Kejsaren var naken...

Det blir alltmer uppenbarat att kejsaren var naken.
För några år sedan fick Anders Borg pris som Europas bäste finansminister. Katrine Kielos, numera Marcel, tillät sig skoja i en kolumn i Aftonbladet, genom att konstatera att i ett Europa härjat av djup kris var det väl ungefär som att bli utsedd till Afrikas bäste skidåkare.
Det hindrade inte att merparten av Sveriges journalister skulle fortsätta att äta ur Anders Borgs hand nära nog ända fram till slutet. Och att också ledande personer i oppositionen kunde höras sucka imponerade av Borgs ekonomiska handlag.

Nu kommer "nyheten", presenterad i Gomorron Sverige, att Sverige under Anders Borgs styre i själva verket haft negativ tillväxt, om man räknar på BNP per capita, vilket förstås är det rättvisande sättet att räkna. Vi kan se tillbaka på "sju förlorade år".
Eftersom välbeställda svenskar fått det ännu bättre under alliansens styre, innebär det att de som redan hade det knapert har fått det mycket sämre. Vilket vi egentligen visste utan att behöva ta del av den "nya" statistiken.

Under hela sin regeringsperiod mötte Borg och alliansregeringen oppositionens angrepp genom att hänvisa till absoluta tal och bortse ifrån befolkningsökningen, bland annat som en följd av stor invandring.
När oppositionen pekade på att allt fler blivit arbetslösa svarade Reinfeldt och Borg att det är fler som arbetar. Vilket är ungefär lika begåvat som att säga att eftersom fler arbetar i Kina är arbetsmarknaden bättre där än i Sverige. När oppositionen kritiserade alliansregeringen för att den skurit ner högskolan och andra utbildningsinsatser, svarade alliansen att det finns fler högskoleplatser idag än när vi tog över 2006.
Kruxet är att Sverige har fått ungefär 600 000 fler invånare sedan 2006.

Någon "arbetslinje" värd namnet har den borgerliga regeringen aldrig haft. Däremot en jobbpolitik som innebär att man stimulerar fram fler låglönejobb. Idén bakom jobbskatteavdragen och deras baksida - bland annat sämre a-kassa och sjukförsäkring - är att stärka incitamenten att ta jobb till lägre lön. Om du bara kryper lite mer så finns det jobb att få.
Det handlar om att skapa en växande låglönemarknad istället för att genom utbildning och andra mjuka och hårda investeringar öka produktiviteten - och därmed BNP per capita.

Allianspolitiken blev ett fiasko eller kanske kan man med alliansögon se den som en framgång. Men arbetslösheten växte och i den mån det skapades nya jobb, kom de i hög grad i form av lågbetalda jobb. Sverige blev fattigare.
Istället för den systematiska skattesänknings- och nedrustningspolitik som bedrevs, fanns det starka skäl att kraftig öka inte minst de mjuka investeringarna, inte minst för att klara integrationen av alla nyanlända. Men istället sänktes ambitionerna och de arbetslösa hänvisades till en ny låglönemarknad Allt enligt teorin att det finns jobb att få, bara du är beredd att jobba för en skitlön och sluta ställa krav på trygghet och bra arbetsmiljö.

Nu har den statistiska rapporteringen hunnit ikapp verkligheten och jag hör samtalsledaren i morgonsoffan förvånat utbrista; "Men Anders Borg har ju varit så internationellt hyllad".
Hur kunde hans stjärna stiga så högt?
Ja, ett svar är att den trendsättande delen av journalistkåren inte gjorde sitt jobb. Det krävdes ingen mera avancerad grävande journalistik för att avslöja att kejsaren var naken. Ett par timmar på nätet kanske med rätt sökord.
Och jag tycker heller inte att oppositionen gjorde sitt jobb. Där var man också, paradoxalt nog, alltför imponerad av kejsarens nya kläder.

Socialdemokratin måste uppfinnas på nytt?

I går kväll höll jag föredrag på Stadsarkivet i Malmö, numera inhyst i tidningen Arbetets gamla lokaler på Bergsgatan. Just därför var ämnet för kvällen, på detta första i en rad "föreläsningar" som stadsarkivet arrangerar,  "Tidningen Arbetet – glimtar från förr". Jag var alltså chefredaktör under de sista åren. 

