Alliansen ska räddas

Tre borgerliga partiledare och en i vardande har idag publicerat sig på DN Debatt. De imponerar inte. Bristen på sjukdomsinsikt är monumental, när de slår fast att ”det extra valet är ett misslyckande för Stefan Löfvén, i en situation orsakad av Sverigedemokraterna”.

I själva verket var alliansregeringens ekonomiska politik och havererade ”arbetslinje” en av grundförutsättningarna för Sverigedemokraternas stora framgångar. Sjukskrivna, arbetslösa och pensionärer fick betala de skattesänkningar som riktades främst till redan gynnade grupper. Sverigedemokraterna skördar i spåren av växande klyftor, en arbetsmarknad som i stora delar havererat, växande nyfattigdom och hopplöshet - även om de också vinner röster av helt eller delvis andra skäl.

På lång sikt kommer vi alla att få betala när välfärdsnätet trasats sönder och resurserna är otillräckliga. Konjunkturinstitutet har beräknat att skatterna skulle behöva höjas med mer än 100 miljarder under de närmsta åren bara för att hjälpligt upprätthålla den kvalitet som välfärden håller idag. Och den är inte godtagbar.

Allianspartierna vill nu ha nya regler som gör det möjligt för dem att gå vidare på den inslagna vägen. De vill göra det ännu lättare för minoritetsregeringar att regera, trots att de saknar stöd i riksdagen. De vill att röstningsreglerna ändras, så att det bara är möjligt för ett parti att rösta på sitt eget budgetförslag. När det fallit i en votering, där motförslag i den slutliga voteringen utses, är den enda rösten förverkad och partiet ska vara tvingat att avstå i fortsättningen. 

Sådan har fram tills i förra veckan praxis, men inte bestämmelsen, varit.

Allianspartierna vill också komplettera rambeslutsmodellen så ”att budgeten tas i sin helhet”, d v s inte bara utgiftsramarna ska klubbas i ett enda beslut. Alla förslag som är budgetpåverkande, också sådana som kan förstärka inkomsterna ska omfattas av beslutet. Alltmer av riksdagens lagstiftning ska underordnas budgetprocessen.

Regeringens makt ska stärkas och riksdagens makt ytterligare snävas in. För att de på förhand givna blocken, ”konstellationerna”, ska kunna bestå.

Minoritetsregeringar tillhör snarare regel än undantag i svensk politisk historia. Socialdemokratiska regeringar har genom åren allt som oftast behövt söka stöd över blockgränsen. Och när Bildt-regeringen skulle hantera den galopperande ekonomiska krisen i början av 90-talet kom Ingvar Carlsson och Socialdemokraterna till undsättning, när svåra beslut skulle fattas.

När alliansledarna nu skriver att de, genom att försvaga riksdagens makt, vill ”göra minoritetsregerande möjligt” och få till stånd ”ett gemensamt ansvarstagande som lägger grunden för den stabilitet som historiskt varit utmärkande för den svenska demokratin”, talar de närmare bestämt i nattmössan.

Det som är historiskt utmärkande är som sagt att de partier, i regel det socialdemokratiska, som varit störst men inte fått egen majoritet, har sökt samarbete och gjort upp över blockgränsen. 

Vi har gått till val varje parti för sig, folket har sagt sitt och parlamentet har fått sin sammansättning. Med den som grund har riksdagsmajoriteter och regeringsdugliga regeringar bildats.

Alliansen vill göra tvärtom. Innan folket har sagt sitt och innan parlamentet fått sin sammansättning, ska man med regeländringar garantera att på förhand givna "konstellationer" ska kunna styra. ”Vår inställning”, skriver man ” har hela tiden varit att den konstellation som får störst stöd ska bära regeringsansvaret”.

Det gäller att rädda alliansen och högerpolitiken. Så får det bli som det blir med Sverige och folkmakten.

De obotfärdigas förhinder

Leif Pagrotsky, tidigare socialdemokratisk minister och riksdagsledamot, påpekade i SVTs Gomorron Sverige i morse det uppenbara; att om det finns tre politiska block i riksdagen, och om inget av dem har egen majoritet och två av dem vägrar samarbeta med det tredje, då måste dessa två vara beredda att samarbeta med varandra.

