Samhället är inte en massa enskilda kapplöpningar

Hur blev det så här? Varför inbillar vi oss allt mer att tävlan är meningen med livet och lösningen på de problem vi ställs inför.

1. Jag satt under några år, faktiskt nästa ett helt årtionde, i styrelsen för Lunds Universitet. Fram till 2006, när regeringen och den borgerliga riksdagsmajoriteten i princip kastade ut alla samhällsrepresentanter ur högskolestyrelserna, i varje fall om de inte kom från näringslivet.

Konkurrenstänkandet hade redan dessförinnan gripit omkring sig också i den akademiska världen. Universitet och högskolor såg sig alltmer som vilka företag som helst.
Nåja inte riktigt, men i alla fall, den uppburna idén är att lärosätena konkurrerar med varandra.

Lunds universitet skulle och skall i ädel tävlan, väsentligen finansierat av skattemedel dock, locka till sig ”de bästa studenterna” och bli åtminstone ett av Europas bästa universitet. De andra universiteten har liknande planer.  
Jag frågade vid några tillfällen, dumt tyckte säkert några, vilka högskolor vi i styrelsen i så fall tyckte skulle utbilda ”de sämsta studenterna".
För en så kallad allmänrepresentant, alltså samhällsföreträdare, var frågan egentligen inte så dum, eftersom sådana bör se till en bredare allmännytta.

Man kan ju också fråga sig, om nu Lunds universitet är så bra, vilket jag har anledning tro, varför inte då sätta en ära i att ta hand om också de studenter som kanske inte är bäst, men som också de, åtminstone ur det allmännas synvinkel, måste tillgodogöra sig högre utbildning.

Det är väl bra att producera någon nobelpristagare då och då, men sannolikt ännu viktigare att erbjuda så bra utbildning som möjligt till breda grupper. Spets gynnas förresten säkert av bredd.

2. I Sydsvenskan igår läser jag ett debattinlägg under Aktuella frågor om hur man ska råda bot på ungdomsarbetslösheten.

Europa sitter på en tickande bomb. Totalt är mer än 26 miljoner arbetslösa i EU27. Ungdomsarbetslösheten i Grekland är ohyggliga 60 procent. I Spanien runt 50. I Sverige, som enligt Anders Borg har klarat sig bra, är den ändå bland de högsta i Europa, runt 25 procent.
Debattinlägget i Sydsvenskan har författats av Malin Sahlén, nationalekonom och projektledare på högerns tankesmedja Timbro.
Hon skriver: ”Bara om kompetens skulle gå före ålder och anställningstid skulle unga människor ha en chans att tävla på lika villkor”. Hon vill förstås försämra anställningstryggheten.
Man anar att hon ser arbetsmarknaden som en jättelik tävling, kanske ett Maratonlopp fram till förtidspensioneringen.

Men problemet i Europa är att jobben är alldeles få och efterfrågan för svag och vikande. Europa är i recession.
Innebörden av att se arbetsmarknaden som en tävlan är ju att frågan inte ställs: Hur kan vi skapa arbete åt alla? Istället frågas, vilka tycker vi skall förlora jobben?

Den arbetsmarknadspolitik som nu levereras i högerns Europa är "strukturreformer" som ensidigt satsar på sämre anställningsförhållanden och ökat "utbud av arbete", d v s att de arbetssökande och arbetslösa skall bjuda ut sig flitigare och sänka sina lönekrav. Detta samtidigt som efterfrågan sjunker som en följd av åtstramningspolitiken och den växande hopplösheten.
Erbjudandet till de arbetslösa blir att de måste konkurrera hårdare om de allt färre jobben.
I väntan på att bomben skall brisera.

3. I Dagens Samhälle (Nummer 20 2013) råkar jag så på en text som handlar om att man i Östersund ”drar igång landets första tävling i äldreomsorg”. Kommunen har byggt två helt identiska äldreboenden, ett ska drivas av kommunen själv och ett av Carema.

