Hur blev svensken asocial?

Våren 2006 var jag i New York, där jag bland annat besökte några fackliga organisationer. En av dem var Unite Here, ett fackförbund som två år tidigare bildats genom en sammanslagning av Unite (The Union of Needletrades, Industrial, and Textile Employees) och Here (Hotel Employees and Restaurant Employees International).
Deras internationella sekreterare, en kvinna som jag dessvärre tappat bort namnet på, vinkade av mig med uppmaningen: ”Vad ni än gör i Sverige, ge inte upp er modell, för då har vi ingenting att peka på som alternativet”.
Hennes vädjan bottnade i välgrundad oro.

Våren 2013 deltog jag på en konferens i OSLO, Velferdskonferensen - En konferens om motstånd och alternativ. Motstånd mot marknadiseringen av välfärden och alternativ till den numera också i Sverige hårt kritiserade styrmodell som kallas New Public Management.

På Oslo-konferensen hölls Sverige fram som ett avskräckande exempel. Det skrattades i lokalen när det svenska friskolesystemet beskrevs och jag var rätt glad då att inte Unite Heres internationella sekreterare var där. Fast ryktet har säkert nått henne.

Hur blev det så här? Hur kunde Sverige, världsberömt för "den svenska modellen" - en förebild när det gäller frigörande trygghetslösningar, hamna så långt ut på den andra kanten, hur blev Sverige något av marknadiseringsextremist?

Man kan naturligtvis skylla på Reagan och Thatcher och den nyliberala våg som sköljt över världen. Och på borgerliga regeringar och för den delen i någon mån också på socialdemokratiska. Men det liknar mer konstateranden än grundläggande förklaringar.

Jag håller som bäst på och läser boken Är svensken människa, författad av Henrik Berggren och Lars Trägårdh (Norstedts). Den kom för övrigt ut samma år som jag besökte Unite Here i New York, så det tog lite tid innan jag tog tag i den.

Det är så här långt, jag har bara hunnit hundra sidor in i boken, en spännande och bestickande berättelse om Sverige, svenskarna och socialdemokratins projekt. En tes som Berggren och Trägårdh driver är att man måste söka folkhemmets upprinnelse i svenskens djupt rotade frihetslängtan. Det starka samhället är ytterst en produkt av vår längtan till naturen och friheten.

Genom att välfärdsstaten minskade beroendet av familj, släkt och vänner (Ja, så småningom också, ironiskt nog, av folkrörelserna!) blev vi fria att förverkliga oss själva.

Denna tes är för övrigt en röd tråd också i den biografi över Olof Palme som Henrik Berggren skrivit. Underbara dagar framför oss, heter den.

Oss, Palme gillade detta ursprungligen franska uttryck. ”Oss” kan vara en familj, men också en nation.

Berggren och Trägårdh lutar sig mot bland andra filosofen Immanuel Kant, när de ska styrka sin tes. Kant resonerar om spänningen mellan människans strävan till individuell frihet och det ofrånkomliga behovet av gemenskap, samhällets nödvändighet.

Ernst Wigforss tog denna spänning vidare och utvecklade de filosofiska funderingarna till socialdemokratisk ideologi, bland annat i Socialism i vår tid (Tiden 1952):
 Ingen förnekar att det råder en spänning mellan mänskans olika begär. Alla kan inte tillfredsställas fullt ut eller samtidigt. [...] I fråga om jämlikheten råder emellertid ett särskilt förhållande, som gör det omöjligt att ställa upp den som en abstrakt motsättning till vare sig friheten eller andra goda ting, som mänskan eftertraktar. Jämlikheten är på visst sätt innehållslös innan man fått svar på frågan: jämlikhet i vad? Och svaret kan inte gärna bli något annat än att man vill för alla mänskor ha lika möjligheter att bli delaktiga av det goda vi själva värderar. Men det betyder ju inte bara materiell levnadsstandard eller tillgång till andliga kulturvärden i dess olika skapelser, det betyder också ställningen som fria medborgare. Kravet på jämlikhet är ett krav på jämlikhet också i frihet.

Det finns enligt Kant en kraft som driver människan in i gemenskapen. Men samtidigt finns det förstås, annars vore det inte ett spänningsladdat förhållande, en kraft som drar i motsatt riktning och hotar att upplösa gemenskapen.

Så frågan blir då, hur fick denna underminerande kraft övertaget? Hur blev det möjligt för borgerligheten, numera kallad alliansen, att få stöd för och påbörja den systematiska nedmonteringen av välfärdsstaten – och friheten.
Kanske för att de aldrig sa att detta var vad de skulle göra? Kanske, tänker jag, därför att sambanden mellan välfärden och friheten blivit allt otydligare?

I lokalsamhället är det ofrånkomligt att människor är beroende av varandra. Men när staten tar över i större skala fördunklas sambanden. Liksom de gör i det globala "samhället". Vi tar glatt emot skattesänkningarna men kräver att sjukvården ska fungera och att tågen ska gå. Vi går in i köpcentret och handlar den billigaste jeansen och ser inte barnarbetarna på andra sidan jordklotet.

”Vad ni än gör, ge inte upp er modell", sa Unite Heres internationella sekreterare när vi sa adjö 2006.
Varför förvandlades svenskens frihetslängtan till enögd individualism som hotar att förgöra själva friheten? Vad var det som gick snett?
Hur blev svensken asocial? Eller har det kanske ändå inte hänt...?