Hellre lön än lån!

I tisdags kväll bevistade jag ett ”boksläpp” i LO-huset på Norra Bantorget i Stockholm. Boken ifråga är Den sänkta löneandelen, en antologi redigerad av Erik Bengtsson.

Jag har inte läst den ännu, men vill ändå förmedla några inspirerande intryck från seminariet, där några av bokens författare medverkade liksom några "oberoende" kommentatorer.

Till den första kategorin hörde tidigare LO-utredaren Ingemar Lindberg, tidigare chefekonomen på TCO Roland Spånt och statsvetaren Magnus Ryner. Till den andra Karin Pettersson, politisk chefredaktör på Aftonbladet, Marcus Pettersson, förbundssekreterare på Transportarbetareförbundet och Sandro Scocco, VD Wisco Analys,.

Så här är det. Kapitalet har tagit allt mer och arbetet har fått eller tagit för sig allt mindre.

Löneandelen definieras som ersättning till löntagarna och vinstandelen som ersättning till kapitalet. Fast riktigt så enkelt är det naturligtvis inte. Men nu och här låter jag det vara så enkelt.

Debatten om den sänkta löneandelen pågår och växer i stora världen. Fast Sverige är, som Sandro Scocco uttryckte det, något av ”en ankdam” i sammanhanget. Eller har åtminstone varit fram tills nu.

För några veckor sedan behandlades ämnet i ett uppmärksammat TV-program, Lönesänkarna. Och nu kommer alltså en bok.

Saken är den att forskningen i ämnet legat nere eftersom det funnits ett slags consensus om att löneandelen inte går att påverka. Också den återuppståndne John Maynard Keynes hävdade att det inte går att påverka fördelningen mellan kapital och arbete. Arbetar- och tjänstemannarörelsen får nöja sig med att fördela inom löntagarkollektivet, menade han.

Fast så är det nog inte. Fördelningen mellan arbete och kapital förefaller visserligen, enligt diagram som visades upp på boksläppet, att vara likadan nu som den var 1880, men däremellan har andra och bättre utfall konstaterats.

En tanke är att det är lika illa nu som 1880.

Ingemar Lindberg pekar på att det finns en samvariation mellan löneandel och arbetslöshet. Desto mindre löneandel, desto högre arbetslöshet. Och frågan är vad som fungerar bäst, en löneledd tillväxtstrategi eller en vinstledd.

Europa styrs av högern och högerns idéer och försöker med en vinstledd tillväxtmodell. Som Anders Borg brukar säga; "Det måste bli billigare att anställa".
Det går inget vidare, försiktigt uttryckt. Europa skulle vara betjänt av en mera löneledd tillväxtstrategi och länder som Tyskland och Sverige skulle kunna gå i spetsen.

Faktum är att tyska reallöner har legat still i tio år. Och den anpassning som Tyskland måste göra för att Eurozonen skall komma i något som liknar balans är större än den Grekland, som har haft en för snabb löneutveckling, måste göra.

Och om Europa sänker löner i en idiotisk kapplöpning mot botten, då kommer man att hamna precis där, på botten. 

Stigande vinstandelar har inte lett till stigande investeringar. Tvärtom!

Var tar då vinsterna, till vilka kan räknas också olika bonuslönesystem,  och de växande förmögenheterna vägen, om de nu inte investeras?
Jo, de lånas ut till dem som fått för låga löner. Och till stater och offentlig verksamhet, vars resursbrist egentligen också är ett uttryck för den minskade löneandelen.

Nu återstår att läsa boken. Jag återkommer när jag gjort det. Men en preliminär slutsats av den måste bli; Hellre lön än lån.

Socialdemokratins återkomst

Jag har deltagit på många kongresser i olika roller. Den här kongressen är tredje gången jag har fått förtroendet att vara ombud från Lunds Arbetarekommun.
Jag vet att man inte i onödan ska tala om ödesval eller ödeskongresser. Det kommer alltid nya. Men nog känns detta som en väldigt viktig kongress.

När den här mandatperioden är över har vi tillryggalagt den längsta perioden i opposition sen rösträtten infördes. Framför allt är det den mest olycksbådande perioden.

