Blundande journalistik!

I morse hände det igen.

Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag tvingades uppleva hur starka särintressen kan använda SVTs nyhetssändningar som propagandakanal. Nu var en av huvudnyheterna att Svenskt Näringsliv anser att ”lågt räknat 19 000 jobb försvinner”, om regeringen tar bort ”rabatten” på arbetsgivaravgiften för ungdomar under 26 år.

”Det är väldigt många unga som måste vara med och betala priset när regeringen bestämt sig för att göra så här”, hävdade alltså Carola Lemne, vd för Svenskt Näringsliv.

Vilka besvärliga frågor ställdes och vilka motbilder gavs i inslaget? Frågan är alltid berättigad, den här gången alldeles särskilt berättigad, eftersom det finns de som anser att Svenskt Näringsliv har i grunden fel och som lutar den uppfattningen mot forskning om ämnet. Lemkes propaganda, fullt begriplig för att komma från Svenskt Näringsliv, förtjänar självklart att kritiskt granskas.

”Men regeringen har ju bestämt sig för att göra så här”, invände alltså reportern Kerstin Holm. Och lade därmed upp en ny boll till Lemke, som klippte till igen.

”Svenskt Näringsliv vädjar nu till regeringen att tänka om”, kommenterade Kerstin Holm.

Varefter Lemne fick utveckla en modell, som innebär att Svenskt Näringsliv istället vill satsa på att behålla, egentligen bygga ut, arbetsgivareavgiftsrabatten, men utforma den så att den gäller alla ”enkla jobb med låg lön”, ju lägre lön, desto större rabatt.

En idé helt i linje med det bakåtsträveri som den borgerliga regeringen ägnade sig åt i åtta år.

Hur som helst, efter denna presentation av en arbetsgivaridé var nyhetsinslaget slut. Ingen besvärande kritisk granskning här inte. Kanske hade den klippts bort?

Men vad är det då för motbilder som borde och kunde hållits fram? Vad säger så kallad beprövad vetenskap om den sänkta arbetsgivaravgiftens jobbskapande effekt?

Jodå, det finns lätt tillgängliga forskningsbaserade ståndpunkter, som visar att den påstådda effekten är mycket svag eller lika med noll. Det är bara att googla.

I Svenska Dagbladet den 20 december 2013 kunde man exempelvis läsa att ”regeringens sänkning av avgifterna för unga anställda har kostat staten flera tiotals miljarder. Men det har inte givit så många nya jobb”.

”I det stora hela är det inte så förvånande. Tidigare forskning visar på små eller inga effekter av sådana här sänkningar av arbetsgivaravgifterna”, berättade Johan Egebark, doktorand i nationalekonomi vid Stockholms universitet och Institutet för näringslivsforskning. 

Fakta hade den här gången hämtats från en rapport som nämnde forskare tillsammans med Niklas Kaunitz, doktorand i nationalekonomi vid Institutet för social forskning, tagit fram på uppdrag av Institutet för arbetsmarknadspolitisk och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU).

SCB:s arbetskraftundersökningar (AKU) ger också belägg för de svaga jobbskapande effekterna och i Finanspolitiska rådets rapport 2011 ser man sänkta arbetsgivaravgifter till ungdomar som en i största allmänhet ineffektiv åtgärd.

Då inträder det märkliga fenomenet att slutsatsen blir att en sänkning av arbetsgivaravgiften inte gav några nya jobb att tala om, men en motsvarande återställare kommer att ta bort en massa jobb, om man ska tro Svenskt Näringsliv.

Särskilt sannolikt är det nu inte att de har rätt, vilket i all korthet beror på att det inte funkar så - mer än på den lilla marginalen, om ens där - att ett företag/en arbetsgivare anställer eller behåller en anställd därför att en skatt sänks marginellt. Det som avgör är vilken efterfrågan som riktas mot företagets produkter och hur många anställda som behövs för att möta efterfrågan. Prismekanismen finns för övrigt att tillgå. Och framför allt, skatter används ju för att betala löner och offentlig upphandling, som blir till efterfrågan riktad mot företagen. Jag går dock inte djupare in i det resonemanget här och nu.

Jag ville bara i all enkelhet slå ett slag för att SVT och Public service måste sköta sitt journalistiska uppdrag bättre. Hellre grävande, eller i varje fall granskande, än blundande journalistik. 

Vems fel är kriget i Ukraina?

Vem bär ansvaret för krisen och kriget i Ukraina?