Arbetet var den största socialdemokratiska morgontidningen i Sverige, ja faktiskt i världen, men den randanmärkningen kanske säger mer om världen än om Arbetet. 
Den 30 september är det 15 år sedan det sista numret (bilden) av Arbetet trycktes i "den blå skönheten", en gång Europas största tidningsoffsetpress.

När Arbetet i Skåne och Arbetet Ny tid i Göteborg tvingades stryka på foten fanns fortfarande ett antal rörelseägda morgontidningar kvar. Idag är det bara en, Värmlands Folkblad. De andra, som på nåder fortfarande har socialdemokratiska ledarsidor, ägs av de borgerliga konkurrenttidningarna, eller rättare sagt av de kommersiella, borgerliga tidningsbolag som också äger konkurrenterna.

Mötet i går kväll var välbesökt, många som kommit hade en bakgrund på Arbetet, nästan alla hade varit prenumeranter. 
"Hade Arbetet kunnat överleva", frågades det.
Ja, svarade jag, om vi hade haft starka, villiga ägare bakom ryggen. Och om vi fått till stånd ett djupgående samarbete med någon annan tidning. Vi inledde ett samarbete med Metro, Metro trycktes hos Arbetet och vi bildade ett gemensamt annonsbolag. Och diskussioner om samarbete fördes med Skånska Dagbladet och Svenska Dagbladet. 

De ägare vi hade, den dominerande var den lokala tidningsstiftelsen, hade inget kapital att sätta in. LO och fackföreningsrörelsen centralt ville inte. De hade vid upprepade tillfällen under årens lopp hjälpt Arbetet och för inte så länge sen pytsat in mer än 100 miljoner i den nya A-presskoncernen. Allt gick förlorat i konkursen 1992, sedan den nya ledningen med Torbjörn Båth i spetsen hade lekt affär. 
LO hade bränt fingrarna och det sved fortfarande.

"Mordet på en tidning" heter dramadokumentärern som Fredrik Gertten gjorde om Arbetets sista veckor. Den sändes på svensk och dansk TV. Filmen är en välgjord känslomässig resa mot tidningens död. Men knappast ett bidrag till analysen av varför det gick som det gick.
Något mord var det inte. Inte ens vållande till annans död. Men visst var och är arbetarrörelsens förhållande till mediefrågan sorgligt och modlöst. 
Fackföreningsrörelsen hade för all del goda skäl att vara skeptisk och rädd om sina pengar. Men bristen på dådlust på medieområdet är ett grundläggande problem. 

Utan sina tidningar hade arbetarrörelsen aldrig kommit att spela den roll man spelade under det förra århundradet. Jag vågar påstå att välfärdssamhället aldrig hade blivit av utan tidningarna. 
Det är en fin bild att i ett av rummen på statarmuseet vid Torups slott i bokskogen utanför Malmö är väggarna tapetserade med Arbetet. Tidningar isolerar också. Arbetet var ett verktyg för att hålla kylan borta i mer än ett avseende. 

SOM-institutet i Göteborg gav ut en bok
 om vad som hände när Arbetet lades ner.

I slutet av 1800-talet när pionjärer som Axel Danielsson, Arbetets grundare, startade våra tidningar var det faktiskt viktigare att vara chefredaktör än partiordförande. Den framväxande arbetarrörelsen hade en annan berättelse och den måste nå ut.
Det första problemet för dagens socialdemokrati och arbetarrörelse är ändå inte att man saknar egna morgontidningar. Om mindre än 10 år kommer det inte att finnas någon morgontidning, som vi känner den, kvar. Den ofrånkomliga flykten till nätet pågår nu i rasande fart.
Det första problemet är att socialdemokratin inte har en tydlig egen berättelse och kanske därför sedan länge inte ser behovet av eller förmår att vara en stark självständig aktör på "mediemarknaden".

Jag tar mig nu friheten att som lång avslutning publicera min sista ledare i Arbetet, rubrik "Epilog", som alltså också var Arbetets sista ledare. Den slutar med att "Arbetet måste uppfinnas igen". Det gäller fortfarande, även om tiden för just tryckta, tidningsbärardistribuerade tidningar är förbi. 
Kanske är det så illa, vilket P O Enqvist utropade, också det i sista numret av Arbetet, att det är "dags att uppfinna politiken på nytt". Ja, kanske rentav socialdemokratin. 

