Det är rävar i hönsgården

Sjukvården brottas med problem. Operationsköerna växer och kostnader skenar. Allra värst är det i moderat- och alliansstyrda Stockholms läns landsting där problemen står som spön i backen. Som kronan på det usla verket har många miljarder förslösats på skandalprojektet Nya Karolinska. Det handlar om svindyra konsultnotor och planeringsmissar i långan rad. Om försenade canceroperationer med fatala konsekvenser och om en kö till hjärtoperationer som nu är så lång att patienter måste skickas till angränsande landsting och till Norge för att opereras.

Svensk sjukvård hävdar sig fortfarande väldigt bra. Allra bäst faktiskt när man jämför kvalitet och effektivitet i de rikare länderna, det framgår bland annat av en rapport som Sveriges kommuner och landsting gjort. USA är det avskräckande exemplet. Samtidigt som man där förbrukar nästan dubbelt så mycket som Sverige inom sjukvården - 17,02 procent av BNP jämfört med 9,49 procent av BNP enligt senast tillgängliga statistik - är vården undermålig för åtskilliga miljoner amerikaner.

Sverige ligger mycket bra till i alla jämförelser, men sjukvården brottas också här med problem och köerna växer i hela landet, även om Nya Karolinska får andra problem att förblekna. På många andra håll saknas också vårdplatser, främst därför att det saknas personal.
En starkt bidragande orsak till problemen är den privatisering och marknadisering av vården som genomdrivits under senare årtionden, låt vara att den är väldigt försiktig jämförd med exemplet USA.

Det började med den nyliberala uppmarschen för sådär en 40 år sedan. Den internationella högern drev på och två av dess "nytänkare", Milton Friedman och James McGill Buchanan, fick båda Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, Friedman 1976 och Buchanan 1986.

I Sverige gick Svenska Arbetsgivarföreningen (SAF), numera Svenskt Näringsliv, och den politiska högern i bräschen. Public Choice-teorier och New Public Management introducerades i offentlig verksamhet. Vård skola och omsorg skulle efterlikna den riktiga marknaden och riktig kapitalism. Förebilderna till allting fanns i det privata näringslivet.

Det gick inget vidare, men borgerligheten och alliansen som bär huvudansvaret saknar fullständigt sjukdomsinsikt. De ojar sig över förslag om måttfulla vinstbegränsningar, när själva problemet, inte minst inom vården, är marknadiseringen och privatiseringen som sådan. Den så kallade vårdvalsmodellen i kombination med profitdrivna företag på en låtsasmarknad driver kostnaderna snabbt i höjden. De vinstjagande bolagen vill göra många och helst enkla behandlingar för att tjäna pengar så snabbt och lätt som möjligt.

Man skulle kunna tro, skriver Ann-Charlotte Marteus, själv med förflutet som undersköterska, i en krönika i Expressen, ”att alliansens credo lyder: vården ska vara hypertillgänglig för lätt snuviga väljare och skattemedel ska vara hypertillgängliga för privata välfärdsbolag.”

Den marknadsinspirerade sjukvården kostar. Och även om det också finns andra skäl till personalbristen inom cancervård eller hjärtsjukvård, så är en förklaring att resurser och personal går till och finns inom andra, bland annat vinstdrivna verksamheter, som i hög grad ägnar sig åt mindre angelägen men lukrativ sjukvård. När marknadens efterfrågan får styra, styrs också resurser bort från den akuta och mest angelägna vården.

Riksrevisionen skrev i sin rapport (Primärvårdens styrning – efter behov eller efterfrågan?) om vårdvalsreformen att den framför allt har "kommit patienter med mindre vårdbehov och högre socioekonomisk status till del".

På senare tid har vi bekantat oss med en ny affärsmodell på detta tema, nämligen nätdoktorerna. Nya företag som Kry och Min doktor blickar emot oss från olika reklamplatser med en uppmaning att slå en signal om vi känner oss krassliga. Det allmänna betalar. Vinsterna dras om möjligt undan beskattning.

Självklart ska digitaliseringen och möjligheterna som nätet erbjuder användas av sjukvården. Men det sätt på vilket det nu sker förskräcker. Kostnaderna riskerar att skena, bland annat som en följd av ökad, inte sällan lättvindig, läkemedelsförskrivning. Annan viktig sjukvård kommer att trängas undan.

Det spelar ingen roll vem som driver äldrevården, skolan eller lasarettet, vinstdrivna bolag kan rent av vara till nytta, heter det i högerpropagandan. Det viktiga är att värna kvaliteten. Alltför många socialdemokrater har alltför länge hållit med eller inte haft orken att ifrågasätta marknadiseringen.

Men att tro att inte kvaliteten tar skada, om man kombinerar profitdriven verksamhet på en låtsasmarknad med gemensam finansiering via skatten, är ungefär lika klokt som om en bonde skulle säga, att han inte har något emot rävar i hönsgården, bara de är vegetarianer.

Är det synd om AKB?

Så tvingades då Anna Kinberg Batra till sist kasta in handuken. Hon hade inte en chans att överleva den offentliga kritikstormen.

