentkandidat.

Det som förklarar och förenar fenomenen Trump och Sanders är upproret mot etablissemanget, mot partier, politiker, finansvalpar och media som fjärmat sig från "folket".
Upproret började inte förra året. I Europa har det pågått ett tag. Och självklart är det inte märkvärdigt, snarare högst naturligt, att nya politiska rörelser och partier växer fram. när de gamla förstelnar eller blir svaren skyldiga. Men dramatiken har onekligen tilltagit.

Redan 1988 tog Miljöpartiet första gången plats i Sveriges Riksdag. Partiet hade bildats i protest mot hur de etablerade riksdagspartierna hanterade kärnkraften. Miljöpartiet introducerade på allvar en grön dimension i politiken. Kanske tycker du att Miljöpartiet inte riktigt platsar i det gäng jag kommer att räkna upp. Men varför inte? Vänta och se!

1991 kom Ny demokrati in i riksdagen. Då hade Mogens Glistrups Fremskridtspartiet för länge sedan (1973) slagit danskarna med häpnad. Båda dessa partier riktade kritik mot vad de tyckte var för höga skatter och mot det (socialdemokratiska) starka samhället, även om också invandringen redan då fanns med i bilden.
Fremskridtspartiet hade från början libertarianska drag och Mogens Glistrup var en varm anhängare av EU. Det skulle komma att ändra sig. Idag utgör Dansk Folkeparti, bildat genom en utbrytning från Fremskridtspartiet, regeringsunderlag i Danmark, men med ett annat program än Fremskridtspartiet. Dansk Folkeparti är nationalistiskt och konservativt, invandringsmotståndet står i centrum, men i välfärdspolitiska frågor har partiet orienterat sig vänsterut. I valet 2015 fick Dansk Folkeparti 21 procent och blev största borgerliga parti.

Front National  spelar sedan länge en tung och oroande roll i fransk politik. Här handlar det om ett extremt högerparti med rötterna i avgrunden och med invandringspolitik och flyktingar helt i centrum. Alla problem kan härledas till och lösas på det invandringspolitiska området.
Sverigedemokraterna återfinns i samma kategori, tydligt till höger och med motståndet mot invandring och flyktingmottagning som huvudämne. Sverigedemokraterna blev 2014 tredje största parti i riksdagen. Jag håller inte för osannolikt att de blir största borgerliga parti i nästa  riksdagsval.

I Grekland etablerade sig Syriza på några få år som ett alternativ att räkna med. och blev i valet 2015 Greklands största parti. En ny vänsterrörelse, som vuxit fram ur ruinerna av socialistiska Pasok och i protest mot ett korrupt politiskt system och mot EU:s och eurosystemets straffexpeditioner mot grekerna.
I Spanien såg Podemus ljuset, också det en ny vänsterrörelse, som en reaktion mot korruption och förstockning i de gamla, dominerande partierna Partido Popular och Partido Socialista.
I Ungern styr Viktor Orbán och Fidesz, ett nationalistiskt parti med totalitära drag, men som hämtat inspiration både från höger och vänster.

Vad har då dessa partier och politiska fenomen gemensamt? Varför överhuvudtaget ta upp dem i samma artikel? Jo, en sak har de gemensamt de har utmanat det ekonomiska och politiska etablissemanget. Och de skälls alla för att vara populister. Ja ett och annat av dessa partier väljer rent av att kalla sig populistiskt.
Jag anser att det är dags att utrangera begreppet populism från den politiska debatten. I varje fall använda det ytterst sparsamt och vara tydlig med vad man menar när man gör det.
Varför? Jo, främst därför att detta att peka finger och ropa populist har blivit ett sätt för de gamla partierna att försöka komma undan, att runda svåra frågor. "De är populister", och därmed behöver man inte säga så mycket mer, de representerar ett oseriöst sätt att bedriva politik, de vädjar till primitiva folkliga stämningar.
Men de etablerade partierna kommer inte undan. Frågor ställs och måste besvaras. "Populistiska" partier är, som den legendariske danske socialdemokraten Jens Otto Krag en gång uttryckte det, "väljarnas hämnd".

Hur definieras då begreppet populism? Statsvetarna ger inga entydiga svar, men på Stiftelsen Expos hemsida kan man läsa en variant på vad som är den vanligare definitionen.
”Ordet populism kommer från latinets populus, som betyder folk. Populistiska partier säger sig företräda folket mot en politisk, social och ekonomisk elit, som de menar har all makt i samhället… Ibland pratar man istället om missnöjespartier eftersom populistiska rörelser ofta bildas av en grupp människor som är missnöjda med något i samhället.” 