"Sommaren 1887 skriver Axel Danielsson ett brev till centralstyrelsen för södra distriktets fackföreningar i Malmö för att höra om det finns intresse att arrangera ett möte under rubriken ”Arbetarna och pressen”.Svaret blir positivt och ett par dagar senare anländer Danielsson per ångbåt till Malmö, den stad som han i sin första kolumn i Arbetet ger namnet Träbottnatramp. Mötet genomfördes i Kasinoträdgården. Och Arbetet grundades, det skriver Bengt Lidforss i sin levnadsteckning av Axel Danielsson, tack vare enskilda arbetares ”energi och offervillighet”. Han nämner särskilt tapetseraren Nordman, snickaren Ohlzén, grovarbetaren Håkansson, muraren Per Persson och ytterligare några.Så börjar tidningssagan om Arbetet, folktidningen i Malmö. 113 år senare tvingas vi kapitulera. Arbetet läggs ner. Liksom Arbetet Ny Tid i Göteborg.

Den sista striden liknar på en punkt den första. Under de senaste veckorna har läsarnas och den lokala arbetarrörelsens energi och offervillighet på nytt kommit till uttryck. Tusentals sympatisörer, långt ifrån alla med socialdemokratisk partitillhörighet, har förpliktat sig att teckna aktier. Snickare och murare, undersköterskor och läkare, studerande och pensionärer. Arbetarekommuner, socialdemokratiska föreningar, fackliga avdelningar och klubbar, idrottsföreningar, läkarsällskap har gett sitt stöd, ekonomiskt och moraliskt. Bidrag har strömmat till från Skåne och Göteborg men också från andra delar av Sverige.  

På en viktig punkt skiljer sig den sista striden från den första. Då, 1887, fanns ännu inte LO. Det fanns inga centralt placerade kassakistor med glittrande aktiemiljarder. Allt hängde på den spirande rörelsen, på det som idag brukar kallas gräsrötterna. Trots det, eller kanske just därför, lyckades det omöjliga. I Malmö startades Arbetet. I Göteborg Ny Tid.

Idag förvaltar den centrala fackföreningsrörelsen åtskilliga miljarder. Men istället för att knyta en allians med den lokala arbetarrörelsen, med energin och offerviljan, valde man att luta sig mot det privata tidningskapitalet. Räknenissar på Schibsted och andra tidningskoncerner avgjorde på LO:s uppdrag framtiden för Arbetet. Slutsatserna av detta har långt vidare konsekvenser än de som rör Arbetets nedläggning. Man valde att avfärda den egna rörelsen, eller det som finns kvar av den. Sensmoralen av detta val gör klyftan mellan dem däruppe och dem därnere ännu lite djupare.

Mitt uppdrag är att skriva den sista ledaren. Den som sammanfattar Arbetets gärning. Det är naturligtvis en övermäktig uppgift. Men några rader ur K G Ossiannilssons dikt från Arbetet den 5 juli 1906 om Axel Danielsson kan tjäna som en sammanfattning också av Arbetets nu 113-åriga historia. En krater som mal som sin egen kvarn, så stoftet ryker i skyn, för gudar och för människobarn, en väldig syn.

Bokens Dag har sin självklara, framskjutna plats i epilogen. Första gången denna ordkombination stod i tryck var i Arbetet 1937. Bokens Dag instiftades när nazisterna marscherade upp och bokbålen brann runt om i Europa. Arrangemanget skulle bli till en kraftfull manifestation av diktens och det fria ordets betydelse för ett kultursamhälle. Under de tillryggalagda åren har i runda tal 85.000 besökare mött sina författare på Arbetets Bokens Dag. Med få undantag har alla de stora författarna passerat revy. Romangiganterna och lyrikerna, men också nyskapande samhällsdebattörer, memoarförfattande politiker och artister.På Bokens Dag har under de 62 åren komik varvats med det djupaste allvar. Mörk orostid och ljusnande framtid har speglats i böckerna och på scenen. Precis som i tidningen Arbetet. 

Lucia kan heller inte förbigås, detta folktidningens klarast lysande arrangemang. Varje år har det lyst upp det djupaste decembermörkret. Nu auktioneras Malmö Lucia ut till högstbjudande. 

Arbetet har varit en av de viktigaste folkhögskolorna. En skola för folket men också för journalister och politiker. Och en sådan politikerskola kan aldrig ersättas med tjänster på kommunalrådsavdelningar och departement. På en tidning lär man sig räta på ryggen.