Gunilla Carlsson, moderat och också hon tidigare minister, ville inte eller kunde inte begripa det ofrånkomliga dilemmat. Hon menade istället, som många andra borgerliga företrädare, att skulden till den parlamentariska krisen ligger hos Socialdemokraterna och Stefan Löfvén.

Problemet, menar alliansföreträdarna, var att Löfvéns ”utsträckta hand” aldrig var allvarligt menad, eftersom regeringen lutade sin budget mot Vänsterpartiet.

Löfvén var dessutom kallsinnig gentemot alliansens förslag om att göra upp om nya budgetprocessregler som skulle göra det lättare för minoritetsregeringar att styra (Och för blockpolitiken och alliansen att överleva).

Men Löfvén hade inget annat val än att luta sig vänsterut för att få budgeten genom riksdagen, så länge det inte fanns öppningar mot en tänkt borgerlig mitt. 

Nu gick det inte i alla fall, eftersom Sverigedemokraterna struntade i praxis. Och högeralliansen hade tidigt bestämt sig för att fortsätta vara högerallians.

Varför då inte gå alliansen till mötes och göra det ännu lättare än det är för regeringar med svagt stöd i riksdagen att regera landet?

För det första tar det tid om reglerna ska vara definitivt bindande och inte bara överenskommelser, eftersom grundlagar måste ändras. 

Men visst hade det varit möjligt, fast enligt min uppfattning inte önskvärt, att gå alliansen till mötes och göra upp om detta, i utbyte mot att alliansen lagt ner sina röster och släppt igenom den rödgröna budgeten. Kanske var det ett sådant utfall de borgerliga partierna hoppades på. Eller kanske, mera troligt, hoppades de på att Löfvén skulle lämna in och att de mycket snart skulle få regera igen. Jag har hur som helst svårt att se att de önskade få det nyval som de nu har fått.

Till historien hör att frågan om att förändra budgetprocessen helt nyligen, under 2013, har behandlats av en parlamentarisk utredning (Budgetprocesskommittén), där jag själv var ledamot. Allianspartierna drev till att börja med hårt den uppfattningen att regeringsmakten måste stärkas på riksdagens bekostnad. Vi socialdemokrater motsatte oss sådana förändringar, därför att vi menade att det är ett demokratisk nederlag, att vi redan gått tillräckligt långt på den vägen och att det måste vara upp till partierna och riksdagen att visa den politiska mognad som krävs för att hantera svåra parlamentariska lägen, utan att inskränka sin egen makt.

Liknande konstitutionella arrangemang har förvisso blivit allt vanligare i takt med att den europeiska, politiska krisen fördjupats och etablerade partier tappat initiativet och folkets förtroende. I Grekland, som exempel, får det största partiet en ”bonus” på 50 mandat för att kunna bilda regering och regera.

Den här utvecklingen innebär att allt större minoriteter stängs ute från inflytande med hjälp av konstitutionella förändringar. Frågan är vilka krafter sådana arrangemang långsiktigt gynnar?

Sveriges problem (Och Europas för den delen) är i grunden andra. Bland annat att det inte längre finns någon borgerlig mitt att samverka med, utan bara fyra högerpartier där paradoxalt nog den gamla folkrörelsen Centerpartiet är det mest högervridna. Ja, partiledaren Annie Lööf framstår med sina robotliknande högerreflexer som den främsta motståndaren till blocköverskridande lösningar.

Tanken om blocköverskridande samarbete har för övrigt knappast gynnats av att alliansen under de åtta år som man regerat gått till ganska våldsamt angrepp på den välfärdsmodell som det tidigare fanns bred samsyn kring.

Borg kastar in handduken?

Jag har interpellerat Anders Borg om behovet av bra förmögenhetsstatistik, något som bland andra Riksbanken och Finansinspektionen efterlyst.

Tillförlitlig och bra förmögenhetsstatistik är viktig för att vi ska kunna följa hur ojämlikhet eller jämlikhet utvecklas, om klyftorna växer eller minskar.Vi har ju nåtts av den föga smickrande nyheten att klyftorna växer snabbare i Sverige än i något annat OECD-land och att vi har halkat ner från första till fjortonde plats på listan över mest jämlika länder. Finansministern torde ha gjort stora insatser på detta område.