Men med den definitionen kan man, genom att studera arbetarrörelsens historia, komma fram till att socialdemokratin är den mest framgångsrika populistiska rörelsen i vårt land.

En variant eller ett tillägg till denna grundläggande definition är att populistiska partier ger enkla svar eller inga svar alls på hur samhällsproblemen ska lösas. Och för all del, men kanske flera av dessa populistpartiers framgångar beror på att det politiska etablissemanget inte heller ger några särskilt bra svar på de frågor som ställs, på de stora utmaningarna; de växande klassklyftorna, globaliseringens avigsidor, miljöhoten och upplevd maktlöshet.

Jag slutar där jag började, i USA. Bara för att ytterligare understryka min slutsats. I en artikel av historieprofessorn Michael Kazin i New York Times den 22 mars i år konstaterar denne att journalisterna rutinmässigt kallar både Sanders och Trump för populister, varefter han ställer frågan; ”Hur kan ett ord som gör anspråk på att beskriva både en stolt socialist och en arrogant miljardär vara meningsfullt?”

Så vad ska vi göra med den växande populismen? Svaret är; sluta prata om den. Försök inte runda de frågor som ställs genom att peka ut nya partier och strömningar som just populistiska.
Bemöt dem istället i sak och utifrån vad de faktiskt säger och vill. Ta debatten!
Framför allt, svara på de frågor som deras väljare ställer!

Gott Nytt år!

I slafsigaste laget

Dagens Nyheter producerade häromdan en ledare, LO:s nya kampsång skorrar falskt, där man vill gå till rätta med LO-ledningens debattinlägg i samma tidning den 14 december om migrationspolitiken. 

Ledarskribenten klipper till med att LO-artikeln är ”ett särskilt slafsigt sätt att beskriva svensk migrationspolitik”.

Men ska man kalla någon slafsig, bör man lägga sig vinn om att inte slarva själv. DN:s ledare är av det slafsigare slaget, ett slafs som jag återkommer till.

Tyvärr sänker LO garden genom att formulera sig otydligt. 
”Sverige måste återgå till den både reglerade och solidariska invandringspolitik som Socialdemokraterna historiskt har stått för”, skriver LO-ledningen alltså. Och DN:s ledarskribent utnyttjar blottan. ”Thorwaldsson och hans vapendragare låtsas som att invandringen både har varit och är oreglerad”.

Andra debattörer har riktat kritik mot samma formulering och den kunde ha varit bättre. För visst har invandringen - asylmottagandet och arbetskraftsinvandringen - hela tiden varit reglerad och den var det också under 2016.

Det fanns regler, men däremot var Sverige 2016 på väg att helt tappa kontrollen över situationen. Mottagandet höll på att haverera både vad gäller rättssäkerhet och att kunna erbjuda anständiga förhållanden för dem som hade asylskäl. Det hjälper knappast att man har lagar och regler om man inte har resurser att följa upp dem. Utan fungerande gränskontroller har man heller ingen asylpolitik och förr eller senare måste de återupprättas. Ett viktigt skäl till det kaos som uppstod var att EU:s gränspolitik och asylpolitik hade klappat ihop.

Så över till slafset i DN-ledaren. ”Flest arbetskraftsinvandrare återfinns enligt statistiken i kvalificerade bristyrken. Att kasta ut dem skulle kapa arbetslösheten med en tjugondel…”

LO-ledningen

Men LO-ledningen skriver ingenstans att man vill sätta stopp för arbetskraftsimporten till kvalificerade bristyrken. Än mindre slänga ut några som redan har jobb här. Det är bara att läsa innantill. För övrigt skulle det inte minska någon som helst arbetslöshet att kasta ut dem, eftersom arbetskraften inte finns att tillgå.

”Arbetskraftsinvandringen måste styras till branscher med arbetskraftsbrist”, anser LO och vill se en annan reglering än den som idag gäller, så att det inte ska vara möjligt att ta in arbetskraft till branscher och yrken där det inte råder arbetskraftsbrist eller där behoven snabbt kan avhjälpas med de hundratusentals arbetslösa, flyktingar och andra, som redan finns här. En mycket rimlig ståndpunkt.