Men, är inte svaret givet, visst är det väl den ondskefulle ryssen Putins fel?  Och om vi i väst viker ner oss nu, då kan det kanske gå som efter Münchenöverenskommelsen 1938, då den godtrogne Neville Chamberlain återvände hem och utropade de berömda orden ”fred i vår tid”. Och sen blev det världskrig.

Putin är inte min typ, om jag säger så. Men jag måste erkänna att jag känt en växande olust inför de förenklade Ukraina-analyserna och försöken att blåsa liv i den gamla rysskräcken. Samtidigt som kraven på ett svenskt Nato-medlemskap hörts allt högre. 

Den förhärskande bilden, vad gäller hur Ukraina-krisen och kriget uppstod, bottnar alltså i den systematiskt frammanade bilden av ett alltmer aggressivt och expansionistiskt Ryssland. Mer än en ”analytiker” har beskrivit den pågående konflikten i kalla kriget-termer. På den goda sidan ”vi i väst”, USA och europeiska allierade, som respekterar folkrätt och nationsgränser. På den andra sidan de ondskefulla ryssarna, som trampar folkrätten under sina stålskodda klackar. 

Och den gamla Dominoteorin har också kommit till heders. I nästa steg vill ryssen lägga under sig de baltiska staterna.  

Jag köper inte förenklingarna och enögdheten. Och för den som inte gör det finns det hjälp att få. Jag råkade alltså snubbla över en liten skrift författad av den prisbelönte undersökande ”veteranjournalisten” Robert Parry. Den heter Bakom kulisserna i Kiev (Karneval Förlag) med den långa underrubriken Om hur amerikansk nykonservatism och ukrainsk nynazism drev fram en kupp och ett krig i Ukraina.

Parry, som bland annat låg bakom flera av avslöjandena om den så kallade Iran-Contras-affären på 80-talet, ifrågasätter den historieskrivning om Ukraina som amerikanska media verkar ha svalt med hull och hår. En komplicerad och mångfacetterad verklighet har förvandlats till ”en moralitet om goda och onda, där ädla demonstranter kämpar mot en elak president och dennes ännu elakare beskyddare, Putin”.

Parry kallar den amerikanska bevakningen av det som hänt i Ukraina för ”den mest ensidiga bevakningen i mannaminne av en större kris” … ”i mediernas propagandaoffensiv har även ingått att flera centrala element i konflikten har förtigits eller tonats ned. Det gäller särskilt de roller som spelats av nykonservativa i USA och nynazister i Ukraina”.

Jag lutar åt att bevakningen inte är särskilt mycket bättre i Sverige än i USA, även om här och där och då och då ifrågasättande uppgifter har skymtat fram och ett och annat frågetecken har rests.

Robert Parry är pessimistisk; ”Om Obama, och hans efterträdare, fortsätter att följa den nykonservativa agendan, väntar en framtid med ändlösa krig över hela Mellanöstern och en konfrontation med Ryssland, som i förlängningen kan leda till storkrig”.

Har Parry rätt? Nja, det går förstås att ha invändningar mot hans berättelse och hans slutsatser. Jag tycker exempelvis att han lite väl vårdslöst slätar över den ryska annekteringen av Krim. Och kan det verkligen vara så att det var den ukrainska sidan som sköt ner Malaysia Airlines passagerarplan i tron att det var Putins plan? Ja, det kan det naturligtvis, men det betyder inte att det är klarlagt att det var så. 

Det intressanta är naturligtvis inte huruvida Parry har rätt i allt han hävdar eller föreslår som en möjlighet. Poängen är att han faktiskt ganska övertygade visar att ansvarsfrågan - hur uppstod krisen och kriget - aldrig har diskuterats allsidigt och prövande. De flesta journalisterna verkar ha tappat eller förlagt den spade de ska gräva med och den allsidiga bevakningen förefaller ha dukat under för propaganda, stöpt i de former där världen består av the good guys och the bad guys. Vilket dessvärre brukar vara ett tecken på att det håller på att gå åt helvete.

Betygsfarsen

Det är svårt att se att det skulle vara klokt att på någon som helst ministerpost ha en politiker som är ointresserad av vad kunskap och beprövad vetenskap har att säga om en viss politisk idé. Men det är kanske ändå särskilt utmanande att tänka sig en utbildnings- och forskningsminister som fullständigt skiter i vad beprövad vetenskap har att anföra.

