Gemensam säkerhet eller rustningar till döds?

Foto: Hagblom Foto, Lund. Wikimedia Commons

Hösten 1985 jobbade jag som valombudsman för Socialdemokraterna i Lund och Eslöv. I början av september arrangerade vi ett valmöte med Olof Palme i Lund. Det var tänkt att mötet skulle hållas utomhus på Stortorget. Men regnet stod som spön i backen. Vi hade en reservplan så att mötet kunde flytta inomhus till Stadshallen. Men trots att regnet öste ner hade så många samlats att det inte fanns en chans att alla som trotsat vädret skulle rymmas i hallen.

 "Hur gör vi", frågade jag uppgivet Olof Palme. "Ropa ut i högtalarna, att jag talar igen om en timme". Det gjorde jag, men tänkte i mitt stilla sinne, att de som måste gå hem kommer inte tillbaka. Men det gjorde de.

Sweet pan steel band värmde upp publiken och Olof Palme höll sitt anförande inför en andäktig och absolut fullpackad stadshall. Sen utrymdes lokalen och fylldes igen till absolut sista platsen. Många hade väntat utanför i regnet för att inte gå miste om en plats. Knappt fem månader senare var Olof Palme död - mördad.

Högern marscherade upp världen runt. Nyliberalismen hade inlett sitt segertåg. Välfärdssamhällena och demokratin var målen för angreppet. Det kalla kriget var dock inte lika kallt som tidigare. Den nya östpolitiken och avspänningspolitiken, formulerad av bland andra Olof Palme och hans socialdemokratiska kollegor i Västtyskland och Österrike, Willy Brandt och Bruno Kreisky, hade bidragit till det. Det gjorde också Michail Gorbatjov, som tillträdde som Sovjetunionens ledare 1985. Han proklamerade töväder i Sovjetunionen och i det kalla kriget. 

Valet i september 1985 har gått till historien som "systemskiftesvalet". Olof Palme talade om detta på sina valmöten. Om varför privatiseringsidéerna måste slås tillbaka. Talen rörde också ”gemensam säkerhet” och nedrustning, att vägen till säkerhet går via nedrustning och diplomati. Vi måste tala med "fienden".

Socialdemokraterna vann valet 1985. Men högern tog över det omtalade "problemformuleringsinitiativet" och samhällsdebatten - och vann slaget om framtiden.  Gorbatjov, som ville reformera sovjetkommunismen tvingades bort efter ett misslyckat kuppförsök. 1991 rasade Sovjetunionen ihop och 1992 förklarade Francis Fukyama i boken Historiens slut och den sista människan (Norstedts 1991), att historien var slut, liberalismen hade segrat.

Nu väntade globalisering och en "regelbaserad" världsordning, inte en lagbaserad världsordning grundad på FN-stadgan och folkrätten, utan en ny ordning bestämd av USA och dess närmsta allierade, av storföretag och finanskapitalister. USA var nu den enda stormakten och imperiet härskade. Det hölls och hålls fortfarande under armarna med hjälp av upp emot 800 militärbaser runt hela världen.

Om några veckor är det 40 år sedan Olof Palme mördades.  Och imperiet håller nu på att falla ihop av sin egen tyngd och kämpar för sitt liv. En multipolär värld, där några stormakter har delat upp världen mellan sig och gör som de vill i sina intressesfärer, tycks växa fram. Alternativet måste bli en multilateral världsordning och att FN och folkrätten räddas.

Ett storkrig pågår i Europa. I Mellersta östern är risken överhängande att det blir ett till. Ett nytt kallt krig råder och risken för ett världskrig är kanske större än någonsin.

Socialdemokratin verkar ha kasserat Olof Palmes idéer. Man har anslutit sig till idén att krig och konflikter ska mötas med hejdlös upprustning. Diplomatin är nerlagd. De stora vinnarna är krigsindustrin världen runt. Förlorare är alla vi andra och till sist kanske livet på jorden.

Om man 40 år efter Palmes död hävdar att vi borde lyfta fram Olof Palmes och socialdemokratins idéarv om gemensam säkerhet istället för att rusta oss till döds, möts man av argument som "dra nu inte fram Palmekortet". Men politik är inget kortspel och det handlar inte om att diskutera vad Palme skulle ha gjort eller sagt idag. Det kan vi aldrig veta, bara spekulera om. Men det är fullt möjligt att på allvar diskutera om idéerna om gemensam säkerhet kanske är giltiga idag. Och om de inte är det, utveckla varför det är så.   

Våren 2026 är det ny valrörelse. Den handlar i någon mån på nytt om systemskiftet. Men den säkerhetspolitiska debatten handlar mest om att vi måste rusta oss till fred och säkerhet. Europas ledande politiker och militärer talar om det oundvikliga kriget mot Ryssland.

Är det verkligen klok politik? Överlever vi. Kommer det ens att finnas en värld kvar där vinnarna kan investera sina vinster?

Mänskliga rättigheter urholkas också i väst - Fredlöshet i vår tid

Mänskliga rättigheter urholkas också i väst

Ingress: Det är längesedan jag gjorde inlägg här. Jag hade publicerat något tusental texter i olika tidningar, flest i tidningen Arbetet - ledare, reportage, kolumner och kåserier under vinjetten Röde Orm. Jag tyckte att det räckte. Men vår dramatiska tid har väckt lusten att publicera mig igen. Det som händer uppmanar till engagemang. De pågående krigen och kriserna, kapprustningen, den geopolitiska omvälvningen, FN och den lagbaserade världsordningen som nu undergrävs och överges. Demokratin som förfaller. 

Den svenska nyhetsrapporteringen och debatten är ensidig. Jag påstår att om man bara tar del av svenska etablerade medier då vet man inte så mycket om vad som händer. Censuren och självcensuren i media tilltar. Den drivs på av techmiljardärer och mediebolag, av enskilda stater och EU. Ibland kallas censuren för att man faktagranskar. Men det handlar ofta  om "narrativecheck" - berättelsekontroll. 

Jag bestämde mig alltså för att börja skriva regelbundet igen. Följande text handlar om censur och yttrandefrihet och hur auktoritära tendenser stärks. Den publicerades först i Aftonbladet den 24 januari 2026.

Fredlöshet i vår tid

Ryssland blir alltmer auktoritärt. Sedan angreppskriget mot Ukraina inleddes har lagar antagits som kriminaliserar att sprida vad staten anser vara "desinformation" om Rysslands väpnade styrkor eller att "diskreditera" dem. Sådan ”brottslighet” har lett till böter och flera års fängelse. Yttrandefriheten stryps. Medier tystas. Putin och ryssarna är onda. Men vi är goda. I ”väst” sker inga övergrepp på folkrätten och demokratin? Eller?

Jag skulle kunna besvara första delen av den retoriska frågan med att åberopa USA:s angrepp på Venezuela och hoten mot Danmark/Grönland. Jag skulle kunna hänvisa till Mark Carneys, Kanadas premiärminister, befriande uppgörelse med USA:s och dess allierades praktiska tillämpning av ”den regelbaserade världsordningen”. Men den här texten handlar om yttrandefriheten och det som händer med demokratin i EU.

Den 15 december antog EU (Europeiska rådet) ett beslut om sanktioner mot ett antal personer som inte skriver under på den i väst förhärskande berättelsen om världen. De har avvikande åsikter och för fram av EU icke certifierade fakta. Men de bemöts inte. De ska tigas ihjäl. Och straffas.

Den ursprungliga rättsliga grunden för beslutet, som i själva verket förklarar de utan rättegång ”dömda” för fredlösa, är en förordning (2020/1998) som paradoxalt nog syftar till ”att inrätta ett världsomspännande system för sanktioner mot brott mot mänskliga rättigheter”. Förordningen följdes av ett generellt rådsbeslut (2020/1999). 

Sanktionerna den 15 december mot enskilda individer beslutades inom ramen för de omfattande sanktionerna mot Ryssland - mot olika enheter (entities) - organisationer, företag och personer - som ger stöd till Ryssland eller sprider ryska ”konspirationsteorier” och ”desinformation. De drabbade anklagas precis som ryska dissidenter för att sprida desinformation och gå utländska makters (Rysslands) ärenden.

Europeiska rådet har återkommande fattat beslut om att lägga till namn på sanktionslistan.

Sanktionerna innebär ett reseförbud till och inom EU och frysning av alla tillgångar/bankkonton som de har inom unionen. Det är också förbjudet för EU-medborgare och företag att hjälpa de sanktionerade ekonomiskt. Även om det handlar om att de ska kunna betala sina löpande räkningar och äta sig mätta. Fredlöshet är annars ett begrepp som hör medeltiden till.