Den alltför liberala arbetsmarknadspolitiken öppnar för lönedumpning och försämrade arbetsvillkor, vilket DN inte har några problem med. Och naturligtvis vill DN därför heller inte se någon Lex Laval, d v s en lagstiftning som stärker möjligheterna för facket att upprätthålla kollektivavtal och vettiga arbetsvillkor också för utstationerad arbetskraft.

DN oroas för att det i så fall kan bli ”bekymmer för europeiska företag särskilt i byggsektorn”. Däremot är ledarskribenten inte särskilt bekymrad över att det i flera branscher, byggsektorn är bara en av dem, har skapats ett formligt arbetsmarknadsmoras med osund konkurrens och där migrantarbetare, papperslösa och arbetslösa i största allmänhet utnyttjas på ett skamligt sätt.

Ledaren når sin absoluta slafshöjdpunkt, när den ska förklara varför också invandrad arbetskraft till icke bristyrken är väldigt bra för folkhushållet. ”Råvarorna som en arbetskraftsinvandrad kock tillagar måste ju köras ut till restaurangen av någon”. Och då får ju någon som kör den bilen jobb.

Frågan inställer sig omedelbart; Om man istället anställde en arbetslös kock som redan fanns i Sverige, skulle då inte råvarorna behöva köras ut? 

Fredrik den gode?

Det har förts och förs en livlig diskussion om Fredrik Reinfeldts politiska eftermäle. Främst inom Moderaterna, som liksom andra partier, pressade av krisen i flyktingmottagandet hösten 2015, har lagt om sin flyktingpolitik.

Egentligen handlar det om något större än Fredrik Reinfeldt och Moderaterna, men låt oss börja där.

Moderaternas tapp av väljare till Sverigedemokraterna har varit stort och någon återhämtning är inte i sikte. Det bekräftas i de senaste opinionsmätningarna. Fredrik Reinfeldt och de numera gamla, "nya Moderaterna", den liberala flyktingpolitiken och uppgörelsen med Miljöpartiet har utsatts för hård kritik. Fredrik Reinfeldt har mest fått stöd av personer utanför sitt eget parti, av andra liberaler och också av vänsterdebattörer.

I ett sommartal i valrörelsen 2014 formulerade Reinfeldt sitt numera berömda budskap, att "svenska folket" skulle "ha tålamod och öppna sina hjärtan för de utsatta vi ser runtom i världen". Ett modigt och varmt budskap. Sverige skulle inte tveka om fortsatt generös öppenhet för flyktingar och invandring.

Men hur var det då med Fredrik Reinfeldts öppna hjärta under de nästan åtta år han regerade Sverige? Under de åren genomförde högeralliansen skattesänkningar på i runda tal 140 miljarder. Man bedrev en omvänd Robin Hood-politik, man tog från de fattiga och gav till de rika. Höginkomsttagare och välbeställd medelklass gynnades medan lågavlönade, sjuka, arbetslösa och pensionärer missgynnades. Välfärden underminerades och arbetsmarknadspolitiken avrustades. Det är inte svårt att uppfatta högeralliansens politik som direkt hjärtlös.

I juni 2014, någon månad innan Reinfeldt i valrörelsens inledning gjorde sina utspel om öppna hjärtan, berättade Konjunkturinstitutet (KI) att Sverige behövde genomföra skattehöjningar på 120 miljarder fram till 2018 enbart för att bibehålla kvaliteten på vård, omsorg och samhällsservice och samtidigt klara överskottsmålet. Om flyktingströmmen ökade, vilket den skulle komma att göra på ett dramatiskt sätt under 2015, skulle det krävas ännu större skattehöjningar för att finansiera kostnaderna på kort sikt för att på ett rimligt sätt klara flyktingmottagandet. På lång sikt behöver naturligtvis inte fler svenskar bli en "kostnad", givet att man klarar integrationen av nyanlända på ett bra sätt.

Facit av åtta år med Reinfeldt-regeringen blev emellertid att BNP per capita minskade, vilket innebär att var och en i genomsnitt hade lite mindre att leva för än när Reinfeldt tillträdde. Detta i kombination med den fördelningspolitik som bedrivits innebär att medan många i toppen och i mitten av inkomstpyramiden fått det mycket bättre, så hade många i botten fått det mycket sämre. Till dem som hade fått det sämre hörde i hög grad de som invandrat som flyktingar under senare år men också många andra. Och i den gruppen var och är arbetslösheten väsentligt högre än i hela befolkningen. Integrationen hade misslyckats. Klyftorna hade vuxit och växer och med dem konflikterna och jordmånen för Sverigedemokraterna.