Sverige har haft en sådan minister tills helt nyligen. Han hette Jan Björklund och var också folkpartiets (detta gamla folkskollärarparti) partiledare. Det är han fortfarande. Men dessbättre är han inte längre utbildningsminister.   

Idag kom det sorgliga beskedet att regeringen och alliansen, eller det som är kvar av den, kommit överens om en kompromiss i betygsfrågan. 100 skolor, detta är taket, ska få möjlighet att delta i en försöksverksamhet med betyg för fjärdeklassare. ”Reformen”, som alltså är ett hugskott utan verklighetsförankring, ska utvärderas 2017 och kan tidigast bli allmän skolpolitik 2022. 
Puh, säger jag! Då kan ju förnuftet ha hunnit ikapp också de borgerliga partierna.

Idén med betyg för fjärdeklassare har dömts ut av såväl elever som lärare – och av forskarsamhället. Så här sammanfattades läget för Jan Björklund och ”reformen” i Dagens Nyheter den 25 mars förra året: ”Lärarförbundet sågar det. Allianskolleger tar avstånd från det. Och landets forskarelit förstår inte var utbildningsministern får sina idéer ifrån.”

En systematisk genomgång av forskningsläget gjord av Vetenskapsrådet ledde till slutsatser som att "alla" elever påverkas negativt av tidiga betyg. Och alldeles särskilt ”lågpresterande barn”. Ja, i rapporten konstaterades att inte en enda vetenskaplig artikel pekar på att tidiga betyg i skolan skulle vara positivt.

Idag kunde vi då ändå lyssna till vad som, antar jag, skulle föreställa en triumferande Jan Björklund. Han talade om ”Genombrott”. Han sa att detta, det väntande försöket alltså, ”skapar stabilitet i skolan”. Ja, ”det är ett stort steg framåt att vi nu genomför ett seriöst försök med detta”, sa Jan Björklund. 

Seriöst? Knappast! 
Jag kan väl förstå regeringspartierna, d v s att de går med på försökseländet. Alternativet hade ju annars kunnat bli att allianspartierna tillsamman med Sverigedemokraterna hade drivit igenom betygsreformen i riksdagens utbildningsutskott och i kammaren. Men seriöst? Nej, det är ett sorgligt spektakel, en betygsfars iscensatt av en för beprövad vetenskap fullständigt tondöv före detta utbildningsminister.   

Vilka underbara banker!

Storbankernas ägare och direktörer har sedan länge nävarna djupt nergrävda i syltburkarna. Swedbank, Handelsbanken, Nordea och SEB, alla berättar nu, när årsboksluten presenteras, om provocerande höga vinstnivåer, höjda utdelningar till aktieägarna och fantasilöner till bankledningarna. Bankerna tjänar alltmer på kunderna, som dessutom själva gör alltmer av jobbet. 

Swedbanks vd Michael Wolf försvarar i ett Rapportinslag de höga utdelningarna med att Finansinspektionen kräver det. Det är rent trams. FI kräver en viss nivå på det egna kapitalet, för att bankerna ska kunna klara nya kriser på finansmarknaden, de kräver inte en viss nivå på utdelningen till aktieägarna. Om man minskar utdelningarna kan det egna kapitalet stärkas på lägre vinstnivåer. Utdelningen i Swedbank motsvarar 75 procent av vinsten och det ser likadant ut i de andra storbankerna.   

Enligt de kapitalistiska läroböckerna är skälet till hög aktieavkastning att ägarna tar en hög risk. Men när det gäller de systemviktiga storbankerna är det inte sant. Riskerna har socialiserats, eftersom det finansiella systemet inte kan tillåtas braka ihop. 

Europa lider fortfarande svårt av sviterna efter den senaste finanskrisen, som drog igång i USA på grund av sanslösa utsvävningar i branschen. Vi kan nu, också beroende på den halsstarriga åtstramningspolitik som ordinerades som medicin till Europa, samtidigt som bankerna hållits under armarna, se tillbaka på en längre period av recession i de värst drabbade länderna. Massarbetslöshet, inte minst bland ungdomar, förlorad framtidstro, växande ohälsa och socialt elände.

Europas djupa kris kan visserligen inte enbart skyllas på bank- och finansmarknadens tillkortakommanden. Högerpolitiken och euron hamnar också på de anklagades bänk.

Men poängen i det här sammanhanget är, att banker är inte vilka företag som helst.