Om detta kan man läsa på kommissionens hemsida. Särskilt alarmerande och upprörande är att besluten om sanktioner inte fattas som en juridisk process där den anklagade har rätt till försvarare och att bemöta anklagelserna. Den utpekade förklaras genom ett enkelt, politiskt beslut i Europeiska rådet inte längre ha tillgång till grundläggande mänskliga rättigheter.

Den 15 december lades Jacques Baud tillsammans med elva andra personer till på EU:s sanktionslista.  Han är en före detta schweizisk arméofficer och NATO-rådgivare, numera författare och fristående konsult i Bryssel inom underrättelse- och säkerhetsområdet. Han straffas alltså för att han inte ställer upp helt och fullt på den sanna berättelsen, han pekas ut som ”språkrör för prorysk propaganda” och för att han sprider ”konspirationsteorier” om kriget i Ukraina.

Detsamma har drabbat flera andra personer före honom. En av dem är Hüsseyin Dogru, en tysk journalist som sanktionerades redan i maj 2025. Baud är schweizare men bor nu i Bryssel. Hüsseyin Dogru är tysk medborgare.

Till dem som förklarats fredlösa hör också Nathalie Yamb, en kamerunsk-schweizisk aktivist och affärskvinna. Själv förklarar hon att hon kritiserat Frankrikes närvaro och agerande i Afrika. Enligt EU gör det henne till en "öppen anhängare av Ryssland" eftersom hon sägs använda Moskvas språkbruk riktat mot väst, särskilt mot den gamla kolonialmakten Frankrike.

Så illa är det alltså ställt med tryckfrihet och yttrandefrihet i den Europeiska unionen och i Sverige, som uppenbarligen står bakom och backar upp besluten.

Vi säger oss kämpa för att det inte ska bli som i Ryssland och i auktoritära och diktatoriska stater. Vi för en heroisk kamp för demokrati och människovärde. Men för den skull sätter vi en av demokratins grundförutsättningar, yttrandefriheten, ur spel. Istället för att bemöta åsikter och fakta som vi inte omfattar, förbjuder vi dem. Barnet åker ut med badvattnet.

Jaques Baud, Hüsseyin Dogru och Nathalie Yamb är omskrivna och omtalade exempel på hur yttrandefrihet och mänskliga rättigheter urholkas också i väst, fast inte i svenska medier. Jag kan berätta om mängder av andra fall från USA, Tyskland och Storbritannien med flera länder. Om personer som tystas, utvisas eller fängslas för att de uttrycker stöd för Palestina eller ifrågasätter upprustning och krigshets.

Fransesca Albanese på konferens i Bogotá, Colombia 2025.
  Fotografía oficial de la Presidencia de Colombia Wikimedia Commons

USA:s utrikesminister Marco Rubio förklarade för en tid sedan att man inför sanktioner mot Francesca Albanese, FN:s särskilda rapportör för de palestinska områdena, efter hennes kritik av USA:s och Israels politik. I själva verket har Albanese gjort sig förtjänt av Nobels Fredspris istället för det absurda val som den norska Nobelkommittén gjorde.

I England arresteras åldringar för att de protesterar mot folkmordet i Gaza. Greta Thunborg greps, precis som de arresterade åldringarna, för att hon protesterade. Hon försvarade Palestine Action, en i Storbritannien terrorklassad organisation som inte är en terrororganisation, men som protesterar mot att Storbritannien ger stöd till Israel bland annat genom vapenleveranser.

Humor hör väl egentligen inte hemma i sammanhanget, men den brittiske komikern och samhällsdebattören Rowan Atkinson påstår i ett engagerat inlägg till försvar för yttrandefriheten att en brittisk medborgare dömts för att han förolämpat en polishäst. Är det sant? Jag har kommit till en punkt där jag inte håller det för otroligt.

Hur som helst, hur ser våra folkvalda i riksdagen och EU-parlamentet på det som sker med yttrandefriheten?  

 

Epilog - Den sista ledaren i Arbetet

Idag, den 30 september 2020, är det exakt tjugo år sedan det sista numret av tidningen Arbetet kom ut. Här återges den sista ledaren.

Sommaren 1887 skriver Axel Danielsson ett brev till centralstyrelsen för södra distriktets fackföreningar i Malmö för att höra om det finns intresse att arrangera ett möte under rubriken ”Arbetarna och pressen”.
Svaret blir positivt och ett par dagar senare anländer Danielsson per ångbåt till Malmö, den stad som han i sin första kolumn i Arbetet ger namnet Träbottnatramp.
Mötet genomfördes i Kasinoträdgården. Och Arbetet grundades, det skriver Bengt Lidforss i sin levnadsteckning av Axel Danielsson, tack vare enskilda arbetares ”energi och offervillighet”. Han nämner särskilt tapetseraren Nordman, snickaren Ohlzén, grovarbetaren Håkansson, muraren Per Persson och ytterligare några.
Så börjar tidningssagan om Arbetet, folktidningen i Malmö.
113 år senare tvingas vi kapitulera. Arbetet läggs ner. Liksom Arbetet Ny Tid i Göteborg.

Den sista striden liknar på en punkt den första. Under de senaste veckorna har läsarnas och den lokala arbetarrörelsens energi och offervillighet på nytt kommit till uttryck.
Tusentals sympatisörer, långt ifrån alla med socialdemokratisk partitillhörighet, har förpliktat sig att teckna aktier. Snickare och murare, undersköterskor och läkare, studerande och pensionärer.
Arbetarekommuner, socialdemokratiska föreningar, fackliga avdelningar och klubbar, idrottsföreningar, läkarsällskap har gett sitt stöd, ekonomiskt och moraliskt. Bidrag har strömmat till från Skåne och Göteborg men också från andra delar av Sverige.
På en viktig punkt skiljer sig den sista striden från den första.
Då, 1887, fanns ännu inte LO. Det fanns inga centralt placerade kassakistor med glittrande aktiemiljarder. Allt hängde på den spirande rörelsen, på det som idag brukar kallas gräsrötterna.
Trots det, eller kanske just därför, lyckades det omöjliga.
I Malmö startades Arbetet. I Göteborg Ny Tid.

Idag förvaltar den centrala fackföreningsrörelsen åtskilliga miljarder. Men istället för att knyta en allians med den lokala arbetarrörelsen, med energin och offerviljan, valde man att luta sig mot det privata tidningskapitalet. Räknenissar på Schibsted och andra tidningskoncerner avgjorde på LO:s uppdrag framtiden för Arbetet.
Slutsatserna av detta har långt vidare konsekvenser än de som rör Arbetets nedläggning. Man valde att avfärda den egna rörelsen, eller det som finns kvar av den.
Sensmoralen av detta val gör klyftan mellan dem däruppe och dem därnere ännu lite djupare.

Mitt uppdrag är att skriva den sista ledaren. Den som sammanfattar Arbetets gärning.
Det är naturligtvis en övermäktig uppgift.
Men några rader ur K G Ossiannilssons dikt från Arbetet den 5 juli 1906 om Axel Danielsson kan tjäna som en sammanfattning också av Arbetets nu 113-åriga historia.

En krater som mal som sin egen kvarn
så stoftet ryker i skyn
för gudar och för människobarn
en väldig syn.

Bokens Dag har sin självklara, framskjutna plats i epilogen. Första gången denna ordkombination stod i tryck var i Arbetet 1937. Bokens Dag instiftades när nazisterna marscherade upp och bokbålen brann runt om i Europa. Arrangemanget skulle bli till en kraftfull manifestation av diktens och det fria ordets betydelse för ett kultursamhälle.
Under de tillryggalagda åren har i runda tal 85 000 besökare mött sina författare på Arbetets Bokens Dag.
Med få undantag har alla de stora författarna passerat revy. Romangiganterna och lyrikerna, men också nyskapande samhällsdebattörer, memoarförfattande politiker och artister.
På Bokens Dag har under de 62 åren komik varvats med det djupaste allvar.
Mörk orostid och ljusnande framtid har speglats i böckerna och på scenen.
Precis som i tidningen Arbetet.
Lucia kan heller inte förbigås, detta folktidningens klarast lysande arrangemang. Varje år har det lyst upp det djupaste decembermörkret.
Nu auktioneras Malmö Lucia ut till högstbjudande.
Arbetet har varit en av de viktigaste folkhögskolorna. En skola för folket men också för journalister och politiker. Och en sådan politikerskola kan aldrig ersättas med tjänster på kommunalrådsavdelningar och departement. På en tidning lär man sig räta på ryggen.

Nu läggs Arbetet ner. Sorg är den förhärskande stämningen. Men det finns också plats för glädje.
Det är med en tidning som med ett liv. Till sist tar det slut.
Meningen är då vad som uträttats. Arbetet har bidragit till att lyfta människor ur fattigdom ur förnedring. Den har sänt stråk av ljus genom mörka statarlängor och betongråa miljonprogramsområden.
Ord kan förändra världen. Arbetet är ett bevis för att det är sant.
Arbetet har, för att ännu en gång låna ord från omdömet om Danielssons egen gärning, det känns rätt en dag som denna, ”lyst och lärt, skämtat och lett, hånat och begabbat, risat och lisat, tuktat och eggat,kämpat och blödt och gjutet sitt hjärteblod”.
Bättre än så är inte möjligt att uträtta.