När regeringen Fälldin tog över 1976, efter 44 års oavbrutet s-regerande, kunde man inte och ville kanske inte heller riva ner den svenska välfärden, därför att det var socialdemokratin som definierade mitten i svensk politik.
Det var inte politiskt möjligt att börja slakta trygghetssystemen eller göra geschäft och marknad av skola, vård och omsorg,

1991, när Bildt-regeringen tillträdde hade visserligen förändringen av den svenska modellen börjat och det fanns planer inom högern på ”systemskifte”, men den borgerliga regeringen tappade greppet direkt och var uträknad och handlingsförlamad långt före valdagen 1994.

När högeralliansen vann regeringsmakten 2006 däremot fanns inte bara avancerade planer på att genomföra ett radikalt systemskifte, högern hade dessutom bytt taktik och förklätt sig till arbetareparti. Och mittenpartierna hade ockuperats av Timbrohögern.

Att socialdemokratin tappade greppet berodde ändå mest på egna misstag och åren efter 2006 har kännetecknats av interna kriser och dåligt självförtroende. Det är först nu som arbetsro infunnit sig igen och årets kongress måste markera socialdemokratins och välfärdspolitikens återkomst.

Den sociala demokratin måste lyftas fram som det självklara alternativet till privatisering och marknadisering av välfärden.

Den fulla sysselsättningen måste på nytt bli det överordnade politiska målet.

Årets partikongress måste klargöra att socialdemokratin vill investera i framtiden, sätta människor i arbete, bygga bort miljöhoten och bostadsbristen, modernisera infrastrukturen och ge skola, vård och omsorg de ekonomiska förutsättningar som gör att man kan klara sina uppgifter.

Privatisering och marknadisering slår sönder Sverige

Vinster i välfärden blir en av de stora frågorna på den stundande socialdemokratiska partikongressen i Göteborg.
Jag tycker inte att privata bolag, vars huvudsakliga affärsidé är att tjäna pengar på pengar och att smita undan skatt, har i välfärden att göra överhuvudtaget. Samtidigt tycker jag att vi socialdemokrater låtit lura oss när diskussionen om privatiseringspolitiken i så hög grad kommit att handla om ifall det ska vara tillåtet att göra vinst.
Det som främst borde diskuteras är den övergripande frågan om marknadiseringen och dess följder: Vad händer med välfärdssamhället när man försöker göra skola, vård och omsorg till vilken handelsvara som helst och medborgarna till kunder?
Det blir för det första dyrare, mycket dyrare.
Jo, det går naturligtvis att hitta enskilda exempel där det blivit både bättre och billigare, men generellt och på lång sikt blir det sämre och dyrare.

Det privata bolagen vill tjäna pengar, det är deras idé, 2013 mer än någonsin. Därför väljer skolkoncernerna så långt möjligt ut de elever som lär sig även om man hänger dem upp och ner i en mattställning. Och vård- och omsorgsbolagen överbehandlar för att det är lönsamt: "Kom in till oss med din snuva, sitt inte hemma och snora!"
Vi är bara i början av en utveckling där allt mer av skattemedel, vid sidan av att vinster skickas till skatteparadisen, kommer att användas till reklam när bolagen skall konkurrera om de lättlärda, de lättbehandlade och de lättskötta.

Kommuner och landsting måste naturligtvis ha en beredskap att ta över när privata skolor eller vårdgivare går i konkurs. Det är inte gratis. Och skulle vi etablera något som liknar riktig valfrihet i ett privatiserat system på skolans område, då skulle det krävas en betydande överkapacitet på "produktionssidan".
Den stora effektiviserings- och vinstpotentialen - vid sidan av att segregera (välja ut de lönsammaste) och att skapa efterfrågan med hjälp av reklamen - är för övrigt att pressa de anställda hårdare. Det pågår sedan länge.

Det går an att försöka kontrollera bort dessa privatiseringens drivkrafter genom att ställa kvalitetskrav och krav på personaltäthet, men det är inte gratis det heller. Hur mycket kommer denna kontrollbyråkrati att kosta?
USA är förstås ett extremt exempel på privatiseringens och marknadiseringens följder, men det är klokt att fråga sig varför USA:s sjukvård per capita kostar ungefär dubbelt så mycket som den svenska, trots att åtskilliga miljoner amerikaner inte har en sjukvård värd namnet.