Nu läggs Arbetet ner. Sorg är den förhärskande stämningen. Men det finns också plats för glädje. Det är med en tidning som med ett liv. Till sist tar det slut. Meningen är då vad som uträttats. Arbetet har bidragit till att lyfta människor ur fattigdom ur förnedring. Den har sänt stråk av ljus genom mörka statarlängor och betonggrå miljonprogramsområden.  

Ord kan förändra världen. Arbetet är ett bevis för att det är sant. Arbetet har, för att ännu en gång låna ord från omdömet om Danielssons egen gärning, det känns rätt en dag som denna, ”lyst och lärt, skämtat och lett, hånat och begabbat, risat och lisat, tuktat och eggat,kämpat och blödt och gjutet sitt hjärteblod”. Bättre än så är inte möjligt att uträtta. 

Den politiska passion som en gång skapade tidningar som Arbetet och Ny Tid är ack så nödvändig också år 2000. Och skälen för att starta Arbetet kvarstår också 113 år senare. När Axel Danielsson kom till Malmö 1887 fanns det redan sex tidningar. Såväl kolera som svinpest grasserade i Träbottnatramp. Men den liberala tidningen, där fläskhandlarna hade starka ägarintressen, visade större oro för svinpesten än för koleran som härjade bland arbetarbefolkningen. Alla människors berättelser blev inte berättade.

Nu lever vi i den globala kapitalismens tidevarv. Gamla strukturer bryts sönder. Klyftorna växer åter.Om arbetarrörelsen skall överleva omvandlingen krävs på nytt passion och publicistiskt mod. Fortfarande är det så att det fria ordet och mångfalden måste bäras upp av andra än de tidningsutgivare vars främsta drivkraft är att tjäna pengar. Det hänger på folkrörelserna om alla berättelser skall bli berättade och alla åsikter komma till tals. Arbetet är nerlagd. Arbetet måste uppfinnas igen."

Hur fick SD makt?

På valnatten, när det stod klart att Sverigedemokraterna var ensamt parti om att kunna utropa sig till segerherrar, hördes besvikna kommentarer från personer någonstans till vänster, som lät så här; ”Det viktigaste nu är att bekämpa rasisterna!”

Det var rätt dumt sagt, tycker jag. Det viktigaste nu är att bekämpa massarbetslösheten, de allt djupare klyftorna och det växande utanförskapet. Och då menar jag det riktiga utanförskapet, inte det som de borgerliga partierna kallar utanförskap och som dessvärre de flesta politiska journalister har anammat som begrepp.

Det är med jämlikhetspolitik som Sverigedemokraterna kan stoppas.

Dan Andersson, tidigare chefekonom på LO, har skrivit en bok med titeln ”Så fick Sverigedemokraterna makt” (Hjalmarsson och Högberg). Det är en mycket läsvärd och viktig bok.

Enligt Dan Andersson beror Sverigedemokraternas framfart för det första på den hårdnande ”konkurrensen om knappa resurser, som jobb”, och på ”ekonomisk marginalisering”. Till de knappa resurserna hör, förutom jobben, också utbildning, vård, omsorg och fungerande arbetsmarknadspolitik. Välfärdstjänsterna är hårt ansträngda inte minst som ett resultat av alliansens politik under åtta år.

De som drabbats av den hårdnande konkurrensen om knappa resurser är väljare med låga inkomster och okvalificerade arbeten, väjare som har fått sänkta inkomster eller ersättningar, som saknar arbete eller inte kan arbeta. Väljare som inte kan kompensera sig på marknaden genom att köpa privata alternativ, när samhället drar sig tillbaka.

Fredrik Reinfeldts berömda yttrande om att ”vi måste öppna våra hjärtan” är ohyggligt cyniskt, eftersom det är han och högeralliansen som tvingat arbetslösa, sjukskrivna och pensionärer att betala för de rundhänta skattesänkningarna och som därmed knuffat ut allt fler i utanförskap.

Det är redan hårt pressade grupper som tvingats ”öppna sina hjärtan”, inte Reinfeldts klasskamrater. Och det är kommuner, där konkurrensen om resurserna är som allra hårdast, som tagit det största ansvaret för flyktingmottagningen, inte moderatkommunerna.

Det brukar framhållas att den viktigaste gemensamma nämnaren för Sverigedemokraternas väljare är att de har kort utbildning. Det betyder inte att de är dummare än andra, det betyder att det framför allt är personer med svag ställning på en redan svag arbetsmarknad som möter och fruktar konkurrensen från nyanlända svenskar. Det är framför allt här Sverigedemokraterna rekryterar sina väljare. 