Var fanns det öppna hjärtat i den politik som Reinfeldt anförde under de åtta åren han regerade? Vad hände faktiskt med de redan relativt fattiga, de sjuka och de arbetslösa? Är det någon som tror att Reinfeldts fördelningspolitik gjorde det lättare för tidigare anlända svenskar att öppna sina hjärtan för fler nyanlända?

Vad var och är då, vid sidan av skattesänkningspolitiken, Moderaternas och högeralliansens recept för att nyanlända ska kunna integreras och arbetslösa ska få jobb och försörjning? Jo, "det måste bli billigare att anställa". Jag vet inte hur många gånger jag hört Fredrik Reinfeldt och Anders Borg upprepa detta mantra i riksdagsdebatterna. Med andra ord, lönerna måste sänkas. Vilket alltså egentligen var och är högerns receptet för att hantera arbetslöshet och fattigdom i största allmänhet, inte specifikt för att klara integrationen av nyanlända.

Men för att välfärden ska kunna bibehållas på sikt måste de tillkommande jobben vara i genomsnitt minst lika välbetalda och lika produktiva som de "gamla" jobben.

Skälet för att ta emot flyktingar är inte ekonomiskt,  utan humanitärt, d v s det är rimligt att det åtminstone i det korta perspektivet innebär uppoffringar att hjälpa människor som flyr krig och förtryck. Och flyktingmottagande eller arbetskraftsinvandring genererar inte automatiskt ökat välstånd. Det beror alldeles på, på vilka villkor det sker .

Om man kombinerar ett stort flyktingmottagande med skattesänkningar, nedrustning av välfärden - och ett finanspolitiskt överskottsmål - är misslyckandet garanterat. Om nyanlända mest erbjuds arbetslöshet och låglönejobb då kommer inte välfärden på sikt att kunna upprätthållas. Och då kommer lönerna för redan tidigare lågavlönade att tryckas ner ännu en bit.

Och om det är de relativt sett fattigaste som tvingas betala för flyktingmottagning och arbetskraftsinvandring med sämre samhällsservice, sämre löner och sämre pensioner, då kommer stödet för flyktingmottagandet att svikta.

En generös flyktingpolitik måste kombineras med rättvis fördelning och en radikal investeringspolitik. Det är helt nödvändigt inte bara att höja skatter, utan framför allt att låna för att finansiera investeringar i humankapitalet, d v s för att utbilda och snabbt göra dem som anländer anställningsbara i främst andra jobb än "enkla" låglönejobb.

Fredrik Reinfeldt uppmanade folket att ”öppna sina hjärtan”. Och senare i en efterföljande artikel berättade han hur han, när han flög över Sverige och såg alla obebodda slätter och skogar, kunde notera "att det finns plats för många fler på vår plats på jorden". Men hans egen politik hade inneburit att de minst bemedlade kommunerna och medborgarna hade burit flyktingpolitiken. Det var de fattigaste i Sverige som hade tvingats öppna sina hjärtan.

Sverige kan ta emot många flyktingar, men inte hur många som helst. Gränsen är inte främst ekonomisk, den är politisk. Det handlar om att det måste finnas ett brett stöd för flyktingpolitiken. Och det förutsätter i sin tur att kostnaderna betalas solidariskt och att integrationen fungerar.

Det hör till bilden att för marknadsliberaler som Fredrik Reinfeldt är politikens och välfärdens nedmontering ett mindre problem än för socialdemokrater. Om det inte rent av är en framgång. Jag är ganska övertygad om att Fredrik Reinfeldt fortfarande i grund och botten när samma vision som när han som ungmoderat skrev Det sovande folket. "De nya Moderaterna" innebar en politisk make over, där den mest utmanande nyliberala retoriken lades åt sidan eller gömdes undan. Föregångaren Bo Lundgren talade högt om att göra dramatiska skattesänkningar. Fredrik Reinfeldt sa inget, men fick möjlighet att göra det.

