Vad vore Google utan staten?

Jag deltog för ett några veckor sedan på ett seminarium i Rom som handlade om den europeiska krisen och vad man kan göra åt den.

Talarna förmedlade dessvärre bara undantagsvis inspiration och framtidshopp. Matteo Renzi, den nye vänstermittenledaren och premiärministern i Italien, om vilken jag hade läst att han är karismatisk, gjorde en ganska slät figur. Men han hade kanske bara en dålig dag?
Romano Prodi, den före detta ordföranden i EU-kommissionen, var trött och håglös. Det går att förstå varför.

Den klart lysande stjärnan på tillställningen var Mariana Mazzucato, professor i innovationsekonomi vid Sussex University. Hon inspirerade verkligen och befann sig alltså inte i den europeiska krisbekämpningens huvudspår, anvisat av högern, men där dessvärre också europeisk vänster står med det ena benet.
Det spåret innebär skattesänkningar, åtstramningspolitik och "strukturreformer" (läs nedmonterade trygghetssystem, sämre arbetsförhållanden och sänkta löner), en hopplös kapplöpning mot botten. Europa backar in i framtiden.
Mazzucato talade istället om utveckling, om ”smart, inkluderande och uthållig tillväxt" och om att om man vill ha sådan, då är det politiken och staten man måste lita till.

Hon var så övertygande att några äldre gentlemän, de är övertaliga på sådana här möten, inte orkade lyssna utan började småprata med varandra när hon talade. Härskarteknik skulle några säga. Förmodligen kunde de inte bärga sig eftersom det hon sa var så utmanande mot deras föreställningar. Trots att hon mest bara anknöt till gamla insikter som har glömts bort under marknadseuforins årtionden.

Vad sa då professor i innovationsekonomi?
Jo, att vi måste frigöra oss från dagens ”inskränkta” forsknings- och utvecklingstänkande och att stora världsledande företag som Apple, Google och Tezla Motors aldrig hade blivit framgångsrika utan statligt engagemang.
Det handlar inte bara om att finansiera grundforskning utan om att finansiera och driva stora utvecklingsprojekt och bereda vägen för nya marknader. Edison var en av dem som uppfann glödlampan, men utan politik hade det inte blivit någon elektrifiering.

Vad betydde den amerikanska bemannade månlandningen för industriutvecklingen i USA, frågade Mazzucato retoriskt? Och, berättade hon, hemligheten bakom Silicon Valley är staten. I-phone och touch-screen-display blev till med hjälp av allmänna fonder.
Själv erinrar jag mig med visst vemod hur det var på den gamla blandekonomins tid, det var före Nuon-affären. Vattenkraftutbyggnaden och statliga Vattenfall banade väg för ASEA. Telverket för LM Ericsson. Och det finns många fler exempel. 

Mazzucato har utvecklat sina tankar bland annat i The entrepreneurial state. Överallt får man höra, konstaterar hon, att ”den offentliga sektorn har trängt ut den privata” och att ”staten måste hållas tillbaka för att främja en återhämtning efter krisen och släppa loss kraften i entreprenörskap och innovationer i den privata sektorn”, att staten bara ska ägna sig åt att skapa grundläggande förutsättningar för nya idéer att blomstra och generera företagande, hellre än att inta en mer aktivistisk roll. Men, menar Mazzucato, i de mest framgångsrika ekonomierna har staten spelat en långt mer ingripande roll än att bygga infrastruktur och sätta upp spelregler.
Staten har varit en ledande aktör bakom de innovativa genombrotten och de ekonomiska framstegen.

”Hur många vet", frågar hon, "att den algoritm som ledde till Google" finansierades av den offentliga sektorn, ja att många av de mest innovativa unga företagen I USA finansierades, inte av privat kapital, utan av allmänna medel, som av Small Business Innovation Research (SBIR)?

Problemet med privata placerare, inte minst vår tids placerare, är oftast att de är alltför kortsiktiga. De satsar hellre på att ta över allmänna skolor där vinsterna garanteras av skattebetalarna. Det sa inte hon, men det skriver jag.
"Dagens politiker tänker alltför inskränkt", det sa hon däremot, de tror att det räcker med lite forskningspengar.

Samtidigt alltså som åtstramningspolitiken pågår och sparprogrammen står som spön i backen.

Mazzucato är en härlig frisk fläkt. Det var några herrar på seminariet i Rom som inte stod ut med det. Det är ju inte kul att bli påmind om att man tänker helt fel.