Ett annat viktigt skäl för kravet på bättre förmögenhetstatistik är att vi ska kunna följa hur hushållens förmögenheter och skuldsättning utvecklas. Och det är därför Riksbanken och FI efterlyst bättre statistik.  

Min interpellation mynnar ut i frågan; Mot bakgrund av vilka fakta och argument vill finansministern inte ha en svensk förmögenhetsstatistik? Jag misstänker naturligtvis att han vill dölja vad han och alliansen gör med Sverige.
Jag har sett fram emot att få diskutera det med honom.

Kammarkansliet i riksdagen meddelade mig emellertid häromdan att Anders Borg inte skulle hinna svara inom "tidsfristen", men att han skulle kunna ta debatten den 25 juni. Det är dock inte möjligt, eftersom jag då befinner mig på ett flygplan mellan Mexico City och Arlanda. vilket jag svarade samtidigt som jag erbjöd mig att ta emot svaret den 26 juni, då Anders Borg ändå skall (skulle) besvara fyra andra interpellationer.

Döm om min förvåning när jag då fick veta att detta inte är möjligt eftersom Anders Borg har knäsatt en egen princip, som innebär att han "inte vill ta fler än fyra debatter i taget". Kammarkansliet beklagade och berättade att man försökt övertala Borg, men att "han vill helt enkelt inte".

Jag härsknade till och svarade att jag i så fall tänkte anmäla mig till samtliga fyra debatter den 26 juni, för att så långt möjligt inom ramarna för dessa debatter föra fram mina synpunkter på det hårdnande klassamhället och behovet av statistik för att följa utvecklingen.

I morse kom så beskedet att Anders Borg och finansdepartementet låter meddela att man nu ställer in samtliga IP-debatter också den 26 juni. Detta med skälet att finansministern ska delta i riksdagsdebatten om riktlinjer för den ekonomiska politiken samma dag och "den debatten kommer att ta hela förmiddagen och lite till".

Men snälla nån, ibland blir det naturligtvis långa arbetsdagar för en finansminister. Inte kan man räkna med att sköta den sysslan på deltid.

Jag tolkar signalerna från finansdepartementet så, att Anders Borg redan har kastat in handduken. Han har tappat lusten, tänker i alla fall inte fortsätta efter valet, så varför ödsla tid och kraft på interpellanter som bekymras över massarbetslöshet och växande klyftor.

Vad vore Google utan staten?

Jag deltog för ett några veckor sedan på ett seminarium i Rom som handlade om den europeiska krisen och vad man kan göra åt den.

Talarna förmedlade dessvärre bara undantagsvis inspiration och framtidshopp. Matteo Renzi, den nye vänstermittenledaren och premiärministern i Italien, om vilken jag hade läst att han är karismatisk, gjorde en ganska slät figur. Men han hade kanske bara en dålig dag?
Romano Prodi, den före detta ordföranden i EU-kommissionen, var trött och håglös. Det går att förstå varför.

Den klart lysande stjärnan på tillställningen var Mariana Mazzucato, professor i innovationsekonomi vid Sussex University. Hon inspirerade verkligen och befann sig alltså inte i den europeiska krisbekämpningens huvudspår, anvisat av högern, men där dessvärre också europeisk vänster står med det ena benet.
Det spåret innebär skattesänkningar, åtstramningspolitik och "strukturreformer" (läs nedmonterade trygghetssystem, sämre arbetsförhållanden och sänkta löner), en hopplös kapplöpning mot botten. Europa backar in i framtiden.
Mazzucato talade istället om utveckling, om ”smart, inkluderande och uthållig tillväxt" och om att om man vill ha sådan, då är det politiken och staten man måste lita till.

Hon var så övertygande att några äldre gentlemän, de är övertaliga på sådana här möten, inte orkade lyssna utan började småprata med varandra när hon talade. Härskarteknik skulle några säga. Förmodligen kunde de inte bärga sig eftersom det hon sa var så utmanande mot deras föreställningar. Trots att hon mest bara anknöt till gamla insikter som har glömts bort under marknadseuforins årtionden.

