De obotfärdigas förhinder

Leif Pagrotsky, tidigare socialdemokratisk minister och riksdagsledamot, påpekade i SVTs Gomorron Sverige i morse det uppenbara; att om det finns tre politiska block i riksdagen, och om inget av dem har egen majoritet och två av dem vägrar samarbeta med det tredje, då måste dessa två vara beredda att samarbeta med varandra.

Gunilla Carlsson, moderat och också hon tidigare minister, ville inte eller kunde inte begripa det ofrånkomliga dilemmat. Hon menade istället, som många andra borgerliga företrädare, att skulden till den parlamentariska krisen ligger hos Socialdemokraterna och Stefan Löfvén.

Problemet, menar alliansföreträdarna, var att Löfvéns ”utsträckta hand” aldrig var allvarligt menad, eftersom regeringen lutade sin budget mot Vänsterpartiet.

Löfvén var dessutom kallsinnig gentemot alliansens förslag om att göra upp om nya budgetprocessregler som skulle göra det lättare för minoritetsregeringar att styra (Och för blockpolitiken och alliansen att överleva).

Men Löfvén hade inget annat val än att luta sig vänsterut för att få budgeten genom riksdagen, så länge det inte fanns öppningar mot en tänkt borgerlig mitt. 

Nu gick det inte i alla fall, eftersom Sverigedemokraterna struntade i praxis. Och högeralliansen hade tidigt bestämt sig för att fortsätta vara högerallians.

Varför då inte gå alliansen till mötes och göra det ännu lättare än det är för regeringar med svagt stöd i riksdagen att regera landet?

För det första tar det tid om reglerna ska vara definitivt bindande och inte bara överenskommelser, eftersom grundlagar måste ändras. 

Men visst hade det varit möjligt, fast enligt min uppfattning inte önskvärt, att gå alliansen till mötes och göra upp om detta, i utbyte mot att alliansen lagt ner sina röster och släppt igenom den rödgröna budgeten. Kanske var det ett sådant utfall de borgerliga partierna hoppades på. Eller kanske, mera troligt, hoppades de på att Löfvén skulle lämna in och att de mycket snart skulle få regera igen. Jag har hur som helst svårt att se att de önskade få det nyval som de nu har fått.

Till historien hör att frågan om att förändra budgetprocessen helt nyligen, under 2013, har behandlats av en parlamentarisk utredning (Budgetprocesskommittén), där jag själv var ledamot. Allianspartierna drev till att börja med hårt den uppfattningen att regeringsmakten måste stärkas på riksdagens bekostnad. Vi socialdemokrater motsatte oss sådana förändringar, därför att vi menade att det är ett demokratisk nederlag, att vi redan gått tillräckligt långt på den vägen och att det måste vara upp till partierna och riksdagen att visa den politiska mognad som krävs för att hantera svåra parlamentariska lägen, utan att inskränka sin egen makt.

Liknande konstitutionella arrangemang har förvisso blivit allt vanligare i takt med att den europeiska, politiska krisen fördjupats och etablerade partier tappat initiativet och folkets förtroende. I Grekland, som exempel, får det största partiet en ”bonus” på 50 mandat för att kunna bilda regering och regera.

Den här utvecklingen innebär att allt större minoriteter stängs ute från inflytande med hjälp av konstitutionella förändringar. Frågan är vilka krafter sådana arrangemang långsiktigt gynnar?

Sveriges problem (Och Europas för den delen) är i grunden andra. Bland annat att det inte längre finns någon borgerlig mitt att samverka med, utan bara fyra högerpartier där paradoxalt nog den gamla folkrörelsen Centerpartiet är det mest högervridna. Ja, partiledaren Annie Lööf framstår med sina robotliknande högerreflexer som den främsta motståndaren till blocköverskridande lösningar.

Tanken om blocköverskridande samarbete har för övrigt knappast gynnats av att alliansen under de åtta år som man regerat gått till ganska våldsamt angrepp på den välfärdsmodell som det tidigare fanns bred samsyn kring.