Jag förmodar att man tänker sig att detta ska avgöra vilket som är bäst, egen regi eller vinst i vården. Det är inte utan att man baxnar.
Tror verkligen de styrande i Östersund att frågan om gemensamt eller privat kan avgöras i en tävling?

”Det är viktigt att få en studie där förhållandena är likvärdiga och där man har två utförare”, förklarar Carina Zetterström, centerpartistiskt kommunalråd och ordförande i vård- och omsorgsnämnden.
Men i artikeln får vi också veta att Carema ”är revanschsuget” och att de vunnit en upphandling med hjälp av ”en prisbild som inte är jämförbar med andra anbud på äldreomsorgsverksamhet”. Ja, man erkänner rent ut att man ”dumpade priset för att få en chans att vara med i studien”.
Caremas ägare och direktörer ser naturligtvis "tävlingen" som ett marknadsföringsprojekt.   

Frågan, vilket som är bäst - gemensamt demokratiskt ansvar för äldre och för personal eller profitmaximering, helhetssyn eller New Public Management - kan inte avgöras i tävlingar.

Den avgörs i demokratiska samtal, på grundval av empiri och erfarenhet, om vad som händer med samhällen när vinstintresset släpps loss i välfärden.
Visst finns det bra privata "utförare". Men vad händer långsiktigt och i stort med sammanhållningen, rättvisan - och kostnaderna?
Det saknas inte storskaliga experiment på området.


Livet är inte en tävlan. Samhället är inte en massa enskilda kapplöpningar.
Kapplöpningar är just bara kapplöpningar. 

 

 

 

 

Sluta lek marknad i skolan!

Ganska exakt en vecka efter Friskolekommitténs presskonferens om överenskommelsen om friskolornas framtid, ”Vissa nya regler för fristående skolor”, slog skolkoncernen John Bauer vantarna i bordet och överlät åt andra att se till så att de elever som valt någon av koncernens skolor ändå får utbildning. I slutänden är det naturligtvis kommunerna som har ansvaret.
Det som händer är horribelt, men fullständigt logiskt i marknadssamhället. Vinstdrivande bolag har, när det drar ihop sig, bara ett krav som de måste leva upp till – att leverera avkastning till ägarna.

I min förra kommentar till Friskolekommitténs förslag ställde jag frågan vad överenskommelsen egentligen är bra för? Givet att ett av de absolut viktigaste socialdemokratiska kraven inte tillgodosetts, det som handlar om att kommunerna, som har det slutgiltiga ansvaret för att utbilda och betala, också måste få avgöra vilka skolor som får bedriva verksamhet.

Man kan se Friskolekommitténs förslag om att offentlighetsprincipen och meddelarskyddet ska gälla i bolagsskolorna som steg i rätt riktning. Men de räcker inte för att få ordning i det kaos som marknadiseringen av skolan håller på att ställa till med.
Helt säkert är det däremot att de övriga förslag som kommittén lägger - med syften att säkra kvalitet, långsiktighet och bättre information om skolalternativen - vid sidan av sina förtjänster kommer att leda till en snabbt växande och kostsam byråkrati.
 
Nu säger Socialdemokraternas skolpolitiske talesperson Ibrahim Baylan och Miljöpartiets språkrör Gustaf Fridolin (Ekot den 31 maj) att de är beredda att lägga fram förslag som ställer krav på att syftet med ett skolbolag inte får vara att ta ut vinst utan att bedriva utbildning. De vill också att lagstiftningen skall gälla retroaktivt.
Det är utmärkt. Samtidigt måste man fråga sig hur Sverige kunde hamna i en situation där det skulle bli nödvändigt att stifta sådana lagar på skolans område?
 

Ibrahim Baylan får också frågan i Ekot, hur det kan komma sig att S och Mp redan nu aviserar förändringar och skärpningar i förhållande till det förslag om långsiktiga spelregler som man kommit överens om i Friskolekommittén.

På det svarar Baylan så här. ”Om det är så att man gör upp om allting, alla områden, då ställs ju frågan: Vad är poängen med demokratiska val?"