Bank- och finanssystemet är som ekonomins blodomlopp. Det får inte bli stopp i rören, "systemviktiga” storbanker får inte gå i konkurs. Därför har riskerna socialiserats. Det är samhället och medborgarna i egenskap av skattebetalare som står riskerna, när och om det finansiella systemet brakar ihop därför att ”finansvalparna” lekt kapitalister.

Bankägarna och deras ledningar ser inte längre, som sin grundläggande uppgift att serva samhället, att erbjuda möjligheter till sparande och att låna ut till enskilda och företag. De ser som sin uppgift att tjäna pengar på pengar, så mycket pengar som möjligt. Och spelet har blivit allt djärvare för att kunna öka vinsterna. Risken tar ju till syvende och sist samhället, medborgarna, eftersom systemviktiga banker måste räddas. Vilken underbar verksamhet är det inte!

Varje jul visar SVT filmen It’s a Wonderful Life (1946), på svenska Livet är underbart. Det är verkligen en underbar film med James Stewart och Donna Reed i huvudrollerna. Den handlar om banker, änglar och kärlek. Inte minst om banker. Man skulle kunna säga att det är en film om hur banker förr i tiden, riktiga banker, kunde fungera, ungefär som de gamla sparbankerna i Sverige.

George Bailey (James Stewart) är en ärlig och pålitlig bankman, som driver Bailey Bulding and Loan. Man kan spara och låna i banken. Banken liksom tillhör och känner sin stad, ser som sin uppgift att finnas där och se till att livet blir bättre. Den sortens banker är numera nästan helt utdöd. 

Det finns också en bok med titeln Jimmy Stewart is dead, med den långa underrubriken Ending the World’s Ongoing Financial Plague with Limited Purpose Banking.  Det sista betyder fritt översatt: ”Hur man får slut på den pågående finansiella farsoten med hjälp av begränsad bankverksamhet” (ungefär bankdelning för att anknyta till en aktuell debatt).  Den anspelar alltså på nämnda film och har författas av Laurence J. Kotlikoffs. Boken utkom 2010, även om illustrationen här intill är gammalmodig, och har så vitt jag vet inte översatts till svenska. Men budskapet är att banker också på 2000-talet borde fungera som förr i tiden.

Frågan är varför man ska ha privata, kapitalistiska storbanker, när riskerna i alla fall har socialiserats? Nu vågar jag inte gå så långt att jag aktualiserar SSU:s, det Socialdemokratiska Ungdomsförbundets, gamla krav på bankförstatligande. Det är ju en annan tid nu. Men säg så här.

Staten bör vara en stor och normerande aktör på bankmarknaden. Staten bör använda sin ägarroll för att skapa stabilitet och främja exempel på hur banker kan och ska uppträda, när det gäller service, risktagande, vinstnivåer och bonusar.

Därför har det varit och är det dumt att sälja ut de banker vi själva äger. Fortfarande har staten en ägarpost i Nordea och äger själv SBAB. Tack vare att oppositionen under förra mandaten stoppade alliansregeringens planer.

Staten bör äga bankverksamhet, och dessutom bör andra alternativ än de privata och statliga gynnas. Jag vill se en mångfald av ägare, pluralism och ökad konkurrens på bankmarknaden, kundägda banker - sparbanker och föreningsbanker.

Det är lite gammalmodigt. Men i bankvärlden var det bättre förr.

Kejsaren var naken...

Det blir alltmer uppenbarat att kejsaren var naken.
För några år sedan fick Anders Borg pris som Europas bäste finansminister. Katrine Kielos, numera Marcel, tillät sig skoja i en kolumn i Aftonbladet, genom att konstatera att i ett Europa härjat av djup kris var det väl ungefär som att bli utsedd till Afrikas bäste skidåkare.
Det hindrade inte att merparten av Sveriges journalister skulle fortsätta att äta ur Anders Borgs hand nära nog ända fram till slutet. Och att också ledande personer i oppositionen kunde höras sucka imponerade av Borgs ekonomiska handlag.

Nu kommer "nyheten", presenterad i Gomorron Sverige, att Sverige under Anders Borgs styre i själva verket haft negativ tillväxt, om man räknar på BNP per capita, vilket förstås är det rättvisande sättet att räkna. Vi kan se tillbaka på "sju förlorade år".
Eftersom välbeställda svenskar fått det ännu bättre under alliansens styre, innebär det att de som redan hade det knapert har fått det mycket sämre. Vilket vi egentligen visste utan att behöva ta del av den "nya" statistiken.