Den politiska passion som en gång skapade tidningar som Arbetet och Ny Tid är ack så nödvändig också år 2000.
Och skälen för att starta Arbetet kvarstår också 113 år senare.
När Axel Danielsson kom till Malmö 1887 fanns det redan sex tidningar. Såväl kolera som svinpest grasserade i Träbottnatramp. Men den liberala tidningen, där fläskhandlarna hade starka ägarintressen, visade större oro för svinpesten än för koleran som härjade bland arbetarbefolkningen. Alla människors berättelser blev inte berättade.
Nu lever vi i den globala kapitalismens tidevarv. Gamla strukturer bryts sönder. Klyftorna växer åter.
Om arbetarrörelsen skall överleva omvandlingen krävs på nytt passion och publicistiskt mod.
Fortfarande är det så att det fria ordet och mångfalden måste bäras upp av andra än de tidningsutgivare vars främsta drivkraft är att tjäna pengar.
Det hänger på folkrörelserna om alla berättelser skall bli berättade och alla åsikter komma till tals.
Arbetet är nerlagd.
Arbetet måste uppfinnas igen.

Bo Bernhardsson
Chefredaktaktör

Framtidsdebatten ska föras i de vanliga s-föreningarna

Det är mycket om Reformisterna nu.
Jag kan berätta att jag är revisorssuppleant i föreningen. Någon måste hålla koll på föreningens affärer.

Men för att ta det från början. Daniel Suhonen berättade för ett par månader sen att han och några andra tänkte starta en s-förening i Stockholms arbetarekommun, som särskilt skulle ägna sig åt idépolitik och framtidsdebatt. Reformisterna skulle den heta. Lät ju rätt kul.

Sådana arrangemang är inte ovanliga i Stockholm där jag nu bor. Det finns ett stort antal specialföreningar vid sidan av traditionella områdesföreningar och fackliga s-föreningar. S2000, S-föreningen Bryssel, S-föreningen Bättre och Jämlik Hälsa, S-Integrationsföreningen i Tensta, Socialdemokrater för Miljö och Jämlikhet, Socialdemokratiska Bengaliföreningen, Migrationspolitiska s-föreningen och Ryska s-föreningen. Bara för att nämna ett fåtal.  Jag är förresten också medlem i Wigforssföreningen i Halmstad som varje år arrangerar spännande seminarier. Så, varför inte Reformisterna?

Daniel Suhonen frågade senare om jag var intresserad av att ingå i styrelsen, men jag tackade nej. Jag sa att jag tycker att det är områdesföreningen som är viktigast. Diskussionen om framtidens socialdemokratiska politik ska i första hand föras i de "vanliga" s-föreningarna. Idédebatten får inte bli en diskussion i en klubb för inbördes beundran. Då blir det inte så mycket mer av den.
Hur som helst gick jag efter segdragna förhandlingar med på att bli revisorsersättare. Ett uppdrag som jag tänker ta på allvar.

Olle Lönnaeus, politisk reporter på Sydsvenskan som är en tidning i Sydsverige, ringde sen när Reformisterna introducerats och gjorde en intervju angående mitt nya uppdrag. Jag tänkte "vad konstigt, inte brukar de göra reportage om revisorsersättare". Jag betonade att jag inte var initiativtagare, utan bara revisorsersättare.

Olle Lönnaeus undrade då vad jag tyckte om Januariöverenskommelsen. Jag sa som det var, att jag är tveksam till januariöverenskommelsen. Jag är inte övertygad om att den på sikt gynnar arbetarrörelsen och Sverige. Jag tror inte, vilket är den blocköverskridande överenskommelsens främsta syfte, att den kommer att bromsa SD:s tillväxt och hålla partiet borta från inflytande. Jag är rädd att det kan bli tvärtom.

Jag lutar åt att det på längre sikt hade varit bättre att gå i opposition, än att betala det pris som betalas för att få sitta kvar med regeringsmakten. Men jag är inte säker. Jag inser att partiledningen ställdes inför ett svårt val. Om vi valt att gå i opposition, skulle vi riskera att drabbas av en betydligt värre högerpolitik. Dilemmat är klassiskt och stort.

Reformisterna lanseras nu hårt i hela landet. En sorts program har författats. Det är ömsom vin, ömsom vatten. Det må så vara. Diskussionen är viktig. Partisekreteraren Lena Rådström Baastad
säger att det är ett intressant initiativ.
Och framtidsdebatten måste föras brett och i många former och fora, men i första hand i de vanliga områdes- och fackligt baserade s-föreningarna. Det tycker jag.

Bo Bernhardsson
Revisorssuppleant

Det som är bra för Lööf och Björklund är bra för Sverige ... eller?

Jag ägnar nu dagarna åt att skriva om tidningen Arbetet och dess historia, med tyngdpunkten på de sista 20 åren. Det är tänkt att bli en historiebok.

Det började med Axel Danielsson 1887. Arbetets första nummer kom ut den 6 augusti detta år. Det sista den 30 september 2000.

När jag inte skrivit på den historien har jag som så många andra följt den aktuella politiska debatten och regeringsbildningsbestyren. Noterar det anmärkningsvärda, att dagens politiker allt oftare och ideligen beskriver sin politik som "det bästa för Sverige". Reformerna gynnar ingen särskild utan är  allmännyttiga. Liberala (oftast nyliberala) reformer är det "bästa för Sverige", säger Centerpartiets Annie Lööf och Liberalernas Jan Björklund. Stefan Löfven och Socialdemokraterna är däremot egentligen inte bra för Sverige. Fast det tycker naturligtvis Stefan Löfven och Socialdemokraterna själva. Och han och partiet får trots allt nyliberalernas förtroende och tar också på sig uppdraget att genomföra det som "är bäst för Sverige".

Även de nu missnöjda, som moderatledaren Ulf Kristersson, företräder "det bästa för Sverige", även om han tycker att det hade varit ännu bättre om han fått leda arbetet att göra det bättre. Inte för några få, utan för alla svenskar och hela landet.

Tänk så fint det har blivit och så primitivt det var förr när partier representerade olika intressen. I varje fall vissa intressen mer än andra intressen. Att det var annorlunda förr i tiden påminns man om när man läser Axel Danielssons humoristiska och samtidigt dödsallvarliga krönika om Malmö för sådär 130 år sedan.

Han berättar i den om sin landstigning i staden, som han kallade Träbottnatramp, inspirerad av klappret av trätofflor mot stadens gatsten när skarorna av arbetare hastade till sina jobb.

"Allt vad han fick var ett nummer av stadens liberala tidning, en lindrig skugga från ett halvtorrt träd och en soffa. Vad han läste i tidningen var ingalunda ägnat att vederkvicka honom. Han erfor att staden för närvarande hemsöktes av svinpest och rödsot, av vilka den förre förorsakade staden stora förluster och den senare även var mycket besvärlig och oroande, ehuru den skulle medföra hälsosam nedsättning i sjuk- och fattigvårdsstaten. Tidningen i vars aktiebolag synbarligen några fläskhandlare hade mycket att säga, besvor i en ledande artikel stadsfullmäktige att ögonblickligt och kraftigt ingripa till de svinsanitära förhållandenas förbättring, om de icke ville se staden gå sin ekonomiska och andliga ruin tillmötes. Beträffande rödsoten stod tyvärr människan förlamad och vanmäktig inför denna fruktansvärda hemsökelse, och människovännen måste med blödande hjärta bekänna, att stod enda hoppet till en barmhärtig försyn, till vilket organet därför vädjade istället för till stadsfullmäktige …

… Folket var sparsamt och rörde sig trögt. Allt tycktes stå stilla i denna kolerans härd. Stilla stodo visarna på tornuret i rådhuset, stilla låg vattnet i kanalen runt staden, ett tjockt och tranglänsande vatten, förbannat som döda hafvets, stilla låg hafvet utanför och stilla och tysta gingo de ängsliga borgarna, försiktigt undvikande likvagnarne som körde ut till kyrkogården." (Arbetet den 30 april 1892)     

                                                                                              

På på den tiden, när Axel Danielsson startade Arbetet, var inte alla intressen tillgodosedda vare sig i pressen eller politiken.  Vilken fantastisk utveckling vi haft i Sverige! Numera företräder de stora morgontidningarna och alla partier allting på en gång.

År 2013 finns det inga "partitidningar". Visserligen bara borgerlig och privatägd media av betydelse (vid sidan av public service som de helst vill kraftigt beskära), men dessa företräder numera alla intressen på ett fin sätt och berättar alla berättelser. De inhyser ibland till och med socialdemokratiska ledarsidor i sina tidningsmonopol. De representerar själva mångfalden. Det som står i Dagens nyheter och Svenska Dagbladet är det som är värt att berätta.