I Fredrik Reinfeldts huvud skorrar det inte falskt när han avrustar välfärden och banar väg för vidgade sociala klyftor samtidigt som han ber oss öppna våra hjärtan eller när han konstaterar att det finns stora ytor att bo på i Sverige. En stor migration till Sverige, kombinerad med sänkta löner, skattesänkningar och välfärdens uttunning, kan rent av bana väg för högerprojektet; ett marknadssamhälle där vi, så gott vi kan, själva måste ta ansvaret för vår välfärd med hjälp av privata försäkringar. 

Ett efterlängtat lagförslag

Så kom då det efterlängtade beskedet. Regeringen lägger fram ett lagförslag som ska riva upp ”Lex Laval”. Det ska bli lättare för facket att ta till stridsåtgärder för att hävda anständiga löner och bra arbetsförhållanden för alla som arbetar i Sverige.

Bakgrunden är att EU-domstolen i ett utslag 2007 till förmån för byggföretaget Laval gjorde det svårt att hävda löne- och anställningsvillkoren i kollektivavtal.

Jag röstade ja till medlemskap i EU i folkomröstningen 1994. En av de kritiska punkterna för mitt ställningstagande var att det måste vara möjligt att försvara och bevara den svenska arbetsmarknadsmodellen. Detta bedyrades från Ja-sidans ledande socialdemokrater, fackliga experter och Bryssel. Vi som oroade oss kunde vara lugna. Och vi lät oss lugnas och övertygas. Jag försäkrade själv i mer än en debatt att den svenska arbetsmarknadsmodellen på intet sätt var hotad.  

Men EU-domstolens utslag 2007 blev till ett slag i ansiktet på alla oss, inte minst de i facket, som hade haft goda skäl att tolka utfästelserna från EU och Bryssel som garantier. 

Själv drog jag tillsammans med några andra i den socialdemokratiska riksdagsgruppen den slutsatsen, när Lissabonfördraget något år senare skulle ratificeras, att vi borde vägra ratificera om inte Bryssel gav oss undantag från Lavaldomen och garantier att kollektivavtalen skulle kunna hävdas enligt svensk modell och tradition. Jag är fortfarande fullt och fast övertygad om att vi skulle ha fått sådana garantier/undantag, bland annat eftersom vi hade haft mycket goda skäl att tro, innan EU-domstolens dom, att vi redan hade sådana garantier och att detta för väldigt många utgjort en viktig förutsättning för ett ja till medlemskap.

Den 3 mars 1998 skrev jag tillsammans med riksdagskollegan Morgan Johansson ett inlägg på DN Debatt ”S måste säga nej till EU-fördraget”. 

"Vaxholmsfallet är ett solklart exempel på ett område - konflikträtten - där EG-domstolen lagt sig i på ett sätt som nog ingen på den socialdemokratiska ja-sidan hade väntat sig. Det är inte vilken fråga som helst: det är en grundbult i socialdemokratisk politik och i den svenska arbetsmarknadsmodellen. Fackets möjligheter att vidta stridsåtgärder för att få ett företag att skriva kollektivavtal begränsas… Därmed öppnas Sverige upp för låglönekonkurrens och social dumpning…Vi socialdemokrater måste bli mycket mer ifrågasättande till det EU gör. Vi bör ställa som villkor att Vaxholmsfrågan ska lösas på ett för oss acceptabelt sätt och vägra ratificera EU-fördraget så länge detta inte skett.”

Efter långa och intensiva diskussioner i riksdagsgruppen, extrasammanträden och medverkan av LO-ordföranden Vanja Lundby Wedin, bestämde sig gruppen ändå för att säga ja till Lissabonfördraget, utan att Lavalfrågan fått någon godtagbar lösning. Jag och några andra ledamöter reserverade oss mot beslutet och åtta socialdemokrater lade ner sina röster, när omröstningen skedde i riksdagen den 20 november 2008.

Nu, drygt åtta år senare och efter diverse utredande tar regeringen steg för att baxa tillbaka konflikträtten och stärka fackföreningsrörelsens möjligheter att hävda lika lön för lika arbete och förhindra fortsatt lönedumpning. 

Det är utmärkt. Bättre sent än aldrig. 

Därför är jag stolt svensk

En nationalistisk våg drar fram över världen och Sverige har fått sin beskärda del av politiker som vädjar till nationalistiska känslor; ”I Sverige måste svenska värderingar gälla”

Men vad är svenska värderingar, finns det sådana? Jag tror inte det.

Det som då och då gjort att jag känt mig stolt över att vara svensk är, till att börja med, definitivt inte olika hjältekonungar som under 1600 och 1700-talen, plundrade och hade ihjäl både svenskar och andra européer. 