De väljer inte Sverigedemokraterna för att de är rasister, även om rasister finns och även om det växande utanförskapet kan göra att fler blir det, utan för att de är alltmer utsatta och för att samhället inte längre lever upp till det kontrakt man avtalat om med sina medborgare.

Sverigedemokraternas framgångar förklaras också av det som Dan Andersson kallar ”förändringar i utbudet av politik”, vilket förstås hänger ihop med resursbristen. Det betyder i klartext att alternativen har blivit suddigare. Avsaknaden av tydliga konfliktlinjer och tydliga motstående berättelser har banat väg för högerpopulismen. 

Politiken har avpolitiserats. De båda huvudalternativen, ”alliansen” och Socialdemokraterna, framstår som ganska lika, framför allt för de grupper som tagit mest stryk under alliansperioden. Därmed banas väg för högerpopulismen.

Det hör till bilden att Sverigedemokraternas väljare är de som i minst utsträckning ”identifierar” sig med det parti de röstat på, vilket naturligtvis tyder på att många helst skulle rösta på andra partier om andra partier hade en berättelse som tydde på att de på allvar brydde sig. 

Det viktigaste nu är inte kampen mot rasismen. Det viktigaste är att göra alternativen tydliga, att skapa jobb och att stärka välfärden. Då förlorar Sverigedemokraterna sin makt

Stackars Europa - hur kunde det gå så illa?

Vill man förstå varför populistiska, mer eller mindre extrema och rasistiskt anfrätta, partier vunnit terräng i Europa kommer man inte runt den närmast halsstarriga åtstramningspolitik som bedrivits i EU sedan finanskrisen slog. Den har befäst och förvärrat massarbetslösheten, vidgat klyftorna och ökat det riktiga utanförskapet.

De styrande politikerna har mer eller mindre förledda av nyliberalt tankegods tvått sina händer och hänvisat till marknadens omättliga krav och till ofrånkomliga ekonomiska lagar, konstruerade vid nationalekonomers ritbord.

Det går naturligtvis an att hänvisa till att globaliseringen förskjutit makten från arbete till kapital och att nya förutsättningar föreligger. Till att den politiska makten har drivit iväg på globaliseringens öppna hav. Men faktum är att politikerna alldeles frivilligt och i onödan, långt före finanskrisen, låtit surra sig vid masten och lämnat över makt till bolag och byråkrater på områden där man inte hade behövt göra det.

Det hela började inte med finanskrisen och eurokrisen. Den fatala grundstrukturen fanns redan på plats i form av marknadstroendet och i eurosystemets konstruktion. Men krisen skyndade på maktöverlämnandet och marknadiseringen.

Stabilitetspakten följdes alltså av nya lagar; ”sexpack”, ”tvåpack” och finanspakten. Svåra politiska avvägningar och beslut anpassade till varje medlemslands förutsättningar ersattes av en sorts politisk maskin, där åtstramningar följer per automatik när vissa nyckeltal inträffar, men där inga eller ringa hänsyn tas till hur och varför underskotten uppstått.  

Alla politiker som är inblandade i den europeiska tragedin är inte lika goda kålsupare. För högerpolitiker är globalisering och marknadisering både mål och verktyg. Krisen både en olycka och en möjlighet. Den gav dem chansen att göra upp med välfärdsmissbruket, att pressa löner och privatisera.

De socialdemokratiska alternativen har varit bättre i varje läge. Men inte tillräckligt bra, inte tillräckligt mycket alternativ. Socialdemokratin och den europeiska vänstern har bjudit svagt motstånd, och så här långt mest framstått som förvirrad och insyltad. Den måste bli bättre.

Politikerna har alltså låtit surra sig vid masten, men väljarna låter sig naturligtvis inte surras. När de drabbas av åtstramningspolitiken och de etablerade politiska partierna inte erbjuder hopp, väljer de att lyssna till andra profeter, hittills framför allt sådana som lägger skulden på dem ”som inte är som vi” och föreslår att vi måste spika igen dörrarna mot omvärlden.

Jag satt under mina senaste fyra år som riksdagsledamot i finansutskottet och EU-nämnden och deltog därför på många europeiska konferenser om krisen och hur den skulle rådas bot på. Kommissionärer och andra höga företrädare uppträdde på rad, år efter år med en försäkran att nu skådade man ljuset i tunneln. I Grekland och i hela Europa. ”Nu har det vänt”, hoppades man, varje gång. Men varje gång underträffade också det ekonomiska utfallet den senaste försiktigt optimistiska prognosen. Och då handlade det ändå nästan bara om vad som hände på ytan av ekonomin, d v s hur tillväxttalen utvecklades, inte om växande klyftor och växande social misär.