Partierna tycks också ha tagit sig förbi de snäva klass- och partiintressena. Deras politik representerar inga särskilda intressen, utan landets bästa, försäkrar partiledarna.
Det som är bra för General Motors är bra för Sverige…!

Är Ryssland skyldigt till Novichock-attacken

Jag skriver detta med risk att bli utpekad som medlem av "Putins brigader". Men mitt uppsåt är bara att hävda god journalistik och grundläggande rättsprinciper, det krävs bevis för att utpeka någon som skyldig. Och man kan inte utan vidare granskning och bevisföring vidarebefordra ogrundade anklagelser. Det är väl bara nättroll, kanske ryska, som gör sånt?

Alltså häpnar jag inför det faktum att så här långt de grundläggande frågorna om Storbritanniens och Theresa Mays påståenden knappast alls har rests. Finns det några bevis för att Ryssland utfört attentatet? Vilka är de i så fall? Vilka motiv kan Ryssland tänkas ha? Finns det andra stater eller intressegrupper som kan tänkas ha motiv att blåsa under konflikten med Ryssland? Finns det andra stater som förfogar över eller kan ha framställt giftet (Novichok)?

I ett inslag i TV4 Nyheterna igår morse verkade det som om den kritiska sansen håller på att hinna ikapp media. Där ställdes faktiskt frågorna till en avhoppad KGB-agent, han beskrev sig själv som en "gammal kalla-kriget-krigare". Han sa att han inte kunde se att Ryssland skulle ha skäl att göra detta, men att det finns ett flertal alternativ om man ställer frågan, vilka andra som skulle kunna ha motiv att utföra detta. Ukraina t ex.

Nu är förstås detta bara en gammal KGB-agents grubblerier, bara ett enda reportage och heller inget bevis i någon som helst riktning. Min poäng är just denna, varför har de självklara frågorna dröjt så länge, varför tycks medierna ha glömt bort sitt viktigaste uppdrag, att kritiskt granska? Det är uppenbarligen inte bara ryska nättroll och från Ryssland styrda nyhetskanaler man måste se upp med när det gäller så kallade Fake News.

I en artikel i Mint Press News av Nafeez Ahmed ställs och diskuteras de frågor som måste ställas. Artikeln avslutas så här (Min översättning):

"Detta leder till följande. Det enda stat som enligt OPCW (Organisation for the prohibition of chemical weapons) certifierats för att ha förstört sina kemiska vapen är Ryssland, inklusive sin förmåga att använda nervgifter. OPCW fann inga bevis som indikerar att Ryssland har kvar förmågan att använda Novichok. Detsamma kan inte sägas om USA, Storbritannien och Israel."
Artikeln konstaterar att det inte finns "legitima" skäl att utan vidare utesluta alla andra alternativ och peka ut Ryssland som den enda möjliga förövaren.

"Det kan", skriver Nafeez Ahmed, "landa i att Ryssland verkligen gjorde Novichock-attacken. Men på nuvarande stadium har den brittiska staten ingen grund för att påstå det. Vilket antyder att man redan har bestämt sig för att välja en väg som bygger på motsättningarna och fiendskapen med Ryssland, oberoende av bevisläget. Och det bådar inte gott."

Är detta resonemang orimligt? Är jag lurad av nättroll? I så fall är jag tacksam för informationer som kan avslöja dem. Men jag framhärdar i den uppfattningen att tongivande medier måste skärpa sig när det gäller granskningen och källkritiken. Varför har fullkomligt självklara frågor inte börjat ställas förrän nu, som i TV4 Nyheterna.

Jeremy Corbyn, den brittiske Labourledaren visade för övrigt ett mod som imponerar, när han i parlamentet utmanade Theresa May, krävde bevis och förordade en ordentlig dialog med Ryssland. Hans agerande mötte kritik också i hans eget parti.
Corbyns inlägg kan ses i detta inslag från The Real News, där också Stephen F. Cohen, professor emeritus i ryska studier vid New York University och Princeton University, medverkar. Han hävdar att det nya kalla krig som nu pumpas upp är farligare än det gamla, bland annat därför att frontlinjerna nu går vid den ryska gränsen, för att det inte handlar om kamp mot kommunismen och på grund av vad han menar är en exempellös demonisering av Vladimir Putin.
Rätt eller fel, så är det fullkomligt ansvarslöst att inte kritiskt granska och ifrågasätta det som nu sker. Snart nog kan det vara för sent.

Bo Bernhardsson/Efter Arbetet

PS. Här erbjuds ett antal länkar, som också finns i den refererade artikeln i Mint Press News och handlar om främst Storbritanniens egen spion- och kemvapenhistoria. Bara för att ytterligare nyansera bilden av världen som en kalkonvästern med goda och onda män i vita och svarta hattar.
https://www.nbcnews.com/feature/edward-snowden-interview/exclusive-snowden-docs-show-british-spies-used-sex-dirty-tricks-n23091
https://www.telegraph.co.uk/news/uknews/1410043/Porton-Down-used-soldiers-for-Sarin-gas-tests-in-1983.html
https://www.theguardian.com/science/2004/may/06/science.research
http://www.independent.co.uk/news/uk/politics/how-the-british-government-subjected-thousands-of-people-to-chemical-and-biological-warfare-trials-10376411.html. DS.

Det är rävar i hönsgården

Sjukvården brottas med problem. Operationsköerna växer och kostnader skenar. Allra värst är det i moderat- och alliansstyrda Stockholms läns landsting där problemen står som spön i backen. Som kronan på det usla verket har många miljarder förslösats på skandalprojektet Nya Karolinska. Det handlar om svindyra konsultnotor och planeringsmissar i långan rad. Om försenade canceroperationer med fatala konsekvenser och om en kö till hjärtoperationer som nu är så lång att patienter måste skickas till angränsande landsting och till Norge för att opereras.

Svensk sjukvård hävdar sig fortfarande väldigt bra. Allra bäst faktiskt när man jämför kvalitet och effektivitet i de rikare länderna, det framgår bland annat av en rapport som Sveriges kommuner och landsting gjort. USA är det avskräckande exemplet. Samtidigt som man där förbrukar nästan dubbelt så mycket som Sverige inom sjukvården - 17,02 procent av BNP jämfört med 9,49 procent av BNP enligt senast tillgängliga statistik - är vården undermålig för åtskilliga miljoner amerikaner.

Sverige ligger mycket bra till i alla jämförelser, men sjukvården brottas också här med problem och köerna växer i hela landet, även om Nya Karolinska får andra problem att förblekna. På många andra håll saknas också vårdplatser, främst därför att det saknas personal.
En starkt bidragande orsak till problemen är den privatisering och marknadisering av vården som genomdrivits under senare årtionden, låt vara att den är väldigt försiktig jämförd med exemplet USA.

Det började med den nyliberala uppmarschen för sådär en 40 år sedan. Den internationella högern drev på och två av dess "nytänkare", Milton Friedman och James McGill Buchanan, fick båda Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, Friedman 1976 och Buchanan 1986.

I Sverige gick Svenska Arbetsgivarföreningen (SAF), numera Svenskt Näringsliv, och den politiska högern i bräschen. Public Choice-teorier och New Public Management introducerades i offentlig verksamhet. Vård skola och omsorg skulle efterlikna den riktiga marknaden och riktig kapitalism. Förebilderna till allting fanns i det privata näringslivet.

Det gick inget vidare, men borgerligheten och alliansen som bär huvudansvaret saknar fullständigt sjukdomsinsikt. De ojar sig över förslag om måttfulla vinstbegränsningar, när själva problemet, inte minst inom vården, är marknadiseringen och privatiseringen som sådan. Den så kallade vårdvalsmodellen i kombination med profitdrivna företag på en låtsasmarknad driver kostnaderna snabbt i höjden. De vinstjagande bolagen vill göra många och helst enkla behandlingar för att tjäna pengar så snabbt och lätt som möjligt.

Man skulle kunna tro, skriver Ann-Charlotte Marteus, själv med förflutet som undersköterska, i en krönika i Expressen, ”att alliansens credo lyder: vården ska vara hypertillgänglig för lätt snuviga väljare och skattemedel ska vara hypertillgängliga för privata välfärdsbolag.”

Den marknadsinspirerade sjukvården kostar. Och även om det också finns andra skäl till personalbristen inom cancervård eller hjärtsjukvård, så är en förklaring att resurser och personal går till och finns inom andra, bland annat vinstdrivna verksamheter, som i hög grad ägnar sig åt mindre angelägen men lukrativ sjukvård. När marknadens efterfrågan får styra, styrs också resurser bort från den akuta och mest angelägna vården.