Det som gör att det kan kännas varmt i hjärttrakten, när jag ser den blågula flaggan hissas, är det moderna Sverige. Det samhälle som brukar kallas den svenska modellen och som grundats på demokratiska värderingar och alla människors lika värde, på strävan till jämlikhet och jämställdhet, solidaritet och rättvisa. 

Jag minns när jag för mer än 20 år sedan mötte sydafrikanska gruvarbetare i en av landets guldgruvor, och deras fackliga företrädare med lysande ögon talade om Sverige, vår samhällsmodell och den solidaritet vi visat dem. 

Jag minns när den internationella sekreteraren i Unite Here, en facklig organisation för serviceanställda, vid ett besök i USA vinkade av vår lilla delegation med uppmaningen; ”Vad ni än gör, ge inte upp er samhällsmodell, för då har vi inget exempel att peka på”. 

Då kände jag mig stolt över att vara svensk och över våra ”svenska” värderingar. Som naturligtvis inte är svenska.

Nu drar alltså en våg av nationalism fram över världen och här hemma talas om vikten av att sluta upp bakom svenska värderingar. Jag har inte förstått vilka de är. Demokratiska värderingar är inte särskilt svenska. ”Den svenska modellen” kan lika gärna kallas nordisk och värderingarna som omger den är snarast universella, vilket inte innebär att de omfattas av alla, men att det överallt i världen finns människor som omfattar dem och att alla kan vinnas för dem. Det var därför det lyste i ögonen på de fackliga ledarna i guldgruvan i Sydafrika. Det var därför den internationella sekreteraren i Unite Here ville ha det svenska exemplet att peka på i USA.

Dagens Nyheter redovisade idag en undersökning på temat Vad betyder svenska värderingar för dig?. Svarsalternativ fanns inte, svaren var ”öppna” och ett resultat av enkäten är att frågan "möttes av frågetecken".

En tredjedel av de tillfrågade hade ingen aning om vad svenska värderingar är. Var tionde tyckte rentav att begreppet ”saknar mening och är rent nonsens”. Men många svarade ”jämlikhet, allas lika värde”(19 procent), ”västerländska värderingar, demokrati, frihet, mänskliga rättigheter och öppenhet”(13 procent), ”trygghet, rättvisa, solidaritet och välfärd”(8 procent), ”jämställdhet”(8 procent), ”vara hederlig, göra rätt för sig, ärlighet, betala skatt”(8 procent). Det inger, tycker jag, hopp inför framtiden. Men ingen av dessa ”värderingar” kan kallas svenska, demokratiska däremot och några av dem, varför inte, socialdemokratiska.

En våg av nationalism drar fram över Europa och världen. Varför? 

Vi har i några decennier sjungit den fria rörlighetens och globaliseringens lov. När nu alltfler människor vänder sig inåt igen, handlar det om politikens misslyckande. Globaliseringen, såsom den definierats av politiska beslut inspirerade av nyliberala idéer har lett till en maktförskjutning från arbete till kapital, från politik till marknad. 

Och jag är övertygad om att EU:s misslyckande, för ett sådant är det vi ser, beror på att projektet byggdes och vägdes av under de år när nyliberalismen nådde sin högsta bana. Alltför många politiker var fångade i föreställningen att de själva bara var i vägen. Släpper man kapitalet och konkurrensen loss, så kommer de självläkande marknadskrafterna att fixa resten. Nu har vi lärt oss att så fungerar det inte.

Nu vänder sig människor i Europa och världen inåt igen, mot nationen.  Alternativet till fungerande samhällen är inte den fria rörligheten och den stora röran.

De vänder sig inåt därför att det än så länge inte finns några trovärdiga alternativ till nationalstaten. Och de välfärdssamhällen som byggts vilar också på nationalstatens grund. Öppna gränser är en lika stor omöjlighet som stängda gränser.

Dessvärre har inåtvändheten tagit sig nationalistiska uttryck. Det är naturligtvis farligt. Men nationalismen ska inte förväxlas med övertygelsen om att vi behöver fungerande stater. Vi kan inte och kommer inte att ge upp nationalstaten som det viktigaste beslutsrummet.