Marknadiseringen av välfärden segregerar. I förlängning slår den utvecklingen sönder det jag och många andra menar med ett demokratiskt samhälle. Som den idén att alla barns och ungdomars utbildning och välgång är allas gemensamma ansvar. Och att ett civiliserat samhälle måste se till att alla medborgare får bästa möjliga sjukvård och omsorg.
Privatiseringarna och den valfrihet som organiseras på producenternas villkor levererar ett samhälle vars huvudprincip är sköt dig själv och skit i andra.
Och folkvalda politiker försöker komma undan, som när Filippa Reinfeldt, sjukvårdspolitiker i Stockholm, ställd inför problemet med en sjukvård som förfaller, hänvisar till att man har handlat upp vården och att det nu är upp till bolagen att leverera bra vård. Kunderna kan ju annars själva välja något annat och bättre.

Privatiseringen av produktionen och den förmenta valfriheten leder på sikt till privatisering också av kostnaderna. Borta är snart, om vi inte vänder utvecklingen, principen om "det bästa möjliga åt folket" och att vi betalar solidariskt via skatten.

Jag tycker inte om vinster i välfärden. Men privata företag har anlitats här och där också under den tid då nästan allt gjordes i egen regi. Den stora olyckan är marknadiseringen av välfärden. De systematiska privatiseringarna som suger ut personalen, segregerar, driver kostnader och faktiskt slår sönder det demokratiska samhället. Det är framför allt om detta som diskussionen borde handla.

Leve de oföretagsamma!

Jag vet få som lika subtilt som Svenskt Näringsliv kan ge uttryck för människoförakt.

I ett pressmeddelande med rubriken ”Färre företagsamma i 111 kommuner” berättar man alltså att ”för första gången på tio år ökar inte andelen företagsamma människor i Sverige”.

Man oroas alldeles särskilt över att ”de unga företagsamma blir färre i flertalet kommuner.”

- Att färre unga driver företag är en tydlig varningssignal, säger Carolina Brånby, ansvarig för ”företagsklimat”.

Skatterna betraktas förstås på Svenskt Näringsliv som ett huvudskäl till bakslagen.
Bortsett från den bedrövliga människosyn som tittar fram, borde kanske Brånby fråga sig om inte företagsklimatet kan ha något att göra med hur alla dessa oföretagsamma har det.

De som jobbar hårt i sjukvården, i byggsvängen eller i andra branscher - och som kanske inte orkar längre vid 58 års ålder eller så - har sett sina försäkringsvillkor kraftigt urholkas.

Detsamma gäller alla dem som utan förskyllan blivit arbetslösa i den globala strukturomvandlingens spår eller som en följd av den lekstuga på finansmarknaderna som ledde till finanskraschen och som många av de mest företagsamma medborgarna deltog i med liv och lust.

Alla som någon gång riskerar att bli sjuka eller arbetslösa, och det är alla, har tvingats se om sitt hus, kanske spara lite mer, för att förbereda sig för kommande olyckor.

Till det måste läggas att högerregeringens övergripande projekt är att trycka ner lönerna för de redan lägst betalda, att skapa en ny, stor låglönesektor.

Carolina Brånby och Svenskt Näringsliv borde kunna föreställa sig att den förlust av efterfrågan, som åtstramningspolitiken riktad mot de oföretagsamma har lett till, har gjort det svårare för de företagsamma att sälja sina varor eller tjänster. Allra helst som de som fick del av de stora skattesänkningarna kanske valde att spara pengarna eller betala av på sina skulder för att skaffa sig en privat buffert mot framtida prövningar.

Nåja, säkert valde några att göra en extra långresa, kanske till Thailand.

Och tänk om det är så att det också är på grund av den stora ungdomsarbetslösheten och att så många unga har så svårt att få fasta jobb som färre unga startar företag.