Riksrevisionen skrev i sin rapport (Primärvårdens styrning – efter behov eller efterfrågan?) om vårdvalsreformen att den framför allt har "kommit patienter med mindre vårdbehov och högre socioekonomisk status till del".

På senare tid har vi bekantat oss med en ny affärsmodell på detta tema, nämligen nätdoktorerna. Nya företag som Kry och Min doktor blickar emot oss från olika reklamplatser med en uppmaning att slå en signal om vi känner oss krassliga. Det allmänna betalar. Vinsterna dras om möjligt undan beskattning.

Självklart ska digitaliseringen och möjligheterna som nätet erbjuder användas av sjukvården. Men det sätt på vilket det nu sker förskräcker. Kostnaderna riskerar att skena, bland annat som en följd av ökad, inte sällan lättvindig, läkemedelsförskrivning. Annan viktig sjukvård kommer att trängas undan.

Det spelar ingen roll vem som driver äldrevården, skolan eller lasarettet, vinstdrivna bolag kan rent av vara till nytta, heter det i högerpropagandan. Det viktiga är att värna kvaliteten. Alltför många socialdemokrater har alltför länge hållit med eller inte haft orken att ifrågasätta marknadiseringen.

Men att tro att inte kvaliteten tar skada, om man kombinerar profitdriven verksamhet på en låtsasmarknad med gemensam finansiering via skatten, är ungefär lika klokt som om en bonde skulle säga, att han inte har något emot rävar i hönsgården, bara de är vegetarianer.

En sansad homage till Ingvar Kamprad och Ikea

Först publicerad i Efter Arbetet den 29 januari 2018.

Ingvar Kamprad, en av Sveriges mest framgångsrika företagsledare, Ikeas grundare är död. Och media fullständigt svämmar över av hejdlösa eftermälen, mest lovord, för hans egenartade livsgärning.

Ingvar Kamprad. Foto: Ikea

Självklart är det han gjort värt uppskattning. För en tid sedan utsågs han också till Sveriges genom tiderna främste entreprenör i en läsaromröstning arrangerad av Svenska Dagbladet Näringsliv. Den förstaplatsen kan diskuteras, liksom senaste Jerring-prisvinnaren kan diskuteras, men självklart har båda presterat märkvärdigheter.

Kamprads livsverk är imponerande, men samtidigt, någon måtta får det väl ändå vara.

I exempelvis dagens Dagens Nyheter, men alls inte bara där, tappar skribent efter skribent fotfästet när de ska överträffa varandra i översvallande hedersbetygelser.

”Kamprad skruvade ihop bilden av Sverige… han skapade inte bara ett företag utan en livsstil, ett förhållningssätt och – som ingen annan – en bild av Sverige”, skriver ledarskribenten Erik Helmersson.

Nåja!

Och Johan Schück, ”analytiker” på samma tidning, skriver att; ”Självfallet tjänade han mycket pengar. Men få har som Kamprad bidragit till att sprida välstånd bland svenskarna och höja deras levnadsstandard på ett remarkabelt sätt. Det är ingen överdrift att han möblerade det svenska folkhemmet.”

Och jodå, jag tycker att det är en rätt kul devis, den där att Per Albin byggde folkhemmet och Ingvar Kamprad möblerade det. Den är inte poänglös, även om också andra var med och byggde och möblerade. Men att ”sprida välstånd” är i min värld i grunden något annat än att tillverka fiffiga och billiga möbler, det är att bedriva jämlikhetspolitik, rättvis fördelningspolitik och ”social demokrati”.

Det var främst tack vare arbetarrörelsen, socialdemokratin och fackföreningsrörelsen, som breda grupper fick allt bättre löner och fick råd att köpa möblerna. Det var själva fundamentet för Kamprads geniala företagsidé.

Framför allt tekniska innovationer, men också innovativa företagsidéer, skapar nödvändiga förutsättningar för välstånd, men leder inte självklart till välfärdssamhällen. Världen är dessvärre full av modernaste teknik, skickliga entreprenörer och framgångsrika företagsledare sida vid sida med växande klassklyftor och utmanande fattigdom.

För att det ska bli välstånd och välfärd krävs framför allt politisk vilja av sådan sort som sällan syns i Dagens Nyheter.

Till sist citerar jag ändå gärna en tredje DN­-skribent, Johan Croneman, som i en kulturartikel skriver så här. ”Och jag har givetvis inget emot att man visar respekt för tittarnas stora nyhetsmässiga intresse, och inte behöver man nödvändigtvis dra upp en massa skit just den här dagen, ett visst hyckleri ingår givetvis i uppgörelsen – men måste man bara sätta på kranen därför att man kan, och därför att man vet att alla andra gör det?”

Gärna en homage till en stor entreprenör, till Ingvar Kamprad. Men det hade varit värdigare med lite mer sans och måtta.

Nej, Brexit och Trump kan inte skyllas på de elaka ryssarna

Internet troll JNL/Wikimedia Commons

Jag har inga illusioner om stormakterna. Det har gång på gång underefterkrigstiden förgripit sig på folkrätten. Med stridsvagnar och bomber har de satt folkviljan ur spel och lagt världen till rätta för sina egna intressen. Deras "underättelsetjänster" har vid sidan av den vanliga agentverksamheten bedrivit så kallad psykologisk krigföring, spridit lögner och manipulerat opinionen.

Jag utgår från att de fortsätter i den andan och att de nu också använder sig av cyberrymdens möjligheter och de sociala medierna. Vi lever i en av nättrollen förhäxad värld och självklart har stormakterna blandat sig med trollen. Men faktum är att också lilla Sverige har pekats ut som aktivister, ja till och med som "kungar" i cyberkriget.

Just nu handlar det mest om vad Putin och Ryssland kan ha gjort för att stötta Donald Trump och fälla Hillary Clinton. Man kan lätt få intrycket att Ryssland är ledande i branschen. Och så är det kanske, men säker är jag inte.

Hur som helst pågår i USA olika utredningar om Rysslands inblandning i det amerikanska presidentvalet. Och nu har också Europa dragits in i diskussionen. Åtskilliga artiklar i amerikanska och europeiska medier har på senare tid handlat om att Ryssland eller i varje fall Rysslandsbaserade nättroll också lagt sig i Brexit-omröstningen i Storbritannien och stimulerat självständighetssträvandena i Katalonien.
I veckan som gick anklagade hårt trängda brittiska premiärministern Theresa May Ryssland för att försöka “underminera fria samhällen" och "så split i väst".

Som ni förstår håller jag inte alls för otroligt att Ryssland gör sånt. Men det finns kritiska röster också i väst, som i varje fall inte sväljer allt med hull och hår. Journalisten och chefredaktören för Consortiumnews Robert Parry är en av dem.
Men min invändning är en annan, nämligen att fokuseringen på ryska nättroll, statsunderstödda eller inte, riskerar att leda till underskattning av de problem i USA, i EU och Storbritannien som lett fram till valet av Donald Trump och britternas utträdesbeslut.

Fenomenet Donald Trump är i högsta grad en inhemsk, amerikansk produkt. Ett ganska logiskt, fast vansinnigt, resultat av en haltande demokrati, där pengarna kommit att betyda alltmer. Ett utflöde av växande klyftor och ett illa fungerande partisystem som lämnat globaliseringens förlorare åt sitt öde. Och ett demokratiskt parti som alltmer fjärmat sig från den amerikanska arbetarklassen.

Brexit är heller inte resultatet av rysk desinformation utan en politisk produkt "made in Europe", också detta fenomen ytterst resultatet av växande klyftor och en marknadisering av samhället som lämnat alltför många människor i sticket. I SVT-dokumentären Det hotade Europa, säger Mary Kaldor, författare till bland annat New and old wars, apropå rysk inblandning i olika val; "Tillskriv inte detta för stor betydelse, det som slutgiltigt ledde till Trump och Brexit var inneboende problem i USA och UK". Och i EU, vill jag tillägga.

Det finns säkert ryska nättroll. Men både vad gäller fenomenet Trump och fenomenet Brexit, fungerar Rysslandsspåren mest som den obotfärdiges förhinder. Det vore både dumt och direkt farligt om vi lät oss invagga i den föreställningen att fenomenen Donald Trump och den europeiska politiska krisen beror på de elaka ryssarna.

Borgerligt budgethyckleri

För en dryg vecka sedan överlämnades slutbetänkandet i utredningen om en tydligare budgetprocess. Betänkandet fick namnet En sammanhållen budget. Någon kioskvältare lär inte rapporten bli, men för den skull är vare sig den eller vad som skett i dess omgivningar oviktigt eller ointressant. Det handlar om hur Sveriges Riksdag fattar beslut om statsbudgeten, om de lagar och regler och den praxis som omger den processen. Den ingår i det som brukar kallas det finanspolitiska ramverket. Dit hör också bland annat saldomålet och utgiftstaken.