Vad sa då professor i innovationsekonomi?
Jo, att vi måste frigöra oss från dagens ”inskränkta” forsknings- och utvecklingstänkande och att stora världsledande företag som Apple, Google och Tezla Motors aldrig hade blivit framgångsrika utan statligt engagemang.
Det handlar inte bara om att finansiera grundforskning utan om att finansiera och driva stora utvecklingsprojekt och bereda vägen för nya marknader. Edison var en av dem som uppfann glödlampan, men utan politik hade det inte blivit någon elektrifiering.

Vad betydde den amerikanska bemannade månlandningen för industriutvecklingen i USA, frågade Mazzucato retoriskt? Och, berättade hon, hemligheten bakom Silicon Valley är staten. I-phone och touch-screen-display blev till med hjälp av allmänna fonder.
Själv erinrar jag mig med visst vemod hur det var på den gamla blandekonomins tid, det var före Nuon-affären. Vattenkraftutbyggnaden och statliga Vattenfall banade väg för ASEA. Telverket för LM Ericsson. Och det finns många fler exempel. 

Mazzucato har utvecklat sina tankar bland annat i The entrepreneurial state. Överallt får man höra, konstaterar hon, att ”den offentliga sektorn har trängt ut den privata” och att ”staten måste hållas tillbaka för att främja en återhämtning efter krisen och släppa loss kraften i entreprenörskap och innovationer i den privata sektorn”, att staten bara ska ägna sig åt att skapa grundläggande förutsättningar för nya idéer att blomstra och generera företagande, hellre än att inta en mer aktivistisk roll. Men, menar Mazzucato, i de mest framgångsrika ekonomierna har staten spelat en långt mer ingripande roll än att bygga infrastruktur och sätta upp spelregler.
Staten har varit en ledande aktör bakom de innovativa genombrotten och de ekonomiska framstegen.

”Hur många vet", frågar hon, "att den algoritm som ledde till Google" finansierades av den offentliga sektorn, ja att många av de mest innovativa unga företagen I USA finansierades, inte av privat kapital, utan av allmänna medel, som av Small Business Innovation Research (SBIR)?

Problemet med privata placerare, inte minst vår tids placerare, är oftast att de är alltför kortsiktiga. De satsar hellre på att ta över allmänna skolor där vinsterna garanteras av skattebetalarna. Det sa inte hon, men det skriver jag.
"Dagens politiker tänker alltför inskränkt", det sa hon däremot, de tror att det räcker med lite forskningspengar.

Samtidigt alltså som åtstramningspolitiken pågår och sparprogrammen står som spön i backen.

Mazzucato är en härlig frisk fläkt. Det var några herrar på seminariet i Rom som inte stod ut med det. Det är ju inte kul att bli påmind om att man tänker helt fel.

Så feltänkt, Anders Borg!

Häromdan deltog jag i några interpellationsdebatter med finansminister Anders Borg i riksdagen. De rörde ekonomisk politik med fokus på varför alliansregeringens jobbpolitik, som vi socialdemokrater ser det, är ett fiasko.
Till att börja med är den aktiva svenska arbetsmarknadspolitiken, som en gång i tiden var världsberömd, i själva verket nerlagd. Den har ersatts av passiv arbetsmarknadspolitik som Fas 3 och jobbcoacher.  

Regeringens allt annat överskuggande idé är att skapa jobb med hjälp av skattesänkningar; jobbskatteavdrag, sänkt restaurangmoms, lägre arbetsgivaravgifter för unga och sänkt bolagsskatt. 
Skatter har sänkts för motsvarande 140 miljarder, en oerhört dyr och ineffektiv jobbpolitik, visar det sig. 

I den mån politiken resulterat i jobb, så är de få och extremt dyra. Pengarna kunde istället ha använts för att säkra och förbättra välfärden - skolan och sjukvården - upprätthålla människovärdiga socialförsäkringar och investera för framtiden. En politik som hade gett mångdubbelt fler arbetstillfällen.

Hur tänker då Anders Borg och regeringen?