Under hela sin regeringsperiod mötte Borg och alliansregeringen oppositionens angrepp genom att hänvisa till absoluta tal och bortse ifrån befolkningsökningen, bland annat som en följd av stor invandring.
När oppositionen pekade på att allt fler blivit arbetslösa svarade Reinfeldt och Borg att det är fler som arbetar. Vilket är ungefär lika begåvat som att säga att eftersom fler arbetar i Kina är arbetsmarknaden bättre där än i Sverige. När oppositionen kritiserade alliansregeringen för att den skurit ner högskolan och andra utbildningsinsatser, svarade alliansen att det finns fler högskoleplatser idag än när vi tog över 2006.
Kruxet är att Sverige har fått ungefär 600 000 fler invånare sedan 2006.

Någon "arbetslinje" värd namnet har den borgerliga regeringen aldrig haft. Däremot en jobbpolitik som innebär att man stimulerar fram fler låglönejobb. Idén bakom jobbskatteavdragen och deras baksida - bland annat sämre a-kassa och sjukförsäkring - är att stärka incitamenten att ta jobb till lägre lön. Om du bara kryper lite mer så finns det jobb att få.
Det handlar om att skapa en växande låglönemarknad istället för att genom utbildning och andra mjuka och hårda investeringar öka produktiviteten - och därmed BNP per capita.

Allianspolitiken blev ett fiasko eller kanske kan man med alliansögon se den som en framgång. Men arbetslösheten växte och i den mån det skapades nya jobb, kom de i hög grad i form av lågbetalda jobb. Sverige blev fattigare.
Istället för den systematiska skattesänknings- och nedrustningspolitik som bedrevs, fanns det starka skäl att kraftig öka inte minst de mjuka investeringarna, inte minst för att klara integrationen av alla nyanlända. Men istället sänktes ambitionerna och de arbetslösa hänvisades till en ny låglönemarknad Allt enligt teorin att det finns jobb att få, bara du är beredd att jobba för en skitlön och sluta ställa krav på trygghet och bra arbetsmiljö.

Nu har den statistiska rapporteringen hunnit ikapp verkligheten och jag hör samtalsledaren i morgonsoffan förvånat utbrista; "Men Anders Borg har ju varit så internationellt hyllad".
Hur kunde hans stjärna stiga så högt?
Ja, ett svar är att den trendsättande delen av journalistkåren inte gjorde sitt jobb. Det krävdes ingen mera avancerad grävande journalistik för att avslöja att kejsaren var naken. Ett par timmar på nätet kanske med rätt sökord.
Och jag tycker heller inte att oppositionen gjorde sitt jobb. Där var man också, paradoxalt nog, alltför imponerad av kejsarens nya kläder.

Socialdemokratin måste uppfinnas på nytt?

I går kväll höll jag föredrag på Stadsarkivet i Malmö, numera inhyst i tidningen Arbetets gamla lokaler på Bergsgatan. Just därför var ämnet för kvällen, på detta första i en rad "föreläsningar" som stadsarkivet arrangerar,  "Tidningen Arbetet – glimtar från förr". Jag var alltså chefredaktör under de sista åren. 

Arbetet var den största socialdemokratiska morgontidningen i Sverige, ja faktiskt i världen, men den randanmärkningen kanske säger mer om världen än om Arbetet. 
Den 30 september är det 15 år sedan det sista numret (bilden) av Arbetet trycktes i "den blå skönheten", en gång Europas största tidningsoffsetpress.

När Arbetet i Skåne och Arbetet Ny tid i Göteborg tvingades stryka på foten fanns fortfarande ett antal rörelseägda morgontidningar kvar. Idag är det bara en, Värmlands Folkblad. De andra, som på nåder fortfarande har socialdemokratiska ledarsidor, ägs av de borgerliga konkurrenttidningarna, eller rättare sagt av de kommersiella, borgerliga tidningsbolag som också äger konkurrenterna.

Mötet i går kväll var välbesökt, många som kommit hade en bakgrund på Arbetet, nästan alla hade varit prenumeranter. 
"Hade Arbetet kunnat överleva", frågades det.
Ja, svarade jag, om vi hade haft starka, villiga ägare bakom ryggen. Och om vi fått till stånd ett djupgående samarbete med någon annan tidning. Vi inledde ett samarbete med Metro, Metro trycktes hos Arbetet och vi bildade ett gemensamt annonsbolag. Och diskussioner om samarbete fördes med Skånska Dagbladet och Svenska Dagbladet. 