För att bättre förstå vad det handlar om och varför reglerna finns kan man backa till vad som hände under den ekonomiska krisen i början av 90-talet. Det var i dess efterdyningar som budgetreglerna kom till för att minska risken för att Sverige ännu en gång, med Göran Perssons ord, skulle tvingas stå med mössan i hand inför "flinande finansvalpar på Wall Street". Syftet var att förhindra att staten och den offentliga sektorn på nytt mer eller mindre okontrollerat drog på sig stora budgetunderskott och skulder.

Idėn bakom budgetreglerna var och är att statsbudgeten ska omfatta samtliga av statens inkomster och utgifter. En ny ordning infördes, den så kallade rambeslutsmodellen, som användes första gången när 1997 års budget skulle processas. Den innebär att riksdagen fattar beslutet om budgeten i två steg. I det första slås den totala nivån på inkomster och utgifter fast och i det andra fördelas pengarna på olika områden. Regeringens/majoritetens förslag ställs som ett paket mot oppositionens budgetpaket. Man måste säga ja eller nej till paketen i deras helhet.
För att tala klarspråk så innebar detta regelverk att regeringens makt stärktes på riksdagens bekostnad.

Jag var själv en av S-ledamöterna i nämnda utredning och det är den andra utredningen i samma ärende som jag medverkar i. Min egen och Socialdemokraternas i utredningarna grundhållning har hela tiden varit att man bör vara väldigt försiktig när det gäller lagförslag som ytterligare minskar riksdagens manöverutrymme.

Debatt i riksdagen. Foto: Riksdagen/ Melker Dahlstrand

Motiven för sådana budgetregler har för övrigt delvis förändrats i och med Sverigedemokraternas inträde i riksdagen, mittenpartiernas förvandling till högerpartier och att blockpolitiken cementerats. Nu handlar det också om att underlätta för minoritetsregeringar att få igenom sin budget.

Vi blev inte överens i utredningen. S, Mp och V reserverade sig och avvisade lagförslag om ännu stramare budgetregler. Det gjorde också SD om än med något annorlunda motiv. Det lär inte bli ens en tumme av de ursprungliga intentionerna.

Vi S-ledamöter hade ambitionen att konstruktivt bidra till en tydligare och bättre budgetprocess, samtidigt som vi var tydliga med att riksdagens manöverutrymme inte ska ytterligare begränsas mer än nödvändigt genom ny lagstiftning.
Vi ansåg och anser att lika viktig som lagstiftningen är den praxis som utvecklats och riksdagspartiernas vilja att hålla sig till regler och  överenskommelser och inte när det passar sig lägger manken till för att kringgå reglerna.

Det som definitivt lade krokben för den här utredningen var när allianspartierna och Sverigedemokraterna, jämsides med utredningsarbetet, lade fram den ena misstroendeförklaringen efter den andra mot olika statsråd. Detta för att stoppa olika skatteförslag i den kommande budgeten. Samtidigt som vi utredde gjorde man alltså sitt bästa för att kringgå de regler man i utredningen låtsades bekänna sig till.

När utredningen så strandade grät de borgerliga ledamöterna i utredningen  krokodiltårar, bland annat i Svenska Dagbladet. Man vädjade till Socialdemokraterna; "Sätt statsfinanserna före kortsiktigt politiskt spel."

Vad ska man kalla sådant agerande. Kasta sten i glashus…? Hyckleri…?
Välj själv!

Kan svensk socialdemokrati lära något av Jeremy Corbyn?

Jeremy Corbyn togs väl aldrig på allvar när han dök upp som ny Labourledare, framburen av de omtalade gräsrötterna. En vänsterman, fast egentligen mest en socialdemokrat som socialdemokrater var förr i tiden, före den nyliberala framryckningen. Som hämtad från ett politikens Skansen.

Andra tilltufsade europeiska socialdemokrater, de är ju många, ville eller vågade inte tro på honom. Och finanskapitalisterna blev nog inte ens rädda. I början. I Svenska Dagbladet kunde man i en nyhetsartikel den 20 april i år inför valet i Storbritannien läsa att Labour befann sig ”i ett förskräckligt läge". "Anrika Labour ser ut att göra ett historiskt dåligt val när britterna går till urnorna den 8 juni. Partiet lovar höjda pensioner, höjd minimilön och högre skatter för höginkomsttagare.”

Man tänker kanske att sån politik går inte hem numera. Men det gjorde den. Labour och Corbyn överraskade nästan alla. De vann visserligen inte regeringsmakten men valet blev en oväntad och stor framgång, den långa kräftgången såg ut att vara över. 
Sedan dess har Jeremy Corbyn och Labour stärkt sin ställning. Något som bekräftades på den för ett par veckor sedan avslutade Labour-konferensen (Labour Conference, 23 till 28 september) i Brighton.

Den 68-årige partiledaren och Labour har vunnit växande stöd framför allt bland ungdom och arbetarklass som hade gett upp om politiken. Labour lockar alltså dubbelt så många i gruppen under 45 som Conservatives och har enligt flera opinionsmätningar en klar ledning i hela väljarkåren. Labour skulle, som det brukar heta, vinna regeringsmakten om det vore val idag. Låt vara att framgångarna för Labour också beror på de konservativas och Theresa Mays svagheter. Och opinionsmätningar kommer och går...

I en ledare i The Guardian (24 september) inför konferensen i Brighton konstateras att: ”Det är en underdrift att säga att Jeremy Corbyn har revolutionerat brittisk vänster. Istället för att triangulera runt mitten, har Corbyn visat att Labour kan lyckas genom att stå upp för vad man säger sig tro på. Corbyn hävdade att landet var sjukt på grund av åtstramningspolitik och ojämlikhet och ordinerade en 'beskatta och satsa-politik' som medicin."

Labours program är radikalt. Här finns en stark ambition att bedriva jämlikhetspolitik och att göra upp med det misslyckade nyliberala experimentet. Bland annat vill man se återställare på de områden där vi tidigare såg "naturliga" offentliga monopol, men där finanskapitalister nu leker marknad och gör lysande affärer. Labour "har lärt av erfarenheterna" och vill, när privatiseringsavtalen löper ut, bland annat återföra järnvägen till offentligt ägande och återta kontrollen över energiförsörjning och vattenförsörjning liksom över brittiska posten.

De svenska erfarenheterna av de nyliberala experimenten är likartade de brittiska. Jag tänker bland annat på järnvägsoredan och privatiseringen av elnäten, det senare en av de de riktigt stora svenska privatiseringsolyckorna.

Under årtionden av marknadsyra har borgerliga regeringar och kommunledningar sålt ut gemensam egendom till reapris, privatiserat myndighetsutövning och gjort affärer som får Ebberöds Bank att framstå som skapligt ansvarsfull. Arlandabanan, Karolinska sjukhuset, Svensk Bilprovning, Nuon, Nordea är bara några namn som minner om de återkommande skandalerna. Den nyligen tillträdde moderatledaren Ulf Kristersson sålde som stockholmskt borgarråd mellan 2006 och 2010 ut verksamheter värda över 80 miljoner för bara 3,4 miljoner.

För medborgarna har den nyliberala politiken kostat men för privata bolag har den smakat. Finanskapitalister har fått möjligheten att skära guld med täljknivar och borgerliga politiker som Ulf Kristersson, Anders Borg, Maud Olofsson, Annie Lööf och Mats Odell har försett dem med kniven.

Kan socialdemokratin i Sverige lära något av Labour. Ja, jag tror det? Vågar vi? Det återstår att se. På The Real News Com kan man läsa och lyssna till en intervju/diskussion med ekonomen Michael Roberts, som tillbringat 30 år i Londons finanskvarter. Han menar att det skulle finnas mycket att vinna på att genomföra de förslag som Jeremy Corbyn och Labour för fram. ”Men storfinansen kommer förmodligen att straffa varje regering som försöker röra sig bort ifrån den nyliberala konsensus som råder.”

En dyster och säkert alldeles sann profetia. Enkelt blir det inte. Men nödvändigt är det.

"Idioterna" lämnar Nordea

Nordea beslutade sig alltså för att lämna Sverige och nu hoppas jag att så många som möjligt lämnar Nordea. Många har redan gjort det, både enskilda personer, fackförbund och förhoppningsvis företag.
Bankens ordförande Björn Wahlroos förnekar nu att svenska skattebetalare skulla ha räddat Nordea under bankkrisen i början av 90-talet. "Skattebetalarna har aldrig hjälpt Nordea, de har hjälpt Nordbanken", säger han i en intervju i Dagens Nyheter. Ett uttalande som bottnar i arrogans och dumhet. Nordea är en större bank idag genom sammanslagningar och uppköp, men nog är Nordea Nordbankens fortsättning.