Svenska värderingar finns inte. Men Sverige som vårt nationella beslutsrum finns, ett rum där vi utövar demokrati och gör politik, där våra rättigheter och skyldigheter möts. Och jag är ganska stolt över de värderingar som i så hög grad under efterkrigstiden präglat Sverige, inte för att värderingarna är svenska, utan för att de är demokratiska och tar sikte på rättvisa och jämlikhet. 

Det värsta med Sverigedemokraterna

Det värsta med Sverigedemokraterna är inte att de har ett gäng, som gillar att slåss och vifta med järnrör, eller att partiet har nazistiska anor, som man med varierande framgång försöker vifta bort eller fjärma sig från. Det värsta är heller inte deras syn på flyktingpolitiken. Det allra värsta är att Sverigedemokraterna alltmer uttalat är ett högerparti när det gäller välfärdspolitik och arbetsmarknadspolitik. De blockerar angelägna reformer och stödjer nedrustning av välfärden, de motarbetar ordning och reda på arbetsmarknaden, rimliga upphandlingsregler och krav på kollektivavtal. Det är genom att slå vakt om orättvisorna som de långsiktigt banar väg för sina extrema åsikter på andra områden. Det är här de sår vad de senare vill skörda.

På valnatten 2014 var det politiska etablissemanget i chock. Sverigedemokraternas framgångar var oväntat stora. Själv hade jag ett flertal gånger sagt till mina riksdagskollegor att jag befarade att SD skulle bli Sveriges tredje största parti i valet. Därför att de etablerade partierna alldeles självmant lämnat över i det närmaste all kritisk diskussion om flyktingpolitiken till Sverigedemokraterna, men framför allt därför att klyftorna i Sverige hade vuxit under lång tid. Välfärden hade tillåtits krackelera och tilliten till de etablerade partierna hade undergrävts.

Allt fler gamla och nya svenskar upplevde att samhället, staten och kommunerna inte levde upp till löftena till medborgarna, löften om trygga jobb med rimliga löner, väl fungerande sjukvård, trygghet på ålderdomen och bra och rättvisa pensioner.

Allt fler hamnade i utanförskap, och då menar jag riktigt utanförskap, inte det borgerligt definierade utanförskapet, där människor som har en hygglig sjukersättning eller a-kassa räknas som utanför, när sådana system i själva verket hjälper till att hålla människor innanför.

Alltfler tvingades konkurrera om för få jobb, lågavlönade förstås, på en i flera branscher alltmer kaotisk arbetsmarknad. Alltfler hade tappat tron på politiken och de beprövade partierna. Allt fler av dem röstade på Sverigedemokraterna.

På valnatten 2014 var inte bara de etablerade partierna i chock. Jag minns en företrädare för Feministiskt initiativ som intervjuades i TV på väg hem från valvakan. ”Det viktigaste nu är kampen mot rasismen”, sa hon uppgivet och uppriven. Hennes slutsats var typisk för många andra inom vänstern. Min svensklärare för länge sen skulle ha sagt att det där är ”missuppfattning av ämnet”.

Det viktigaste då, på valnatten, och nu är inte kampen mot rasismen. Visst finns det rasism, och den ska bekämpas när den sticker upp sitt fula tryne. Men de flesta som röstat på Sverigedemokraterna är inte rasister. Några är det, men de allra flesta är ”bara” desillusionerade och utanför, de har tappat tron på politikerna, de har drabbats av växande klyftor, arbetslöshet och välfärdens uttunning.

Det viktigaste är inte kampen mot rasismen utan att stoppa klyvningen av samhället, att minska klyftorna, sätta människor i jobb med rimliga löner och villkor, att leva upp till välfärdslöftet. Klarar man det behöver man inte bekymra sig så mycket om järnrör och växande rasism. Då stoppar man tillflödet av sympatisörer och väljare. Klarar man det inte, kan man däremot snart stå där och försöka stämma i ån. Och då kan rasisterna både bli fler och riktigt många.

Igår kom SCBs stora mätning av valsympatierna. Det hördes ett och annat glatt utrop från vänster. De rödgröna ökar ju sitt försprång till ”Alliansen”. Men det finns ett stort krux. Sverigedemokraterna är ett tydligt högerparti, som blockerar socialdemokratisk politik och stödjer de andra högerpartierna när det gäller välfärdspolitik och arbetsmarknadspolitik. De är därmed en garant för fortsatt växande ojämlikhet och klyvning av Sverige. De står bakom en politik som fortsatt undergräver förtroendet för politiken och politikerna och som långsiktigt gynnar deras egen väljarrekrytering.

