Vad är problemet med vinster?

Mats Skogskär är ledarskribent på Sydsvenskan och skriver den 28 februari om vinster i välfärden. Rubriken är ”Låt kvaliteten avgöra” och artikeln bygger i sin tur på en artikel i Dagens Samhälle, som är något av husorgan för dem som är anhängare av marknadisering av välfärden.
”Lyftet uteblev när Carema åkte ut”, är den braskande rubriken på den stort uppslagna artikeln i Dagens Samhälle om äldreboendet Koppargården i västra Stockholm, som blev riksbekant som ”Dödens Hus”. Slutsatsen av tidningens granskning blir att kvaliteten är i stort sett oförändrad och att problem kvarstår, trots att kommunen tagit tillbaka driften.
Föga förvånande faktiskt. Det akuta problemet i vård och omsorgssektorn är resursbrist.
Men är alltså egen regi lika dålig (eller lika bra) som privat?

”Med Koppargården”, skriver Skogsskär i Sydsvenskan, ”etablerades nidbilden av en privat omsorg där profithungriga riskkapitalister med vanvård som affärsidé åderlåter landets kommuner på skattemiljoner som sedan göms undan i utländska skatteparadis”. I någon mån en nidbild till och med av nidbilden, för jag har svårt att tro att särskilt många av marknadiseringens kritiker tror att riskkapitalisternas affärsidé är att bedriva vanvård eller starta dåliga skolor. Däremot har de drivkraften att få så hög avkastning som möjligt på insatt kapital. Frågan är vad det kan få för konsekvenser? Svaret får vi nästan dagligen.

Den viktiga diskussionen handlar hur som helst inte om huruvida det går att hitta enskilda exempel på bra eller till och med bättre privatdrivna äldreboenden, vårdcentraler eller skolor. Det gör det naturligtvis. Kanske därför att man faktiskt lyckats organisera verksamheten bättre. Men också därför att man lyckats plocka russin ur den stora kakan när det gäller ”kunder” och personal. Det är lönsammare att vårda relativt friska sjuka och att driva skola för motiverade ”skolkunder”.  Och det är ännu lönsammare om medarbetarna mest bara är pigga och raska. Men de som börjar bli utslitna ska ju också jobba någonstans.

Den viktigaste diskussionen handlar om vad marknadiseringen av välfärdssektorn leder till på längre sikt. Jag påstår att den är hårt segregerande och kraftigt kostnadsdrivande. Jag återkommer till det. Men först ett par andra positioner.

Även om det skulle vara så att ”kunder” i privatiserad verksamhet i olika enkäter är ungefär lika nöjda som medborgare i verksamhet som drivs i egen regi, så föredrar jag egen regi. Ett skäl är att det är stötande att skattefinansierad verksamhet slussar vinster till skatteparadisen, vilket är exakt vad som sker. Men framför allt därför att jag ser ett stort värde i en demokratisk organisationsmodell, där vi gemensamt har och tar ansvar för alla äldre och alla barn, inte bara för oss själva och våra egna val.

Privatiseringarna har i en tid med för knappa resurser i välfärdssektorn blivit en smitväg för politiker (egentligen för oss alla som medborgare) att skylla ifrån sig på utförarna eller rentav på ”kunderna”, som ju själva mer eller mindre fritt har valt omsorgsföretag eller skola.

Tillbaka till den viktigaste frågan, som alltså inte är om privata alternativ kan vara lika bra som egen regi. Vart leder marknadiseringen på lite sikt? Vad händer om man släpper loss vinstintresset i välfärdssektorn.

Jo, då väljer bolagen både anställda och kunder för att skapa vinstmarginaler. Skolbolagen elever som är lättlärda och oproblematiska. Och de sätter betyg på sitt varumärke istället för på eleverna.  Och vårdbolag etablerar sig i områden med köpstark och lite friskare population. Stora summor läggs på reklam för att locka kunder och sprida illusioner om verksamheten.

I förlängningen får vi exempelvis överkonsumtion av sjukvård i befolkningstäta och köpstarka områden och underkonsumtion i köpsvaga områden.

Följden av marknadiseringen blir segregation och klasskiktning.
Samhället får lova att i egen regi sköta de mindre lönsamma delarna eller betala dyrt för att de privata bolagen ska göra det. 
Så kan man förstås inte ha det. Ett alternativ, inte det enda, till den relativt fria vinstdrivna välfärdsmarknaden är en hårt reglerad och kontrollerad vinstdriven välfärdsmarknad som så gott det går tvingas värna kvaliteten. Men kontrollbyråkratin är heller inte gratis, den är dyr.

De växande problemen inom svensk sjukvård, skola och omsorg beror i det korta perspektivet inte främst på privatiseringarna utan på resursbristen. Sänker man skatter med 140 miljarder, samtidigt som KI slår fast att bara för att behålla kvaliteten i verksamheten på nuvarande nivå borde skatterna höjas med någonstans i storleksordningen 70 miljarder till 2017, då undergräver man välfärden. Det underskottet kan inte kompenseras med privatiseringar, däremot kan det kortsiktigt vara ett sätt för politiker att springa undan sitt ansvar.

På lång sikt är marknadiseringen både segregerande, ineffektiv och starkt kostnadsdrivande, inte minst därför att kontrollbyråkratin som skall försöka värna kvaliteten kommer att kosta skjortan.