Foto Rutger Blom

Nordbanken fick statligt stöd också i nästa bankkris 2008. Och Wahlroos förnekar sig inte. Arrogansen flödar som ett rinnande vatten. "Vi tvingades tillsammans med de andra bankerna in i ett garantiprogram som en enda bank behövde, bara för att den inte skulle känna sig ensam".
Mest känd är kanske Wahlroos för ett uttalande han gjorde i ett anförande i Danmark. Han konstaterade då att "finanssektorn handlar om att flytta pengar från de 80 procenten av mänskligheten som är finansiella idioter till de 20 procenten som har idéer". Och nu håller alltså alla vi idioter på att flytta våra pengar och affärer från Nordea. Bra!

Jag hävdar att bankverksamhet är alldeles för viktig för att skötas av moderna kvartalskapitalister och företagsledningar som med jämna mellanrum tappar huvudet.
Norbanken och Nordea var en statlig bank. Men den borgerliga regeringen bestod av marknadsfundamentaliser och menade att staten aldrig ska äga, bara ange spelregler. I olika omgångar sålde man ut aktierna i Nordea, de sista sju procenten i september 2013. Det var förvisso inte den enda usla affären som alliansregeringen och dåvarande näringsministern Maud Olofsson gjorde, vi minns ju Nuon. Pengarna från Nordea användes för att betala ner statsskulden. Resultatet, givet de låga statsskuldsräntorna och de kalkylerade vinsterna i Nordea, innebar att man avstod 1,8 miljarder om året för att spara 400 miljoner kronor.

Men det tunga skälet för staten att äga banker är inte att tjäna pengar på bankverksamheten, utan att man ska ha ett finger med i spelet, vara en normerande aktör på bankmarknaden. Staten ska använda sin ägarroll för att skapa stabilitet och visa hur banker kan och ska uppträda, när det gäller service, risktagande, vinstnivåer och bonusar.

Jag hävdade i en annan artikel Släpp Loss SBAB (20170816) att staten nu borde använda sig av SBAB och utmana storbankerna. Jag är inte ensam om det kravet. I en debattartikel i Svenska Dagbladet (20170824), skriver Thomas Franzén, f d riksgäldsdirektör och f d vice riksbankschef. "Det finns ett tyst avtal mellan bankerna att inte konkur­rera med varandra. Finansmarknadsminister Per ­Bolund bör ändra statens ägardirektiv till SBAB och bryta bank­oligopolet."

Per Bolund vägrar dock så här långt att vidta sådana mått och steg. Men han kan och bör ändra sig.

Återupprätta den moderna arbetsmarknadspolitiken!

Så når oss nyheten att Förberedande utbildning (FUB), en av Arbetsförmedlingens största och mest kostsamma insatser, inte fungerar. Detta enligt en ännu inte publicerad granskning som Riksrevisionen gjort och som SVT Nyheter fått ta del av. Insatsen framstår som ineffektiv och visar enligt SVT Nyheter ”att arbetssökande som deltar i FUB får lägre framtida arbetsinkomster jämfört med om de istället skulle varit öppet arbetslösa”.

Foto Lennart Perlenhem

Nu måste jag reservera mig, eftersom jag inte själv kunnat ta del av undersökningen, men jag har sett liknade rapporter genom åren. Och det finns fallgropar. Det är ju, för att ta exempel från ett annat område, inte så konstigt om patienter i sjukvården som behandlas på intensivvårdsavdelning överlever i mindre utsträckning än de som inte behandlas där. Det kan vara så att de som får ta del av arbetsmarknadspolitiska insatser ändå inte genomsnittligt klarar sig bättre än de som inte får del av sådana insatser. Frågan är hur de skulle ha klarat sig om de inte fått delta i programmen?

Samtidigt finns det skäl att vara allmänt skeptisk till den inriktning som arbetsmarknadspolitiken tagit de senaste decennierna. Den moderna arbetsmarknadspolitik, som vi en gång förfogade över, har stegvis lagts ner och kvaliteten på de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna har försämrats. Gamla AMS, Arbetsmarknadsstyrelsen, och Arbetsmarknadsverket kunde vid sidan av arbetsförmedlingsverksamheten bland annat erbjuda ”beredskapsjobb” och liknande åtgärder, föraktfullt kallade ”AMS-jobb”, och en omfattande verksamhet med kvalificerade yrkesutbildningar inriktade mot bristyrkesområden.

Det som har hänt är att förnyelsen av arbetsmarknadspolitiken kommit att innebära att staten successivt abdikerat från ansvaret för arbetslösheten, samtidigt som detta ansvar placerats allt tyngre på individen själv. Som Liv Beckström skriver i en ledare i Dagens Arena; "Vi behöver inga fler konsultledda förnyelseresor".

Den nya Arbetsförmedlingen kom alltmer att ägna sig åt att lära de arbetslösa söka jobb på nätet och att skriva CV och jobbansökningar.  Medan de arbetsmarknadspolitiska programmen och arbetsförmedlandet alltmer anförtroddes privata företag och marknadskrafter. Med inspiration från New Public Management-idéer skiljdes beställandet från utförandet. Bemanningsföretag sköter i stora delar dagens arbetsförmedling och programverksamheten har också privatiserats.

Under de åtta borgerliga regeringsåren blev det allt värre. Skandalerna i spåren av innovationerna – etableringslotsar, fas 3-jobb och jobbcoacher -stod som spön i backen. Den nya arbetsmarknadspolitikmarknad som skapades blev ett Klondyke för lycksökare, ja också för kriminella, vilket Expressens Anna Dahlberg lyfter fram i en av sina ledare.

Dagens arbetslösa behöver mer än någonsin kvalificerade insatser, ”AMS-jobb” och AMS-utbildning. Samhället, staten, måste ta sitt ansvar för att få ner arbetslösheten på allvar. Och det är myndigheten själv som måste ha huvudansvaret också för att "utföra" de arbetsmarknadspolitiska insatserna. Den gamla, moderna arbetsmarknadspolitiken måste uppfinnas på nytt.

Är det synd om AKB?

Så tvingades då Anna Kinberg Batra till sist kasta in handuken. Hon hade inte en chans att överleva den offentliga kritikstormen.

Bara ett par reflektioner

AKB har fått kritik för att hon inte varit tillräckligt bra på att kommunicera. Kritik som varit befogad. Det framstår därmed som lätt ironiskt att hon gör en magnifik sorti. Med högburet huvud och glasklara svar redogör hon för sitt beslut. Bästa kommunikativa insatsen hittills.
Och nu får hon, jag såg dem komma när jag lyssnade på henne, sympatiyttringar både från vänster och höger. Hon blev utmobbad och visst är det synd om henne är undertonen i en hel del kommentarer och inlägg på sociala medier.

Foto Peter Knutson

Jag kan också känna en slags sorg för hennes skull, även om jag inte alls delar hennes politiska drömmar eller tycker att hon klarat jobbet särskilt bra. Men politik är en förtroendebransch och det visste och vet Anna Kinberg Batra.

Just i dessa dagar pågår nomineringsarbete i alla partier inför valet nästa år. Listor till kommun, landsting och riksdag ska sättas samman. Och en hel del politiker kommer mer eller mindre ömsint och mer eller mindre rättvist att lyftas bort från valbar plats. Andra kommer att lyftas fram. Det sker hela tiden och det tillhör politikens och demokratins spelregler.

Det man bör vara bekymrad över är hur politikens villkor i stort förändrats, hur personfixeringen blivit allt starkare i den mediemiljö där dreven ständigt går. En gång i tiden brukade man på skoj, fast rätt mycket på allvar också, säga att Socialdemokraterna kan ha en häst som partiledare. De skulle i alla fall få runt 45 procent av rösterna. Innebörden var förstås att väljarnas förtroende för partiet vilade på den socialdemokratiska politiken och inte i särskilt hög grad på hur partiledaren såg ut eller betedde sig.

Så fungerar det inte längre, dels på grund av medialiseringen av politiken, men också därför att partiernas politik och de ideologiska skiljelinjerna blivit otydligare. I brist på tydliga och attraktiva idéer hänger alltmer på partiledaren eller några få ledande personer.

Moderaterna befinner sig sedan länge i ideologisk spagat, det är deras verkliga problem. Anna Kinberg Batra tvingades bort. En annan utgång var som det hela hade utvecklat sig omöjlig att tänka sig. Hon hade inte längre stöd. Men med hennes avgång är inga svåra frågor besvarade.
Moderaternas politiska dilemma kvarstår och den som tar över, Svantesson eller Kristersson, kommer inte heller ensam att kunna lösa dem. Och det kommer inte Moderaterna att klara tillsammans heller. Därför att deras problem bottnar i motsättningar om vägen framåt. Moderaterna kommer att få lära sig leva med att vara ett inte alltför stort parti.