Det berättade han i debatten i fredags.
”När vi höjer skatten på alkohol, vilket vi gjort vid upprepade tillfällen, tror vi att det leder till att alkoholkonsumtionen minskar... På samma sätt har vi infört jobbskatteavdrag eftersom människor jobbar mer då…Vi har sänkt arbetsgivaravgiften för unga därför att det leder till att kostnaden för att anställa unga blir lägre. Det här är vår logik, så att drivkrafterna vänds i rätt riktning.”

Men är det logik? Varför fungerar det inte?
Skälen är flera.
Den bärande tanken bakom jobbskatteavdraget är att det ska bli dyrare att vara ledig, d v s att inte arbeta. Priset på ”fritid” ska öka och de som av något skäl är lediga - pensionärer, arbetslösa, sjukskrivna eller arbetande, som kan arbeta mer - ska då i högre grad välja att arbeta, eller egentligen välja att bjuda ut sin arbetskraft ivrigare.

Att det verkligen ska hända förutsätter dock för det första, vilket TCO-ekonomerna påpekat, att folk känner till den nya ekvationen och verkligen gör en ny kalkyl. Men det gör de inte i särskilt hög grad.

Den riktigt viktiga förklaringen till att Borgs modell inte fungerar är dock en annan, nämligen att det också måste finns lämpliga jobb att få. Och dessutom att de "lediga" kan och vill arbeta. Tanken bakom sjukförsäkringen är trots allt att man inte ska behöva arbeta när man är sjuk. Och idén med pensioner är egentligen att man ska vara ledig och njuta av "de sista ljuva åren". 

Hur man än ser på saken, måste det finnas jobb för de arbetslösa och för dem som vill arbeta mer. Det räcker ju inte med att de bjuder ut sig flitigare.

Ett ökat utbud leder till en viss ökad sysselsättning, men effekten är svag framför allt i en svag konjunktur. Ska det bli fler jobb så krävs det framför allt ökad efterfrågan. Och bättre matchning av utbud och efterfrågan. Det senare har regeringen konsekvent försummat genom att lägga ner den aktiva arbetsmarknadspolitiken.

Nu till detta med Borgs resonemang om skatternas styrande effekt. Den är enkel att konstatera när det gäller tobaksskatt och spritskatt, eller för den delen miljöskatter, som regeringen dock inte är lika förtjust i.

När det gäller sänkt arbetsgivaravgift för ungdomar och sänkt restaurangmoms är det mer komplicerat, eftersom företagen inte primärt lever av skatter som de inte behöver betala, utan av kundernas köp av deras produktion, d v s av efterfrågan. En generell sänkning av arbetsgivaravgifterna för ungdomar, d v s för alla ungdomar som redan är anställda, ger därför lika lite som en sänkt restaurangmoms särskilt många nya jobb.

En liten sådan effekt blir det, men till mycket stora kostnader.
Finanspolitiska rådet har kallat den sänkta restaurangmomsen för regelrätt branschstöd och kalkylerade i sin rapport 2012 med att varje nytt restaurangjobb kanske kostar ungefär 5 miljoner, d v s motsvarande 10 anställda i skolan eller sjukvården.

För att företagen ska anställa fler krävs först och främst att de säljer mer, annars är det rimligt att anta att det allra mesta av subventionerna stoppas ”i egna fickor”.
Även om det som sagt på marginalen kan spela roll, exempelvis för en arbetsgivare som står i valet och kvalet att anställa, men det är en oerhört dyr och ineffektiv jobbpolitik.
Borgs resonemang om tobaksskatt och skattesubventioner till företagen hänger inte ihop, just därför att han bortser från efterfrågesidan.

Tänk om vi istället för dessa väldiga skattesänkningar hade använt pengarna till att säkra och förbättra välfärden och investera för framtiden. Om de som verkligen behöver jobb, löner och bättre försäkringsersättningar hade fått ta del av resurserna. Och vågat tro på framtiden, byggt hus och gått på restaurang.

Jo, tänker du kanske, men man ska väl inte ta ut mer skatt än som behövs för att finansiera en bra välfärd?
Nej, självklart inte. Men Konjunkturinstitutet konstaterar i sin senaste rapport, Konjunkturläget Mars 2014, att det under de närmsta åren, fram till 2018, behövs skattehöjningar bara på statlig nivå i storleksordningen 100 miljarder. För att klara välfärden med den kvalitet som den nu har. Vill vi höja kvaliteten krävs det mer ändå! 
Alliansregeringen har underminerat välfärden med sin skattepolitik. Nu måste en s-ledd regering reda upp det man ställt till med.