Svenskt näringsliv borde begripa att företag mår bra när de oföretagsamma handlar av dem, ja, de borde begripa att löner och skatter lite senare i förädlingskedjan blir företagens inkomster.

En "verklig" union med förhinder

Fem euro-anhängare, Anders Wijkman, Karl-Erik Olsson, Rolf Gustavsson, Ulf Dahlsten och Kristina Persson, skriver på DN-debatt (2 mars) om EU:s framtid och ger goda råd till svenska politiker.

I inlägget konstaterar de senkommet insiktsfullt att det som nu pågår är ett försök att ”rätta till bristerna i eurons konstruktion”. De anser också att ”en politisk union är en logisk konsekvens av eurosamarbetet”.

Jag kan dock inte erinra mig att ja-sidan inför folkomröstningen 2003 var tydlig på den punkten.

De fem vill hursomhelst att Sverige ska överväga att delta i ”detta fördjupade unionsbygge”, i varje fall ”om det blir tillräckligt bra”, och inte följa Storbritannien ”ut i en oviss kyla”.

Det som nu pågår, som en följd av eurokrisen, är ett försök att driva EU i federalistisk riktning därför att eurosamarbetet kräver det. Det innebär ett växande dilemma, eller egentligen flera, för alla medlemsländer.

För Sverige som för andra icke euro-länder är planerna särskilt problematiska, därför att vi har andra förutsättningar att hantera ekonomin och de problem som kan tänkas uppstå. Samtidigt finns det bara ett EU och en inre marknad. Och där är vi med.
Vi påverkas av de beslut som fattas i eurozonen och har starka skäl att verka för ett sammanhållet beslutsfattande. Ja, vi vill egentligen, så långt möjligt, ha inflytande över också det som sker i eurozonen, utan att ta steget in i den gemensamma valutan. En nog så svår balansakt, kan det visa sig.
När vi valt och fått möjlighet att ansluta oss till finanspakten och samtidigt inte ansluta oss till dess kärna, dess finanspolitiska regelverk, är det precis det beskrivna dilemmat vi haft att förhålla oss till.
Balansgången kommer att fortsätta när förslagen om bankunion och ”en verklig monetär union” efterhand skall utformas och tas ställning till.

Men det finns också ett annat, demokratiskt dilemma som rör alla EU:s medlemsländer. De har aldrig någonsin tagit ställning till att gå med i en politisk union som den nu skisseras och att lämna över makten över finanspolitik, budget och skatter till Bryssel.
Det är inte så svårt att se behovet för de länder som har euron som valuta att centralisera finansmakten – och att etablera en mycket kraftfull fördelningspolitik på europeisk nivå. Men är det möjligt i något EU-land att få stöd för en sådan radikal politik som skulle krävas för att det skall fungera?
Alla kommer inte att följa med och ett EU ”i olika takt” är inte längre är en risk utan ett faktum.  

På några punkter har de fem alldeles rätt.

Vi bör inte reflexmässigt följa Storbritannien ”ut i en oviss kyla”. Vi bör konstruktivt delta i utformningen och ta ställning till olika förslag som nu läggs fram med utgångspunkten att vi är med i EU och vill vara det framöver, även om det inte gäller en politisk union.
De har också rätt när de avkräver partierna att i god tid före valet till Europaparlamentet nästa år öppet måste förklara vad de vill ifråga om EU:s framtid. Unionen håller på att förändras i grunden och partierna måste förhålla sig till detta. Vad vill Socialdemokraterna i Europa, är en fråga som pockar på utmejslade svar.
Ett EU som ”bara är en frihandelsunion” är naturligtvis inte ett attraktivt alternativ. Det var knappast för att få något sådant som jag eller någon annan socialdemokrat röstade ja till medlemskapet.

De fem underskattar emellertid grovt eurons ”brister” och de svårigheter som väntar den politiska unionen. ”Flertalet av de länder som är utanför är uppenbarligen villiga att ansluta sig när de fyller kraven för att delta i euron och eurokrisen har svalnat”, skriver de alltså.

Men Eurons ”brister” som blottlagts genom finanskrisen har lett till politiska stämningar som faktiskt hotar hela samarbetet. Legitimitetskrisen är djup och eskalerande.
Kan den lösas eller kommer den rentav att förvärras av förslagen om att bygga en ”verklig monetär union”? Jag är benägen att tro det senare.