De ägare vi hade, den dominerande var den lokala tidningsstiftelsen, hade inget kapital att sätta in. LO och fackföreningsrörelsen centralt ville inte. De hade vid upprepade tillfällen under årens lopp hjälpt Arbetet och för inte så länge sen pytsat in mer än 100 miljoner i den nya A-presskoncernen. Allt gick förlorat i konkursen 1992, sedan den nya ledningen med Torbjörn Båth i spetsen hade lekt affär. 
LO hade bränt fingrarna och det sved fortfarande.

"Mordet på en tidning" heter dramadokumentärern som Fredrik Gertten gjorde om Arbetets sista veckor. Den sändes på svensk och dansk TV. Filmen är en välgjord känslomässig resa mot tidningens död. Men knappast ett bidrag till analysen av varför det gick som det gick.
Något mord var det inte. Inte ens vållande till annans död. Men visst var och är arbetarrörelsens förhållande till mediefrågan sorgligt och modlöst. 
Fackföreningsrörelsen hade för all del goda skäl att vara skeptisk och rädd om sina pengar. Men bristen på dådlust på medieområdet är ett grundläggande problem. 

Utan sina tidningar hade arbetarrörelsen aldrig kommit att spela den roll man spelade under det förra århundradet. Jag vågar påstå att välfärdssamhället aldrig hade blivit av utan tidningarna. 
Det är en fin bild att i ett av rummen på statarmuseet vid Torups slott i bokskogen utanför Malmö är väggarna tapetserade med Arbetet. Tidningar isolerar också. Arbetet var ett verktyg för att hålla kylan borta i mer än ett avseende. 

SOM-institutet i Göteborg gav ut en bok
 om vad som hände när Arbetet lades ner.

I slutet av 1800-talet när pionjärer som Axel Danielsson, Arbetets grundare, startade våra tidningar var det faktiskt viktigare att vara chefredaktör än partiordförande. Den framväxande arbetarrörelsen hade en annan berättelse och den måste nå ut.
Det första problemet för dagens socialdemokrati och arbetarrörelse är ändå inte att man saknar egna morgontidningar. Om mindre än 10 år kommer det inte att finnas någon morgontidning, som vi känner den, kvar. Den ofrånkomliga flykten till nätet pågår nu i rasande fart.
Det första problemet är att socialdemokratin inte har en tydlig egen berättelse och kanske därför sedan länge inte ser behovet av eller förmår att vara en stark självständig aktör på "mediemarknaden".

Jag tar mig nu friheten att som lång avslutning publicera min sista ledare i Arbetet, rubrik "Epilog", som alltså också var Arbetets sista ledare. Den slutar med att "Arbetet måste uppfinnas igen". Det gäller fortfarande, även om tiden för just tryckta, tidningsbärardistribuerade tidningar är förbi. 
Kanske är det så illa, vilket P O Enqvist utropade, också det i sista numret av Arbetet, att det är "dags att uppfinna politiken på nytt". Ja, kanske rentav socialdemokratin. 

"Sommaren 1887 skriver Axel Danielsson ett brev till centralstyrelsen för södra distriktets fackföreningar i Malmö för att höra om det finns intresse att arrangera ett möte under rubriken ”Arbetarna och pressen”.Svaret blir positivt och ett par dagar senare anländer Danielsson per ångbåt till Malmö, den stad som han i sin första kolumn i Arbetet ger namnet Träbottnatramp. Mötet genomfördes i Kasinoträdgården. Och Arbetet grundades, det skriver Bengt Lidforss i sin levnadsteckning av Axel Danielsson, tack vare enskilda arbetares ”energi och offervillighet”. Han nämner särskilt tapetseraren Nordman, snickaren Ohlzén, grovarbetaren Håkansson, muraren Per Persson och ytterligare några.Så börjar tidningssagan om Arbetet, folktidningen i Malmö. 113 år senare tvingas vi kapitulera. Arbetet läggs ner. Liksom Arbetet Ny Tid i Göteborg.

Den sista striden liknar på en punkt den första. Under de senaste veckorna har läsarnas och den lokala arbetarrörelsens energi och offervillighet på nytt kommit till uttryck. Tusentals sympatisörer, långt ifrån alla med socialdemokratisk partitillhörighet, har förpliktat sig att teckna aktier. Snickare och murare, undersköterskor och läkare, studerande och pensionärer. Arbetarekommuner, socialdemokratiska föreningar, fackliga avdelningar och klubbar, idrottsföreningar, läkarsällskap har gett sitt stöd, ekonomiskt och moraliskt. Bidrag har strömmat till från Skåne och Göteborg men också från andra delar av Sverige.  

