Så feltänkt, Anders Borg!

Häromdan deltog jag i några interpellationsdebatter med finansminister Anders Borg i riksdagen. De rörde ekonomisk politik med fokus på varför alliansregeringens jobbpolitik, som vi socialdemokrater ser det, är ett fiasko.
Till att börja med är den aktiva svenska arbetsmarknadspolitiken, som en gång i tiden var världsberömd, i själva verket nerlagd. Den har ersatts av passiv arbetsmarknadspolitik som Fas 3 och jobbcoacher.  

Regeringens allt annat överskuggande idé är att skapa jobb med hjälp av skattesänkningar; jobbskatteavdrag, sänkt restaurangmoms, lägre arbetsgivaravgifter för unga och sänkt bolagsskatt. 
Skatter har sänkts för motsvarande 140 miljarder, en oerhört dyr och ineffektiv jobbpolitik, visar det sig. 

I den mån politiken resulterat i jobb, så är de få och extremt dyra. Pengarna kunde istället ha använts för att säkra och förbättra välfärden - skolan och sjukvården - upprätthålla människovärdiga socialförsäkringar och investera för framtiden. En politik som hade gett mångdubbelt fler arbetstillfällen.

Hur tänker då Anders Borg och regeringen?

Det berättade han i debatten i fredags.
”När vi höjer skatten på alkohol, vilket vi gjort vid upprepade tillfällen, tror vi att det leder till att alkoholkonsumtionen minskar... På samma sätt har vi infört jobbskatteavdrag eftersom människor jobbar mer då…Vi har sänkt arbetsgivaravgiften för unga därför att det leder till att kostnaden för att anställa unga blir lägre. Det här är vår logik, så att drivkrafterna vänds i rätt riktning.”

Men är det logik? Varför fungerar det inte?
Skälen är flera.
Den bärande tanken bakom jobbskatteavdraget är att det ska bli dyrare att vara ledig, d v s att inte arbeta. Priset på ”fritid” ska öka och de som av något skäl är lediga - pensionärer, arbetslösa, sjukskrivna eller arbetande, som kan arbeta mer - ska då i högre grad välja att arbeta, eller egentligen välja att bjuda ut sin arbetskraft ivrigare.

Att det verkligen ska hända förutsätter dock för det första, vilket TCO-ekonomerna påpekat, att folk känner till den nya ekvationen och verkligen gör en ny kalkyl. Men det gör de inte i särskilt hög grad.

Den riktigt viktiga förklaringen till att Borgs modell inte fungerar är dock en annan, nämligen att det också måste finns lämpliga jobb att få. Och dessutom att de "lediga" kan och vill arbeta. Tanken bakom sjukförsäkringen är trots allt att man inte ska behöva arbeta när man är sjuk. Och idén med pensioner är egentligen att man ska vara ledig och njuta av "de sista ljuva åren". 

Hur man än ser på saken, måste det finnas jobb för de arbetslösa och för dem som vill arbeta mer. Det räcker ju inte med att de bjuder ut sig flitigare.

Ett ökat utbud leder till en viss ökad sysselsättning, men effekten är svag framför allt i en svag konjunktur. Ska det bli fler jobb så krävs det framför allt ökad efterfrågan. Och bättre matchning av utbud och efterfrågan. Det senare har regeringen konsekvent försummat genom att lägga ner den aktiva arbetsmarknadspolitiken.

Nu till detta med Borgs resonemang om skatternas styrande effekt. Den är enkel att konstatera när det gäller tobaksskatt och spritskatt, eller för den delen miljöskatter, som regeringen dock inte är lika förtjust i.

När det gäller sänkt arbetsgivaravgift för ungdomar och sänkt restaurangmoms är det mer komplicerat, eftersom företagen inte primärt lever av skatter som de inte behöver betala, utan av kundernas köp av deras produktion, d v s av efterfrågan. En generell sänkning av arbetsgivaravgifterna för ungdomar, d v s för alla ungdomar som redan är anställda, ger därför lika lite som en sänkt restaurangmoms särskilt många nya jobb.

En liten sådan effekt blir det, men till mycket stora kostnader.
Finanspolitiska rådet har kallat den sänkta restaurangmomsen för regelrätt branschstöd och kalkylerade i sin rapport 2012 med att varje nytt restaurangjobb kanske kostar ungefär 5 miljoner, d v s motsvarande 10 anställda i skolan eller sjukvården.

För att företagen ska anställa fler krävs först och främst att de säljer mer, annars är det rimligt att anta att det allra mesta av subventionerna stoppas ”i egna fickor”.
Även om det som sagt på marginalen kan spela roll, exempelvis för en arbetsgivare som står i valet och kvalet att anställa, men det är en oerhört dyr och ineffektiv jobbpolitik.
Borgs resonemang om tobaksskatt och skattesubventioner till företagen hänger inte ihop, just därför att han bortser från efterfrågesidan.

Tänk om vi istället för dessa väldiga skattesänkningar hade använt pengarna till att säkra och förbättra välfärden och investera för framtiden. Om de som verkligen behöver jobb, löner och bättre försäkringsersättningar hade fått ta del av resurserna. Och vågat tro på framtiden, byggt hus och gått på restaurang.

Jo, tänker du kanske, men man ska väl inte ta ut mer skatt än som behövs för att finansiera en bra välfärd?
Nej, självklart inte. Men Konjunkturinstitutet konstaterar i sin senaste rapport, Konjunkturläget Mars 2014, att det under de närmsta åren, fram till 2018, behövs skattehöjningar bara på statlig nivå i storleksordningen 100 miljarder. För att klara välfärden med den kvalitet som den nu har. Vill vi höja kvaliteten krävs det mer ändå! 
Alliansregeringen har underminerat välfärden med sin skattepolitik. Nu måste en s-ledd regering reda upp det man ställt till med.