Jag blir för övrigt direkt illa berörd när jag tar del av följande meningar, som egentligen säger till svenska väljare; Du inte skall tro att du har ett val.  

”Vi får inte drabbas av hybris. Sverige är ett litet, extremt utlandsberoende land med små möjligheter att hävda våra intressen på egen hand. Vi behöver Europa för jobben och för att få kraft i samarbetet för ett hållbart samhälle.”
Jag har hört den sortens maktspråk förr i dessa Europa-valssammanhang: Tro inte att du har ett val, även om du får rösta.

Till sist. De fem ville att vi skulle gå med i euron. De underskattade å det grövsta projektets risker. Nu vill de att vi tar dem i handen och följer med in i den politiska unionen.

Jag tänker inte göra det.

Clownerna är inte problemet

Italien är förlamat. En clown och missnöjespolitiker, Beppo Grillo, ledare för Femstjärnan,  fick 25 procent av rösterna. Han tänker inte stödja vare sig vänstern och Pier Luigi Bersani eller högerns Silvio Berlusconi.
Nyval hotar eller kanske snarare är den enda utvägen. Men det finns förstås inga garantier att ett politiskt stabilt Italien blir följden då heller.

Beppo Grillo beskrivs i regel i ganska föraktfulla termer som en samvetslös populist som leker med Italiens och Europas framtid.
I Wikipedia kan man läsa att populism är ”en politik som vädjar till ’folket’ och ’det sunda förnuftet’, och angriper en politisk eller social elit, ofta utan att detta hugfästs i en specifik ideologi”. Vilket bekräftas i Nationalencyclopedin, som uttrycker det så att populism är ” en rörelse eller ideologi som vädjar till ’folket’ som grupp oberoende av någon social klass. ’Folket’ är enligt populisterna nedtryckt av en elit ...”

Låt oss nu anta att de etablerade politiska partierna har en lång historia av misslyckanden bakom sig, där de inte förmått ge svar på de stora utmaningarna. Och tänk om de helt avsiktligt genomfört "reformer" som gjort dem själva ganska maktlösa och att finanskapitalet och bankerna blivit de nya herrarna. Och tänk sen om många politiker i sin maktlöshet mest ägnat sig åt att flyta ovanpå och till och med använt sin återstående makt till att berika sig själva. De italienska korruptionsskandalerna är ju mer regel än undantag.

Det kan aldrig vara fel att politiker tar folkligt missnöje på allvar och ”vädjar till folket”. En annan sak är att de inte skall vädja till våra sämsta, utan till våra bästa stämningar.

”Populistpartier” gör vanligtvis det första. Och de har sällan eller aldrig någon idé om hur lösningen skall se ut.
Men faktum är att etablerade partier och ledare runt om i Europa, som nu oroas över populisternas framfart, själva har tappat greppet.

Naomi Abramovic i Östgötacorrespondenten är en av många som kommenterat valet i Italien. Kommentaren är typisk. Hon konstaterar förstås att ”en röst på Grillo är en proteströst”, ett sätt att visa missnöje med den politiska situationen i Italien.
Men hon drar slutsatsen att ”det krävs ansvarsfulla politiker som tänker långsiktigt och som är beredda att genomföra åtstramningspolitik”. Och hon hyllar valets store förlorare Mario Monti.
Men mer teknokratstyre och mer högerpolitik leder också till mer arbetslöshet och växande social misär. Och i så fall är jag rädd för vad som kommer att hända i Europa. Populistpartierna kommer säkert att bli större och fler och några av dem kommer att vara riktigt otäcka.
De etablerade partierna måste faktiskt lyssna på och vädja till folket och det sunda förnuftet.

Politiken har så här långt varit mest inriktad på att vinna marknadens och bankernas förtroende. Men det är folkets tillit som måste vinnas.

Det är inte clownerna som är Europas problem utan den politik som förts.