På en viktig punkt skiljer sig den sista striden från den första. Då, 1887, fanns ännu inte LO. Det fanns inga centralt placerade kassakistor med glittrande aktiemiljarder. Allt hängde på den spirande rörelsen, på det som idag brukar kallas gräsrötterna. Trots det, eller kanske just därför, lyckades det omöjliga. I Malmö startades Arbetet. I Göteborg Ny Tid.

Idag förvaltar den centrala fackföreningsrörelsen åtskilliga miljarder. Men istället för att knyta en allians med den lokala arbetarrörelsen, med energin och offerviljan, valde man att luta sig mot det privata tidningskapitalet. Räknenissar på Schibsted och andra tidningskoncerner avgjorde på LO:s uppdrag framtiden för Arbetet. Slutsatserna av detta har långt vidare konsekvenser än de som rör Arbetets nedläggning. Man valde att avfärda den egna rörelsen, eller det som finns kvar av den. Sensmoralen av detta val gör klyftan mellan dem däruppe och dem därnere ännu lite djupare.

Mitt uppdrag är att skriva den sista ledaren. Den som sammanfattar Arbetets gärning. Det är naturligtvis en övermäktig uppgift. Men några rader ur K G Ossiannilssons dikt från Arbetet den 5 juli 1906 om Axel Danielsson kan tjäna som en sammanfattning också av Arbetets nu 113-åriga historia. En krater som mal som sin egen kvarn, så stoftet ryker i skyn, för gudar och för människobarn, en väldig syn.

Bokens Dag har sin självklara, framskjutna plats i epilogen. Första gången denna ordkombination stod i tryck var i Arbetet 1937. Bokens Dag instiftades när nazisterna marscherade upp och bokbålen brann runt om i Europa. Arrangemanget skulle bli till en kraftfull manifestation av diktens och det fria ordets betydelse för ett kultursamhälle. Under de tillryggalagda åren har i runda tal 85.000 besökare mött sina författare på Arbetets Bokens Dag. Med få undantag har alla de stora författarna passerat revy. Romangiganterna och lyrikerna, men också nyskapande samhällsdebattörer, memoarförfattande politiker och artister.På Bokens Dag har under de 62 åren komik varvats med det djupaste allvar. Mörk orostid och ljusnande framtid har speglats i böckerna och på scenen. Precis som i tidningen Arbetet. 

Lucia kan heller inte förbigås, detta folktidningens klarast lysande arrangemang. Varje år har det lyst upp det djupaste decembermörkret. Nu auktioneras Malmö Lucia ut till högstbjudande. 

Arbetet har varit en av de viktigaste folkhögskolorna. En skola för folket men också för journalister och politiker. Och en sådan politikerskola kan aldrig ersättas med tjänster på kommunalrådsavdelningar och departement. På en tidning lär man sig räta på ryggen.

Nu läggs Arbetet ner. Sorg är den förhärskande stämningen. Men det finns också plats för glädje. Det är med en tidning som med ett liv. Till sist tar det slut. Meningen är då vad som uträttats. Arbetet har bidragit till att lyfta människor ur fattigdom ur förnedring. Den har sänt stråk av ljus genom mörka statarlängor och betonggrå miljonprogramsområden.  

Ord kan förändra världen. Arbetet är ett bevis för att det är sant. Arbetet har, för att ännu en gång låna ord från omdömet om Danielssons egen gärning, det känns rätt en dag som denna, ”lyst och lärt, skämtat och lett, hånat och begabbat, risat och lisat, tuktat och eggat,kämpat och blödt och gjutet sitt hjärteblod”. Bättre än så är inte möjligt att uträtta. 

Den politiska passion som en gång skapade tidningar som Arbetet och Ny Tid är ack så nödvändig också år 2000. Och skälen för att starta Arbetet kvarstår också 113 år senare. När Axel Danielsson kom till Malmö 1887 fanns det redan sex tidningar. Såväl kolera som svinpest grasserade i Träbottnatramp. Men den liberala tidningen, där fläskhandlarna hade starka ägarintressen, visade större oro för svinpesten än för koleran som härjade bland arbetarbefolkningen. Alla människors berättelser blev inte berättade.