Men nu har det väl ändå vänt? Om det bara inte vore för att folkstyret i Grekland håller på att ställa till det.

Ekonomipristagaren Joseph E. Stiglitz konstaterar i en kolumn för några dagar sedan att det finns få tecken på återhämtning. ”Gapet mellan var Europa befinner sig och var man kunde ha befunnit sig om krisen aldrig inträffat fortsätter växa. I de flesta medlemsländerna är BNP per capita mindre än innan krisen”. Och bakom de ekonomiska sifferserierna “har liv slagits i spillror, drömmar krossats och familjer fallit samman eller aldrig blivit av…”

Den nuvarande oredan beror, menar Stiglitz bland annat på en sedan länge olycklig tro på väl fungerande marknader. Politisk hybris har också spelat en roll. Hur ska man annars förklara, frågar sig Stiglitz, att europeiska politiker ”år efter år haft fel i sina prognoser angående konsekvenserna av sin egen politik”.

Europas ledare fortsätter att skriva ut ett recept som innebär att ”strukturreformer” har högsta prioritet. Reformer som regelmässigt tar sikte på fortsatt marknadisering; privatiseringar, lönenedpressning, försämrat anställningsskydd och urgröpning av sociala trygghetssystem.

Men de problem, som man nu försöker åtgärda med "strukturreformer", påpekar Stiglitz, var ju problem också när Europa fungerade. 
Vad Europa behöver, mer än strukturella reformer i medlemsländerna, sammanfattar Stiglitz, är att reformera eurozonens struktur och att man överger åtstramningspolitiken som har misslyckats år efter år med att återskapa ekonomisk tillväxt.

För att sluta där jag började. 
Europas styrande politiker fortsätter att bekymra sig högljutt för extrema nationalistiska och ”populistiska” partiers framfart. Det är befogad oro. Men samtidigt fortsätter de en politik som ökar klyftorna, som segregerar och marginaliserar.

Det är dags för en ny politik och det är dags att, vid sidan av att bekämpa politisk extremism, placera ansvaret för det ekonomiska och sociala misslyckandet där det måste placeras. Till höger! Och att erbjuda bättre socialdemokratiska alternativ.

Alliansen ska räddas

Tre borgerliga partiledare och en i vardande har idag publicerat sig på DN Debatt. De imponerar inte. Bristen på sjukdomsinsikt är monumental, när de slår fast att ”det extra valet är ett misslyckande för Stefan Löfvén, i en situation orsakad av Sverigedemokraterna”.

I själva verket var alliansregeringens ekonomiska politik och havererade ”arbetslinje” en av grundförutsättningarna för Sverigedemokraternas stora framgångar. Sjukskrivna, arbetslösa och pensionärer fick betala de skattesänkningar som riktades främst till redan gynnade grupper. Sverigedemokraterna skördar i spåren av växande klyftor, en arbetsmarknad som i stora delar havererat, växande nyfattigdom och hopplöshet - även om de också vinner röster av helt eller delvis andra skäl.

På lång sikt kommer vi alla att få betala när välfärdsnätet trasats sönder och resurserna är otillräckliga. Konjunkturinstitutet har beräknat att skatterna skulle behöva höjas med mer än 100 miljarder under de närmsta åren bara för att hjälpligt upprätthålla den kvalitet som välfärden håller idag. Och den är inte godtagbar.

Allianspartierna vill nu ha nya regler som gör det möjligt för dem att gå vidare på den inslagna vägen. De vill göra det ännu lättare för minoritetsregeringar att regera, trots att de saknar stöd i riksdagen. De vill att röstningsreglerna ändras, så att det bara är möjligt för ett parti att rösta på sitt eget budgetförslag. När det fallit i en votering, där motförslag i den slutliga voteringen utses, är den enda rösten förverkad och partiet ska vara tvingat att avstå i fortsättningen. 

Sådan har fram tills i förra veckan praxis, men inte bestämmelsen, varit.

Allianspartierna vill också komplettera rambeslutsmodellen så ”att budgeten tas i sin helhet”, d v s inte bara utgiftsramarna ska klubbas i ett enda beslut. Alla förslag som är budgetpåverkande, också sådana som kan förstärka inkomsterna ska omfattas av beslutet. Alltmer av riksdagens lagstiftning ska underordnas budgetprocessen.