Vänstern börjar röra på sig

Det händer att jag frågar mig om finansmarknaden är riktigt klok.
Häromdan stod aktieindex på Stockholmsbörsen på sin högsta punkt sedan 2007, alltså sedan finanskrisen slog till. Investerarna tror sig ha skådat ljuset i tunneln.
Hur ser det då ut i den omtalade verkligheten?
Tja, försiktigt uttryckt är bilden mera splittrad.

Idag är andra valdagen i Italien. Silvio Berlusconi lovar torpedera de italienska statsfinanserna genom att betala tillbaka fastighetskatten om han får något att säga till om. Och en ny stjärna på det politiska himlavalvet i Italien är komikern och ”missnöjespolitikern” Beppo Grillo som tros kunna få 20 procent av rösterna.

Själv hoppas jag på vänsterns Pier Luigi Bersani. Men ett stabilt Italien verkar långt borta. Liksom ett stabilt Europa.
Idag, måndag, är sista valdagen i Italien. Valdeltagandet på söndagen var dock lågt och Italiens största dagstidning, Corriere della Sera, skriver att det återspeglar en "akut vilsenhet" bland väljarna som är förfärligt trötta på allt ”sparande”.

Man blickar ut över Europa och ser inte så många ljusglimtar.

Storbritannien har fått sin kreditvärdighet nedgraderad.
Frankrike, en annan av de stora ekonomierna, "ber EU-kommissionen om undantag för sitt budgetunderskott".
Situationen i Grekland är eländig.
I Spanien växer motsättningarna mellan regionerna.
Överallt växer arbetslösheten och den social misären.
Men börsen har lite glädjefnatt.
Marknaden är naturligtvis inte riktigt klok.

Själv befinner jag mig på ett möte för EU-ländernas finansutskottsordföranden i Dublin. (Det måste inte vara ordföranden eller vice-ordföranden som deltar.)

Det handlar förstås om krisen och hur EU skall ta sig vidare.
Kommissionären Olli Rehn visar försiktigt optimistiska diagram som skall övertyga om att det har vänt. Ett har rubriken ”Tecken på ökat förtroende”.
Kurvorna som visar de samlade budgetunderskotten pekar också svagt uppåt.
Men ännu ett år av recession väntar i flera medlemsländer. Europa backar.

Arbetslösheten har vuxit snabbt och fortsätter växa. I euroområdet är den i genomsnitt 11,4 procent. I hela EU något lägre. I många länder på katastrofala nivåer. I Sverige 8 procent. Trots att det enligt Anders Borg går så bra och trots att en del länder ha runt 20 procent i arbetslöshet ligger vi bara 3 procent under genomsnittet. Det är inte godkänt i min värld.

Men något håller på att hända. Flera talare understryker att åtstramningspolitiken måste överges.
”Vi kan inte lämna unga utan hopp, vi måste ändra filosofi”, säger det irländska Labourpartiets Ciarán Lynch.
Flera andra talare har samma tema: ”En hel generation offras för budgetkonsolideringen”.

På söndagskvällen pratade jag med Eduardo Cabrita, socialist och ordförande i Portugals finansutskott. Han berättade att Portugal visserligen är ”tillbaka på marknaden”, man kan låna igen till rimlig ränta, men arbetslösheten har snabbt ökat från 12-17 procent och det jäser i Portugal.

Cabrita säger att Portugal har börjat sjunga. Det började på åhörarläktaren i parlamentet för två veckor sen när premiärministern Pedro Passos Coelho skulle tala. Rätt som det var stämde man upp Grândola Vila Morena en portugisisk sång om broderskap och systerskap bland människorna i Grândola, en stad i Alentejo i Portugal.
Sången förbjöds under diktaturen och när den tonade ut på radion den 25 april 1974 var det en signal att starta ”nejlikornas revolution”.

Nu sjunger Portugal igen. Det började alltså på åhörarläktaren i parlamentet, men nu sjungs det överallt i Portugal, varhelst och närhelst en minister eller "tyngre" politiker framträder. Det är som en epidemi. Ett nytt ord har skapats. På svenska skulle det bli grandolera.

Vänstern har börjat röra på sig i ett av högerpolitik svårt härjat Europa.
Kanske är det ändå ett ljus där långt borta i tunneln.