Just det! Jag tror att socialdemokraterna har en hel del att vinna på att i valrörelsen driva en självständig skolpolitik, tydligt inriktad på att styra bort vinstintressena från skolan och ge kommunerna ett inflytande som står i proportion till det ansvar de har, ett ansvar som de i motsats till privata bolag aldrig kan springa ifrån.

Det finns områden där det inte passar sig att leka marknad. Skolan är ett av dem.

 

Vad är det här bra för?

Kritiken mot den s k Friskolekommitténs förslag, presenterat förra veckan, har inte varit nådig. Liberala Expressens ledarskribent Anna Dahlberg kallar den alltså ett ”hafsverk” och konstaterar att ”så länge vinstintresset tillåts härja fritt i skolan kommer politikerna ständigt att vara steget efter”.

Själv har jag tagit del av ett niosidigt papper, Friskolekommitténs sammanfattning i 11 punkter till presskonferensen, betitlat ”Vissa nya regler för fristående skolor” och daterat den 23 maj.

Det är ett, snällt sagt, mycket märkligt dokument. Här står inte ett ord om den sortering och segregation, som är det eländiga resultatet av friskolesystemet sådant det nu ser ut.

Jag noterar också att, när kommittén resonerar om ett av de tandlösa förslagen för att komma till rätta med problemen, nämligen ”prövning av skolhuvudmännens lämplighet vad gäller vandel och ekonomisk skötsamhet”, då hänvisas till hur det minsann fungerar när det gäller "andra tillståndspliktiga verksamheter", som "att driva finansrörelse, vaktbolag eller alkoholservering”.
Ett grundproblem torde dock vara att skolan varken är ”finansrörelse” (nåja den borde inte vara det), vaktbolag eller alkoholservering.

Jag studsar också till när man i nämnda papper, efter att trots allt ha konstaterat att kommunen ”har en vidare roll” än skolbolagen och är den ”lokala demokratiska arenan”, ser dessa båda aktörer som något av jämbördiga spelare på skolmarknaden.

Faktum är att man studsar till på varannan rad inför det synsätt som speglas.

Vad gäller de viktiga krav som den socialdemokratiska partikongressen slog fast, att vinstintresset inte får vara styrande och att kommunerna skall ha "ett avgörande inflytande" över nyetableringen av friskolor så tillgodoses de knappast. I det senare fallet inte alls och de socialdemokratiska ledamöterna i kommittén utvecklar i ett särskilt yttrande sin syn på det kommunala inflytandet.

Som "överenskommelsen" ligger skall dock det avgörande inflytandet också i fortsättningen ligga hos Skolinspektionen, även om kommittén muttrar något om att ”det går likväl att utveckla processen”. 

Socialdemokraterna skall, så vitt jag förstår, fortsätta driva sin linje om avgörande kommunalt inflytande. Och avgörande inflytande är i praktiken vetorätt.  

Till detta skall läggas att Miljöpartiet på sin kongress, innan bläcket på kommitténs pressmeddelande hunnit torka och ljuden från presskonferensen tonat bort, tog ett par kliv till vänster i friskolefrågan. Och beslutade ungefär att vinster i skolan bör inte förekomma, men om de trots allt skulle uppstå då skall de återinvesteras i verksamheten.

Dessutom skjuts flera andra , ja de flesta av friskolekommitténs förslag - t e x de som rör ägarprövningen, meddelarskyddet och offentlighetsprincipen – till andra utredare och kommittéer.

Friskolekommittén har ansträngt sig för att leverera något. Bakgrundsresonemangen är som sagt, snällt uttryckt, mycket märkliga.

Och frågan är vad man kan ha Friskolekommitténs produkt till?

Moderaternas dubbelmoral

För en tid sedan skrev jag att Anders Borg gör sig dummare än han är, när han låter som att han inte vet att det i alla partier kan finnas olika uppfattningar mellan Europapolitiker och rikspolitiker. Precis som det då och då finns mellan rikspolitiker och kommunpolitiker - trots att de är med i samma parti och sluter upp bakom samma partiprogram.
Det förklaras av att man har lite olika utsiktspunkter och faktiskt olika mandat.