Först publicerad i www.efterarbetet.se den 25 augusti 2017

Ännu är det för tidigt för Frankrike och EU att andas ut

Kommentarerna inför det franska presidentvalet har handlat om att Europa ”håller andan” och nu, efter den lyckosamma utgången, om att Europa ”kan andas ut”. Men det kommer att dröja innan både Frankrike och Europa kan återgå till vad som liknar en normal andhämtning.

I Frankrike väntar nu ett parlamentsval. Utgångsläget är att både Republikanerna och Socialistpartiet är svårt sargade. Allra mest illa däran är Socialistpartiet. Många medborgare har tappat tron på deras förmåga, och i många fall också deras vilja, att hantera landets problem, den alarmerande höga arbetslösheten och de växande sociala och ekonomiska klyftorna.

Segraren i presidentvalet Emmanuel Macron å andra sidan saknar partiorganisation och hans nymornade rörelse En Marche saknar representation i parlamentet. Länge saknade En Marche också ett politiskt program och när det väl presenterades gav det ett fortsatt fluffigt intryck av den nya rörelsen. I den mån det inte var fluffigt var det marknadsliberalt. Macron vill skära ner arbetskraftskostnaderna, luckra upp arbetsrätten och minska de offentliga utgifterna. Han vill förvisso också satsa på utbildning, men programmet liknar rätt mycket den politik som med vissa variationer lett Frankrike och Europa in i de problem man nu måste hantera. En politik grundad i en övertro på de ”fria” marknadskrafternas helbrägdagörande förmåga, som är orsaken till de växande klyftorna och väljares runt om i Europa växande uppgivenhet och desperation, manifesterad i extremhögerns och nationalistiska partiers framgångar.

Macron är knappast vad Frankrike och Europa behöver, men naturligtvis en president som alla dar i veckan är att föredra framför Marine Le Pen. Det är dock för tidigt att andas ut.

Europas problem består. De beror på de obalanser som byggts in EU-projektet, mellan politik och marknad, arbete och kapital, fri rörlighet och nationell politisk suveränitet.

En enda marknad och valuta, men självständig finanspolitik, skattepolitik, socialpolitik och arbetsmarknadspolitik (Nåja!). Det fanns hos alltför många av EU:s politiska ingenjörer en föreställning om att bara anden, marknaden, släpptes ur flaskan, så skulle EU komma att drivas i alltmer federalistisk riktning. Men det var andra krafter som släpptes loss.

Euron och flyktingpolitiken är de två stora misslyckandena.

Det fungerade väl hjälpligt med euron fram till finanskrisen 2008. Men den blottlade europrojektets brister. Och då lanserade de ledande länderna Tyskland och Frankrike idén om ”En verklig monetär union”, ”A real monetary union”. Nu skulle inte bara bankpolitiken utan hela finansmakten centraliseras. Det var bara ett stort krux, det politiska stödet för en ytterligare centralisering av beslutsfattandet hade undergrävts i medlemsland efter medlemsland. Även om det fanns och fortfarande finns kvar i framför allt Tyskland.

Den fria rörligheten för personer är en annan av EU-projektets hörnstenar. De inre gränserna hade rivits och kvar fanns EU:s yttre gräns. Det fungerade hyggligt så länge gränserna och den gemensamma flyktingpolitiken inte testades. Sen kom Syrienkriget och flyktingkrisen. Det visade sig att EU inte hade en gemensam flyktingpolitik. Och viljan att bygga en sådan var och är svag.

Det finns två huvudvägar att förhindra EU:s sönderfall. En centralisering av politisk makt till Bryssel. Eller en ombyggnad och ombalansering av projektet. Mer av strategiskt samarbete på områden där länderna var för sig inte räcker till. Mindre av fria marknadskrafter och mer av nationellt självbestämmande där detta är ändamålsenligt.

Hur i allvärlden ska det gå till? Ja, det kan man ju undra, men vad är alternativet?

En sak är säker, med mer marknad och mindre politik, och med lägre skatter, nedskärningar i de offentliga utgifterna, mindre fördelningspolitik och sänkta arbetskraftskostnader, d v s sänkta löner, torde klyvningen av både Frankrike och Europa bestå.

Det är för tidigt att andas ut, men man kan naturligtvis inte hålla andan hur länge som helst.

Tillbaka till blandekonomin!

Förr en vecka sedan presenterades en rapport om utvecklingen inom offentlig sektor, som Per Molander, expert på förvaltningsfrågor, gjort på uppdrag av ESO, Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi. Presentationen och rapporten har dock, som Björn Elmbrant konstaterar i Dagens Arena, mötts med ”största möjliga medietystnad”. Det kan bero på att rapporten slår fast att de senaste årtiondenas privatisering och marknadisering av välfärden är ett stort misslyckande.

Per Molander har studerat utvecklingen inom främst skolan, sjukvården och på socialförsäkringsområdet. Han kommer fram till att ”reformerna”, inspirerade av New Public Management (NPM), i stora delar måste ”omprövas och reverseras”, d v s vi bör återgå till de grundmodeller som gällde innan marknadsyran grep tag i oss.

Det har inte blivit billigare, snarare dyrare, och det har inte blivit bättre. Vilket enligt Molander beror på ”den offentliga sektorns särart, där såväl graden av öppenhet som drivkrafter skiljer sig från den privata sektorn”.

NPM-doktrinen utgår ifrån att det inte är någon artskillnad mellan privat och offentlig sektor och att man därför kan styra och ställa i välfärden som på vilken bil- eller korvfabrik som helst. Därför har också landsting och kommuner i parti och minut rekryterat chefer med bakgrund i det privata näringslivet.

”Detta är en felsyn”, konstaterar ESO-rapporten, den offentliga sektorn skiljer sig från den privata i framför allt två viktiga avseenden: den grundläggande logiken och graden av öppenhet.”

I privata verksamheter innebär den grundläggande logiken att handlandet styrs ”av det överordnade målet om vinstmaximering och ansvaret gentemot ägarna”. Privata aktörer siktar mot ökad vinst och ”kan då bidra till att belastningen på den offentliga budgeten ökar i stället för att minska”. Med andra ord, det blir dyrare.

Per Molander har studerat främst tre områden – utbildning, hälso- och sjukvård och socialförsäkringar.

Vad gäller skolan och utbildningssystemet kommer Molander, som en rad andra bedömare, fram till att privatiseringarna och skolvalet lett till sortering, segregation och betygsinflation. Vid sidan av den spontana sortering som blir resultatet av skolvalet, finns det också ”belägg för att de privata skolorna sorterar bland de sökande eleverna, i strid med gällande regelverk”. Ett exempel på den saken, som mött oss i nyhetsflödet de senare veckorna, är privatskolan Runstycket i Malmö, där sjuårige Conrad vägrades plats eftersom han bedömdes vara alltför resurskrävande.

Inom sjukvården pågår också en sortering, om än inte lika påtaglig, i varje fall inte lika omtalad, som i skolan. Men ”det finns en tendens till koncentration av mindre vårdkrävande patienter hos de privata vårdgivarna, vilket med gällande ersättningssystem kan innebära en felaktig tilldelning av resurser”, skriver Molander.

Det finns också en annan tendens, besläktad med den Molander påtalar, nämligen att privata vårdgivare utför de behandlingar som ger mest klirr i kassan, men inte nödvändigtvis är medicinskt befogade. Häromdan nåddes vi alltså av nyheten om gynmottagningen Ultragyn, där gynekologerna får bonus efter ”hur mycket de skär i patienterna”.

Per Molander kommer fram till att de NPM-inspirerade reformerna inte varit svar på de problem som för några decennier sedan identifierades i den svenska offentliga sektorn. Han vill alltså ”ompröva och reversera”.

Det gäller hälso- och sjukvården, där han vill ge landstingen "frihet att själva avgöra i vilken utsträckning valfrihet och fri etableringsrätt ska tillämpas".

Det gäller skolan, där det så kallade fria skolvalet ”bör avvecklas och ersättas med prioriterade önskemål om placering som får stämmas av mot samhälleliga mål om likvärdighet och integration.”

Det gäller pensionssystemet, där premiepensionssystemet bör avvecklas och ”om valfrihet anses önskvärd, bör ett begränsat antal fonder upphandlas och förvaltas i offentlig regi”.

Jag minns en tid då vi i Sverige beskrev ekonomin som en "blandekonomi". Bakom det begreppet finns en föreställning  och en övertygelse om att kapitalismen måste regleras och balanseras, och att vissa delar av ekonomin - främst skola, vård och omsorg - inte lämpar sig som tummelplatser för vinstintressen och att göra marknad av. Medan varor och andra tjänster lämpar sig bäst för att köpas och säljas på marknaden.

Det är den ganska självklara insikten som gått förlorad och nu måste återvinnas.

Det är den förlorade insikten som gör att vi nu måste göra om och göra rätt efter årtionden av nyliberalt inspirerade misslyckanden.