Bara ett par reflektioner

AKB har fått kritik för att hon inte varit tillräckligt bra på att kommunicera. Kritik som varit befogad. Det framstår därmed som lätt ironiskt att hon gör en magnifik sorti. Med högburet huvud och glasklara svar redogör hon för sitt beslut. Bästa kommunikativa insatsen hittills.
Och nu får hon, jag såg dem komma när jag lyssnade på henne, sympatiyttringar både från vänster och höger. Hon blev utmobbad och visst är det synd om henne är undertonen i en hel del kommentarer och inlägg på sociala medier.

Foto Peter Knutson

Jag kan också känna en slags sorg för hennes skull, även om jag inte alls delar hennes politiska drömmar eller tycker att hon klarat jobbet särskilt bra. Men politik är en förtroendebransch och det visste och vet Anna Kinberg Batra.

Just i dessa dagar pågår nomineringsarbete i alla partier inför valet nästa år. Listor till kommun, landsting och riksdag ska sättas samman. Och en hel del politiker kommer mer eller mindre ömsint och mer eller mindre rättvist att lyftas bort från valbar plats. Andra kommer att lyftas fram. Det sker hela tiden och det tillhör politikens och demokratins spelregler.

Det man bör vara bekymrad över är hur politikens villkor i stort förändrats, hur personfixeringen blivit allt starkare i den mediemiljö där dreven ständigt går. En gång i tiden brukade man på skoj, fast rätt mycket på allvar också, säga att Socialdemokraterna kan ha en häst som partiledare. De skulle i alla fall få runt 45 procent av rösterna. Innebörden var förstås att väljarnas förtroende för partiet vilade på den socialdemokratiska politiken och inte i särskilt hög grad på hur partiledaren såg ut eller betedde sig.

Så fungerar det inte längre, dels på grund av medialiseringen av politiken, men också därför att partiernas politik och de ideologiska skiljelinjerna blivit otydligare. I brist på tydliga och attraktiva idéer hänger alltmer på partiledaren eller några få ledande personer.

Moderaterna befinner sig sedan länge i ideologisk spagat, det är deras verkliga problem. Anna Kinberg Batra tvingades bort. En annan utgång var som det hela hade utvecklat sig omöjlig att tänka sig. Hon hade inte längre stöd. Men med hennes avgång är inga svåra frågor besvarade.
Moderaternas politiska dilemma kvarstår och den som tar över, Svantesson eller Kristersson, kommer inte heller ensam att kunna lösa dem. Och det kommer inte Moderaterna att klara tillsammans heller. Därför att deras problem bottnar i motsättningar om vägen framåt. Moderaterna kommer att få lära sig leva med att vara ett inte alltför stort parti.

Först publicerad i www.efterarbetet.se den 25 augusti 2017

Alliansen är döende... dags att uppfinna mitten igen?

Samma dag som Moderaterna och Anna Kinberg Batra gör sitt utspel om att hon vill fälla regeringen med hjälp av en gemensam alliansbudget och Sverigedemokraterna, nås vi av nyheten att enligt en opinionsmätning, utförd av Aftonbladet/Inizio, Sverigedemokraterna nu är Sveriges näst största parti och att Centerpartiet noterar "rekordsiffror", 9,7 procent. Det är bara en enskild mätning, men fler mätningar med samma tendens är att vänta.

Kinberg Batra och Moderaterna har en plan.

Moderaternas kräftgång fortsätter och partiet förlorar väljare i två olika riktningar. Konservativa nationalistiskt anstrukna väljare går till

Sverigedemokraterna. Nyliberalt inspirerade väljare, som också saknar Fredrik Reinfeldts öppna hjärta, väljer det nya Centerpartiet, som vill se mera öppna gränser och låta marknadskrafterna härja ännu friare. Till bilden hör att Centerpartiet också lockar besvikna miljöpartister, rimligen de som i andra frågor än flyktingfrågan kan placeras till höger på den traditionella, politiska skalan.

Resultatet av Moderaternas utspel blir att krisen djupnar för partiet och partiledaren Anna Kinberg Batra. Men för högeralliansen har den bara börjat. Alliansbröderna och systrarna var inte med på Kinberg Batras tåg när det gick. Annie Lööf meddelar att hon inte heller tänker hoppa på det och att hon fick veta om utspelet via SMS. Hon tänker minsann heller inte regera med "aktivt stöd" av Sverigedemokraterna, säger hon.

Vad gäller moderaterna är situationen svårbemästrad med eller utan Kinberg Batra, det är inte lätt att gå framåt i spagat och det är svårt att se hur man ska kunna stoppa förlusterna och vinna tillbaka väljare. En 180-graders sväng i migrations- och flyktingfrågan är inte att tänka på.

För alliansen är detta sannolikt början till slutet. De spänningar vi nu ser kommer förr eller senare att sätta definitiv punkt för projektet. Hur man än vrider sig måste en borgerlig regering, hur själva regeringsbildandet än går till, regera med "aktivt" stöd av Sverigedemokraterna, som allt mer vid sidan av flyktingpolitiken framstår som ett allmänborgerligt högerparti.

Ja, det är ganska säkert början till slutet för alliansen som vi ser. Ett nytt politiskt landskap håller på att växa fram. Oklart exakt hur det kommer att se ut, men mycket talar för att Sverigedemokraterna kan bli största borgerliga parti, att Centerpartiet håller fast vid sitt marknadsliberala koncept och att Kristdemokraterna åker ut ur riksdagen.

Jag har inte nämnt Folkpartiet? Det är helt avsiktligt. Är det kanske dags att uppfinna mittenpartier igen?