Regeringens makt ska stärkas och riksdagens makt ytterligare snävas in. För att de på förhand givna blocken, ”konstellationerna”, ska kunna bestå.

Minoritetsregeringar tillhör snarare regel än undantag i svensk politisk historia. Socialdemokratiska regeringar har genom åren allt som oftast behövt söka stöd över blockgränsen. Och när Bildt-regeringen skulle hantera den galopperande ekonomiska krisen i början av 90-talet kom Ingvar Carlsson och Socialdemokraterna till undsättning, när svåra beslut skulle fattas.

När alliansledarna nu skriver att de, genom att försvaga riksdagens makt, vill ”göra minoritetsregerande möjligt” och få till stånd ”ett gemensamt ansvarstagande som lägger grunden för den stabilitet som historiskt varit utmärkande för den svenska demokratin”, talar de närmare bestämt i nattmössan.

Det som är historiskt utmärkande är som sagt att de partier, i regel det socialdemokratiska, som varit störst men inte fått egen majoritet, har sökt samarbete och gjort upp över blockgränsen. 

Vi har gått till val varje parti för sig, folket har sagt sitt och parlamentet har fått sin sammansättning. Med den som grund har riksdagsmajoriteter och regeringsdugliga regeringar bildats.

Alliansen vill göra tvärtom. Innan folket har sagt sitt och innan parlamentet fått sin sammansättning, ska man med regeländringar garantera att på förhand givna "konstellationer" ska kunna styra. ”Vår inställning”, skriver man ” har hela tiden varit att den konstellation som får störst stöd ska bära regeringsansvaret”.

Det gäller att rädda alliansen och högerpolitiken. Så får det bli som det blir med Sverige och folkmakten.

De obotfärdigas förhinder

Leif Pagrotsky, tidigare socialdemokratisk minister och riksdagsledamot, påpekade i SVTs Gomorron Sverige i morse det uppenbara; att om det finns tre politiska block i riksdagen, och om inget av dem har egen majoritet och två av dem vägrar samarbeta med det tredje, då måste dessa två vara beredda att samarbeta med varandra.

Gunilla Carlsson, moderat och också hon tidigare minister, ville inte eller kunde inte begripa det ofrånkomliga dilemmat. Hon menade istället, som många andra borgerliga företrädare, att skulden till den parlamentariska krisen ligger hos Socialdemokraterna och Stefan Löfvén.

Problemet, menar alliansföreträdarna, var att Löfvéns ”utsträckta hand” aldrig var allvarligt menad, eftersom regeringen lutade sin budget mot Vänsterpartiet.

Löfvén var dessutom kallsinnig gentemot alliansens förslag om att göra upp om nya budgetprocessregler som skulle göra det lättare för minoritetsregeringar att styra (Och för blockpolitiken och alliansen att överleva).

Men Löfvén hade inget annat val än att luta sig vänsterut för att få budgeten genom riksdagen, så länge det inte fanns öppningar mot en tänkt borgerlig mitt. 

Nu gick det inte i alla fall, eftersom Sverigedemokraterna struntade i praxis. Och högeralliansen hade tidigt bestämt sig för att fortsätta vara högerallians.

Varför då inte gå alliansen till mötes och göra det ännu lättare än det är för regeringar med svagt stöd i riksdagen att regera landet?

För det första tar det tid om reglerna ska vara definitivt bindande och inte bara överenskommelser, eftersom grundlagar måste ändras. 

Men visst hade det varit möjligt, fast enligt min uppfattning inte önskvärt, att gå alliansen till mötes och göra upp om detta, i utbyte mot att alliansen lagt ner sina röster och släppt igenom den rödgröna budgeten. Kanske var det ett sådant utfall de borgerliga partierna hoppades på. Eller kanske, mera troligt, hoppades de på att Löfvén skulle lämna in och att de mycket snart skulle få regera igen. Jag har hur som helst svårt att se att de önskade få det nyval som de nu har fått.

Till historien hör att frågan om att förändra budgetprocessen helt nyligen, under 2013, har behandlats av en parlamentarisk utredning (Budgetprocesskommittén), där jag själv var ledamot. Allianspartierna drev till att börja med hårt den uppfattningen att regeringsmakten måste stärkas på riksdagens bekostnad. Vi socialdemokrater motsatte oss sådana förändringar, därför att vi menade att det är ett demokratisk nederlag, att vi redan gått tillräckligt långt på den vägen och att det måste vara upp till partierna och riksdagen att visa den politiska mognad som krävs för att hantera svåra parlamentariska lägen, utan att inskränka sin egen makt.