Bakgrunden var att Anders Borg hade gett sig på den socialdemokratiske EU-parlamentarikern Göran Färm för att han avvikit från den svenska och socialdemokratiska linjen vad gäller EU:s långtidsbudget.
”Vi kan inte ha socialdemokrater som i riksdagen säger att de är restriktiva och sedan sitter och röstar för en ökad budget i EU-parlamentet”, sa Borg. ”Vi har en svensk linje och den är restriktiv. Det tycker jag även bör gälla för Socialdemokrater”.

Statsminister Fredrik Reinfeldt tog till orda i samma mästrande anda.
”Jag tycker det är viktigt att partierna håller ihop sina budskap att man har samma politik i Europa och de gemensamma institutionerna som företrädare hemma i Sverige”, sa han.

Det var då det. Häromdan nåddes vi av nyheten att den moderata partigruppen ligger trea på listan över de partigrupper i parlamentet som avviker mest från sin regerings politik.

Och nu blev det annat ljud i skällan. Moderaten Gunnar Hökmark, som alltså tillhör de mest frekventa avvikarna, förklarar nu att kritiken mot socialdemokraternas inställning till EU-budgeten snarare handlade om att ifrågasätta deras politik än om att EU-parlamentarikerna måste följa sina hemmapartier.
”Ingen svensk parlamentariker är utsänd av regeringen, utan vi är valda av våra väljare”, försäkrar Hökmark.

Och Fredrik Reinfeldt är plötsligt också botfärdig när han i EU-nämnden skall försöka reda ut hur han egentligen ser på saken. Skälet till att frågan kom upp där var att moderaterna röstat mot regeringens linje för utsläppshandel.
”Jag har inte för mitt parti eller något annat i denna EU-nämnd föreställt mig att vi totalstyr våra Europaparlamentariker. I grunden får naturligtvis de Europaparlamentariker som företräder moderaterna presentera sin syn”, sa Reinfeldt.

Nu väntar jag bara på Anders Borgs helomvändning också.

Moderaterna har uppenbarligen en politisk moral för sina egna och en för andra.

Förvånad, någon?

Vad är det som händer i Sverige?

Här är ett axplock av nyheter från förra veckan.  

”Skola diskriminerade pojke med Aspergers”. En friskola i Göteborg har vägrat ta emot en pojke med Aspergers syndrom och tvingas nu betala 80 000 i skadestånd.

”Krav på utbildningsgaranti för skolor”. Nyheten handlar om att alltfler friskolor går i konkurs. Friskolekoncernen Praktiska Sverige stänger alltså åtta skolor i höst. John Bauer-koncernen stänger fem. Och Sveriges Elevkårer reser nu krav på ”utbildningsgaranti”, så att eleverna kan fullfölja påbörjad utbildning. Kommentarer är helt överflödiga.

”Allt fler barn saknar skolgård”. De hänvisas istället ”till trottoaren.” Att många friskolor saknar bibliotek visste vi sedan tidigare.

Det var inte bara friskolorna som var på tapeten.

”Regeringen ser över sjukregler”, var en annan rubrik. Detta med anledning av en kraftigt ökande psykisk ohälsa. Och socialförsäkringsminister Ulf Kristersson sa i ett sällsynt märkligt uttalande att ”vi tittar på om det finns något i våra regelverk som skulle göra det bättre för människor att vara på jobbet eller vara borta en kortare tid från jobbet”.

Jo, det är ingen dålig gissning att massarbetslösheten driver fram psykisk ohälsa. Kanske skulle man helt enkelt vidta åtgärder som gör att det finns jobb att gå till. Och se till att de ungdomar som trots den höga ungdomsarbetslösheten får jobb, erbjuds fasta jobb istället för timanställningar och korta påhugg.
Ytterligare en nyhet handlade om att psykisk ohälsa och själmord, enligt Inspektionen för Socialförsäkringen (ISF), har ökat dramatisk bland unga med aktivitetsersättning.  