Det viktigaste nu är att söka stöd för en radikal, jämlikhetsinriktad socialdemokratisk politik. Alternativen måste bli tydliga. Bara så kan välfärden räddas och det högerextrema Sverigedemokraterna stoppas. 

Varför är du rädd för ryssen?

Svenskarna blir allt räddare för ryssen. Enligt SOM-institutet känner idag 80 procent av svenskarna oro för utvecklingen i Ryssland, vilket ska jämföras med 53 procent 2013. Det sägs att gotländska skolbarn går runt med magont av rädsla för ryssen.

Finns det då skäl att känna rädsla? Kanske det, men personligen är jag mer rädd för medier och journalister, som tycks ha lämpat grundläggande källkritik och faktagranskning överbord för att istället delta i en kampanj som vill driva Sverige in i Nato. I augusti/september-numret av tidskriften Filter - Läsmagasinet för nyfikna granskas granskarnas roll i artikeln Den svenska trollfabriken. Och tongivande medier och journalister, det handlar framför allt om Dagens Nyheters försvarsreporter Mikael Holmström, kommer så att säga inte väl ut ur den granskningen.

I ledaren i samma nummer, rubricerad Manna från tundran, skriver de båda Filterchefredaktörerna Erik Eje Almqvist och Mattias Göransson om de förändrade stämningarna i landet. ”Förändringen syns även på det svenska språket, som på kort tid har antagit den ’vi och dom’-form som känns igen från alla krig och konflikter: vi ägnar oss åt övningar, ryssarna åt krigsförberedelser, vi utövar underrättelseverksamhet, ryssarna spioneri, vi sprider information, ryssarna propaganda”.

I det längre reportaget prövas sanningshalten i ”nyheterna” om ryska ubåtar i Stockholms inlopp 2014, fingerade ryska kärnvapenattacker, förmodade ryska IT-attacker, sabotage mot TV-mast utanför Borås och andra larm om ökad rysk aggressivitet. Och en efter en punkteras och pyser de braskande och oroväckande nyheterna ihop till nära nog ingenting.

En och annan röst har manat till sans och balans. Med risk att beskyllas för att vara Putins medlöpare.

”Det är en väldig skillnad på att förstå och att tycka om”, säger pensionerade generallöjtnanten Johan Kihl, som har en tung meritlista från Försvarsmakten. ”Jag menar också att Putin är farlig på många sätt, framför allt för sitt eget land. Men det är ju det här med Sverige, att den som försöker förstå hur Putin resonerar, anklagas för att vara sympatisör. Det är förfärligt.”

Hans Blix, borgerlig politiker med en imponerande meritlista och respekterad för sin integritet också i förhållande till den enda supermakten, kallades av DN för ”Putins brigad”, på grund av ett inlägg vid ett möte på utrikespolitiska institutet. Han instämde naturligtvis i mycket av kritiken mot Putin och Ryssland, men dristade sig ändå till att mana till eftertanke. ”Vi talar om att de vill återskapa ett ryskt imperium. Återskapa? Den ryska militära budgeten är 80 miljarder dollar om året, den brittiska är 60 och den franska är 60. Den amerikanska är 600. Vad Putin än är, inte är han en självmordskandidat!”

Budskapet i Filters reportage är att vår försvars- och säkerhetspolitik mår bäst av att rapporteringen på området föregås av kritisk faktagranskning och att tongivande medier och försvarjournalister har brustit på den punkten och förvandlats till kampanjmegafoner.

Filters chefredaktör Mattias Göransson var en av fyra nominerade till Tidskriftpriset som Årets journalist, vilket rörde upp känslor på Dagens Nyheter och hos Mikael Holmström. ”Göransson förtjänar inte att bli Årets journalist” hette det i ett debattinlägg av Holmström i Journalisten nr 29.

Nu gick heller inte priset till Göransson, utan till Thomas Ahrnroth på nyhetssajten KIT, men jag tycker ändå att du ska skaffa Filters nummer (http://magasinetfilter.se) om ”Den svenska propagandan som gör dig rädd för ryssen”. Jag utesluter inte att du, också efter att ha läst reportaget, tycker att du ändå har goda skäl att vara rädd för ryssen. Må så vara, men jag är helt säker på att du också blivit lite mer, för att inte säga väldigt, skeptisk till vad försvarsreportrarna i vissa medier håller på med.