Liknande konstitutionella arrangemang har förvisso blivit allt vanligare i takt med att den europeiska, politiska krisen fördjupats och etablerade partier tappat initiativet och folkets förtroende. I Grekland, som exempel, får det största partiet en ”bonus” på 50 mandat för att kunna bilda regering och regera.

Den här utvecklingen innebär att allt större minoriteter stängs ute från inflytande med hjälp av konstitutionella förändringar. Frågan är vilka krafter sådana arrangemang långsiktigt gynnar?

Sveriges problem (Och Europas för den delen) är i grunden andra. Bland annat att det inte längre finns någon borgerlig mitt att samverka med, utan bara fyra högerpartier där paradoxalt nog den gamla folkrörelsen Centerpartiet är det mest högervridna. Ja, partiledaren Annie Lööf framstår med sina robotliknande högerreflexer som den främsta motståndaren till blocköverskridande lösningar.

Tanken om blocköverskridande samarbete har för övrigt knappast gynnats av att alliansen under de åtta år som man regerat gått till ganska våldsamt angrepp på den välfärdsmodell som det tidigare fanns bred samsyn kring.

Borg kastar in handduken?

Jag har interpellerat Anders Borg om behovet av bra förmögenhetsstatistik, något som bland andra Riksbanken och Finansinspektionen efterlyst.

Tillförlitlig och bra förmögenhetsstatistik är viktig för att vi ska kunna följa hur ojämlikhet eller jämlikhet utvecklas, om klyftorna växer eller minskar.Vi har ju nåtts av den föga smickrande nyheten att klyftorna växer snabbare i Sverige än i något annat OECD-land och att vi har halkat ner från första till fjortonde plats på listan över mest jämlika länder. Finansministern torde ha gjort stora insatser på detta område.

Ett annat viktigt skäl för kravet på bättre förmögenhetstatistik är att vi ska kunna följa hur hushållens förmögenheter och skuldsättning utvecklas. Och det är därför Riksbanken och FI efterlyst bättre statistik.  

Min interpellation mynnar ut i frågan; Mot bakgrund av vilka fakta och argument vill finansministern inte ha en svensk förmögenhetsstatistik? Jag misstänker naturligtvis att han vill dölja vad han och alliansen gör med Sverige.
Jag har sett fram emot att få diskutera det med honom.

Kammarkansliet i riksdagen meddelade mig emellertid häromdan att Anders Borg inte skulle hinna svara inom "tidsfristen", men att han skulle kunna ta debatten den 25 juni. Det är dock inte möjligt, eftersom jag då befinner mig på ett flygplan mellan Mexico City och Arlanda. vilket jag svarade samtidigt som jag erbjöd mig att ta emot svaret den 26 juni, då Anders Borg ändå skall (skulle) besvara fyra andra interpellationer.

Döm om min förvåning när jag då fick veta att detta inte är möjligt eftersom Anders Borg har knäsatt en egen princip, som innebär att han "inte vill ta fler än fyra debatter i taget". Kammarkansliet beklagade och berättade att man försökt övertala Borg, men att "han vill helt enkelt inte".

Jag härsknade till och svarade att jag i så fall tänkte anmäla mig till samtliga fyra debatter den 26 juni, för att så långt möjligt inom ramarna för dessa debatter föra fram mina synpunkter på det hårdnande klassamhället och behovet av statistik för att följa utvecklingen.

I morse kom så beskedet att Anders Borg och finansdepartementet låter meddela att man nu ställer in samtliga IP-debatter också den 26 juni. Detta med skälet att finansministern ska delta i riksdagsdebatten om riktlinjer för den ekonomiska politiken samma dag och "den debatten kommer att ta hela förmiddagen och lite till".

Men snälla nån, ibland blir det naturligtvis långa arbetsdagar för en finansminister. Inte kan man räkna med att sköta den sysslan på deltid.

Jag tolkar signalerna från finansdepartementet så, att Anders Borg redan har kastat in handduken. Han har tappat lusten, tänker i alla fall inte fortsätta efter valet, så varför ödsla tid och kraft på interpellanter som bekymras över massarbetslöshet och växande klyftor.