På Europaportalen drabbas jag av rubriken ”Svensk ekonomi näst svartast i Västeuropa”. Med en svart ekonomi på 13,9 procent av bruttonationalprodukten är det bara värre i Belgien av 13 jämförbara västeuropeiska länder.

En, låt oss kalla den övergripande, nyhet som också kom i förra veckan var den här.
”Klyftor växer snabbast i Sverige”. Inte i något annat OECD-land har inkomstklyftorna vuxit lika snabbt. Andelen fattiga är dubbelt så hög som 1995 och Sverige har halkat ner från första platsen till fjortonde platsen på listan över mest jämlika länder.

Vad är det som händer i Sverige? Allt kan väl inte skyllas på den nuvarande borgerliga regeringen?

Nejdå! Men väldigt mycket.
Det finns de som menar att ”det nya arbetarepartiet” inte alls är som den gamla högern, att de inte längre vill riva den svenska välfärdsmodellen.
Men det är precis det de gör. Med stor framgång.
Politiken fungerar.

 

 

Hur kan vi minska (jämvikts)arbetslösheten?

Arbetslösheten biter sig fast på allt högre nivåer.
I sin senaste penningpolitiska rapport kalkylerar Riksbanken med att ”den långsiktigt hållbara arbetslösheten” nu ligger mellan 5 och 7,5 procent. I det intervallet finns den punkt, jämviktsarbetslösheten, under vilken Riksbanken kommer att höja räntan och kyla av ekonomin för att förhindra att inflationen drar iväg.

Vilka politiska åtgärder kan man då vidta för att få ner den långsiktigt uthålliga arbetslösheten?
Jag ställde frågan i en interpellation till finansminister Anders Borg för en tid sedan och fick svar häromdan.

Ett skäl för min fråga var just Riksbankens rapport, som pekar på att ”en viktig faktor för arbetsmarknadens utveckling är matchningseffektiviteten”. Riksbanken oroas nu för att "en dåligt fungerande matchning innebär att det tar lång tid att para ihop vakanser och arbetslösa”. Jämviktsarbetslösheten drivs uppåt.

Ett annat skäl för min fråga var det svar jag fick i en annan debatt med Anders Borg om restaurangmomsen i juni förra året.
Jag hävdade då att det vore bättre jobbpolitik att anställa fler i vården eller skolan än att skicka frikostiga bidrag till restaurangnäringen. Jag fann gott stöd i Finanspolitiska rådets rapport 2012, som kallar denna reform för ”branschstöd” och beräknar att varje eventuellt nytt jobb i restaurangnäringen kostar runt fem miljoner. För den summan skulle vi istället kunna få tio nya sjuksköterskor eller tio nya lärare i en skola som presterar allt sämre.

Anders Borg svarade i sin slutreplik med anledning av restaurangmomsinterpellationen, han får alltid sista ordet, att nya lärare och sköterskor skulle ge en ”obefintlig” sysselsättningseffekt, hur han nu kom fram till det. Och han ansåg att ”eftersom det inte hänt något på utbudssidan” måste ”justeringar ske via räntepolitiken”.

Om man översätter till vanlig svenska så handlar det om att om man ökar efterfrågan på lärare och sköterskor eller andra yrkesgrupper, och inte dessförinnan har sett till att det finns sådana att anställa, då kommer Riksbanken ganska snart att behöva höja räntan. Matchningen måste fungera, annars...

Men varför i hela fridens namn har då inte den borgerliga regeringen och Anders Borg gjort sådana riktade insatser på utbudssidan som vidgar flaskhalsarna på arbetsmarknaden, utan istället rustat ner skolan i allmänhet och arbetsmarknadsutbildning och vuxenutbildning i synnerhet.
Man har nära nog lagt ner den aktiva arbetsmarknadspolitiken och ersatt den med högst tvivelaktiga och verkningslösa åtgärder och en aldrig tidigare skådad bidragsflod till företagen.

Sanningen är att den borgerliga regeringen inte har någon arbetslinje. Man har en lönesänkningslinje. Man har valt att försöka stimulera utbudet av arbete med generella åtgärder, där den bärande tanken är att jobben skall bli fler genom att de arbetslösa sänker sina löneanspråk: det finns jobb att få bara priset är det rätta.