    

Det fria skolvalet och fria media

SVT:s huvudnyhet i morse var att 65 procent är för ”det fria skolvalet”. Man redovisade en undersökning gjord av Demoskop på uppdrag av det starkaste särintresset på området, Friskolornas Riksförbund. Någon självständig prövning av rapporten utfördes inte. Det granskande momentet bestod i att man ställde ett par frågor till Mikaela Waltersson, ordförande för friskoleförbundet, som alltså själv beställt och betalat för undersökningen.

Dessvärre är det en trend att media, också public service, okritiskt redovisar undersökningar som uppenbarligen beställts med syfte att gynna det särintresse som beställt den. I takt med att de kommersiella särintressena, som en följd av marknadiseringen, blir allt tyngre aktörer förslappas dessvärre journalistiken.  

Jag är själv förvånad över att inte 100 procent vill att man ska kunna ”välja skola”. Jag tror i varje fall att 100 procent vill kunna välja utbildning efter intresse och förutsättningar.

Man kunde fakstisk välja till och med när jag gick i skolan. Kanske det "fria" utbildningsvalet rent av var större då än nu, även om jag inser att det låter lite konstigt. När jag sökte in till gymnasiet i Ystad kunde jag, om jag nu minns rätt, välja mellan reallinje, allmän/social linje och latinlinje. Fast det var ju inte säkert att man fick sitt förstahandsval tillgodosett. Är det säkert att man får det idag?

Det hade varit möjligt och är möjligt att tillgodose ett fritt utbildningsval inom ramen för en sammanhållen skola. Vad marknadiseringen leder till är framför allt att föräldrar och barn väljer bort skolor och att skolbolagen väljer lönsamma elever, för att sen skicka vinsterna till aktieägare och skatteparadis.
I Norge, där jag för ett par år sedan bevistade en konferens om marknadiseringen, skrattar man åt Sverige.

Jag är nu i färd med att välja ny bil. Det blir ganska säkert en miljöbil. Och väljer jag en Volvo så blir det en Volvo. Väljer jag en Toyota så blir det en Toyota.

Det fria skolvalet innebär däremot inte att man får den skola man vill ha. Att välja skola är inte som att välja bil och kan aldrig bli det. Ett marknadiserat skolsystem, där alla får gå i den skola (den utbildning) de valt, förutsätter en ohyggligt dyr överkapacitet, om det ens är möjligt att åstadkomma ens i teorin.

En uppföljning av den ganska larviga mätning som Friskolornas Riksförbund köpt skulle kunna vara att undersöka hur många föräldrar och elever som faktiskt får den skola som de vill ha.

För att nu inte tala om huruvida de får den utbildning och det jobb de vill ha?  

Se där en uppgift för den fria, granskande journalistiken.

 

Hur blev svensken asocial?

Våren 2006 var jag i New York, där jag bland annat besökte några fackliga organisationer. En av dem var Unite Here, ett fackförbund som två år tidigare bildats genom en sammanslagning av Unite (The Union of Needletrades, Industrial, and Textile Employees) och Here (Hotel Employees and Restaurant Employees International).
Deras internationella sekreterare, en kvinna som jag dessvärre tappat bort namnet på, vinkade av mig med uppmaningen: ”Vad ni än gör i Sverige, ge inte upp er modell, för då har vi ingenting att peka på som alternativet”.
Hennes vädjan bottnade i välgrundad oro.

Våren 2013 deltog jag på en konferens i OSLO, Velferdskonferensen - En konferens om motstånd och alternativ. Motstånd mot marknadiseringen av välfärden och alternativ till den numera också i Sverige hårt kritiserade styrmodell som kallas New Public Management.

På Oslo-konferensen hölls Sverige fram som ett avskräckande exempel. Det skrattades i lokalen när det svenska friskolesystemet beskrevs och jag var rätt glad då att inte Unite Heres internationella sekreterare var där. Fast ryktet har säkert nått henne.