Nu lever vi i den globala kapitalismens tidevarv. Gamla strukturer bryts sönder. Klyftorna växer åter.Om arbetarrörelsen skall överleva omvandlingen krävs på nytt passion och publicistiskt mod. Fortfarande är det så att det fria ordet och mångfalden måste bäras upp av andra än de tidningsutgivare vars främsta drivkraft är att tjäna pengar. Det hänger på folkrörelserna om alla berättelser skall bli berättade och alla åsikter komma till tals. Arbetet är nerlagd. Arbetet måste uppfinnas igen."

Hur fick SD makt?

På valnatten, när det stod klart att Sverigedemokraterna var ensamt parti om att kunna utropa sig till segerherrar, hördes besvikna kommentarer från personer någonstans till vänster, som lät så här; ”Det viktigaste nu är att bekämpa rasisterna!”

Det var rätt dumt sagt, tycker jag. Det viktigaste nu är att bekämpa massarbetslösheten, de allt djupare klyftorna och det växande utanförskapet. Och då menar jag det riktiga utanförskapet, inte det som de borgerliga partierna kallar utanförskap och som dessvärre de flesta politiska journalister har anammat som begrepp.

Det är med jämlikhetspolitik som Sverigedemokraterna kan stoppas.

Dan Andersson, tidigare chefekonom på LO, har skrivit en bok med titeln ”Så fick Sverigedemokraterna makt” (Hjalmarsson och Högberg). Det är en mycket läsvärd och viktig bok.

Enligt Dan Andersson beror Sverigedemokraternas framfart för det första på den hårdnande ”konkurrensen om knappa resurser, som jobb”, och på ”ekonomisk marginalisering”. Till de knappa resurserna hör, förutom jobben, också utbildning, vård, omsorg och fungerande arbetsmarknadspolitik. Välfärdstjänsterna är hårt ansträngda inte minst som ett resultat av alliansens politik under åtta år.

De som drabbats av den hårdnande konkurrensen om knappa resurser är väljare med låga inkomster och okvalificerade arbeten, väjare som har fått sänkta inkomster eller ersättningar, som saknar arbete eller inte kan arbeta. Väljare som inte kan kompensera sig på marknaden genom att köpa privata alternativ, när samhället drar sig tillbaka.

Fredrik Reinfeldts berömda yttrande om att ”vi måste öppna våra hjärtan” är ohyggligt cyniskt, eftersom det är han och högeralliansen som tvingat arbetslösa, sjukskrivna och pensionärer att betala för de rundhänta skattesänkningarna och som därmed knuffat ut allt fler i utanförskap.

Det är redan hårt pressade grupper som tvingats ”öppna sina hjärtan”, inte Reinfeldts klasskamrater. Och det är kommuner, där konkurrensen om resurserna är som allra hårdast, som tagit det största ansvaret för flyktingmottagningen, inte moderatkommunerna.

Det brukar framhållas att den viktigaste gemensamma nämnaren för Sverigedemokraternas väljare är att de har kort utbildning. Det betyder inte att de är dummare än andra, det betyder att det framför allt är personer med svag ställning på en redan svag arbetsmarknad som möter och fruktar konkurrensen från nyanlända svenskar. Det är framför allt här Sverigedemokraterna rekryterar sina väljare. 

De väljer inte Sverigedemokraterna för att de är rasister, även om rasister finns och även om det växande utanförskapet kan göra att fler blir det, utan för att de är alltmer utsatta och för att samhället inte längre lever upp till det kontrakt man avtalat om med sina medborgare.

Sverigedemokraternas framgångar förklaras också av det som Dan Andersson kallar ”förändringar i utbudet av politik”, vilket förstås hänger ihop med resursbristen. Det betyder i klartext att alternativen har blivit suddigare. Avsaknaden av tydliga konfliktlinjer och tydliga motstående berättelser har banat väg för högerpopulismen. 

Politiken har avpolitiserats. De båda huvudalternativen, ”alliansen” och Socialdemokraterna, framstår som ganska lika, framför allt för de grupper som tagit mest stryk under alliansperioden. Därmed banas väg för högerpopulismen.

Det hör till bilden att Sverigedemokraternas väljare är de som i minst utsträckning ”identifierar” sig med det parti de röstat på, vilket naturligtvis tyder på att många helst skulle rösta på andra partier om andra partier hade en berättelse som tydde på att de på allvar brydde sig. 

Det viktigaste nu är inte kampen mot rasismen. Det viktigaste är att göra alternativen tydliga, att skapa jobb och att stärka välfärden. Då förlorar Sverigedemokraterna sin makt