De viktigaste verktygen för lönesänkningslinjen är jobbskatteavdragen kombinerade med kraftiga försämringar av a-kassan och sjukförsäkringen.

I den nationalekonomiska teorin fungerar det sådär, har jag förstått. Allt annat lika. Men allt annat är inte lika. Det kostar alltså på efterfrågesidan, bland annat när sjuka poch arbetslösa tappar inkomster och köpkraft. Ja, man förlorar mer på karusellen än vad man vinner på gungorna. I praktiken fungerar det därmed inte alls. 

Gång på gång har jag hört Anders Borg och Fredrik Reinfeldt säga att ”det måste bli billigare att anställa”. Det är den övertygelsen regeringen gjort politik av.

Men om den politiken hade varit förhärskande under 1900-talet hade välfärds-Sverige aldrig sett dagens ljus. Vi hade stått kvar och stampat i fattig-Sverige.

Själva grunden för välståndet och välfärden är att ny produktion och nya företag kan betala allt högre löner och skatter, d v s att produktiviteten och förädlingsvärdet ständigt förbättras.

Hur får man ner ”den långsiktigt uthålliga arbetslösheten”?

Jo, genom att utveckla produktionen och rusta medborgarna med utbildning och ny kompetens.
Genom att hålla uppe efterfrågan och genom riktiga och riktade utbudsåtgärder, inte minst till långtidsarbetslösa, som förbättrar matchningen.

Regeringen och Anders Borg har gjort det mesta fel. De generella och oerhört kostsamma åtgärderna i form av skattelättnader för företag och löntagare fungerar dåligt eller inte alls. För att betala dem har man tagit köpkraft och skapat osäkerhet om framtiden hos breda grupper.
Samtidigt har regeringen rustat ner utbildningspolitiken och nära nog lagt ner den aktiva arbetsmarknadspolitiken.
Sverige backar in i framtiden.  

Vem är "högljudd"?

På långfredagen fanns en intervju med partiordföranden Stefan Löfvén i Expressen.
Jag gladdes över att Löfvén bedyrade att för honom ”är aldrig diskussionen ett problem, den är en tillgång”.
Gott så, för kongressen börjar på onsdag.

I texten kunde jag också, i en redaktionell kommentar, läsa att ”kritikerna i den högljudda vänsterfalangen menar att Löfvén drar partiet för mycket in mot mitten.”

Vilka tillhör då denna ”högljudda vänsterfalang”? Kanske de som oroas över att vinstintresset har fått alldeles för stort spelrum i välfärden och att marknadiseringen håller på att slå sönder den sociala demokratin.
Det oroas jag själv över, men jag skulle aldrig beskriva mig som vänsterfalang.
Jag tycker att jag står stadigt förankrad i det gällande partiprogrammet, som borde kunna räknas som ”mitten” i socialdemokratin.

Så här står det i partiprogrammet.

Socialförsäkringarna och de sociala tjänsterna som vård, skola och omsorg kan därför aldrig reduceras till varor på en marknad, där samhällets uppgift enbart blir att fördela skattepengar för den enskildes inköp. Välfärdssystemen förutsätter ett ansvar hos medborgarna inte bara för de egna förmånerna, utan också för alla andras rättigheter. De måste utformas så att detta gemensamma ansvar är möjligt att utöva. Så kallade kundvalsmodeller som gör sociala nyttigheter som skola, vård och omsorg just till varor på en tjänstemarknad, är oförenliga med kraven på solidariskt ansvarstagande. Marknadens och konkurrensens principer ska inte prägla den offentliga verksamheten. Demokratins principer, öppenhet och tydliga ansvarsförhållanden ska gälla.
Rätt fint uttryckt och i mitt tycke ganska lågmält.

Till de högljudda skulle jag istället vilja räkna Svenskt Näringsliv, Timbrohögern och alla de marknadsliberala redaktörerna som i minst 30 års tid drivit på privatiseringen och marknadiseringen.