Hur blev det så här? Hur kunde Sverige, världsberömt för "den svenska modellen" - en förebild när det gäller frigörande trygghetslösningar, hamna så långt ut på den andra kanten, hur blev Sverige något av marknadiseringsextremist?

Man kan naturligtvis skylla på Reagan och Thatcher och den nyliberala våg som sköljt över världen. Och på borgerliga regeringar och för den delen i någon mån också på socialdemokratiska. Men det liknar mer konstateranden än grundläggande förklaringar.

Jag håller som bäst på och läser boken Är svensken människa, författad av Henrik Berggren och Lars Trägårdh (Norstedts). Den kom för övrigt ut samma år som jag besökte Unite Here i New York, så det tog lite tid innan jag tog tag i den.

Det är så här långt, jag har bara hunnit hundra sidor in i boken, en spännande och bestickande berättelse om Sverige, svenskarna och socialdemokratins projekt. En tes som Berggren och Trägårdh driver är att man måste söka folkhemmets upprinnelse i svenskens djupt rotade frihetslängtan. Det starka samhället är ytterst en produkt av vår längtan till naturen och friheten.

Genom att välfärdsstaten minskade beroendet av familj, släkt och vänner (Ja, så småningom också, ironiskt nog, av folkrörelserna!) blev vi fria att förverkliga oss själva.

Denna tes är för övrigt en röd tråd också i den biografi över Olof Palme som Henrik Berggren skrivit. Underbara dagar framför oss, heter den.

Oss, Palme gillade detta ursprungligen franska uttryck. ”Oss” kan vara en familj, men också en nation.

Berggren och Trägårdh lutar sig mot bland andra filosofen Immanuel Kant, när de ska styrka sin tes. Kant resonerar om spänningen mellan människans strävan till individuell frihet och det ofrånkomliga behovet av gemenskap, samhällets nödvändighet.

Ernst Wigforss tog denna spänning vidare och utvecklade de filosofiska funderingarna till socialdemokratisk ideologi, bland annat i Socialism i vår tid (Tiden 1952):
 Ingen förnekar att det råder en spänning mellan mänskans olika begär. Alla kan inte tillfredsställas fullt ut eller samtidigt. [...] I fråga om jämlikheten råder emellertid ett särskilt förhållande, som gör det omöjligt att ställa upp den som en abstrakt motsättning till vare sig friheten eller andra goda ting, som mänskan eftertraktar. Jämlikheten är på visst sätt innehållslös innan man fått svar på frågan: jämlikhet i vad? Och svaret kan inte gärna bli något annat än att man vill för alla mänskor ha lika möjligheter att bli delaktiga av det goda vi själva värderar. Men det betyder ju inte bara materiell levnadsstandard eller tillgång till andliga kulturvärden i dess olika skapelser, det betyder också ställningen som fria medborgare. Kravet på jämlikhet är ett krav på jämlikhet också i frihet.

Det finns enligt Kant en kraft som driver människan in i gemenskapen. Men samtidigt finns det förstås, annars vore det inte ett spänningsladdat förhållande, en kraft som drar i motsatt riktning och hotar att upplösa gemenskapen.

Så frågan blir då, hur fick denna underminerande kraft övertaget? Hur blev det möjligt för borgerligheten, numera kallad alliansen, att få stöd för och påbörja den systematiska nedmonteringen av välfärdsstaten – och friheten.
Kanske för att de aldrig sa att detta var vad de skulle göra? Kanske, tänker jag, därför att sambanden mellan välfärden och friheten blivit allt otydligare?

I lokalsamhället är det ofrånkomligt att människor är beroende av varandra. Men när staten tar över i större skala fördunklas sambanden. Liksom de gör i det globala "samhället". Vi tar glatt emot skattesänkningarna men kräver att sjukvården ska fungera och att tågen ska gå. Vi går in i köpcentret och handlar den billigaste jeansen och ser inte barnarbetarna på andra sidan jordklotet.

”Vad ni än gör, ge inte upp er modell", sa Unite Heres internationella sekreterare när vi sa adjö 2006.
Varför förvandlades svenskens frihetslängtan till enögd individualism som hotar att förgöra själva friheten? Vad var det som gick snett?
Hur blev svensken asocial? Eller har det kanske ändå inte hänt...?